Välkommen

Artiklar

Kopplingen mellan antisionism och antisemitism (av: Anders Engström)

Efter andra världskriget och Förintelsen av sex miljoner judar var antisemitismen länge bannlyst från det offentliga rummet. Men nu har antisionismen fått en farlig roll i spridandet av vår tids antisemitism.

Hatet mot judar och hatet mot Israel hänger ihop. Dels på grund av det uppenbara, att Israel är en judisk stat, men också på grund av att hat mot Israel erbjuder en accepterad, eller rentav politiskt korrekt, möjlighet att ge uttryck för antisemitism.

Sambandet mellan antisemitism och antisionism fungerar dessutom i båda riktningar. Det gäller särskilt i Mellanöstern, där regimerna ofta utnyttjar folkligt utbredd antisemitism i sin propaganda mot den judiska staten.

Klassiska antisemitiska anklagelser återanvänds
Vi ser hur förövare helt enkelt återanvänder gamla klassiska antisemitiska mytbildningar, men nu paketerar dem som ”Israelkritik”. Det kan röra sig om lögner där Israel och israeler påstås förgifta brunnar, vara blodtörstiga, eller kontrollera medierna. Detta är antisemitiska och direkt livsfarliga lögner som idag tillskrivs Israel helt öppet.

Under den andra intifadan kunde en av Sveriges största tidningar – Aftonbladet – på ledarplats attackera Israel under rubriken ”Den korsfäste Arafat”. En direkt anspelning på den urgamla myten om judarna som Jesus mördare. Till råga på allt skedde publiceringen annandag påsk. Detta är nu ett tag sedan, men skribenten skriver fortfarande för Aftonbladet och artikeln ligger fortfarande uppe på tidningens hemsida.

Skillnaden mellan legitim Israelkritik och förklädd antisemitism
Vi har samtidigt ett gemensamt ansvar för att begreppet antisemitism inte missbrukas eller urvattnas. Israel både kan och bör granskas på samma sätt som alla andra stater.

Den israeliske politikern Nathan Sharansky är upphovsman till vad som brukar benämnas ”3D-testet” eller ”De tre D:na”. Det är ett hjälpmedel för att separera legitim Israelkritik från antisemitiskt betingade angrepp på den judiska staten. När ett ”Israelkritiskt” inlägg kan sorteras in under något av begreppen Demonisering, Dubbla måttstockar och Delegitimering rör det sig vanligen om antisemitism. Några exempel:

Demonisering – Att likna Israels nuvarande politik vid nazisternas, eller påstå att palestinierna lever som Sydafrikas svarta under apartheidåren. Eller att anklaga Israels Försvarsmakt IDF för övergrepp som aldrig begåtts.

Dubbla måttstockar – Att tillämpa en moralisk standard för Israel och en helt annan för resten av världen. Att som FN:s särskilda Råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) ha en enda stående punkt på agendan när det gäller enskilda stater, nämligen att kritisera Israel. Även bojkottkampanjer kan räknas hit. Likaså att förvägra Israel varje rätt att försvara sig.

Delegitimering – Att ifrågasätta Israels existens. Påstå att Israel i sig är ett rasistiskt projekt. Här kritiseras Israel inte ens för vad hon gör, utan för vad hon är.

Vår viktiga uppgift
Det judiska folket har under historiens gång varit hårt drabbat av förföljelser. Den senaste katastrofen är inte särskilt avlägsen, varken i tid eller rum. Pogromer och fysiska attacker har alltid föregåtts av hatisk retorik, och de har nästan alltid kunnat genomföras på grund av att en bred allmänhet förhållit sig passiv eller rentav likgiltig.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel utgör en viktig plattform för att bemöta den nya antisemitism som antisionismen utgör. Och ett medlemskap hos oss är ett sätt att inte förhålla sig likgiltig.

Anders Engström
Informationschef, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah 4/20.

Israels techsektor blomstrar (av: Peter Tovman)

Varför? Internationella företag söker sig till Israel för utveckling och samarbete av ny teknik. Vad kan härledas till att Israel på några decennier har erövrat denna position. Detta belyser ekonomen Peter Tovman, som vistas i Israel periodvis.

Israel – dynamikens land

Israel är ett ett modernt samhälle med starka rötter i det gamla testamentet. David Ben Gurion, staten Israels första premiärminister, har beskrivits som en ”man helt uppfylld av en vision som inget motstånd eller svårigheter kunde stoppa”.[[1]] En beskrivning som enligt min mening uttrycker Israels själ; summan av befolkningens kraft och energi. Därför har israel, trots krig och terror, eller, något cyniskt, på grund av detta, utvecklats till en ledande tech-nation. Hoten från omvärlden tvingar Israel att till det yttersta att försvara sina gränser och befolkning. Avancerad teknologi har blivit en nyckel i kombination med diplomati.

Israel har i skuggan av konflikter utvecklats till ett ekonomiskt expansivt och dynamiskt samhälle.

Tel Aviv, Israels finanscentrum, rankades 2019 av Compass global Startup Ecosystem som världens ledande startup-ekosystem och är internationellt ledande när det gäller riskkapital. [[2]] [[3]] Tel Aviv med omnejd är en miljö som genererat många av de företag som har rötter i Israel och vilka är noterade på NASDAQ. Israel är det land som har flest noterade aktier på Nasdaq efter USA och Kina (november 2020). Totalt finns 91 israeliska bolag noterade på de amerikanska börserna Nasdaq eller NYSE. [[4]]

Vid ett besök på stranden I Tel Aviv märks att turismen i Israel nått rekordsiffror under de senaste åren, och de stora jetplanen kommer i en strid ström över stranden på väg till Ben Gurions internationella flygplats. Här är bland annat high-tech en drivande kraft bakom turismen, företagandet inom high-tech bidrar med internationella kontaktytor och ökar nyfikenheten på och intresset av att besöka Israel.

Men även i Jerusalem frodas entreprenörskapet. Även om tankarna går till Netflix-serien”Shtisel” med de ultraortodoxa i gatubilden så växer high-tech i Jerusalem. Bara under 2019 genomfördes investeringar i företag inom high-tech i Jerusalembaserade företag till ett värde av 1,6 miljarder dollar.[[5]] Lightricks är ett exempel på ett innovativt och expanderade i Jerusalem. År 2019 blev Lightricks värderat till 1 miljard dollar.[[6]] Företaget arbetar med produkter för visuellt innehållsskapande på mobil och webb.

De ultraortodoxa i Israel är en växande grupp av entreprenörer, en bild som går på tvärs av vad som framkommer i TV-serien ”Shtisel”. En grundpelare för detta är Kama-Tech.[[7]] Det är en organisation som grundats av entreprenörer från det ultraortodoxa samfundet i Israel med syfte att medverka till att ultraortodoxa entreprenörer kan utveckla sina högteknologiska startups samtidigt som de kan behålla sin ultraortodoxa livsstil.

Ett företag som har sitt ursprung i Kama-Tech är företaget Membit, som arbetar med AI. [[8]] Företaget bildades 2016 och baserad i Bnei Brak, en ultraortodox förort till Tel Aviv. Membit utvecklar chattbotar för företag och organisationer. Entreprenören är Rut Margalit, en ultraortodox judinna. Hon är kvinna, ultraortodox och entreprenör inom high-tech, och är en del av det framväxande kvinnliga ultraortodoxa företagandet i israel.

