Välkommen

Frågor och svar

Hur Israel varnar civila i Gaza för att kunna attackera Hamas

Israel använder sig av telefonsamtal och ”takknackande” för att evakuera Gaza-bor före flygattacker. “Vi väljer stridsspetsar med nödvändig dödlighet för att slå dem som behöver träffas och för att minska påverkan på andra”, förklarar israeliska tjänstemän.

Vakten för byggnaden talade noga i sin mobil och steg upp och ner på en lugn gata i Gazaremsan. I videofilmer som fångats av en åskådare visade Jamal Nasman ingen panik. Men det han hörde var dödligt allvarligt.

Han berättade senare för Reuters att en israelisk officer hade varnat honom i förväg om att det 13 våningar höghus han såg efter skulle vara målet för ett luftangrepp. Israel sa att Hamas-terrorister använde byggnaden.

Mitt i den hårdaste eskalationen i striderna mellan israeler och palestinier sedan 2014 är detta vad Nasman sa i tisdagens samtal:

“Hur mycket tid vill du ha?” Nasman stannar för att lyssna. “Två eller tre timmar? Du sa två eller tre timmar, och då borde ingen vara där?” Paus. “Så jag går till kvarteret och säger att ingen ska komma?”

En annan man lutar sig in, ivrig att höra den som ringer. “Ok, jag förstår det. Drönan kommer att slå den en gång och sedan två gånger till.” Paus. “Då slår du höghuset.” Den 67-årige åttabarnspappan stannar igen. “Ja, rätt, inga problem, bara ett ögonblick … alla har lämnat byggnaden, även de från byggnaderna runt står på vägen – det finns ingen.”

Byggnaden som hade inrymt bostadslägenheter och Hamas-kontor, som enligt Israel innehöll underrättelsetjänster och militära operationer, evakuerades. Först slog små missiler ned i höghuset i Gaza stads Rimal-distrikt, sedan bom, kollapsade byggnaden, visade bilderna. Timmar efter att det förstördes bekräftade Israel att man hade gett en tidigare varning för civila att lämna.

Israel säger att det gör allt för att bevara det civila livet medan Hamas använder civila områden för att lansera operationer, som att planera attacker eller skjuta raketer mot israeliska städer.

Medan Gaza-invånare och andra palestinier säger att de allra flesta webbplatser träffas utan föregående varning, har det mobila samtalet som föregick strejken i Rimal-blocket blivit ett vanligare inslag i konflikt sedan 2014: Israels operation Protective Edge: Israels försvarsmakt ringer. Man  ber invånarna att evakuera, små missiler vars syfte är att  knacka på taket, som en sista varning – och sedan en stor missil som tar ned byggnaden.

Tak-knackande ammunition

“Vi väljer stridsspetsar med nödvändig dödlighet för att slå ut dem som behöver träffas och för att minska påverkan på andra”, säger en israelisk tjänsteman, som talade med Reuters på villkor av anonymitet och sade att noggrann intelligens föregick av attackerna.

“Tak-ammunition har också använts som en del av våra varningar för att invånarna i förväg ska komma ut”, sa han.

Hamas verksamhet gör byggnaderna till legitima mål, sade han.

Bilder från invånare som använder smartphones, eller inspelat av Israels militär eller media, har visat sprängningar som finns i en enda lägenhet eller sänker ett tornblock medan byggnader intill förblir stående.

I andra fall har TV-bilder visat att bostadshus och vanliga hem i Gaza krossades eller förstördes av sprängningar, oavsett om det var direkta träffar eller säkerhetsskador, tillsammans med att de döda och sårade fördes bort.

”Även om vi antar, som den israeliska regeringen hävdar, att ett 13 våningar högt torn i Gaza inrymde ett kontor som används av Hamas politiska ledning, hur är det proportionellt för en israelisk flygattack att förstöra hela byggnaden?”. Det frågade Kenneth Roth, verkställande direktören för Human Rights Watch, på Twitter.

