Välkommen

Artiklar

Lögnen om israelisk apartheid (av: Anders Engström)

Ju mer absurd en anklagelse är, desto svårare kan det vara att försvara sig mot den. En sådan anklagelse går ut på att palestiniers situation i Israel och på Västbanken skulle vara likvärdig med svartas lidande i apartheidens Sydafrika.

Vad är apartheid?

Med apartheid avses den rasistiska lagstiftning som skilde svarta från vita i Sydafrika.

Den sydafrikanska regimen förvägrade svarta fulla rättigheter och skapade särskilda ”hemländer” för dem, där de tvingades bo för att utnyttjas som arbetskraft inne i Sydafrika. Dessa hemländer saknade stöd i internationell lag. Det var förbjudet för svarta att välja samma bussar och restauranger som vita. Svarta och vita fick inte ens skaffa barn tillsammans.

Hur ser det ut i Israel?

Så ser det förstås inte ut i Israel, tvärtom. Israelisk lagstiftning tillförsäkrar araber samma rättigheter som judar och alla andra.

Inget land är helt befriat från diskriminering – inte ens Israel eller Sverige. Därför är det glädjande att ett otal opinionsmätningar bekräftar arabiska israelers känsla av tillhörighet till den judiska staten. Enligt en nyligen genomförd mätning ville endast 7% kalla sig ”palestinier” i stället för ”arabiska israeler” eller ”israeler”. En majoritet av dem är rentav stolt över sin nationella tillhörighet.

Regionens folkvalda araber sitter i Israels parlament Knesset, där det största arabiska partiet leds av personer som tagit sina akademiska examina vid landets mest framstående universitet.

Därutöver väljs arabiska israeler att representera sitt land på så vitt skilda arenor som Israels högsta domstol, Miss Universe-tävlingen, israeliska ambassader runt om i världen och Eurovision Song Contest.

Men hur ser det ut på Västbanken då?

De palestinskt kontrollerade områdena på Västbanken är inte en nutida version av Sydafrikas ökända ”hemländer”, vilket ibland påstås. Palestiniernas självstyre är självvalt och reellt. Den Palestinska Myndigheten är ett resultat av Osloavtalen mellan palestinier och israeler, och i enlighet med internationell lag. En del påstår rentav att det är en stat.

När det införs restriktioner på Västbanken som begränsar rörligheten – t.ex. tillgång till israeliska vägar – så är dessa uppkomna av säkerhetsskäl och knutna till medborgarskap, inte till ras.

Anklagelsen är en lögn

Påståendet om israelisk apartheid är alltså falskt i såväl moralisk, juridisk och praktisk mening. Richard Goldstone, en f.d. domare i Sydafrikas Högsta Domstol, sammanfattade det ganska väl: ”[anklagelsen] utgör orättvis och felaktig smutskastning mot Israel, ägnad att motverka snarare än främja fredsförhandlingar”.

Vad gör Vänskapsförbundet Sverige-Israel?

Vi brukar bemöta påståendet, trots att det är så orimligt. Som när Aftonbladet nyligen publicerade en nyhetsanalys om Israel, och ogenerat märkte sin artikel med taggen ”apartheid”. Vänskapsförbundet Sverige-Israels protester fick bra genomslag i sociala medier. Tidningen ville visserligen inte publicera vår debattartikel, men efter våra protester valde man åtminstone att ta bort apartheid-taggen från sin egen text.

Vi bemöter anklagelserna eftersom de polariserar och förfular debatten. Det är dessutom värt att påminna om hur ”Israelkritik” övergår till antisemitism när kritiken går ut på att demonisera Israel, att döma Israel efter andra måttstockar än andra länder, och att delegitimera Israel. Då handlar det inte längre om palestinierna eller ens om Israel, utan helt andra saker.

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah nr 3-2020
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/

Sukkot – Lövhyddofesten

Fem dagar efter Försoningsdagen Yom Kippur infaller Sukkot som i Bibeln (Lev. 23:34) beskrivs som “lövhyddohögtiden”. Sukkot är en av tre helger som (fram till år 70 e. Kr) firades med pilgrimsfärder till templet i Jerusalem, och de tre är därför kända som “pilgrimsfesterna.” Sukkot firas till minnet av utvandringen från Egypten (Exodus; 1300-talet f. Kr) och är dessutom en skörde- och tacksägelsefest. Vid en del kibbutzer firas Sukkot som Chag Ha’asif (Skördefesten) med teman kring insamlingen av den andra spannmålsskörden och höstens frukter, början på jordbruksåret, liksom det första regnet.