Just kvinnligt företagande står högt i kurs i Israel. Mastercard har rankat israel som bästa landet för kvinnliga företagare 2020.[[9]]

Det judiska entreprenörskapet har rötter längre tillbaka i historien. Att tänka nytt har varit avgörande för att överleva dels fysiskt i tider av förföljelser, pogromer, förintelsen. Dels för att under lugnare perioder överleva ekonomiskt. Här finns enligt min mening grunden för det israeliska expansiva företagandet och high-tech.

High-tech – så började det

Israel var tidigt ute med högteknologisk industri. Drivkraften var militären. Tillgång till modern teknik var – och är –  nödvändig för de system som skyddar Israel i krig och mot terror. Tidigt i israels historia fanns högteknologiska avknoppningar med rötter inom utvecklingsarbetet i militären och universiteten. Försvars- och säkerhetsindustrin har alltid varit i den avancerade teknologins framkant. En väl utbyggd och avancerad försvarsindustri är israels livlina för sin existens som stat. Ett av skälen är att man inte kan lita lita på omvärldens leveranser vid behov.

I samband med Sovjetunionens upplösning 1991 fick den privata techindustrin i Israel sitta stora genombrott. Närmare 400 000 med judisk bakgrund sökte sig till Israel. Cirka 40 procent hade akademisk examen. Många av invandrarna fick snabbt arbete i den israeliska industrin.

Brist på finansiering hämmade dock de högteknologiska företagens tillväxt. Därför beslutade den israeliska regeringen år 1993 att tillhandahålla 40 procent av det totala kapital som investerades i riskkapitalfonderna, övriga investerare var privata. Såväl israeliska som internationella investerare medverkade i fonderna. Initiativet med det statliga engagemanget kom att kallas för yozma, initiativ på hebreiska. Staten var passiv partnerinvesterare.

Hur har kommer det sig då att Israel kunnat utvecklas till att bli att bli en världsledande technation?

Därför tillväxt inom high-tech

I. Den entreprenöriella samhällsandan

Först och främst måste förklaringen sökas i det entreprenöriella andan som genomsyrar israeliska samhället. NyTeknik beskriver inställningen så här:

”För att överleva i ett land omringat av fiender och utan egna naturtillgångar måste man vara innovativ. Lägg till en anda – chutzpah – där allt ifrågasätts och där det inte är en katastrof att misslyckas, så får man en bra grogrund för entreprenörskap.” [[10]]

I Israel lyfts också entreprenörskapet fram för de unga. I Tel Aviv finns Sarona Hub – Youth Innovation and Entrepreneurship Center. Det första i sitt slag i Israel, riktar sig till de israeliska ungdomarna i åldrarna 12 – 18. Här lärs grunderna ut för bland annat entreprenörskap, teknik, affärsverksamhet. En verksamhet som signalerar entreprenörskapets betydelse i Israel. Här finns morgondagens entreprenörer inom tech.[[11]]

II. Militärens avgörande betydelse för entreprenörskapet

En israelisk entreprenör beskriver militärens roll för entreprenörskapet så här i boken

“Framgångsresan”, av Henrik Mitelman:

”Militären utvecklar teknologin. Så var det redan på 1950-talet. Då var Israels industri stridsvagnar och apelsiner. Nu producerar vi ingenjörer.” [[12]]

För några år sedan förvärvade Google kartapplikationen Waze för mer än 1 miljard dollar. Grundarna av Waze fick sin tekniska utbildning inom den israeliska underrättelsetjänsten. De israeliska teknikföretagen Check Point och Nice skapades alla av entreprenörer med bakgrund inom Unit 8200, en enhet inom israeliska militären med fokus på teknisk underrättelsetjänst, och baserades på teknik som ursprungligen utvecklades av enheten.[[13]]

Check Point är det största noterade israeliska bolaget som är noterat i USA. Marknadsvärdet uppgår till 17,3 miljarder dollar. Nice är det är det nästa största noterade israeliska företaget i Amerika med ett marknadsvärde på 15 miljarder dollar (marknadsvärderingarna avser november 2020.) [[14]]

Försvaret utbildar i en informell atmosfär den enskildes förmåga att verka med egna beslut och förlita sig på gruppens egen analys — ibland i situationer med hög risknivå för egen och andras säkerhet. Efter avslutad tid i militären, som de allra flesta israeler har genom värnplikten, verkar många i det civila samhället med sina förmågor.

III. High-tech som del av den nationella säkerhetspolitiken

För det tredje, high-tech är i Israel ett verktyg i den nationella säkerhetspolitiken för att skapa handels- och diplomatiska relationer med olika stater och aktörer. Kommersiella samarbeten med företag, stater och organisationer utanför Israel fördjupar de diplomatiska relationerna mellan Israel och omvärlden.

Ett exempel är de nyligen tecknade samförståndsavtalen mellan Israel och Bahrain, där utvidgat ekonomiskt samarbete mellan de två staterna ingår i ett avtal som undertecknats.[[15]] Här torde tech vara ett givet inslag i det ekonomiska samarbetet.

IV. Entreprenöriella infrastrukturen

Kanske mest intressant är hur den entreprenöriella infrastrukturen i Israel är väl utbyggd. Tillgången till riskkapital är stort och en väl utbyggd och fungerande startup-verksamhet finns.

Iron Source är ett aktuellt israeliskt företag inom high-tech som emanerar ur den entreprenöriella infrastrukturen. Företaget förbereder sig för en börsintroduktion under första halvåret 2021. Det formella beslutet att börja börsintroduktionen beräknas godkännas av styrelsen inom en mycket nära framtid. Goldman Sachs förväntas vara garant för börsintroduktionen, som sannolikt blir det största någonsin av ett israeliskt företag på Nasdaq, värdering mellan 7 och 8 miljarder dollar.[[16]]

Det är Israels största webbföretag och erbjuder mestadels teknik för intäktsgenerering för mobila applikationer. IronSource har sitt säte i Tel Aviv med ytterligare 13 kontor i San Francisco, New York, London och Asien och har 1 000 anställda, varav 800 i Israel och hälften anställda inom forskning och utveckling.

V. Yozma-initiativet

Jag har ovan berört Yozma-initiativet. Detta är en nyckelfaktor för att Israel dels blivit internationellt ledande när det gäller riskkapital, dels när det gäller företagande inom high-tech.  Startup inom high-tech kännetecknas av hög risknivå men väsentliga höga värderingar vid lyckosam utveckling. Nyckeln för att driva upp dessa startups är tillgång till riskkapital.

Uppbyggnaden var att den israeliska staten finansierade, som ovan nämnts, 40 procent av det sammanlagda kapitalet som investerades i 10 stycken fonder, med start 1993 och fram till 1998.  Statens andel skulle köpas ut till samma belopp som staten investerat plus ränta efter högst sju år av de övriga partnerinvesterarna. Partnerinvesterare, främst från USA samt Japan och Tyskland, fattade de viktigaste besluten om vad de skulle investera i. Staten var med andra ord en passiv partnerinvesterare.[[17]]

Yozma-initiativet fungerade som accelerator för riskkapitalet i Israel. Den lyckosamma utvecklingen för Yozma-initiativet hade grund i kombinationen av driftiga israeliska entreprenörer, tillgång till ett stort antal projekt inom high-tech samt kompetens, vilket lade grunden till dagens high-tech och tillgång till riskkapital i Israel. Framgången attraherade i sin tur nya riskkapitalaktörer att etablera sig i israel.  En annan viktig faktor för framgången var att investeringsbesluten i hög grad togs av partnerinvesterarna, det var de som hade kompetens att bedöma projekt och företag inom high-tech att investera i. Investeringarna genomfördes inom områden som hårdvara och mjukvara avseende IT och internet, medicinsk teknik, läkemedel.