Giora Eiland, en tidigare IDF-general och nationell säkerhetsrådgivare, beskrev höghus i Gaza som måltavla mot Hamas centrala tillgångar och sade att slå till mot dem var “verkligen lagligt och till och med obligatoriskt för ett land som vill avsluta ett krig.”

Israeliska kommentatorn, i arabiska frågor, Shimrit Meir sa att några av flerbostadshusen där Hamas hade verksamhet också var hem för medlemmar av Gazas rikare palestinska elit. När de förstördes, sa hon, ökade det pressen på gruppen.

“Det medför ett nästan omöjligt tvång för Hamas att hantera,” sade Meir och citerade Rimal-distriktsblocket som ett exempel.

Artikeln publicerades den 14 maj i tidningen Israel Hayom.

https://www.israelhayom.com/2021/05/14/how-israel-keeps-innocent-gazans-safe-from-iaf-airstrikes/

Mark och ägandeskap

Ganska ofta när oroligheter blossar upp i Israel och Palestina används begreppet bosättningar frekvent.

Vad få personer idag reflekterar över är att vilken värdering och betydelse man lägger in i begreppet bosättning ändrar sig över tid.

Sionisterna hade en vision. När sionisterna byggde upp sin nationalstat var de betydligt mer politiskt än ekonomiskt motiverade i sin önskan att etablera en jordbruksgemenskap i Palestina.

Ledarna för den sionistiska rörelsen kom att se privat egendom som en ogiltig strategi för nationsbyggande. Det man istället förespråkade var offentligt ägande.

Land i Eretz Yisrael [Israels land] intog en central position i sionistisk ideologi och praktik.
Idealet att bosätta sig i landet hade sina rötter i det europeiska tänkandet som romantiserade både naturen och bönderna, försköningen av arbetaren.

Det de tidiga sionisterna gjorde var att skapa en fond. Fonden skulle kännetecknas av två centrala pelare:

(1) den skulle vara evig,

(2) den förvärvade marken måste för alltid vara det judiska folkets gemensamma och ofrånkomliga egendom. Det skulle inte säljas till individer utan snarare hyras ut under förnybara perioder på högst 49 år.

Bosättandes legalitet under det brittiska mandatet

Artikel 6. Administrationen av Palestina … ska uppmuntra, i samarbete med den judiska myndighet som avses i artikel 4, tät bosättning på statlig mark och avfallsmark.
Den uppenbara betydelsen av mark för varje bosättarrörelse erkändes således i artikel 6 i mandatet

Israels landlagar är idag en produkt av ottomanska, brittiska och jordanska.

Vems mark?

Medier har ofta en tendens att tillskriva landområden som enbart palestinska inom vissa områden. Verkligheterna är inte lika kategoriskt rent juridiskt.

I Israels territorium som innefattar 1949 års stilleståndslinjer är över 90 % av markegendomen offentligt ägd som redovisat ovan. Några få procent av marken är ägt av judar och araber som privat egendom.

En vanlig beskrivning i media när oroligheter om vräkningar och bosättningar är på tapeten är “att judarna kan kräva sin mark tillbaka men inte de palestinierna som flydde eller fördrevs från Israels självständighetskrig.”

Det stämmer inte. Däremot för att kunna få tillbaka sin egendom måste man bevisa att kriterierna i enlighet med ottomanska, brittiska och jordanska landlagar är uppfyllda. Bevisbördan ligger således på individen.

Judar fördrevs också

Det man däremot kan konstatera, som ingen nämner idag, är att också judar fördrevs under, och efter, självständighetskriget.

Efter självständighetskriget fanns exempelvis inga judar kvar (bortdrivna) i Gamla Jerusalem eller på Västbanken.

Den andra judiska flyktingströmmen initierades av arabvärlden under och efter kriget 1948.

På grund av förföljelser i arabvärlden mot den judiska befolkningen såg sig 870.000 judar tvungna att fly därifrån. …

Det stora flertalet (närmare 600.000) av de judiska flyktingarna flydde till Israel och blev israeliska medborgare.”. Tragiskt nog, så nämner ingen idag dessa flyktingars rätt till ekonomisk kompensation för förlorad egendom, fysiskt och psykiskt lidande.