Under de fem dagarna mellan Yom Kippur och Sukkot bygger tiotusentals familjer och företag en sukka – en tillfällig liten bod eller hydda, som i huvudsak används för att äta i och som liknar de hyddor som israeliterna levde i i öknen efter deras utvandring från Egypten. De införskaffar och smyckar sukkan med palmblad, en citron, myrten, järnekskvistar och pilgrenar som också understryker högtidens böneceremoni.

Över hela landet ser man lövhyddor; sukkot, på parkeringsplatser, balkonger, hustak, gräsmattor och på offentliga platser. Ingen armébas saknar en. Vissa tillbringar hela högtiden och de följande sex dagarna bokstavligen boende i sin lövhydda.

I Israel firas den delen som utgör Sukkots helgdag, liksom de två andra pilgrimsfesterna, Pessach och Shavuot, under endast en dag, medan judiska församlingar i förskingringen (utanför Israel) firar helgdagen i två dagar. Detta för att hedra minnet från antikens tider, då fastställandet av högtiderna gjordes i templet och resultaten rapporterades till församlingar i förskingringen genom ett fint nätverk av signaleldar och kurirer.

Gudstjänsten utökas med ytterligare böner, inklusive Hallel, en samling välsignelser och psalmer som läses vid varje Rosh Hodesh (början på varje månad) och vid pilgrimsfesterna.

Efter själva helgdagen fortsätter firandet av Sukkot, men nu med mindre fromhet, såsom föreskrivs enligt Toran (Lev. 23:36). Under vardagsveckan mellan Sukkots båda helgdagar – som till hälften är högtid, till hälften varddag – är det skollov och många arbetsplatser håller stängt eller har en kortare arbetsdag. De flesta israeler tar semester och tillbringar denna halv-helgdagsvecka under Pessach och Sukkot på någon fritidsanläggning.

Vardagsveckan och högtiden avslutas med Shmini Atseret, den “åttonde dagens heliga tillfälle” (Lev. 23:36), som är kombinerad med högtiden Simhat Tora. Firandet av Shmini Atseret/Simhat Tora fokuserar på Toran – de fem Moseböckerna – och utmärks av dans med Tora-rullarna i famnen, liksom uppläsning av Torans allra sista och första kapitel. På så vis förnyar man den årliga Tora-läsningscykeln och börjar således om på nytt. Många församlingar har fester, som ofta hålls utomhus efter mörkrets inbrott, för att festen inte skall begränsas av de religiösa påbud som gäller under själva helgdagen.

Sukkot: Back to Basics. Animerad film med en sång som illustrerar Sukkot.

Hadara Levin-Areddy, a great Israeli singer/songwriter, connects the dots, singing about sadness, joy, and what’s new under the sun.

http://www.youtube.com/watch?v=5wcG5v2BFQU

År 2020 inleds sukkot på kvällen 2 oktober och avslutas på kvällen den 9 oktober.

Terrorklassning av islamiströrelsen Hizbullah, fråga till utrikesminister Linde (av: Lars Adaktusson)

Interpellation 2020/21:6 Terrorklassning av islamiströrelsen Hizbullah

av Lars Adaktusson (KD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)

Nyligen har regeringen i Litauen fattat beslut om att definiera den libanesiska islamistmilisen Hizbollah som en terrororganisation. Enligt landets utrikesminister, Linas Linkevičius, bygger beslutet på bland annat underrättelseuppgifter som visar att Hizbullah planerar och genomför terrorhandlingar som utgör ett hot mot säkerheten i flera länder, däribland Litauen.

Med beslutet att terrorklassa Hizbullah ansluter sig Litauen till ett antal länder och organisationer som agerat på samma sätt. Det gäller bland annat USA, Storbritannien, Tyskland, Kanada och Nederländerna, men även ett antal Gulfstater och Arabförbundet.