Sammantaget, den unika drivkraften i den israeliska tech-industrin är en kombination av individuellt driv, den nationella säkerhetens krav på teknik i framkant, immigration från stora delar av världen och ett aktivt arbete med goda företagsmiljöer.

Finns det också en religiös resonanslåda till varför Israel har kunnat utvecklas inom high-tech? Här vill jag bara flagga för den religiösa resonanslådan. Men det är ett alltför komplext ämne för att behandlas inom ramen för denna artikel.

Kan då Sverige hämta erfarenheter i hur Israels tech-scen blivit internationellt ledande? Till detta får jag återkomma vid annat tillfälle.

Vad jag här avslutningsvis vill lyfta fram är när jag besöker Israel så känner jag en enorm kraft och energi formligen vibrera i luften. För att förstå kraften i framväxten av high-tech i Israel, måste man vara på plats och just uppleva denna kraft och energi, det går inte att enbart läsa sig till förståelsen av framväxten av den israeliska techsektorn.

Peter Tovman

Ekonom, Göteborgs universitet
Lic, Juridiska fakulteten, Stockholms universitet

[1]    www.kkl.nu/aktuellt/jubileum/landsfader/

[2]    www.startupgenome.com/gser2019

[3]    www.tel-aviv.gov.il/en/WorkAndStudy/Pages/Supporting-Local-Startups.aspx

[4]    www.avanza.se/placera/redaktionellt/2020/11/25/har-finns-basta-israeliska-aktierna

[5]    www.israel21c.org/jerusalem-tech-startup-scene-has-grown-102-since-2012/

[6]    www.lightricks.com

[7]    www.kamatech.org.il

[8]    www.membit.io

[9]    https://mastercardcontentexchange.com/research-reports/2020/mastercard-index-of-women-entrepreneurs/

[10]  www.nyteknik.se: ”Hela världen vill lära av Israels innovationskultur”

[11]  www.tel-aviv.gov.il/en/WorkAndStudy/Pages/Supporting-Local-Startups.aspx

[12]  Framgångsresan, Henrik Mitelman & Malin Lauterbach, sidan 71, Roos & Tegner, 2019.

[13]  www.bbc.com/future/article/20130911-israel-military-key-to-start-ups

[14]  www.avanza.se/placera/redaktionellt/2020/11/25/har-finns-basta-israeliska-aktierna

[15]  www.israeli dag.se/lsrael-och-bahrain-skriver-under-samforstandsavtal/

[16]  www.calcalistech.com/ctech/articles/0,7340,L-3870070,00.htm

[17]  Www.apolitical.co/en/solution_article/government-venture-capital-fund-boosted-israels-start-economy

Hotet från Iran måste tas på allvar (av: David Lega)

Iran är ett av vår tids största hot mot världsfreden. Nu när EU ges chans att ompröva sin hållning gentemot Iran gäller det att skärpa tonen och intensifiera de strategiska insatserna, skriver David Lega (KD), europaparlamentariker. Texten är tre månader gammal, men fortfarande aktuell.

“Varför borde och hur kan Israel utplånas? Ayatolla Khamenei svarar på nio väsentliga frågor.” Citatet kommer direkt från ayatollans, den Islamiska republiken Irans högste ledare, egna sociala medier-kanaler. Jag skrollar ner. Upprörs. Förfasas. Sida upp och sida ner med hot och hat, ofta med starkt antisemitiska undertoner.

“Den sionistiska regimen är en dödlig cancersvulst och en skada i denna region, som tveklöst kommer dras upp med rötterna och förstöras. Då kommer skammen falla över dem som väljer [att normalisera] relationer med denna regim.”

Alldeles uppenbart ser inte Teheran med blida ögon på att Israel under den senaste tiden upprättat diplomatiska relationer med de i huvudsak muslimska länderna Bahrain, Förenade arabemiraten och Kosovo. Under hashtaggen #UAEStabsMuslims klargörs att “den som sluter fred med smutsiga sionister förråder den muslimska världen med yttersta brutalitet och ges en skamfläck i pannan som för alltid kommer finnas kvar”. Slut citat.

Ayatolla Khameneis Twitter-konto finns på sju språk. Strategin är rak, tydlig och noga genomtänkt. En medeltida förtryckarregim använder sig av moderna medier för att mana islamister i Europa till heligt krig mot Israel, sätta skräck i världens judar och stärka Irans inflytande i den muslimska världen och globalt.

Khamenei vet precis vad han gör. Den iranska mördarregimens kommunikationsinsatser visar förskräckande tydligt på dess onda avsikter. När nätet inte tjänar regimens syften räds man heller inte att stänga ner det helt och hållet. Detta skedde så sent som i fjol i samband med de landsomfattande protester mot regimen som krävde uppemot 1 500 människoliv.

Nyligen nåddes vi också av beskedet att brottaren Navid Afkari, som greps i samband med protester mot regimen, hade avrättats genom hängning.

Brutalt och systematiskt kränker den iranska regimen sina invånares fri- och rättigheter. Men det slutar inte där. Regimen i Teheran är även vår tids största säkerhetspolitiska hot.

Ayatollornas målsättning är att bygga en landbrygga som sträcker sig från Persiska viken till Medelhavet för att på så sätt säkra sin dominans, inte bara i Mellanöstern, utan också i Europa och globalt. Genom ombud, som terrorsekten Hizbollah i Libanon och Bashar al-Assads slaktarregim i Syrien, går man bokstavligen över lik för att förverkliga sina ondskefulla planer. Nyligen meddelade Hizbollah att man nu har förmåga att nå riktade mål i Tel Aviv och andra israeliska städer.

Hoten om att utplåna Israel måste tas på största allvar. Fredsavtalen med Israel är mycket välkomna, och mycket goda nyheter. Men det går inte att bortse ifrån att det finns ett samband mellan de avtalen och Irans agerande i regionen. Att allt fler länder i regionen nu omprövar sin hållning mot just Israel, den forna ärkefienden, måste ses som ett aktivt avståndstagande mot Irans aggressioner och stormaktsambitioner.

I Europa bedriver skurkstaten en omfattande underrättelseverksamhet. Så också i Sverige. Den kristdemokratiska politikern och människorättsaktivisten Soheila Fors, som i juli år utsattes för ett bombattentat, blir återkommande hotad och misstänker att regimens hantlangare ligger bakom attentatet.

Häromveckan blev det klart att jag i Europaparlamentet har utsetts till den kristdemokratiska EPP-gruppens förhandlare om relationerna mellan EU och Iran. I den rollen kommer jag driva på för ett EU som skärper tonen mot Iran och som samtidigt bygger upp en operativ förmåga för att mer effektivt kunna upptäcka och bemöta iransk hybridkrigföring, propaganda och spionage.