För konfliktens andra part är deras status som flyktingar permanterad, trots att få idag kan konstituera sig som sådana utifrån UNHCR: universellt vedertagna definition.

Terrortunnlar

Ett av de mest pressande hoten som israeliska försvarsstyrkor möter de senaste åren är nätverk av gränsöverskridande attacktunnlar från Gaza.

Hamas och andra radikala terrororganisationer i Gazaremsan har investerat mycket i tunnelindustrin, ofta på bekostnad av civil rehabilitering.

Under åren efter operationen Protective Edge 2014 har Hamas budget för civila frågor minskat, medan dess militära budget stadigt ökat och ökat från 15% av den årliga budgeten 2014 till 55% 2016.

Det beräknas att Hamas har investerat mer än 150 miljoner dollar i sina tunnelbyggnadsaktiviteter, samtidigt som de många Gazabor som deltar i detta farliga arbete äventyras.

De valda platserna för dessa tunnlar visar ytterligare Hamas åsidosättande av människolivet – tunnlar byggs ofta under civila infrastrukturer i Gaza och slutar i närheten av israeliska civila städer, vilket avsiktligt hotar både israeliska och Gazas civila.  Hamas gränsöverskridande attacktunnlar utgör en allvarlig kränkning av Israels suveränitet och hotar livet för israeliska civila och soldater.

Israeliska försvarsstyrkor har vid ett flertal tillfällen upptäckt attacktunnlar under faciliteter tillhörande UNRWA.

I maj 2021 förstördes en mycket sofistikerad “tunnelbana”.

“Tunnelbanan” byggdes under åren efter kriget 2014 i Gazaremsan, även känd som Operation Protective Edge. Det var ett nätverk av dussintals kilometer tunnlar som korsade Gaza och gav säkerhet för Hamas-agenter från israeliska flygintrång. Förutom tunnelbanesystemet har israeliska försvarsstyrkor lokaliserat och förstört minst 18 terrortunnlar sedan 2014, enligt en IDF-rapport från 2019.

https://www.idf.il/en/minisites/hamas/hamas/the-gaza-tunnel-industry/

https://www.jpost.com/arab-israeli-conflict/watch-this-is-how-israel-destroys-hamas-terror-tunnels-668261

Israels verklighet

“Vi använder missilförsvar för att skydda våra civila och de använder civila för att skydda sina missiler”
Intervju med premiärminister Benjamin Netanyahu från 2014.

“De masskjuter våra städer med syfte att döda så många som möjligt. De lyckas inte. Av två anledningar. Ett: Vi har utvecklat ett otroligt missilförsvarssystem.

Anledning nummer två: Vi lyckas för att vi beskjuter de som skjuter raketer. Man beskjuter från civila hem som är befälsposter till islamiska Jihad och Hamas. Det är där man har sin säkrade kommunikation, vapendepåer och raketer. Uppenbart kommer vi inte ge dem immunitet så vi attackerar dem och vi försöker minimera så mycket vi kan civila offer.”

Det vi bevittnar i detta nu är en repris av:

Operation Cast Lead 2008-2009,
Operation Pillar of Defence 2012
Operation Brother’s keeper 2014

Intervju med premiärminister Benjamin Netanyahu är från CPS och Fox News. https://www.youtube.com/watch?v=iZPktFZcMVs

Detta har återpublicerats på Vänskapsförbundets hemsida och facebook-konto.

https://www.sverigeisrael.se/2021/05/vi-anvander-missilforsvar-for-att-skydda-vara-civila-och-de-anvander-civila-for-att-skydda-sina-missiler/

Range of rockets fired from the Gaza Strip

Raketer flyger och vi förväntas fortsätta som att allt är som vanligt?! 

Vad händer om sirenen tjuter medan min tioåring är ensam ute? Jag tror att jag hämtar henne idag …

Måndag
18:08 – Titta på min telefon, se 5 missade samtal från min man och inse att det har varit tyst – vad kan vara så brådskande?