Europeiska unionen har sedan 2013 terrorklassat den så kallade militära grenen av Hizbullah, trots att någon sådan gren inte existerar utifrån rörelsens egen definition. Redan 2012 förklarade Hizbullahs vice generalsekreterare, Naim Qassem, att det varken finns någon politisk eller någon militär gren utan att organisationen ska ses som en “enhetlig motståndsrörelse”. Att trots detta upprätthålla distinktionen riskerar att spela de krafter i händerna som aktivt verkar för att undgå konsekvenserna av en terrorstämpling.

Hizbullah bildades i början av 1980-talet med stöd av ayatolla Khomeini i Iran för att sprida den islamiska revolutionen och militärt bekämpa staten Israel. Sedan dess har Hizbullah som organisation varit inblandad i utländska terrordåd men också i blodiga strider i Syrien och i en allvarlig destabilisering av Mellanöstern. Trots representation i Libanons parlament är Hizbullah fortfarande direkt knutet till diktaturen i Iran såväl politiskt som ekonomiskt. Nyligen framkom att Hizbullah har kopplingar till det lager av ammoniumnitrat som i början av augusti exploderade i Beiruts hamn och som förutom omfattande materiell förstörelse ledde till att över 200 människor miste livet.

Sammantaget är det mot denna bakgrund centralt att EU, på samma sätt som Litauen och ett antal andra länder, terrorklassar Hizbullah i dess helhet.

Jag vill därför fråga utrikesminister Ann Linde:

1. Anser ministern och regeringen att EU:s distinktion mellan en politisk och en militär gren fortfarande är relevant med tanke på hur Hizbullahs ledande företrädare själva definierar organisationen?

2. Hur ser ministern på besluten som fattats av ett antal nationella regeringar om att terrorklassa Hizbullah i dess helhet, och avser ministern att vidta några åtgärder för att EU ska göra detsamma?

Lars Adaktusson

Interpellation inlämnad 10 september 2020
Utrikesminister Lindes svar och den debatt som följde i riksdagen 25 september 2020:

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/terrorklassning-av-islamistrorelsen-hizbullah–_H8106

Handling väger mer än ord, Ann Linde (av: Anosh Ghasri)

Ann Linde,

Det är med aktning för utrikesministerämbetet, och jämte den aktningen en starkt naggad tillit till ministerns ageranden, som jag skriver detta brev.

Den iranske brottaren Navid Afkaris avrättning har väckt internationell uppmärksamhet. Bland andra fördömde Internationella olympiska kommitteen och EU avrättningen. Du, Ann Linde, menade att Du var förskräckt (Twitter, 20-09-12). Det är sett till sammanhanget ett föga tillfredsställande eller respektingivande uttalande. Som ministern förhoppningsvis känner till, är Iran det land som har flest avrättningar per capita i världen (Amnesty). Avrättningarna, särskilt de uppmärksammade fallen, är ett brutalt sätt för den iranska regimen att kommunicera främst två saker: dels att sätta skräck i landets medborgare, dels att sända en tydlig signal till västerländska politiker att deras ord inte bekommer den. Fällande domar i Revolutionsdomstolen, likt Afkaris, handlar om att hitta en symboliskt lämplig hals att trä den avskräckande hängsnaran om.

Iran är vid det här laget inte främmande för ministern. Du besökte Iran i egenskap av handelsminister 2017. Förra året, i samband med att Du tillträdande posten som utrikesminister, menade Du att Du var tvungen att bära slöja under besöket för att träffa landets ”utrikesminister, presidenten och premiärministern” (Aktuellt, 2019-09-10). Till saken hör, och det är genant att påpeka detta för en utrikesminister, att Iran inte har en premiärminister. (ämbetet avskaffades 1989, och den sista premiärministern var Mir-Hossein Mousavi som sitter i husarrest sedan 2011).

Freden i Mellanöstern tar, till somligas glädje och till mångas förtret på utrikesdepartementet, stora steg utan svensk inblandning. Ministerns tid har inte heller vikts åt intervjuer med utländska medier. Inte heller den medling i Belarus som Linde erbjöd, har blivit av. Nog har ministern haft tid och möjlighet att när tillfället närmast tvingat sig på, med internationell uppmärksammade avrättningar och systematiska kränkningar av politiska fångars situation i Iran, putsa den av ministern själv högt värdesatta bilden av Sverige. Efter avrättningen av Afkari ställde Tyskland in ett planerat besök i Berlin av Irans utrikesminister Javad Zarif. Din tyska kollega var mer än förskräckt och gjorde en tydlig markering. Vadan Din tystnad?

