Välkommen

Artiklar

Yom HaAtzmaut – Självständighetsdagen

Självständighetsdagen, Yom HaAtzmaut, firas för att markera Israels självständighetsförklaring då det brittiska mandatet upphörde.

Självständighetsdagen äger rum den femte dagen i den judiska månaden Iyar (från slutet av april till mitten av maj), den dag då David Ben-Gurion, statens förste premiärminister förklarade landets självständighet 1948. Enligt den gregorianska kalendern skedde detta den 14 maj.

Firandet av Självständighetsdagen inleds på kvällen den 5:e Iyar. Då slutar Yom HaZikaron, Åminnelsedagen för dem som stupat i Israels krig och för de som fallit offer i terrordåd, med speciella ceremonier som markerar övergången från sorg till fest. Den viktigaste ceremonin äger rum på i Har (Mount) Herzl i Jerusalem.

Högtiderna har placerats dagarna efter varandra på grund av kopplingen mellan uppoffringarna och Israels självständighet.

I år (2021) inleds Yom HaAtzmaut kvällen 14 april.

På grund av covid-19 ersattes under 2020 de vanliga Yom HaAtzmaut-flyguppvisningarna med överflygningar vid sjukhus för att hylla alla som jobbade inom sjukvården. FOTO: IDF.

Är tillämpandet av folkrätten konsekvent eller godtycklig? (av: Martin Blecher och Conrad Myrland)

Svenska, norska och danska politiker uppmanar till bojkott mot Israel. 
Vänskapsförbundet Sverige – Israel tillsammans med hennes systerorganisation MIFF i Danmark och Norge uppmärksammade skenheligheten bakom argumentationen bland annat genom att påpeka: 
Att det inte finns krav att bojkotta turkiska bosättningar på Cypern

Att Internationell rätt inte kan bygga på godtycklighet utan bevisligen måste vara konsekvent i hur man hanterar territoriella dispyter. 

Vanlig praxis i västländer visar exempelvis att det inte finns någon grund i internationell lag för att förbjuda ekonomisk verksamhet i ockuperade territorier. 

– – – 

Vi finner det utmärkt att Norden vill ta på sig den folkrättsliga ledartröjan. Folkrätten kan bara fungera om den tillämpas konsekvent. Det gör inte de svenska, norska och danska politiker som skriver i Altinget 26. mars. 

Politikerna är bekymrade över Israel-Palestina-konflikten, men stänger ögonen helt för allt som hindrar dialog och fredsprocess på den palestinska sidan. 

Vi som replikerar hade kunnat svara på ursprungsartikeln genom att prata om aktioner på endera sidan som försvårar den politiska processen mellan Israel och Palestina. 

Vi finner det däremot av större vikt att lyfta fram de “folkrättsivare” som använder detta begrepp förtäckt i syfte för att egentligen uttrycka något annat. 

Bojkottandet av judar kommer alltid ha politiker av sin tid och era. 

Det tar cirka 80 år. Sedan är det paus. Därefter skallas ropen om bojkottande av judar igen. 

Historien visar att bojkott av judar ständigt är återkommande. Fråntar man inte judarna rätten att utöva vissa yrken är det ens butiker och leverne som tas ifrån en. Det börjar med bojkott… Var det slutar? Vem vet. 

Det må så vara att en del tycker att kopplingen vi gör är osmaklig och inkorrekt. Låt oss göra ett simpelt lackmustest.  

Fråga de politiker som menar att Norden ska ta den folkrättsliga ledartröjan – som älskar pratet om folkrätt – huruvida det finns krav på bojkott mot turkiska bosättningar på Cypern?  

Det finns ett närmast unisont stöd för turkiskt medlemskap i EU. När hörde ni artikelundertecknarna från den 26 mars uttrycka sitt simplaste motstånd mot turkiska bosättningar? 

Kanske bör politiker börja med att stoppa fastighetsförsäljningen i Skandinavien i dessa turkiska bosättningar? 

Internationell rätt kan inte bygga på godtycklighet utan måste bevisligen vara konsekvent i hur man hanterar territoriella dispyter. Vanlig praxis i västländer visar att det inte finns någon grund i internationell lag för att förbjuda ekonomisk verksamhet i ockuperade territorier. Beslut från flera europeiska domstolar bekräftar detsamma. 