18:09 – Ring mannen som berättar för mig om raketattacker i närheten och föreslår att göra ordning skyddsrummet.
18:11 – Gå till skyddsrummet och använd all min styrka för att stänga järndörren och känna mig lättad när den äntligen är stängd och jag inte behövde göra det under stress för den är jävligt tung …
18:13 – Avvärja barnens frågor om varför jag förbereder skyddsrummet (och hoppas till Gud att det bara kommer att passera och jag inte behöver förklara att dåliga människor attackerar oss igen med raketer).
18:15 – Gör sig redo för en efterlängtad (post-COVID) natt ute på staden med vänner – och diskutera i vår WhatsApp-grupp om vi fortfarande ska gå eller inte (Beslut: Vi låter inte Hamas förstöra vår kväll).
18:39 – Kontakta vänner i Jerusalem för att se hur de klarade sig när sirenerna gick och hör från en vän att säkerhetsrummet i hennes byggnad var låst (!?).
18:42 – Ser nyheterna för att få uppdateringar och se vad vi ställs mot …
18:47 – Kör och går ut på middag, medan du tittar runt för att se vart det säkraste stället skulle vara att gå till om sirenen lät
20:49 – Får ett oroligt textmeddelande från en vän om Jihad-hot – lite panik
20:58 – Skickar meddelande till min man som tog ut barnen till middag för att fråga hur det var. Berättar att när han frågade varför en konsert i köpcentret där de åt avbröts, var svaret på grund av raketattackerna. Och barnen hörde. Så nu vet de …
21:10 – Innan showen börjar kommer en kille på scenen och meddelar till den trånga salen att om det tjuter en siren ska vi alla stanna kvar på våra platser. Komikern startar showen med, “Tja, det är lugnande.” Tack Gud för komedi – för nästa en och en halv timme försöker vi inte tänka på verkligheten utanför.
22:30 – Kör hem, lyssnar på nyheter, kollar telefon – ser att (dagis) och skolan skickade ett meddelande om hur man kan prata med barnen om raketattacker (för sent …), och att i imorgon blir en rutindag (med undantag av att träna på att komma i säkerhet vid en raketattack) vårt område. Rutin.
23:00 – Kom hem, uppdaterar fästman
00:00 – Kan inte somna – tittar på fler nyheter och tittar sedan på galna videor på FB för att försöka distrahera mig själv.
00:30 – Stänger av telefonen och lägger sig för att vila.

Tisdag
06:15 – Vaknar, kollar nyheterna direkt, fler raketer, ser inte bra ut.
06:35 – Gör barnen redo för skolan. Pratar med dem om situationen och påminna dem om vad de ska göra vid attacker. Stolt över dem för att de kommer ihåg vad de ska göra (önskar att de inte behövde), och hoppas till Gud att de inte behöver använda denna kunskap….
06:45 – Fästman kommer hem från löpning och tittar på Tzeva Adom-appen på sin telefon. “Under den tid jag har kört har det skjutits 100 raketer.”
07:00 – Ber med särskild avsikt om välsignelsen för fred.
07:30 – Tar barnen till skolan och försöker hålla regelbunden rutin och hålla sig optimistisk. Berättar för den tioåriga dottern att jag hämtar henne idag eftersom jag jobbar hemifrån (säger INTE till henne att det också är på grund av att jag är förstenad för att sirenen låter när hon sitter fast själv).
08:00 – Innan jag går på promenad, ser till att stänga av brusreducering på mina hörlurar så att jag kan höra om en siren tjuter.
09:00 – Kommer hem, duschar, tänker på hur mycket tid jag har för att komma till skyddsrummet om en siren tjuter.
09:30 – Skriver ner denna dagbok. Jag kan inte börja arbeta förrän jag har bearbetat allt. Jag vill först skriva ner allt detta för mig själv. Men också för att berätta för människor utanför Israel hur rutinen ser ut när vi blir bombaderade av raketer.
Hoppas och ber att min rutin kan gå tillbaka till att vara tråkig och normal – något som ingen kommer att vara intresserad av att läsa.
Ber för våra soldater i IDF och andra israeler i söder.
Ber för fred.