Mer konkret kommer jag aktivt att verka för inrättandet av en enhet för strategisk kommunikation för Mellanöstern, med särskilt fokus på Iran, inom EU:s utrikestjänst EEAS. I dag finns liknande enheter inom EEAS, bland annat en arbetsgrupp som hanterar hybridkrigföring från Ryssland, experter som ägnar sig åt att upptäcka, bemöta och neutralisera rysk propaganda. På “EU vs Disinfo”-hemsidan kan omvärlden sedan hitta de värsta lögnerna som sprids av ryska medier och regimen i Kreml.

Det är dags att EU granskar Iran lika noga som man granskar Ryssland.

Det finns många goda exempel från länder som ligger i framkant när det gäller strategisk kommunikation som EU skulle kunna ta del av. Jag tänker dels på EU-länder som Estland och Tjeckien, men även stater som Georgien, Ukraina och Israel. Min bedömning är att det bästa vore att involvera alla dessa goda krafter i skapandet av en helt ny enhet som har uppdraget att utveckla en operativ motkraft till mördarregimen Iran.

Europas demokratier måste kraftigt begränsa den iranska regimens möjligheter till påverkan i vår del av världen. Och vi måste agera nu.

David Lega
Europaparlamentariker (KD)

Debattartikel publicerad i Dagen 6 oktober 2020
https://www.dagen.se/debatt/2020/10/06/hotet-fran-iran-maste-tas-pa-allvar/

Den iranska regimen trappar nu upp såväl sina hot som sin urananrikning (av: Elder of Ziyon)

Irans parlament beordrar regeringen att förstöra Israel senast år 2040

Förra veckan presenterade en grupp iranska parlamentariker en 16-punktsplan för hur landet skall hämnas Qassem Soleimanis död. Soleimani var befälhavare för Quds-styrkan, en elitenhet inom det iranska revolutionsgardet. En del av planen ålägger den iranska regimen att se till att Israel förstörts senast år 1420 enligt den persiska kalendern, vilket är tjugo år från idag.

Det tycks vara samma datum då Iran redan sagt att Israel skall ha upphört att existera. På Palestine Square i centrala Teheran finns en digital klocka som räknar ner till den tidpunkten.

Skillnaden är att det som tidigare varit en förutsägelse om Israels förgörelse har nu blivit ett förordnande, ett uppdrag från Irans lagstiftare.

Den del av planen som tar upp Israel – artikel 5 – tycks emellertid inte innehålla något nytt egentligen.

Article 5 – The government is obliged to make the following arrangements to destroy the usurping Zionist regime by 1420.

1- Breaking the siege of Gaza by sending basic goods from official naval bases to Gaza in exchange for money or free of charge; The first shipment, including at least public aid and private institutions, will be sent within six months after the entry into force of this law.

2- Pursuing the provision of welfare-economic-security services and infrastructures to support the popular march “Right of return of Palestinian refugees” and support its development in other borders of the occupied territories under such headings as “Return to Jerusalem”, “Liberation of the Golan Heights”, “Pilgrimage to Quds”.

Detta är ungefär vad som redan pågår sedan åratal tillbaka.

Andra delar av planen påverkar Joe Bidens möjligheter att förhandla med Iran på områden som gäller missilprogrammet och annat som inte är en direkt del av atomprogrammet:

 Article 3 – As long as the US government has not officially apologized for the assassination of Sardar Qassem Soleimani , any bilateral or multilateral negotiations with the United States are prohibited and the person who does that is sentenced to lifelong dismissal from government and public office.

Det finns mycket mer i 16-punktsplanen, som löftet att varje amerikanskt angrepp skall besvaras med en större motattack. Och en prissumma i kontanter till den eller de terrorister som lyckas driva ut USA från Mellanöstern.

Men det är ovanligt att ett parlament uttalar ett direkt hot om att förgöra en suverän stat – särskilt i kombination med en konkret deadline. (Förutsatt att översättningen är korrekt).

De iranska hoten mot Israel är vanligen omsorgsfullt och försiktigt formulerade för att kunna tas för svar på israeliska angrepp, men detta är ett direkt hot. Det borde ligga till grund för ett formellt klagomål till FN, och det borde bli litet svårare för Europa att samarbeta med Iran.

– – –

Iran börjar anrika uran upp till 20%
Regimen inser att Europa och Biden inte vågar ingripa

Iran har nu tillkännagivit att man inlett anrikning av uran upp till 20% i sin underjordiska anläggning i Fordow, precis som man hotade med för några veckor sedan.

Detta är ytterligare ett brott mot 2015 års atomavtal JCPOA.

En anrikning på 20% är ur teknisk synvinkel bara ett litet steg från de 80% som krävs för att framställa kärnvapen. Det har ytterst få tillämpningsområden som inte är militära.

AP notes:
Iran’s decision comes after its parliament passed a bill, later approved by a constitutional watchdog, aimed at hiking enrichment to pressure Europe into providing sanctions relief. It also serves as pressure ahead of the inauguration of President-elect Joe Biden, who has said he is willing to re-enter the nuclear deal.
Even though the US left the Iran deal because of Iran’s violations, the UK, France and Germany remained in the deal. 

Iran bryter nu helt uppenbart mot atomavtalet. [Varje land som ingått avtalet har därmed rätt att på egen hand återinföra alla FN-sanktionerna mot Iran igen, en funktion som benämns ”snapback”.] Ändå finns det inget som tyder på att någon av de västeuropeiska staterna är intresserade av att åberopa de så kallade ”snapback”-sanktionerna som folket bakom avtalet lovade skulle hålla Teherans nukleära ambitioner i schack.

Iran är i själva verket övertygat om att Storbritannien, Frankrike och Tyskland kommer att göra allt som står i deras makt för att ändå hålla avtalet vid liv. I Teheran är man av allt att döma inte det minsta orolig för att den utökade, otillåtna, anrikningen skall medföra några negativa politiska konsekvenser. Tvärtom använder Iran sina kränkningar av avtalet som ett sätt att förbättra sin förhandlingsposition!

[…]

Irans avtalsbrott kommer att belönas med lättnader. Finns det något tydligare bevis på att JCPOA var värdelöst?

Iran förstår sig på den liberala västvärldens psykologi, och vet att dess motvilja mot konflikter och risktagande kommer att göra det möjligt att köra över dem utan konsekvenser.

Och nu finns det en tillträdande amerikansk president som öppet säger sig prioritera en återgång till JCPOA. Detta innebär en enorm förstärkning av Irans position.

Den amerikanska politiska förmågan att åberopa snapback av FN-sanktionerna minskade genom att man lämnade JCPOA. Men européerna skulle kunna göra det om man ville. Irans urananrikning utgör ett uppenbart skäl till att göra detta. Det kan inte bli tydligare än så. Det var vid exakt den här typen av situationer som JCPOA:s förespråkare försäkrade att avtalet skulle fungera.

Men, som sagt, den iranska regimen förstår sig på västvärlden väldigt väl. Den förstår hur den skall agera för att nå sina mål och ändå komma undan. Ryggradslösa beslutsfattare i Europa – och USA – kommer att böja sig för Teherans vilja.

Istället för att väst tvingar Iran att följa avtalet, reduceras man till att tigga om dess efterlevnad.