Den dagen då svenska, norska och danska politiker med samma kraft och frenesi förkunnar sitt krav på bojkott mot samtliga bosättningar i områden under territoriell dispyt, den dagen kan allt skriveri om folkrätt tas på allvar… Tills dess är det bara kvacksalveri riktat mot en grupp av människor. Samma grupp man brukar rikta mot. 

Martin BlecherGeneralsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel 

Conrad Myrland, daglig leder MIFF Norge, styreleder MIFF Danmark

Denna replik togs tyvärr inte in av Altinget

Yom HaShoah – Åminnelsedagen för Förintelsens offer och hjältar

Mindre än en vecka efter att Pesach avslutats infaller Åminnelsedagen för Förintelsens offer och hjältar (Yom HaShoah, eller Jom Hashoa), när Israel hedrar minnet av de sex miljoner judar som mördades under Förintelsen.

I Israel ljuder sirenerna klockan 10.00 och nationen iakttar två minuters tystad och utlovar “att minnas och påminna andra att om aldrig glömma”.

Minnesdagen instiftades av Israels regering på 1950-talet, men uppmärksammas av judar och judiska samfund över hela världen.

Datumet valdes för att ligga nära årsdagen för upproret i Warszawas judiska ghetto.

I år (2021) inleds minnesdagen på kvällen 7 april.
År 2020 inleddes minnesdagen på kvällen 20 april.
År 2019 inleddes minnesdagen på kvällen 1 maj.
_
Mer info:
http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Judaism/yomhashoah.html 
http://en.wikipedia.org/wiki/Yom_HaShoah

A lit Yom Hashoah candle in a dark room on Yom Hashoah [Foto: Valley2city]

FN gör Israel till världens syndabock (av: Anders Engström)

Förenta nationerna har alltid spelat en central roll för Israel. På gott och ont. Israels självständighet påskyndades och förenklades genom en omröstning i FN:s generalförsamling 1947, då världssamfundet gav sitt stöd till upprättandet av en judisk och en arabisk stat i delar av vad som tidigare varit det brittiska mandatet Palestina. Så långt allt väl, men därefter har relationen försämrats.

Diktaturer i majoritet

En av FN-systemets styrkor, att alla världens stater samlas på lika villkor, är också dess största svaghet. De öppna och demokratiska medlemsstaterna är i minoritet, medan de värsta förbrytarregimerna kan ges ett avgörande inflytande. FN har därmed getts möjlighet att utse Israel till hela världens syndabock.

I mitten av sjuttiotalet formades ett block i FN bestående av Sovjetunionen, arabländerna och den så kallade Alliansfria rörelsen (som i huvudsak består av diktaturer i tredje världen). Dessa kunde rösta igenom praktiskt taget vad som helst i generalförsamlingen. Efter en sådan incident uttryckte Israels dåvarande FN-ambassadör Abba Eban förhållandet så här: ”Om Algeriet skulle lägga fram en resolution som hävdar att jorden är platt och att det beror på att Israel plattat till den, så skulle den antas med 164 röster mot 13, och 26 skulle avstå”.

Till FN:s lågvattenmärken hör den famösa resolution som 1975 likställde sionism med rasism. Resolutionen upphävdes visserligen år 1991, men det faktum att den en gång kunde antas kastar fortfarande sin skugga över FN-systemet.

Under 2020 antog FN:s generalförsamling 23 resolutioner som kritiserade medlemsländer. Av dessa var 17 stycken riktade mot Israel – som om Israel vore tre gånger mer klandervärt än den samlade eländet hos världens övriga 192 medlemsländer! Lyckligtvis är generalförsamlingens resolutioner inte bindande, dessa tas istället i säkerhetsrådet där dynamiken är annorlunda, inte minst tack vare att USA ofta lägger in sitt veto.

De anti-israeliska effekterna hade kunnat lindras om övriga länder förmått resa motstånd mot diktaturernas block, vilket tyvärr sällan sker. Sverige röstar oftast i linje med övriga EU när det gäller Israelrelaterade frågor, men ibland avviker vår röstning till det (ännu) sämre.

Orättvis Israelkritik i många FN-organ

Israel drabbas av ensidig kritik även i andra FN-sammanhang. Ett välkänt exempel är Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHRC). Varje gång rådet sammanträder finns det en unik och återkommande punkt på dagordningen: att kritisera Israel (Agenda Item 7). Vi har också Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) som genom sina resolutioner på olika sätt raderar Israels judiska historia. Också Världshälsoorganisationen (WHO) och UN Women har för vana att endast kritisera Israel. För att inte tala om det särskilda organet för palestinska flyktingar (UNRWA), vars hela upplägg med en permanentad flyktingkris fungerar som ett vapen mot Israel.