Michal Lashansky

Artikeln publicerades i Times of Israel elfte maj 2021.

Snabböversättningen till svenska är Vänskapsförbundets.

https://blogs.timesofisrael.com/15-hours-in-modiin-while-gaza-rockets-fly-at-israel/

En stat som är judisk. Varför?

Det som skiljer hat mot judar gentemot andra sorters hat är att judar blir förföljda för dels den man är (till skillnad mot andra som blir hatade för vad man kanske gör) och att hatet mot judar är som en kameleont, ett virus som muterar. Ett hat som anpassar sig efter omständigheterna.  

Tanken med Israel är att det ska vara en plats för judar, utan att känna rädsla, och med frihet kunna leva och förverkliga sin judiskhet och potential om man så vill. Ingen annan plats kan, och har historiskt sett kunnat göra det.   

Grunden till staten Israel lades före Förintelsen och FN:s beslut

När staten Israel utropades fanns redan stadsliknande organisation, Jewish Agency, som fungerade som provisorisk regering. Jewish Agency kom till mångt och mycket att uppstå som en följd av det judiska samhälle – Yishuv (på hebreiska) som växte fram i dåvarande Palestina. 

Civilsamhället var välutvecklat och det fanns israeliska fackförbund, sjukhus och universitet.  

Rätten till ett judiskt hemland förkunnades 1917 för att bekräftas av det internationella samfundet den 25 april 1920

Varför finns det så många palestinska flyktingar idag?

Enligt den främste experten på den palestinska flyktingfrågan, historieprofessorn Benny Morris, flydde palestinska araber i olika stadier: Först gav sig överklassen av, redan före statens Israels tillkomst. Sedan lämnade medelklassen landet och därefter flydde ledarlösa arbetare och bönder.

När den nyligen utropade staten Israel anfölls av grannstaterna, flydde ytterligare araber från sina byar och städer. Det var inget som den israeliska ledningen hade planerat, utan skedde främst som en följd av kriget. De flesta palestinska araber flydde självmant eller blev uppmanade att fly av arabiska ledare.

Vissa hävdar felaktigt att israelerna fördrev majoriteten av de palestinska araberna men faktum är att endast en liten del av dem fördrevs av israeliska styrkor. Enligt Benny Morris flydde cirka 85-90% av araberna och cirka 10-15% fördrevs, ofta i samband med attacker mot israeliska styrkor under kriget. Enligt FN:s statistik flydde ca 700.000 araber från det som sedan blev staten Israel. De flesta flyktingarna hamnade inom det forna brittiska mandatområdet (som omfattade dagens Israel, Gaza, Västbanken och Transjordanien), det vill säga att de var internflyktingar.

Drygt 150.000 palestinier stannade emellertid kvar i Israel och blev israeliska medborgare. Idag uppgår den arabiska andelen av Israels befolkning till ca 1,75 miljoner, eller ca 20,7% av befolkningen.

De palestinska flyktingarnas tillflyktsorter blev främst Gaza/Egypten, Västbanken/Jordanien, Syrien och Libanon. Endast i Jordanien tilläts flyktingarna allmänt att erhålla medborgarskap. I de andra länderna kom de att förbli flyktingar i generation efter generation. Många har varit hänvisade till speciella läger som fortfarande finns kvar. Det förekommer omfattande diskriminerande lagstiftning och praxis mot palestinska flyktingar i de flesta arabländer, främst i Libanon. Det gäller även Jordanien, trots att de flesta palestinier har jordanskt medborgarskap, och trots det faktum att palestinier utgör en majoritet i landet.

