Nyheter

Välkommen till Invigningen av Jerusalemutställningen skapad i samarbete mellan Simon Wiesenthal Center och UNESCO!

Tisdagen den 13 november 2018 kl. 19.00

Europaporten Stadiongatan 25, Malmö.

Invigningstal av Dr Shimon Samuels, Simon Wiesenthal Center Huvudkontor Europa, Paris Rabbi Abraham Cooper, Associate Dean, Director Global Action Agenda of the Simon Wiesenthal Center, Los Angeles Rabbi Moshe-David HaCohen Malmö, co-Director The Muslim and Jewish Trust and Faith Project Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesman Sverige, Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel Lars Adaktusson

Musikledare Mikael Järlestrand solist och hans kör framför israeliska sånger. Dessutom framförs israeliska danser

Utställningen bygger på 24 paneler judisk historia från de Bibliska Profeterna till det återuppbyggda Nya Israel och återuppbyggnaden av det judiska förfädernas hemland till ett land med flest Nobelpristagare per capita i världen och ett land av vetenskapligt, teknologiskt , medicinskt ett spjutspets-företag med bland världens flesta start-up företag.

Efter invigningen vid UNESCO huvudkontor i Paris 2014 har den visats i FN i New York, USA:s kongress i Washington D.C., Knesset i Jerusalem, Vatikanen i Rom, Köpenhamns Stadshus, Gandhi-Center, New Delhi, Baku in Azerbaijan, the House of Commons i London. vid Edinburgh Fringe Festival och vid Europarådet i Strasbourg, med stöd av 42 medlemsstater.

Simon Wiesenthal Center är en global människorättsorganisation som undersöker Förintelsen och hat i ett historiskt och nutida sammanhang. Centret konfronterar antisemitism, hat och terrorism, främjar mänskliga rättigheter och värdighet, står med Israel, försvarar judarnas säkerhet över hela världen och lär av Förintelsen för framtida generationer. Med en valkrets på över 400 000 hushåll i USA är den ackrediterad som en icke-statlig organisation i internationella organisationer, bland annat FN, UNESCO, OSSE, Amerikanska organisationens (OAS) organisation, Latinamerika parlamentet (PARLATINO) och Europarådet.

av: Middle East Monitor

Den Palestinska Myndighetens president, Mahmoud Abbas, har förklarat för Hamas att de måste lämna över kontrollen av Gazaremsan nu vid månadsskiftet, eller ta konsekvenserna.

Abbas kommentarer uppmärksammades när en av hans medarbetare lämnade ett uttalande till det israeliska mediabolaget Kan. Kommentarerna kom, enligt Jerusalem Post, efter att ännu en samtalsrunda mellan Hamas och den Palestinska hade misslyckats i Kairo.

Jerusalem Post tillade att om Hamas vägrar att acceptera Abbas ultimatum hotar han att ställa in alla utbetalningar till Gazaremsan.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagade president Abbas för att förvärra situationen i Gaza genom att hålla inne med pengar. I en presskonferens i går hävdade Netanyahu att ’Abbas under det gångna året har försvårat tillvaron i Gaza genom att strypa penningflödet som skulle gått dit från den Palestinska Myndigheten. Netanyahu fortsatte enligt Ynet att angripa den palestinske presidenten: ’Abbas har stört alla FN:s försök att mildra den besvärliga situationen i Gaza. Många länder /…/ har kritiserat detta, och det med all rätt’.

Netanyahus kommentarer kommer att uppfattas som ironiska eftersom han inte nämner hur Israel strypt Gazaremsan genom sin belägring. Sedan 2007 belägrar Israel Gazaremsan till land, luft och sjöss. Man begränsar rörelsefrihet, handel och tillgång till havet. Belägringen har närmast kvävt remsan en gång växande ekonomi, förstört dess jordbrukssektor, och orsakat hög arbetslöshet.