Sverige och FN

I svensk politik och offentlig debatt har synen på FN som något absolut gott närmast fungerat som en slags överreligion, varför organisationen ofta används som ett slagträ mot Israel. Oftast på felaktiga grunder. Grumliga föreställningar om vad ”folkrätten” innebär formuleras till vad som närmast kan beskrivas som trollformler.

Bästa sättet att möta den typen av Israelkritik är förstås att hålla sig informerad och uppdaterad. Organisationen UNWatch.org är en utmärkt källa i sammanhanget. Förenta nationerna gör mycket som är värdefullt, men den negativa fixeringen mot Israel måste upphöra.

Anders Engström
Informationschef Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah nr 1/2021
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/

Copyright: Permanent Mission of Israel to the United Nations
Illustration via Permanent Mission of Israel to the United Nations

Pesach – den judiska påsken

Pesach är högtiden som firas till minnet av befrielsen och uttåget av israeliterna (judiska slavar) ut ur Egypten under Ramses II styre.

Av alla judiska helger, är Pesach den mest firade, även bland judar som annars inte firar högtider. Pesach börjar natten till den 15:e dagen i månaden Nissan och varar i åtta dagar. Pesachbetecknar födelsen av det judiska folket som nation ledd av Moses för över 3000 år sedan. Det är lika mycket ett firande av den andliga friheten som den fysiska befrielsen från slaveri.

En av höjdpunkterna av Pesach är Seder. Under Seder; pesach-måltiden, äts olika sorters mat, allt utan jästa varor, det sjungs och berättas om uttåget ur Egypten.

I år (2021) inleds Pesach kvällen den 27 mars och avslutas 4 april.
2020 inleddes Pesach kvällen den 8 april och avslutades den 16 april.
2019 inföll Pesach 19 april till 27 april.
2018 inföll Pesach 30 mars till 7 april.

Vi ser här en Pesach-illustration med fyra bägare vin. Några förklaringar till varför de är just fyra stycken:
Why four cups of wine by the seder?
https://www.chabad.org/holidays/passover/pesach_cdo/aid/658549/jewish/Why-four-cups-of-wine.htm

Mer läsning, signerad Vänskapsförbundets Stefan Sturesson:
Kristen och judisk påsk – likheter och skillnader
https://stefansturessonsblog.wordpress.com/heaven-and-earth/kristen-och-judisk-pask-likheter-och-skillnader/

Därför vaccinerar inte Israel palestinier som inte är medborgare (av: Lars Adaktusson och Martin Blecher)

Det har höjts röster för att Israel har en legal skyldighet att vaccinera palestinier som lever under den palestinska myndighetens kontroll på Västbanken och på Gazaremsan där Hamas har ansvaret. Frågan har aktualiserats, i samband med att nästan fem miljoner israeler blivit vaccinerade. 

Från början gjorde den palestinska myndigheten klart att man inte ämnade söka vaccin från Israel och att de var fullt kapabla att ta hand om sin egen befolkning.

Vad stipulerar Oslo-avtalet och är det fortfarande giltigt?  

Israels relation till palestinierna är primärt styrd genom Oslo-avtalet, ett avtal som skapade den palestinska myndigheten och delade upp befogenheter mellan parterna. I Osloavtalet stipuleras följande: “Ansvaret i frågan om hälsa på Västbanken och i Gaza ska överföras till den palestinska sidan, inklusive hälsoförsäkringssystemet.”

Benämning “överföra” betyder att Israel ger upp dem. Man har dem inte längre i samband med att Oslo skrevs under. Det vore alltså en överträdelse av Israel att blanda sig in i hälsofrågan. Allmän hälsa inkluderar naturligtvis vaccin.

Kritikerna hävdar att Osloöverenskommelsen var interimsöverenskommelse som var tänkt att bestå i fem år. Det är riktigt. Men parterna till avtalet fortsätter applicera avtalet och betraktar det legalt bindande.

Vilken roll spelar Fjärde Genevekonventionen i frågan? 