Elder of Ziyon
http://elderofziyon.blogspot.com/

Publicerat på bloggarens hemsida 3:e och 4:e januari 2021

USA:s roll för Israel och Mellanöstern (av: Bengt-Ove Andersson)

USA har fått en ny president, och vad hans Mellanösternpolitik kommer att innebära återstår att se. Men det kan ändå vara intressant att göra en jämförelse mellan de två senaste administrationerna i den frågan, Obamas och Trumps, och att särskilt skärskåda den bild av Mellanösternkonflikten som drev Obama och varför den blev som den blev.

Det har nämligen blivit möjligt att göra detta nu, efter att Obama skrivit ännu en tegelstenstjock bok om sig själv, där han skissar sin bild av konflikten. Hans bok A Promised Land vittnar om en stor okunskap om grundläggande fakta, som Dov Lipman, tidigare Knessetledamot, har räknat upp och som jag här delvis refererar till.

Obama skriver att britterna “ockuperade Palestina” efter utfärdandet av Balfourdeklarationen. Genom att helt förbigå att britterna av Nationernas Förbund gavs mandat att etablera en judisk stat i området, leder han läsaren att tro att etablerandet av en judisk stat saknade internationell legitimitet.

Han fortsätter: “De kommande 20 åren mobiliserade sionistledarna en våg av judisk invandring till Palestina”, och han skapar därmed en bild av att britterna olagligt förberedde en judisk stat i Palestina, och att judar genast började flockas dit. Sanningen är ju att det har funnits en obruten judisk närvaro i landet sedan patriarkernas tid, även efter romarnas fördrivning av judarna för snart 2 000 år sedan, och att den judiska återinvandringen till området började redan på 1800-talet, till stor del som en följd av pogromer i Östeuropa och Ryssland, men även som uppfyllelsen av en flertusenårig dröm om att få återvända till Eretz Israel.

Det är också intressant att han konsekvent använder ordvalet “sionistledarna” istället för “de judiska ledarna”. Det är numera inte salongsfähigt att vara antijudisk, men det är däremot mycket politiskt accepterat att vara “antisionistisk” då sionism ses som något mycket negativt i en del kretsar.

Israels bildande klaras av på två meningar, i en uppvisning av historisk revisionism: “När britterna drog sig tillbaka utbröt genast krig mellan de två parterna. Och när judisk milis utropade sig som segrare 1948, föddes staten Israel officiellt.”

Var ska man börja? Det utbröt inte plötsligt krig, utan araber hade i över 20 år anfallit judiska bosättningar, som tvingats försvara sig. Och efter att delningsplanen röstats igenom i FN 1947 sade judarna ja till den medan araberna sade blankt nej till en judisk stat och utlovade krig om en sådan utropades. Det fanns heller ingen “judisk milis” som “utropade sig till segrare”. Det fann en enad judisk armé som visste att de omgivande arabländerna skulle anfalla och försöka krossa den nyfödda judiska staten så snart den utropats. Vilket också skedde. Den nya staten Israel höll ut mot en massiv övermakt men var vid vapenstilleståndet 1949 både svag och bräcklig.

Obamas beskrivning av de följande 30 åren är något i hästväg: “De följande tre decennierna gav sig Israel in i en rad konflikter med sina arabiska grannar.” Man häpnar. Israel gav sig inte in i några konflikter med arabländerna. Arabarméerna och deras terrorister angrep Israel gång på gång, och Israel stred för att försvara sina medborgare.

Sexdagarskriget framställs av Obama som ett taktiskt drag för att vinna territorium, och inte ett ord nämns om hur arabarméerna samlade sig med det uttalade syftet att utplåna den judiska staten, och att Israel kämpade för sin existens varvid deras angripare förlorade territorium som inte var deras utan ingick i Palestinamandatet och som de ockuperat sedan 1948. Inte heller ett ord om Israels uttalade villighet direkt efter kriget att återlämna dessa områden i utbyte mot fred, och att svaret från Arabförbundet var nej till fred med Israel, nej till erkännande av Israel, och nej till förhandlingar med Israel.

Om PLO skriver Obama att organisationen var “ett resultat av sexdagarskriget”, som om rörelsen grundats enbart för att ta tillbaka de områden som Israel vunnit 1967. Vilket är fullkomligt befängt. PLO grundades 1964, tre år före sexdagarskriget, och det uttalade syftet då som senare var att “befria” hela “Palestina”, det vill säga även den del som utgjordes av Israel.

Obamas okunnighet är häpnadsväckande här. Men denna falska beskrivning verkar syfta till att styrka tesen att det är “ockupationen” och bosättningarna som är hindret för fred, och att om Israel bara lämnade tillbaka dessa områden, skulle fred råda. Kontentan: det är egentligen Israel som är hindret för fred i Mellanöstern.

När Obama skriver om Tempelplatsen i Jerusalem beskriver han den som “en av islams heligaste platser”, men kringgår obegripligt nog att den är judendomens heligaste plats av alla.

När Obama skriver om Israels svar på raketanfall från Gazaremsan, säger han att “israeliska Apache-helikoptrar jämnade hela kvarter i Gaza med marken”. Det är ett språkbruk som målar upp en bild av ett Israel som urskillningslöst bombar och dödar oskyldiga människor, vilket är upprörande och falskt eftersom Israel gick längre än något annat land för att undvika att skada civila när man måste slå ut raketramper och raketlager som medvetet förlagts till skolor och civila byggnader; man släppte ner flygblad och ringde till och med upp för att varna de civila att ge dig därifrån inför förestående anfall.

Enligt Obama bör Israel alltså ses som en kolonialmakt som ockuperar land som inte tillhör dem. Därför bör de behandlas som en utböling som har upprättat sin stat på andras bekostnad. Om de bara slutar ockupera sina lidande grannars mark så blir det fred, och det är vår uppgift att få dem att förstå det, för deras eget bästa. Detta blir kontentan, och det är också den syn på konflikten som har präglat svensk Mellanösternpolitik ända sedan Palmes dagar, med några korta uppehåll.

Obamas relation till Benyamin Netanyahu var omvittnat dålig, till stor del för att Netanyahu genomskådade Obamas fredsplaner för Mellanöstern som ett hastverk som innebar oacceptabla risker för Israels säkerhet, inte minst när det gällde hotet från Iran. Obama försökte ge igen genom att skicka sina valexperter till Israel för att förhindra att Netanyahu blev omvald. En avgående president förväntas bida sin tid till den nyvalde tillträder. Men efter presidentvalet 2016 bröt Obama mot all kutym och gav som hämnd en sista tjyvsmäll åt Israel genom att indirekt ligga bakom och sedan vägra att blockera den infama Resolution 2442 i Säkerhetsrådet, som bland annat stämplade judarnas heligaste platser som ockuperat territorium.

Men så kom Trump helt oväntat när manegen var krattad för Hillary Clinton, och ändrade radikalt USA:s Mellanösternpolitik. Direkt efter sitt val 2016 signalerade han att “there’s a new sheriff in town”, det vill säga att det gällde helt andra förutsättningar nu i USA:s relation till Israel, som kraftigt hade försämrats de gångna åtta åren. Det palestinska flyktingproblemet, där palestina-araberna som enda folk är flyktingar i tredje och fjärde generation, har fungerat som en stoppkloss för varje fredsansträngning, och det har inte spelat någon roll vad Israel har erbjudit, frånsett att begå kollektivt självmord som nation, så har det inte varit nog. Obamas utrikesminister John Kerry sade så sent som 2016: “Det finns ingen separatfred utan att lösa det palestinska problemet.”