De ekonomiska medel som både Netanyahu och Myndighetens företrädare refererar till inkluderar utbetalningar till fångar och till Myndighetens tjänstemän. I april upptäckte Myndighetens anställda i Gaza att deras löner hade minskat med minst 30%, och i vissa fall uppgavs minskningen ha varit hela 70%. I juni sa en talesperson för Palestinian Commission of Prisoners and ex-Prisoners’ Affairs, Hassan Abed Rabbo, att det palestinska finansdepartementet hade stoppat utbetalningarna till 277 palestinska fångar utan att berätta varför.

Den Palestinska Myndighetens vägran att betala löner och göra andra utbetalningar har tolkats som ett sätt att bryta Hamas nuvarande kontroll över Gaza. Myndigheten har fördubblat sina ansträngningar i samband med att Israel och Hamas förhandlat om vapenvila, eftersom detta hotat minska Myndighetens inflytande.

I juli förklarade den Palestinska Myndigheten att all hjälp som sänds till den belägrade Gazaremsan måste gå genom ’de legitima palestinska myndighetskanalerna’ i Ramallah, på den ockuperade Västbanken. Arbetsmarknadsminister Mamoun Abu Shahla sa att ’Det finns bara en regering i Palestina /…/ Den är ensamt ansvarig för arbetsmarknaden på Gazaremsan och Västbanken’.

Det har varit spänt mellan Fatah (som dominerar den Palestinska Myndigheten), och Hamas, sedan Hamas valdes att styra Gazaremsan 2006. Efter valet vägrade Fatahs ordförande Abbas att avgå. Våldsamheter utbröt mellan de två grupperingarna, och 2007 splittrades Fatahs och Hamas samarbetsregering. Fatah tog över styret av Gazaremsan, medan Fatah behöll kontrollen över Västbanken. De två parterna har ännu inte lyckats nå en varaktig försoning.

Middle East Monitor (MEMO)

Publicerad på MEMO:s sida 5 oktober 2018
“Abbas to Hamas: Hand over Gaza or ‘suffer the consequences’”

Artikelns avsändare är anti-israeliska Middle East Monitor (MEMO), och på sin hemsida illustrerar de denna text med ett verk av den ökände tecknaren Latuff. Vi vill påminna om att de artiklar eller avsändare som återges här på hemsidan eller i Israelnytt inte med nödvändighet delar Vänskapsförbundets ståndpunkter. Detta gäller förstås samtliga artiklar utan det varje gång påtalas särskilt. /Red anm

Natten mot onsdag gick raketlarmet i södra Israel igen. Terrorbeskjutningen från Gaza gav denna gång en fullträff långt inne i Israel.

Huset ligger i Beersheva, en stad i södra Israel som till sin befolkningsmängd är ungefär lika stor som Uppsala kommun. Familjen klarade sig utan yttre skador eftersom modern hade tagit sina tre barn till husets bombskydd. I Beersheva har man ca 60 sekunder på sig att ta skydd när larmet går.

Svensk rapportering var denna gång bättre än vanligt, med undantag som prisbelönta nyhetstjänsten Omni. Där väcktes intresset först när Israel försvarade sig, och illustrerades med en bild som är inte från den ursprungliga förödelsen i natt, eller ens morgonens israeliska svar, utan från förra veckans oroligheter (som även de initierades av palestinierna).

Tack till alla här som redan i natt hjälpte oss att sprida nyheten genom twitter – direkt när det hände!

Sedan mer än 3 000 år har Jerusalem varit Israels huvudstad. Inget annat folk i världen kan hävda samma historiska band till sin huvudstad.

När staten Israel 1980 valde att formalisera detta faktum, flyttade världens länder i protest sina ambassader till Tel Aviv, och frånkände således det som ses som en självklar rätt för varje land: att själva bestämma om sin huvudstad.

I december 2017 var USA det första landet att rätta till denna orättvisa och officiellt erkänna Israels rätt till sin huvudstad, och flera länder har följt.

Ju förr Israels självklara rätt till sin huvudstad är officiellt erkänd av omvärlden, desto förr upphör stadens status att vara ett stridsäpple, och utsikterna för en verklig fred ökar.