Låt oss nu gå till nästa legala forum som kritiker mot Israels vaccineringspolicy ofta använder sig av. Fjärde Genevekonventionen, en konvention som bland annat tar upp ockupation efter krig.

Det är tveksamt om detta argument går att användas. Avtal mellan parterna själva ersätter Fjärde Genevekonventionen.

Vidare bör man fråga sig huruvida Genevekonventionen (om Oslo-avtalet inte fanns) går att applicera på område A och B på Västbanken där palestinska myndigheten har sin regering och utövar kontroll.

Råder det krig eller fientligt tillstånd mellan Israel och palestinska myndigheten? 

Men om man vill anse att Genèvekonventionen är av betydelse i detta fall så kan man läsa den.

Mellan Israel och den palestinska myndigheten bedrivs inget krig och heller ingen väpnad konflikt. Under avsnittet Början till slutet Artikel 6 (fjärde Genèvekonventionen) står: När det gäller ockuperat territorium, ska tillämpandet av nuvarande konvention upphöra ett år efter att militära operationer har avslutats.

Efterföljande stycke lyder: Den ockuperande makten ska emellertid vara bunden, under ockupationens varaktighet, i den utsträckning sådan makt utövar regeringens funktioner på ett sådant territorium, enligt bestämmelserna i följande artiklar i denna konvention: 1 till 12, 27, 29 till 34, 47, 49, 51, 52, 53, 59, 61 till 77, 143. 

Provisionerna om allmän hälsa finns under artikel 56, alltså inte en artikel nämnd ovanstående.

Palestina är erkänd som stat. 

Sverige tillhör idag en betydande majoritet av stater som erkänt Palestina som stat. Utifrån de kriterier som föranledde erkännandet av Palestina (kontroll över territorium, en regering, och en befolkning) vore det ju konstigt om man erkänner något som bara har massa rättigheter man kan utkräva från andra, men inga skyldigheter och förpliktelser som andra kan utkräva från dem.

En pandemi och andra gränsöverskridande problem är något som i förlängningen förstärker bandet nationer emellan och lägger grogrund för ökat samarbete mellan folken. Då är det ännu mer angeläget att ansvarsområden redogörs och förkunnas på ett adekvat sätt.

Lars Adaktusson
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel

Debattartikel publicerad i Dagens Arena 19 mars 2021
https://www.dagensarena.se/opinion/ratt-att-israel-inte-vaccinerar-palestinier/?fbclid=IwAR2O1QkvIYCLyD-U4BCtXFabNIHQf1dtJUx4aW7g3X_XtFo7jjlJBVjALGA

Efter katastrofen (av: Mats Fält)

Håkan Blomqvists ”Socialism på jiddisch – Judiska Arbeter Bund i Sverige” (Carlssons, 2020) skildrar hur en av Europas största organisationer plötsligt bara är en skugga av vad den en gång varit. Den del av den oerhört tragiska historien som följs i boken utspelar sig i vårt land, under några intensiva år efter andra världskrigetskriver Mats Fält.

Bund var en socialistisk judisk organisation som framför allt i mellankrigstidens Polen hade miljoner medlemmar i partiet, fackförbund, självförsvarsorganisationer, ungdomsorganisationer och idrottsföreningar. Det fanns också ett stort antal tidningar, förlag och en mycket bred kulturell verksamhet.

Målet var att skapa ett bra judiskt liv i de länder där man redan befann sig – ett liv präglat av tron på socialismen, inte gud. Bund var en antisionistisk organisation och trodde aldrig på ett eget land som lösningen på det som länge i många länder kallades ”den judiska frågan”.

Inte minst i just Polen kunde man leva hela sitt liv inom Bund. Det fanns verksamhet inom alla samhällssfärer och all kommunikation dominerades av det egna språket jiddisch. Det var ett parallellsamhälle till det religiösa, och ofta sionistiska, judiska Polen. Ibland var motsättningarna hårda men man delade alltid den judiska identiteten. Det var inte judendomen som var problemet utan synen på religionens plats i livet och allt mer inställningen till utvandringen till Israel.

Senare kom en del kritiker att djupt ångra sitt motstånd mot Herzels sionistiska projekt men före förintelsen var det inte lika lätt som nu att bedöma vad som var den säkraste och mest realistiska vägen till trygghet.