Vad Trump gjorde var att göra som Alexander den store gjorde med den gordiska knuten som ingen kunde lösa upp: han högg helt enkelt av den. Trump vägrade låta de palestinska ledarna hålla freden gisslan på obestämd tid, kanske i 70 år till. Han tog helt enkelt bort dem ur ekvationen och sade i praktiken till resten av arabvärlden: “Vi står med Israel. Om ni vill ha fred och välstånd, så gör ni bäst i att sluta behandla Israel som en paria och istället normalisera förbindelserna med dem.” Och resultatet har varit början till en islossning där redan flera arabländer har tagit emot Israels ständigt utsträckta hand. De har dessutom i många år insett att Israel inte är hotet mot dem, utan Iran.

Om denna politik fått fortsätta, skulle kanske mullorna knäckas till slut istället för att hållas under armarna. Och till sist skulle kanske även palestinierna inse att deras trumfkort blåst i sjön för länge sedan och gå med på en verklig fred. Och då skulle verklig fred och verkligt välstånd också kunna komma till hela Mellanöstern.

Om däremot Biden/Harris återgår till Obamas politik, och stärker såväl de iranska mullorna och sätter PLO-bossarna på piedestal igen, vore det katastrofalt, inte bara för Israel och dess säkerhet utan för hela Mellanöstern.

Bengt-Ove Andersson 

Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Den anti-israeliska lögnen om vaccinationen (av: Anders Engström)

Israel anklagas nu felaktigt i flera sammanhang för att förvägra palestinier vaccination mot covid-19.

Anklagelsen sprids bl.a. genom nyhetsbyråer och tidningar som the Guardian, och har egentligen inte nått svenska medier, men vi vill ändå bemöta den helt kort – särskilt som flera svenska journalister och politiker redan börjat hänvisa till de utländska källorna. Det är bara en tidsfråga innan anklagelsen får bredare spridning även i Sverige.

Sammanfattningsvis:

  1. Det är den Palestinska myndighetens ansvar att stå för sjukvården på de områden man administrerar. Detta framgår tydligt av Osloavtalen, där artikel 17 uttryckligen nämner vaccinationer.
  2. Den Palestinska myndigheten vill inte ha israelisk hjälp. Myndigheten har vid flera tillfällen undanbett sig sjukvårdsmateriel för att bekämpa covid-19 då den kommit via Israel. Beträffande vaccinet har myndigheten inte efterfrågat någon israelisk hjälp. (Någon förfrågan har inte heller kommit från Hamas, för övrigt). Myndigheten säger sig dessutom ha säkrat tillgång till det aktuella vaccinet, varav fyra miljoner doser uppges anlända från Ryssland.
  3. Israel vaccinerar israeliska araber och palestinier. Israel har redan från start inkluderat såväl judiska som arabiska medborgare i sitt vaccinationsprogram. Och utöver israeliska medborgare omfattas till exempel även palestinier i östra Jerusalem. Israels premiärminister Netanyahu besökte personligen flera arabiska städer nyligen för att öka vaccinationsintresset där.

Israel har inte ”exkluderat” några icke-medborgare utanför Israel – helt enkelt eftersom de aldrig varit inkluderade i programmet. Och varför skulle de varit det? Enligt de ingångna avtalen mellan israeler och palestinier skall de inte inkluderas.

Man kan ju också fråga sig hur effektivt ett sådant upplägg hade varit, med israelisk militär som på plats försöker få palestinier att vaccinera sig i Ramallah och Jenin.

Av humanitära skäl, såväl som av egenintresse, gör Israel självfallet ändå vad man kan för att bekämpa coronavirusets spridning även bland palestinier. Till och med FN:s sändebud lovordade det goda samarbetet på området, som pågick tills den Palestinska myndigheten drog sig ur.

Det är förstås inte israelernas fel att palestiniernas vaccineringsprogram inte hunnit komma igång ännu. Men jämförelsen mellan den Palestinska myndigheten och Israel är inte heller särskilt rättvis. Jämför man myndighetens vaccinationer med dem som kommer att göras bland palestinier i Jordanier eller Libanon lär de ligga rätt nära varandra i tid.

Inget annat land kommer i närheten av Israel i covid-19-vaccinationer räknat per capita. I stället för att producera anti-israeliska lögner borde omvärlden lära av det goda israeliska exemplet.

[TILLÄGG 13/1 2021: Den Palestinska myndigheten håller på att svänga i frågan om israelisk hjälp. Det påverkar emellertid inte grundfrågan, att det är myndigheten självt som ansvarar för sin vaccination. Det följer inte bara av Osloavtalen, utan även av folkrätten (till och med om man skulle hävda att Israel ockuperar området). Se även: PA slow to secure Covid-19 vaccines, so it decides to blame Israel ]

 

Anders Engström

Hur många var genuina arabisk-palestinska flyktingar 1949? (av: Christina Toledano Åsbrink)

Så här i juletid brukar det dyka upp artiklar om Betlehem och de arabisk-palestinska flyktingarna, vilka i dag utgör 5,5 miljoner registrerade hos UNRWA. Men, 1949 var det 726 000 arabiska flyktingar som FN ansåg vara officiella flyktingar ur kriget som araberna själva hade startat då de anföll judarna.

Med tanke på FN:s något kyliga Israelrelation är det dock en siffra som kräver en närmare granskning. Med andra ord: hur många genuina flyktingar handlade det egentligen om?

I slutet av 1800-talet börjar allt fler judar flytta till det osmanska området, Palestina. De köper mark (ofta svårbrukbar och till ockerpriser) och bygger nya blomstrande samhällen, som i sin tur lockar muslimer från hela norra delen av Afrika, hela Mellanöstern, sydöstra Europa och mellersta Asien. Varför då?

Jo, för där judarna bosatte sig, där de kultiverade jorden och där de byggde städer och samhällen – där fanns det arbete. Judarna betalade högre löner och gav bättre arbetsvillkor och bättre sjukvård (vilket inte funnits alls innan), och detta gav den muslimske invandraren möjlighet att kasta oket av förtryck från det feodala samhälle som då (och nu) rådde i deras egna hemorter.

Ett bra exempel är dagens moderna stad Rishon LeTzion, som 1882 byggdes av några tiotal judiska familjer. Dessa följdes snabbt av hundratals familjer från Egypten, som bosatte sig runt omkring det nya samhället.

Där rök myten om den stora ursprungsbefolkningen!

När det brittiska mandatet för Palestina sedan skapas 1920 var det som ett judiskt land. Alla andra mandat i Mellanöstern var arabiska och muslimska. Britterna skulle uppmuntra judisk invandring till Palestina, men försvårade den i stället genom att kraftigt begränsa den, speciellt under Tysklands nazistperiod, men även fram till 1948.

Vad britterna dock inte begränsade var den muslimska invandringen; den till och med uppmuntrades, eftersom britterna inte ville stöta sig med den oljerika muslimska världen. Skillnaden var att den judiska invandringen var legal och dokumenterad, medan den muslimska invandringen var illegal och odokumenterad.