I ljuset av allt detta anser vi att även Sverige bör ompröva sin tidigare hållning och flytta sin ambassad till Jerusalem.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Skriv gärna under uppropet här:
https://www.skrivunder.com/flytta_sveriges_israelambassad_till_jerusalem

Denna helgdag börjar kvällen innan i synagogan med Kol Nidre, en urgammal juridisk formel. Vi ber om att få bli lösta från alla de löften som vi kommer att ge under det kommande året, men som vi inte kan hålla. Detta gäller endast löften till Gud, löften, som vi menade allvar med, när vi gav dem, och som vi känner skuld över att inte kunna hålla. Löften människor emellan kan inte hävas genom bön, och försoning med Gud är inte möjlig utan att man bett de personer om förlåtelse, som man handlat orätt emot.

Det tillhör Jom Kippurs regler att ovänner skall sluta fred, att ljus skall tändas för våra avlidna, att man har en vit kitel (en sorts skrud) och vit kipa, som symboliserar “renhet”.

Jom Kippur avslutas med Neila – portens stängning – en avslutningsgudstjänst som vädjar om bot, bättring och bönhörelse.

Jom Kippur är allmän helgdag i Israel. Radio och TV tystnar, flygplatser stängs, kollektivtrafiken står stilla, och all handel stannar. År 2013 uppgav 73% av befolkningen att de tänkte fasta under helgen. Det anses oartigt att äta offentligt under Jom Kippur, eller att framföra ett motorfordon. Och även om det inte finns några legala hinder för att köra eller äta på allmänna platser, möts det med ogillande.

Under de senaste decennierna har det blivit en ny “tradition” bland sekulära ungdomar att cykla och åka inlines på de tomma gatorna.

År 1973 drabbades Israel av en arabisk överraskningsattack mitt under Jom Kippur. Flygsirenerna tjöt och radiosändningarna återupptogs för att varsko och mobilisera befolkningen. Kriget har kommit att kallas Jom Kippur-kriget, eller Oktoberkriget.

Några andra vanliga stavningar är Jom Kipur och Yom Kippur.

Texten baserades ursprungligen på material från Judiska Församlingen i Stockholms hemsida: http://jfst.se/ och från engelska Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Yom_Kippur

– – –

När infaller Jom Kippur?

År 2018 inleddes Jom Kippur vid solnedgången den 18 september.
År 2019 vid solnedgången den 8 oktober.
År 2020 vid solnedgången den 27 september.

Den 27-30 september genomförs Bokmässan i Göteborg.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel finns på plats med en egen monter på Globala Torget. Detta är ett viktigt forum för Vänskapsförbundet att finnas med på och föra fram våra budskap och att vara en stark röst för Israel. Att vara med på Bokmässan är förenat med stora kostnader.

Vi är helt beroende av frivilliga ekonomiska bidrag. Ditt bidrag är därför väldigt viktigt.

Vårt Pg 357649-3. Det går också bra att skicka ett bidrag via
SWISH:123 326 43 30.

Varmt tack för stödet. Tillsammans är vi en stark röst för Israel.

I samband med det judiska nyåret (Rosh Hashana) brukar Israels Statistiska Centralbyrå göra en sammanställning med nyckeltal. Här har Israels UD just illustrerat några av dessa siffror:

8,9 miljoner israeler
89% är nöjda med sina liv
26.000 immigrerade till Israel under förra året
Förväntad livslängd är 84,6 år för kvinnor och 80,7 år för män
175.000 nyfödda under gångna året

Enligt judisk tradition skapades jorden på denna dag och det är vid Rosh Hashana Gud bedömer vad människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer, mellan Rosh Hashana och Jom Kippur, finns tid för eftertanke och botgöring innan domen slutligen fastslås. Det är en tid för försoning.

Under Rosh Hashana blåser man i ett vädurhorn, en shofar (såvida dagen inte infaller på en sabbat). Detta skall, enligt traditionen, väcka människorna till eftertanke.

Till sederna kring Rosh Hashana hör även en festmåltid, då man bland annat brukar äta runda bröd med honung (eventuellt socker eller salt, beroende på lokal tradition), äpple med honung, söta bakelser, godis och alla möjliga söta frukter, till exempel granatäpplen. Dessa rätter skall symbolisera önskan om ett sött och gott nytt år.