Håkan Blomqvists bok handlar om flykten till Sverige efter katastrofen. Om hur några hundra ”bundister” råkar hamna i Sverige och under några år försöker bygga upp en organisation, som åtminstone till sin struktur, påminde om den som krossats av nazisterna. Enligt regeringens direktiv är flyktingarna formellt på genomresa och får egentligen inte bo i de största städerna. Det gör anpassningen svårare och innebär för många ett helt annat liv än det de lämnat bakom sig i Centraleuropas storstäder. Det blir ett av flera argument för att senare söka sig vidare till främst USA och kontinenten och senare även till det i deras värld så kontroversiella Israel.

Bundisterna tas ofta väl emot av partikamraterna inom SAP och SSU men på svensk sida har man inte alltid ordning på de olika judiska organisationerna och deras interna skiljelinjer. Den positiva attityden har föga gemensamt med de aktuella relationerna mellan dagens socialdemokrati och staten Israel.

Stöd kommer främst från judiska organisationer i USA men även från kamrater på kontinenten och lokala judiska församlingar. För de senare blir dock tidigt striden om sionismen och Israel ett problem. Ibland går det bra att samarbeta – andra gånger låser det sig helt.

För Bund är det viktigt att slå vakt om rörelsens principer, samtidigt som det blir svårt när gruppen är så liten, splittrad på ett tiotal orter och påverkas allt mer av det växande stödet för att se Israel som det stora hoppet inför framtiden. När även nära vänner och släktingar plötsligt befinner sig i Israel, blir det komplicerat att hålla fast vid motståndet. Ett liknande problem är attityden till utvandring från Polen. Det är egentligen Bund också emot men man tvingas svänga när antisemitismens våld kommer tillbaka och kommunistregimen tar över kontrollen över även resterna av polska Bund. Istället hjälper man de som vill resa ut att komma till bland annat Sverige.

Bund i Sverige visar upp en imponerande kreativitet, trots de få medlemmarna och begränsade resurser. Sekulära högtider firas, pengar samlas in till flyktingar i olika delar av världen, kulturlivet på jiddisch får en kort ny vår och tidningar och böcker sprids. Aktiviteten säger mycket om hur viktigt livet inom Bund hade varit för medlemmarna. Just därför blir också kontrasten mot det som en gång varit i Polen en tung börda att bära. Även om det är trevligt med teater, banketter och möten kan det aldrig ens påminna om det blomstrande judiska föreningsliv som hade präglat mellankrigstidens Polen, trots en bitvis fientlig omvärld och ett allt mer auktoritärt, men ännu inte totalitärt, politiskt system.

En plats som för en tid blir ett viktigt nav i Bunds verksamhet i Sverige är Kumla Herrgård i Trollbäcken i Tyresö, söder om Stockholm. Här bor ett antal familjer som har nära kontakter med kamraterna i Eskilstuna, Stockholm och Uppsala. Efter något år flyttar de vidare till andra platser i Sverige eller utomlands. Många som kom som flyktingar till Sverige kommer ihåg just allt som hände på herrgården, innan försöket att bygga upp partiet på allvar i Sverige började haverera på allvar.

Författaren har granskat en stor mängd skriftliga källor från Bunds verksamhet. Det handlar ofta om personliga brev men även om protokoll, skrifter, program och korrespondens mellan Bund i Sverige och partiets representanter i Paris och New York. Med tiden handlar allt mer av innehållet om problemen med att driva verksamheten när så många åker vidare från Sverige. Relationen till sionisterna är ett annat viktigt tema liksom påfallande många interna konflikter. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att en grupp som hamnat i ett främmande land och akut saknar den värld som nyligen krossats, har svårt att alltid agera rationellt och ”lagom”. Organisationen var byggd för miljoner medlemmar – att anpassa den till fyra hundra vinddrivna flyktingar, utspridda från Malmö till Uppsala, hade varit en övermäktig uppgift för de flesta. Dessutom lärde de flesta sig aldrig svenska på riktigt.

Några av flyktingarna blir kvar, en del gifter sig med svenskar och lämnar livet i Bund bakom sig. De flesta åker vidare och skapar sig nya liv i framför allt USA, Australien och Israel. Kopplingen till Bund är lättare att bibehålla när det finns fler medlemmar men även i de nya länderna minskar aktiviteten successivt. Partiets tidningar lever vidare till för några år sedan. Sedan länge med en redaktionell policy som är påtagligt mer positiv till Israel än vad som gällde fortfarande på 1950-talet.