1939, strax innan helvetets portar öppnade sig helt för den judiska världen, sade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till sitt kabinett: ”Om vi måste förolämpa en sida, låt oss förolämpa judarna snarare än araberna.”

Där rök myten om britternas välvilliga inställning till det judiska Palestina!

FN:s flyktingsiffra på 726 000 araber är alltså problematisk av flera orsaker.

Det skulle visa sig att 170 000 av dessa var oregistrerade ”invandrare” med hemorter på annan plats; tiotusentals var nomader utan fast boplats och därmed inte flyktingar i ordets rätta bemärkelse; därtill registrerade sig flyktingar flera gånger, i olika flyktingläger, för att få fler matransoner; flyktingar som avlidit rapporterades inte; om en flykting flyttade ströks inte namnet från listan; och bedrägeri och korruption var mycket vanligt bland tjänstemännen i lägren.

Men det slutar inte där. FN hade totalt drygt 1,1 miljoner registrerade personer i behov av flyktinghjälp eftersom dels även lokalbefolkningen runt flyktinglägren registrerade sig som flyktingar för att höja sin egen levnadsstandard, dels människor från när och fjärran lämnade sin hem för ett bättre liv i lägren.

Summa sumarum är att det ursprungligen handlade om cirka 350 000 arabiska flyktingar – maximum. Alltså mindre än hälften av antalet judiska flyktingar från arabvärlden.

Där rök myten om om den arabisk-palestinska flyktingfrågan!

Det passar därför att avsluta med ett citat ur George Orwells bok, 1984: ”Krig är fred, frihet är slaveri, ignorans är styrka.”

Och jag vilja tillägga: lögn är sanning. God jul!

Christina Toledano Åsbrink
Israeldebattör och licensierad guide

Israelkommentar publicerad i Världen idag 17 december 2020
https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-manga-var-genuina-arabisk-palestinska-flyktingar-1949/reptkj!vYBK1yqHkg8u2V4P@4bs9g/

Ljusning i Mellan­östern bör välkomnas (av: Lars Adaktusson)

Det går att normalisera relationer och sluta fred i Mellanöstern, utan att den israelisk-palestinska konflikten lägger hinder i vägen. Det visar den senaste tidens utveckling, som EU och Sverige bör glädjas över, skriver Lars Adaktusson (KD).

Som en effekt av normaliseringen mellan Israel och viktiga delar av arabvärlden formas just nu en ny politisk dynamik i Mellanöstern. Genom fredsavtalen med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och nu även Marocko öppnas möjligheter för omfattande handelsutbyte och ökad tillväxt – men också för ett djupare och mer allmänt erkännande av Israels rätt att existera.

Som ett direkt resultat av skicklig diplomati har USA flyttat fram positionerna på ett sätt som decennier av europeisk medling aldrig lyckats med. Det är ingen tvekan om att det ”nya Mellanöstern” som vi idag ser början på är del av en signifikant och historisk utveckling.

Åtskilliga regeringar och politiska ledare runt om i världen omfamnar det som sker och förutspår att fler arabstater i förlängningen kommer att följa den väg som Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko slagit in på. Intressanta tecken tyder på att även den regionala stormakten, Saudiarabien, inom en inte alltför avlägsen framtid kan komma att normalisera relationerna till Israel.

Parallellt med detta är det uppenbart att det politiska styret i palestinska områden blir alltmer marginaliserat. Det är en till stor del en självvald marginalisering som illustreras av det faktum att Mahmoud Abbas och hans regim under de senaste åren har vägrat att föra någon som helst dialog med den amerikanska administrationen. Abbas själv har i intervjuer närmast stoltserat med att han inte lyfter på luren när Vita huset hör av sig.

Till marginaliseringen bidrar också det sätt på vilket den palestinska ledningen valt att agera efter tillkännagivandet av de nya avtalen. Hårda utfall om ”förräderi” och ”knivhugg i ryggen” har kombinerats med överilade beslut som att plötsligt lämna det roterande ordförandeskapet i Arabförbundets råd. Detta i protest mot att medlemsländerna i Arabförbundet inte samfällt ställt sig bakom ett fördömande av de ingångna avtalen med Israel.

Mahmoud Abbas och andra palestinska företrädare har alltför länge tillåtits lägga hinder i vägen för dialog och fred. Ända sedan den brittiska Peel-kommissionens förslag 1936, till FN:s delningsplan 1947 och de senaste decenniernas fredsavtal har palestinierna avfärdat genomarbetade uppgörelser och förslag till en tvåstatslösning. Såväl i Camp David 2000 som i Annapolis-processen 2007 erbjöds palestinierna en självständig stat inkluderande mer än 90 procent av Västbanken och med östra Jerusalem som huvudstad. Ändå sade de nej.

Till denna vägran att träffa avtal ska läggas ännu en starkt försvårande faktor. Stor osäkerhet råder nämligen om den palestinska ledningen någonsin har tagit bort de artiklar i palestiniernas nationella stadgar som uppmanar till ett utplånande av staten Israel. Att ändra stadgarna var ett uttalat palestinskt löfte och en förutsättning för det historiska Osloavtalets tillkomst 1993. Ändå hopar sig frågetecknen, 27 år senare.

I en rapport som Kristdemokraterna under hösten beställt från riksdagens utredningstjänst heter det att artiklarna anses ha ”förklarats upphävda” genom muntliga besked och brevväxling. Däremot har utredningstjänsten inte kunnat finna några uppgifter om någon ändrad eller reviderad version av de skriftliga stadgarna. Samma svar kommer från den välrenommerade palestinska organisationen PASSIA, som i en mejlväxling skriver att reviderade stadgar inte existerar – och därför inte går att få fram.

I den positiva utveckling som nu pågår i Mellanöstern har Europeiska unionen och länder som Sverige visat upp en närmast skeptisk inställning. Anledningen är att närmandet mellan Israel och viktiga delar av arabvärlden inte inkluderar palestinska områden. Det säger sig självt att dialog och förhandlingar med palestinierna är både ofrånkomligt och önskvärt. Dessvärre kommer det inte att vara möjligt förrän ett ledarskap finns på plats som otvetydigt erkänner Israels rätt att existera, som en gång för alla stryker hoten om att utplåna den judiska staten och tar avstånd från terrorism.

Utan en palestinsk ledning som bryter med Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah och andra terrororganisationer – utan en tydlig vilja att förhandla och kompromissa – kommer det inte att bli någon fred med Israel. Samtidigt visar närmandet mellan forna fiender att en ny tid är inne. Tvärtemot en i decennier vedertagen sanning går det att normalisera relationer och sluta fred i Mellanöstern, utan att den israelisk-palestinska konflikten lägger hinder i vägen.

Från europeisk sida finns all anledning att välkomna detta nya Mellanöstern. Även om varken EU:s Höga representant för utrikespolitiken eller den svenska regeringen förmår att glädjas över fredsavtalen finns det rent objektivt starka skäl att aktivt stödja det som nu sker. Vad vi ser är en politisk utveckling som i förlängningen innebär ökad säkerhet för såväl Israel som dess grannar och hela regionen.

Detta är i grunden vad den pågående normaliseringen handlar om, en normalisering som vi hittills endast sett början på. Även med en ny administration i Vita huset finns skäl att hoppas på fortsatt positiv utveckling i Mellanöstern. Under sin långa politiska gärning har Joe Biden gjort sig känd som en orubblig försvarare av Israels säkerhetsintressen. Något som den tillträdande presidenten sannolikt kommer att vara även i fortsättningen.