Palestiniernas flyktingstatus går i arv

En anledning till att antalet palestinska flyktingar idag är så stort är att flyktingstatus för palestinier räknas på annat sätt än för andra flyktinggrupper. Definitionen på en palestinsk flykting är en arabisk person som bodde i Palestina mellan 1 juni 1946 och 15 maj 1948 (det vill säga i knappt två år) och som både förlorade sitt hem och sina möjligheter till försörjning på grund av 1948 års krig. Sålunda räknas personer in vars fäder eller anfäder uppfyllde villkoren trots att de själva aldrig satt sin fot i landet enligt UNRWA – det av FN:s flyktingorgan som till skillnad från UNCHR enbart handhar palestinier – som flyktingar. Palestinsk flyktingstatus går i arv, något som är unikt i flyktingsammanhang. Eftersom flyktingfrågan förblivit olöst och på grund av sättet att beräkna antalet flyktingar uppgår den palestinska flyktingbefolkningen idag till drygt fem miljoner. Observera att UNRWA:s flyktingräkning inte binder Israel folkrättsligt.

Om mängden palestinska flyktingar beräknas på samma sätt som man gör i alla andra sammanhang kommer man fram till att korrekt antal inte är fem miljoner, utan snarare i storleksordningen 30.000 personer.

Texten hämtad från skriften “Israel – vanliga frågor och ärliga svar”, Lisa Abramowicz och Anders Engström, Svensk Israel-Information 2015, ISBN: 978-91-637-2748-1

Israel med sin begränsade yta och litet drygt åtta miljoner invånare anser att landet omöjligt kan ta emot fem miljoner palestinska flyktingar inklusive deras ättlingar. Israelerna menar att det är mer rimligt att de palestinska flyktingarna vid bildandet av en palestinsk stat bör kunna bli medborgare i den nya statsbildningen. Att kräva att alla palestinska flyktingar och deras ättlingar i oändliga led ska få bosätta sig i Israel innebär att man egentligen förkastar en tvåstatslösning, menar Israel.

Från palestinskt håll brukar man hänvisa till FN-resolution 194 från 1948 när man hävdar att alla palestinska flyktingar ska kunna åka till Israel. Men resolutionen är icke bindande och numera obsolet då den avsåg den då föreliggande situationen. De för konflikten mest avgörande Säkerhetsrådsresolutionerna 242 och 338 nämner inte res. 194, utan talar om att “rättvist lösa flyktingfrågan” utan att särskilt nämna den palestinska vid namn. Det var ingen slump, utan avsåg även de judiska flyktingarna från arabvärlden.

 

Har det funnits några chanser till fred och/eller en palestinsk stat?

Det har funnits många möjligheter att lösa den israelisk-palestinska konflikten, och därmed på ett fredligt sätt etablera både en judisk och en arabisk stat i det gamla brittiska mandatet Palestina. Den israeliske utrikesministern Abba Eban sade 1973: ”The Arabs never miss an opportunity to miss an opportunity”. Nedan följer en lista i kronologisk ordning på femton sådana missade möjligheter.