Bund ställde upp i val i Israel men framgångarna blev mycket begränsade. Det fanns ingen brist på vänsterväljare men av dessa var de som ville rösta mot sitt eget land – bara några år efter självständighetskriget – inte så många.

Författaren konstaterar att Bund är ett intressant exempel på ett försök att lösa den nationella frågan för en utsatt grupp. I Polen spelade partiet en viktig roll inte bara för judarna. Misstron mot realismen i drömmarna om Israel delades även av många som inte hade något emot principen – de trodde bara inte det skulle vara möjligt att återskapa det judiska hemlandet efter 2000 år. Fortfarande när de arabiska arméerna invaderade var oddsen för den judiska staten mycket dåliga. Det är först i efterhand som den judiska staten visat sig bli både livskraftig och framgångsrik inom påfallande många områden.

Mats Fält 
Vice ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Förtroendevald i Tyresö kommun

Artikeln publicerades i Svensk Tidskrift 5 mars 2021
https://www.svensktidskrift.se/efter-katastrofen/

Svärden har redan börjat smidas till plogbillar (av: Anders Dahlström)

Replik på ”Dags att börja smida svärden till plogbillar”, ledare i Sändaren, 18/11 2020) 

Gazaborna förtjänar en bättre tillvaro och framtidshopp. Frågan är då vilka som berövar dem detta? Ledartexten låter förstå att det i huvudsak är Israels ansvar att palestinierna har det dåligt. Så är det förstås inte.

Vi delar visserligen ledarskribentens omsorg om Gazas hårt prövade civilbefolkning, men ledartexten innehåller missvisande anklagelser mot Israel med beskrivningar av typen ”grym humanitär katastrof” och att Gaza liknas vid ett ”utomhusfängelse”. Men ser man till grundläggande nyckeltal som t.ex. barnadödlighet och förväntad medellivslängd ligger Gazaborna i själva verket bättre till än ett hundratal av världens länder. Vi unnar dem bättre, men det är knappast en ”grym humanitär katastrof”.

Även om Gaza hade varit ett ”utomhusfängelse”, så är det Gazabornas ledare – Hamas – som hade haft nycklarna dit. Israels (och Egyptens) blockad uppstod inte ur ett vakuum. Blockaden uppstod efter Hamas blodiga maktövertagande 2007, och efter den eskalerade terrorbeskjutningen från Gazaremsan, riktad mot Israels civilbefolkning. FN, USA, EU och Ryssland ställer samma krav som Israel på en normalisering: att Hamas tar avstånd från våld, erkänner Israels rätt att existera, erkänner ingångna avtal, och lägger ner sina vapen. Hamas vägrar. Alla förlorar, inte minst Gazaborna.
Vi har för stor respekt för debatten om hur judar i diasporan förhåller sig till Israels befolkning i politiskt avseende för att lägga oss i, det är en delikat fråga, men vi känner inte alls igen ledarskribentens tvärsäkra påståenden.

Att FN (då Nationernas Förbund) tidigt stödde tanken på en judisk stat i ett område med judisk ursprungsbefolkning handlade inte om att ”generera konflikt”. Judarna har samma rätt till självbestämmande som alla andra. De som då kallade sig för ”palestinier” var för övrigt just judar. Den arabiska sidan motsatte sig däremot varje förslag på en judisk stat (och ett arabiskt Palestina). DET är att generera konflikt.

Israel är en vital demokrati med allt vad det innebär – inklusive en livaktig opposition, med folkliga manifestationer och en press som alltid är missnöjd med sittande regering. När FN publicerar sina World Happiness Reports visar det sig att israelerna stabilt hör till världens lyckligaste folk. Och glädjande nog finns det väldigt många positiva tecken från den arabiska befolkningen där allt fler föredrar att kalla sig just ”israeler” eller ”arabiska israeler” i stället för ”palestinier”.

Avslutningsvis är det positivt att ledartexten tar upp avsaknaden av demokratiska val på Västbanken och Gaza. Vi är varma Israelvänner, men vår omsorg och respekt för människoliv omfattar förstås även palestinier. Samma resonemang hör man i Israel. Mycket pekar på att Hamas – med sina stadgar som uppmanar till att döda alla judar – skulle vinna många röster i ett palestinskt val. Låt oss hoppas att det inte blir så.