I många avseenden börjar Israel året med Rosh Hashana. Regeringskorrespondens, tidningar och de flesta mediesändningar visar först det ”judiska datumet”. Man hälsar och skickar nyårshälsningar och lyckönskningar inför det nya året innan Rosh Hashana.

I år (2018) infaller högtiden mellan solnedgången den 9 september och mörkrets inbrott den 11 september. Enligt judisk tideräkning är det år 5779 som inleds.

Shana Tova! Gott Nytt År!

Text hämtad från svenska wikipedia och tidigare års Snabbnytt

I år är Vänskapsförbundet Sverige-Israel för första gången med i Almedalen. Nästan genast hotades vår generalsekreterare av två palestinier och senare av flera nynazister. Detta var dock inget unikt utan bara det senaste exemplet på hur samlingar med judiska eller israeliska förtecken utsätts för hot i lilla Sverige. Budskapet är ganska tydligt: ”Stick inte ut hakan. Ni ska kura i era gömslen. Gatorna tillhör oss.” Också en annan sak var symptomatisk: massmedia uppmärksammade det skedda men fokuserade helt på nynazisterna och förbigick hoten från palestinierna med tystnad.

Hot och våld mot samlingar med proisraeliska förtecken var i princip okänt som företeelse i Sverige för 20 år sedan, men har sedan 2000-talets början blivit en del av vardagen. Liksom de ständiga hoten mot synagogor och enskilda judar som öppet bär kippa eller Davidsstjärna. Nedan följer några exempel på det tidigare.

För cirka 15 år sedan anordnade Vänskapsförbundet (dåvarande Samfundet Sverige-Israel) i Umeå ett möte i pingstkyrkan därstädes, där Siewert Öholm skulle tala. En mobb med maskerade huliganer hindrade folk från att komma in, uppträdde våldsamt och sprejade slagord på kyrkans väggar. Ingen greps.

2004 anordnade Keren Hayesod en insamlingsgala i gamla Nalen i Stockholm. Vi som deltog visste inte förrän efteråt något om de kravaller som pågick utanför, där de poliser och vakter som skyddade ingången attackerades med tegelstenar, järnrör och batterisyra, under det att rop om ”Allah Akhbar” hördes från mobben. När samlingen var över blev vi informerade av vaktchefen att vi inte kunde gå ut genom den vanliga ingången, utan fick ta bakvägen och smågator för att undvika mobben. Där fanns rätt många överlevande från Förintelsen, och jag minns hur det kokade i mig inombords över att de ännu en gång, 60 år senare, i Sverige, skulle behöva huka och gömma sig för en antisemitisk pöbel. Några av de mest våldsamma i mobben häktades över natten, men inga fler efterräkningar blev det såvitt jag vet. Det anmärkningsvärda var att i delar av mediebevakningen av det skamliga och fega dådet, fick en av de gripna framställa sig som en martyr för friheten, utan några kritiska frågor om varför hon hotade och jagade gamla judar i Stockholm.

2009, i skuggan av ett av Gazakrigen, höll Vänskapsförbundet tillsammans med Zionit ett stödmöte i Citykyrkan i Stockholm. Denna gång fick vi visserligen gå ut samma väg vi gick in, men vi fick vänta på att en liten men högljudd och hotfull mobb utanför hade behagat ge sig iväg. (Med i trängseln fanns en representant för Diakonia, som tydligen var där som observatör och frimodigt utbredde sig om hur vår ordförande Gunnar Hökmark skulle stå sig slätt i en debatt mot Palestinagruppernas Per Garthon. Jag tänkte påpeka för honom att han hamnat fel och att hans kompisar stod utanför, men lät tyvärr bli.)

Samma år, i samband med att Sverige mötte Israel i tennis i Malmö, ägde högljudda och våldsamma manifestationer rum där, med förstörelse av egendom och skanderande om att ”Mohammeds armé är på marsch”. Detta förringades senare av Per Garthon, som förklarade att det bara rört sig om några ungdomar som förivrat sig. De israeliska tennisspelarna förklarade att de aldrig mötts av ett sådant hat någon annanstans i världen. (!)