  1. Efter Första Världskriget föreslog Feisal, senare kung av Irak, till judiska ledare ett partnerskap för att skapa ett judiskt och ett arabiskt land i det brittiska mandatet. Detta förslag förkastades av alla andra arabiska ledare.
  2. År 1937 föreslog Peel-kommissionen en delning av området i en judisk och en arabisk stat. Enligt förslaget skulle den judiska staten endast omfatta cirka 14% av mandatområdets yta. Den arabiska sidan förkastade förslaget.
  3. År 1939 utfärdade britterna en vitbok som fastlade en plan att dela området. Vitboken strypte också den judiska invandringen till det brittiska mandatet. Förslaget avslogs av den arabiska sidan.
  4. År 1947 lade FN fram en delningsplan för det återstående brittiska mandatet (78% hade år 1922 getts till den arabiska Hashemitiska klanen som bildade landet Jordanien). Inom ramen för delningsplanen skulle det bildas en judisk och en arabisk stat. Detta ledde till resolution 181 i FN:s generalförsamling. Den judiska sidan godtog denna delningsplan. Den arabiska sidan (vilket inkluderade samtliga arabländer och de palestinska araberna) förkastade däremot förslaget och FN-resolutionen, och startade ett krig mot den nybildade staten Israel. Under kriget och dess efterspel flydde ca 815.000 judar från kringliggande arabiska länder för att sätta sig i säkerhet i Israel. Kriget slutade med att Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gazaremsan, områden som enligt delningsplanen skulle ha utgjort den arabiska staten Palestina.
  5. Under tiden 1948-1967 kunde palestinierna krävt en egen stat från Jordanien och Egypten. Detta skedde dock inte utan de tvingades leva i flyktingläger. I Jordanien har de allra flesta palestinier givits jordanskt medborgarskap.
  6. Under tiden 1948-1967 vägrade de arabiska länderna och palestinierna att diskutera fred med Israel. Istället närde man förhoppningen att en dag utplåna den judiska staten.
  7. År 1967 bröt Egypten mot vapenstilleståndsavtalet med Israel vilket ledde till Sexdagarskriget. Resultatet av kriget blev att Israel fick kontroll över Västbanken, Gaza, Sinai och Golanhöjderna.
  8. Efter Sexdagarskriget ville Israel förhandla om fred men Arabstaterna träffades i Khartoum, Sudan för ett toppmöte (Khartoum Summit) där man kom överens om ”3 Nej” i förhållandet till Israel: Nej till fred med Israel, Nej till erkännande av Israel och Nej till förhandlingar med Israel.
  9. Israel och Egypten lyckades sluta fred år 1979. I den fredsplan man lade fram fanns ett långtgående förslag om palestinskt självstyre på Gaza och Västbanken. Ingen palestinsk företrädare nappade på denna möjlighet då målet fortfarande var ett totalt utplånande av staten Israel.
  10. Efter den första Intifadan 1987-1993 påbörjades Oslo-processen. Det var en fredsprocess mellan Israel och palestinierna, som företräddes av PLO. Den upprättade bl.a. självstyre för palestinierna på Gaza och på delar av Västbanken. I samband med att det palestinska ledarskapet lät utlösa den andra palestinska Intifadan (hösten 2000) bröt Oslo-processen samman.
  11. I december 2000 förkastade Yassir Arafat president Bill Clintons förslag till fortsatta förhandlingar om en slutgiltig fred med Israel. Clintons förslag var en ytterligare eftergift från den dåvarande israeliska premiärministern Ehud Baraks förslag. Palestinierna skulle i det här förslaget ha värdskap för platserna runt Tempelberget, ha östra Jerusalem som sin huvudstad samt styra över de muslimska och kristna områdena i Jerusalems gamla stadsdel. Barak hade accepterat Clintons förslag.
  12. Arabförbundets förslag 2002 om att erkänna Israel om samtliga områden utanför den s.k. Gröna linjen gavs upp, och alla flyktingar fick återvända. Förslaget uppfattades ej som seriöst av Israel.
  13. Texten hämtad från skriften “Israel – vanliga frågor och ärliga svar”, Lisa Abramowicz och Anders Engström, Svensk Israel-Information 2015, ISBN: 978-91-637-2748-1

    Efter den israeliska utrymningen av bosättningarna på Gaza-remsan hösten 2005 fanns det en möjlighet för palestinierna att ta tag i det palestinska samhället och skapa en relation av tillit mellan Gaza och Israel. Istället använde man suveräniteten till att öka antalet attacker mot israeliska civila i södra Israel.

  14. År 2008: Olmerts förslag. Israels premiärminister Ehud Olmert gav palestiniernas president Mahmoud Abbas ett erbjudande som innebar israeliskt tillbakadragande från 94% av Västbanken – med israelisk mark som kompensation (“land swaps“) för de större bosättningsblockens resterande 6%. Förslaget innebar också skapandet av en passage mellan Västbanken och Gaza, en delning av Jerusalem, och mottagandet av tusentals palestinska flyktingar. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice kallade budet “amazing“, men Abbas avstod från erbjudandet.
  15. År 2013 erbjöd även premiärminister Benjamin Netanyahu den Palestinska myndigheten ett liknande bud, men president Abbas var inte intresserad av annat än ett maximalistiskt fredsavtal, där i stort sett alla krav inklusive palestinska flyktingars återvändande – till Israel – skulle säkras.