Svärden har redan börjat smidas till plogbillar, glädjande nog. Israel visar vägen genom allt fler avtal om fred och försoning med staterna i Mellanöstern. Vi hoppas att det palestinska styret ändrar sin oförsonliga hållning, ser utvecklingen som något positivt, och själva äntligen tar sig till förhandlingsbordet. Både israeler och palestinier skulle tjäna på detta.

Anders Dahlström
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Värmland

Publicerad i Sändaren, 9 december 2021
https://www.sandaren.se/ 

Den iranska regimen försvårar nu IAEA:s övervakning ytterligare (av: Israels UD)

Den iranska regimen slutar nu följa det tilläggsprotokoll man tidigare ingått med FN:s atomenergiorgan IAEA, vilket kommer att ytterligare försvåra världssamfundets övervakning av det iranska atomprogrammet. Detta är vänskapsförbundets egen översättning av Israels officiella respons:

Israels utrikesminister Gabi Ashkenazi: ”Iran förstör det som återstår av IAEA:s tillsyn, och fortsätter att utmana och hota regionens stabilitet”.

Talesperson för Israels UD: Iran fortsätter samla anrikat uran i sina lager, vilseleda och dölja sina ambitioner att skaffa kärnvapen, och nu förstör man vad som återstår av IAEA:s tillsyn. Irans extrema åtgärder kräver ett omedelbart svar från omvärlden.

Irans skadar de särskilda tillsynsmekanismer som skapats för landets kärntekniska anläggningar, och häver det särskilda tilläggsprotokollet. Detta är extrema steg som korsar alla de röda linjer som dragits av världssamfundet, och tömmer atomavtalet på dess substans.

Utrikesminister Ashkenazi: ”Irans policy visar att man har för avsikt att i hemlighet fortsätta utveckla sin kärnvapenkapacitet. Israel ser detta som ett hot, ett hot som inte får stå obesvarat. Vi kommer aldrig att tillåta Iran att bestämma över sin kapacitet att skaffa kärnvapen”.

Rapporten från IAEA:s chef i går fastslog otvetydigt att Iran utfört odeklarerade aktiviteter med kärntekniskt material på minst fyra olika platser, och angav inte var detta material finns idag.

Hävandet av tilläggsprotokollet innebär att IAEA inte kommer att kunna övervaka Irans kärntekniska aktiviteter, och inte heller sända inspektörer till platser där Iran utför odeklarerad kärnteknisk verksamhet.

Utan tillsyn kommer Iran att kunna fortsätta dölja den fortsatta utvecklingen i sitt nukleära program.

Israels utrikesdepartement

Publicerad på MFA:s hemsida 24 februari 2021
https://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2021/Pages/MFA-comments-on-the-harming-of-IAEA-oversight-mechanisms-24-February-2021.aspx

Purim – en festlig högtid

Purim är en rabbinsk högtid i början av våren och infaller den 14:e Adar (den 15:e Adar i städer omringade av mur, dvs ffa Jerusalem). Purim firas till minne av judarnas befrielse från belägringen de levde under i Persiska riket under kung Artaxerxes, vilket återges i Esters bok i Bibeln.

Judarna hotades av förintelse men lyckades alltså undkomma. Den persiske kungens främste rådgivare Haman hade tänkt dra lott om vilken dag förintelsen av judarna skulle genomföras, och därför heter helgen purim som betyder just lott.

Denna högtid kompenserar högtidligheten som präglar många av de andra judiska helgerna, och påbjuder istället munterhet och uppsluppenhet. Skolorna håller stängt, allmänna festligheter hålls överallt, tidningarna publicerar skämtnotiser som påminner om 1:a april, barn (liksom vuxna) klär ut sig i maskeradkostymer och när den festlika läsningen av Esters bok sker, ljuder skrammelredskap närhelst Haman’s namn nämns. Ortodoxa judar dricker sig smått berusade, inom vissa gränser, och utför en detaljerad lista med plikter: man skänker allmosor, man läser Esters bok både på kvällen liksom morgonen efter, man utbyter läckerheter och firar med en fullfjädrad högtidsfest.

År 2019 inleddes purim på kvällen den 20 mars och avslutades på kvällen den 21 mars.
År 2020 inleddes purim på kvällen den 9 mars och avslutas på kvällen den 10 mars.
I år (2021) inleds purim på kvällen den 25 februari och avslutas ett dygn senare.