Några Israelvänner hade samma år begärt och fått tillstånd för en stilla manifestation i Malmö till stöd för Israel. Femti meter därifrån samlades återigen en rasande mobb, som hölls tillbaka av polisen. Smällare, flaskor och stenar haglade över Israelvännerna, liksom högljudda hot. Efter en stund agerade polisen. Inte genom att köra bort mobben och garantera den lilla gruppens rätt att samlas i frihet, utan genom att upplösa mötet. Gruppen fick rådet att skingras och smyga sig hemåt på bakgator. Efteråt sprang hotfulla män omkring och frågade folk om de var judar. Inga efterräkningar.

Vid ett offentligt Israelmöte i Göteborg några år senare, hade motdemonstranter ställt sig en bit bort och gjorde allt för att föra väsen och överrösta talarna. En av Israelvännerna frågade ansvarig polis på platsen om det inte är rimligt att den som sökt och fått tillstånd för ett offentligt möte bör få ”decibelföreträde”, alltså att faktiskt kunna få hålla sitt möte i fred. Polisen svarade att det var deras sak att avgöra var gränsen gick. Det finns förstås fler exempel, men detta är några av de mest anmärkningsvärda.

På denna uppräkning kan det låta som om polisen alltid är ointresserad. Så är det naturligtvis inte. Vid varje manifestation till stöd för Israel känner deltagarna stor tacksamhet mot de poliser som i stort antal finns där för att de ska kunna hålla sitt möte. Samtidigt är det ju fullkomligt absurt att det ska behövas en större polisinsats när människor samlas för att visa stöd för Mellanösterns enda demokrati och judars enda säkra hemvist på jorden.

Att det är tre grupper som ligger bakom hoten och våldet är fullkomligt logiskt. Den hårda vänstern, islamister och nynazister har alla det gemensamt att den som inte inordnar sig i deras tyckande och öppet visar det, stoppar man med hotelser och ibland handgripligheter. Det vill säga, så länge samhället tillåter det. På sin respektive ”hemmaplan”, det vill säga de gamla kommunistdiktaturerna, de fundamentalistiska islamiska staterna och gamla nazi-Tyskland, var/är det inte fråga om att nöja sig med hot, utan de som inte hukar sig och inordnar sig röjs helt enkelt ur vägen med våld.

Vi befinner oss alltså i ett läge i Sverige där det alltmer är nävrätten som gäller på gatorna, och där rättsmyndigheternas hantering av problemet visar på en blåögdhet alternativt uppgivenhet, som i sig ger tydliga signaler. Både till judar och israelvänner att de inte ska räkna med att samhället ska beskydda dem. Och till mobben, de som hotar och hatar, att här är det bara att kliva på – här finns ingen hård handske som skyddar demokratins mjuka hand.

För ett antal år sedan satt jag på planet till Israel bredvid en fransk jude, som berättade att han numera bar basker ovanpå kippan. Han tänkte göra alijah, och han uttalade sitt tvivel över om det skulle finnas några judar kvar i Frankrike i framtiden. Och till vår stora skam är detta nu en relevant fråga att ställa sig även i Sverige.

Det känns allt tydligare att vi som land står vid ett vägskäl. Vem äger det offentliga rummet? Är det medborgare som med vitt skilda åsikter öppet framför dessa åsikter? Eller är det de grupper som vill hota och skrämma till tystnad alla som de hatar för att de har åsikter de inte gillar? Eller som man helt enkelt hatar för att de är judar? Om svaret visar sig bli det senare, har vi som samhälle grundligt svikit, ja, förrått de grupper som har överlevt förföljelse men trott sig vara säkra här. Och då är vi på väg in i ett mörker där ingen är säker.

Bengt-Ove Andersson

AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Israelflaggor revs ner när Vänskapsförbundet Sverige-Israel utsattes för inbrott i Almedalen natten mot torsdagen. Två dagar tidigare hotades förbundet av personer som sade sig vara palestinier. Under politikerveckan har förbundet dessutom fått besök av Nordiska motståndsrörelsen (NMR). [Efter att denna text skrevs angrep nynazistiska NMR Sverige-Israels tält.]