Lars Adaktusson (KD)
riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson

Debattartikel publicerad i SvD 11 december 2020
https://www.svd.se/ljusning-i-mellanostern-bor-valkomnas

Chanukka – ljusets högtid!

Chanukka är en judisk högtid som firas till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 fvt.

Ordet chanukka är hebreiska och betyder just ’invigning’.

Chanukka firas till minnet av judarnas, mackabéernas, seger över de grekiska härskarna (164 f. Kr). Man firar både en liten judisk nations seger över det mäktiga Grekland, men även den judiska trons andliga seger över Hellenismen och grekerna. Helgen firas med anledning av den andliga aspekten av segern och miraklet med oljelampan; en mängd helig olivolja som skulle brinna i Templets kandelaber en dag, varade i åtta dagar; den tid det tog för templet att återinvigas.

Chanukka firas i Israel liksom i diasporan, under åtta dagar. Den viktigaste symbolen för denna högtid är att man tänder ljus varje kväll; ett den första, två den andra och så vidare; för att fira minnet av miraklet i templet. I Israel fokuseras Chanukkas budskap mycket på Israels självständighet. I diasporan är det vanligt att man ger varandra presenter, liksom att man leker med en dreidl – en leksakssnurra. Snurrans sidor är markerade med hebreiska bokstäver som bildar orden i buskapet ”Ett stort mirakel skedde här”, medan bokstäverna i diasporan är ändrade till ”Ett stort mirakel skedde där” (med där avses i Israel). Under Chanukka-veckan är skolorna i Israel stängda, men inte arbetsplatserna.

Chanudka firas mellan den 25:e Kislev till 3:e Tevet enligt den judiska kalendern, vilket vanligtvis infaller i december efter den kristna kalendern.

I år (2020) inleddes Chanukka på kvällen den 10 december.

Andra vanliga stavningar är t.ex. chanuka och hanukka.

 

Så här skulle myten om palestinska flyktingar kunna avslöjas (av: Richard Goldberg och Jonathan Schanzer, FDD)

Mellanöstern är tveklöst det område där den avgående Trump-administrationen varit som mest effektiv. Genom att ta tag i den seglivade myten om palestinska ”flyktingar” skulle Vita Huset utan större ansträngningar göra betydande nytta även under de månader man har kvar.

År 1948, under Israels självständighetskrig, försökte arabiska stater krossa den judiska staten i dess linda. Genom kriget och självständigheten uppkom två ungefär lika stora flyktinggrupper. Arabiska stater fördrev sina judiska medborgare, som tog sin tillflykt i det nybildade Israel. Men araber som flydde den judiska staten blev inte några vanliga medborgare i sina nya länder. Istället insisterade arabstaterna på att de skulle bo i flyktingläger, hanterade av FN. Meddelandet var tydligt: de arabiska militära aktionerna mot Israel skulle snart återupptas för att slutföra jobbet.

Den palestinska berättelsen om ett folk som väntar på att få återvända till sina hem inne i Israel lever än i dag, sjuttio år efter upprättandet av FN:s särskilda flyktingorgan för palestinier (UNRWA). Idag uppger UNRWA att man hjälper inte mindre än fem miljoner ”flyktingar”, trots att de flesta av dem i själva verket är ättlingar till de ursprungliga flyktingarna.

Ännu mer frustrerande är att dessa ättlingar som regel antingen redan bor i de palestinskkontrollerade områdena, eller har erhållit medborgarskap i andra länder. Det palestinska flyktingproblemet är helt enkelt mycket, mycket mindre än vad UNRWA hävdar.

År 2012 krävde kongressen att det amerikanska utrikesdepartementet skulle utreda hur många av de palestinier som nu får hjälp av UNRWA också levde 1948. Det vill säga: hur många verkliga flyktingar finns det kvar från Israels självständighetskrig? Obama-administrationen tog flera år på sig för att fullfölja uppgiften, och när detta väl hade gjorts, utmynnade sammanställningen i en hemligstämplad rapport till kongressens anslagskommittéer.

Och nu har Trump-administrationen suttit nästan fyra år utan att häva denna hemligstämpel. Det fortsatta hemlighetsmakeriet är extra märkligt med tanke på att USA:s förra FN-ambassadör Nikki Haley angav UNRWA:s felaktiga flyktingberäkningar som ett av skälen till att Trump 2018 drog in stödet till FN-organet.

Vita Huset borde nu färdigställa en uppdaterad rapport utan någon hemligstämpel. Den skall svara på följande fråga: Hur många av dem som nu får hjälp av UNRWA flydde själva 1948, utan att idag bo på den Palestinska myndighetens områden, och utan att vara medborgare eller permanenta invånare i något annat land (som Jordanien)?

Det borde vara lätt att göra en sådan beräkning genom att begära in siffror från FN, från officiella israeliska, palestinska, och jordanska källor, och från andra relevanta delar av Mellanöstern.

Offentliggörandet av dessa siffror skulle kunna sätta fart på en internationell debatt om UNRWA:s mandat. Utrikesminister Mike Pompeo borde också tillkänna ge en ny amerikansk policy för framtida finansiering och planering: att palestinska flyktingar skall definieras som personer som själva flytt från dåvarande Palestina mellan 1948 och 1949, och som idag inte är medborgare eller permanenta invånare hos den Palestinska myndigheten eller i något land.

Uppfattningen att UNRWA är ett flyktingorgan skulle därmed ställas på ända, och det skulle bli tydligt hur organisationen i stället håller kvar människor i fattigdom. Till skillnad från FN:s andra flyktingorgan, UNHCR, som har mandat att hitta nya hem till flyktingar, så har UNRWA sett till att generationer hjälplösa människor felaktigt fortsätter identifieras som flyktingar.

Den nya policyn skulle kunna innebära början på slutet för mytbildningen om en palestinsk ”rätt att återvända”. Det skulle bli tydligt att det är Israel som avgör vilka som blir israeliska medborgare, inte något FN-organ. Fattiga palestinier på Västbanken skulle kanske äntligen uppmuntras till en ekonomiskt produktiv tillvaro inom en framtida palestinsk stat.

USA borde inte vara ensamma i den här processen. Förenade Arabemiraten och Saudiarabien återfinns bland FN-organets främsta bidragsgivare. De rör sig redan mot en fredlig samexistens med Israel, och genom att påverka UNRWA:s mandat kan de avlägsna ett av fredsprocessens genom historien främsta hinder. USA:s allierade i Europa har också intresse av att lindra den ekonomiska börda UNRWA utgör för dem. Även de skulle kunna övertalas om att ingå i en reformkoalition.

UNRWA har gjort tillräcklig skada. Det är dags för reformer.

Richard Goldberg och Jonathan Schanzer

Richard Goldberg, a former National Security Council official, is a senior adviser at the Foundation for Defense of Democracies, where Jonathan Schanzer is senior vice president for research.

Debattartikel publicerad i New York Post 23 november 2020
https://nypost.com/2020/11/23/how-trump-can-expose-biggest-lie-in-middle-east-palestinian-refugee-myth/

FDD | The Foundation for Defense of Democracies

Foundation for Defense of Democracies