Margot Wallström anda vilar över utrikesministerämbetet. Wallström var inte sen med att kritisera regionens enda demokrati, vars namn vi för enkelhetens skull kan utelämna, för vad hon, ideologiskt färgad, benämnde som utomrättsliga avrättningar. Det vi ser i Iran är utomrättsliga avrättningar i ordets sanna bemärkelse. I ljudfiler som når ut från ökända fängelser vittnar politiska fångar och människorättsaktivister om grov tortyr, inställda advokatbesök, press på familjemedlemmar, inställda rättegångar, sexuella övergrepp och löften om frigivning om de offentligt erkänner brott som de inte har begått. Men märkligt nog hörs inte Din kritiska röst, Linde.

Advokaten Nasrin Sotudeh, som dömts till 38 års fängelse efter att ha företrätt aktivister och kvinnor som uppträtt utan hijab, flyttades nyligen från ökända Evin-fängelset till ett sjukhus för behandling efter sin hungerstrejk för politiska fångars rättigheter. Hon är nu tillbaka i Evin-fängelset, i samma tillstånd. Saba Kord Afshari, som dömts till 24 års fängelse i samband med de fredliga protesterna 2018 och för att ha vägrat att bära slöja, har förts till samma sjukhus. Narges Mohammadi, även hon en kvinnlig människorättsaktivist, sitter fortfarande fängslad efter att ha fört politiska fångars talan. Kanadas premiärminister Justin Trudeau (Kanada har till skillnad från Iran en premiärminister) har krävt att Sotudeh ska friges. Du, Ann Linde, får gärna besvara frågan om vad en feministisk utrikespolitik är värd när den tiger inför fängslanden och tortyr av kvinnor i ett land som Sverige närmast kryper för? En sann humanitär stormakt med en feministisk utrikespolitik tiger inte när människorättsaktivister fängslas, eller när oskyldiga som Afkari utsätts för tortyr, döms utan en rättssäker prövning av sitt ärende för att slutligen ta sina sista andetag hängandes från en lyftkran.

Niccolo Machiavelli skrev att ”föraktad blir en furste om han anses vara tvehågsen, lättsinnig, förvekligad, feg och villrådig, och för detta bör en furste ta sig i akt som för ett farligt skär och han bör vinnlägga sig om att storhet, mod, allvar och kraft kommer till synes i hans handlingar.” Förakt är ett starkt ord som jag avstår från att använda. Sett till utrikesministerns tvehågsna och villrådiga hållning gentemot Iran, där Sverige framstår som förvekligad och lättsinnig istället för moraliskt modigt, är andemeningen i Machiavellis ord emellertid värda att tänka på.

Afkari kropp förmultnar medan jag skriver detta. Ett av hans uttalande som nådde ut från fängelset var att enda boken som inte finns i fängelsets bibliotek är lagboken. På sociala medier cirkulerar en bild där en fängelses bibliotekarie säger till en fånge att de inte har boken denne söker, men att de har författaren. Det illustrerar villkoren för politiska fångar, journalister, författare och människorättsaktivister i Iran.

Afkari lever dock vidare som en idé, där han tillsammans med hundratusentals andra oskyldigt dömda och avrättade bildar en pyrande låga under det mörker som lagt sig över Iran. Det är iranska makthavare medvetna om. Det är den lågan, Ann Linde, som iranier sätter sitt hopp till, inte Dina fagra men intetsägande ord. Om en enkel medborgare tillåts att respektfullt framföra ett råd till ministern, är att Du tar tillfället i akt för att agera rättrådigt med mod, allvar och kraft mot Iran. Det torde inte vara svårt för en humanitär stormakt som dessutom för en feministisk utrikespolitik att på allvar utkräva respekt för mänskliga rättigheter. Handlingar väger alltid mer än ord. Det är något som en handlingskraftig utrikesminister vet. Det är något som Du, Ann Linde, borde lära och praktisera.

Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist

Publicerad på egna facebooksidan 24 september 2020
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10160409541689251

 

Photo by The Post Millennial. – https://thepostmillennial.com/protestors-gather-in-toronto-to-mourn-death-of-wrestler-at-the-hands-of-iran/, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=94168563

Varför är normaliseringen möjlig, och vad missar svenska medier? (av: Sven Otto Littorin)

Ibland undrar jag om de som “analyserar” Mellanöstern i svensk media någonsin besökt området? Om de har pratat med några araber eller israeler – ja andra än PLO:s proselyter och Hamas vänner då…

I SvD skriver Jesper Sundén bl a följande: “Men framför allt handlar tisdagens signering i Vita Huset om vapenaffärer, nationella intressen och amerikanska jobb”. Och TTs första tweet i ämnet: “Svikna – igen. Känslan är välbekant hos palestinier sedan arabländer skaffat sig viktigare prioriteringar. Förenade Arabemiratens och Bahrains fredsavtal med Israel river söner årtionden av arabisk solidaritet för att enas kring en gemensam fiende.”

Dessa narrativ är Irans, PLOs och Hamas. De som är emot avspänningen och Abrahamavtalet sprider bilden av att det bara handlar om att fiendens fiende är min vän, dvs att motståndet mot Iran är den enda faktorn bakom avspänningen och normaliseringen. Samt förstås om att Trumps enda idé är att prångla fler vapen i regionen. Det är så obegripligt naivt och platt som analys – och så fel.

Iran är förstås EN av flera pusselbitar, en viktig sådan framför allt för att det har gjort det politiskt möjligt för ledarskapen i länderna att sätta sig över decennier av misstro. Men grundorsakerna går betydligt djupare än så.

Covid-19 har bidragit kraftfullt för att göra normaliseringen möjlig nu. Länderna i Mellanöstern har drabbats mycket hårt av nedstängningar och minskad ekonomisk aktivitet. Hela den grundstrategi som präglar GCC-området – att minska oljeberoendet och växla över till mer entreprenörskap och innovationsinnehåll, riskerar att sättas på paus eller till och med gå bakåt. Det gör förstås att arabländernas ledare oroar sig för sina egna länders ekonomiska framtid – och därmed sin egen maktbas. Vapen från USA? Herregud, det finns massor med andra länder att köpa vapen från och USA:s faktiska inflytande över GCC har minskat i takt med att USA:s fokus vänts inåt snarare än utåt.

Men en av de viktigaste orsaken till normaliseringen är den gamla Hökmarksdoktrinen: “Om man gör som man har gjort, så kommer det att gå som det har gått.” PLO har i decennier visat sig totalt oförmögna att utnyttja det utpressningsläge de haft i regionen. Istället har det palestinska ledarskapet präglats av en världsledande nivå av inkompetens, korruption och oförmåga att göra något åt palestiniernas situation.

Det som hänt, och som svensk media tappar totalt, är att arabvärlden tröttnat på PLO.

Istället gör de bedömningen att en normalisering med Israel gör att förhandlingarna om palestiniernas framtid istället läggs i deras händer – samtidigt som PLO marginaliseras. Och det är bra mycket större sannolikhet att arabländerna lyckas än att PLO lyckas. Klart som tusan att PLO är sura på att ha förlorat sin maktbas!

Varför skulle arabländerna lyckas bättre än PLO? Därför att de är bra mycket vassare än PLO i varje enskild fråga. Och för att de har den ekonomiska makten att på riktigt göra skillnad i diskussioner med Israel. Och för Israel är förstås en lösning att föredra som leder till regional stabilitet och säkerhet – och dessutom tillgång till en enorm marknad.

Så denna normalisering handlar inte primärt om Iran eller vapeninköp. Den handlar om PLO:s inkompetens och framför allt på att länderna tillsammans och var och ett kan tjäna avsevärt på det – i säkerhet och framtida tillväxt.

Och det har grundats för det i åratal. Om svenska journalister bara följt arabisk media hade de noterat alla de positiva artiklar om judendomen som saudiska Arab News publicerat de senaste åren. De hade kunnat läsa och skriva om den synagoga som byggs i Abu Dhabi, bredvid den nya katedralen och moskén i Brödraskapens Hus. De hade kunnat läsa MBZ:s (kronprinsen i Abu Dhabi) artiklar och anföranden och kunnat dra sina egna slutsatser.

Jag antar att oviljan att se djupare handlar om Trump. Trumps motiv måste ju vara att prångla amerikanska vapen i Mellanöstern, om man får tro medier. Det må så vara. Men Trumps eventuella vilja att sälja vapen hade inte inte räckt för att göra Abrahamavtalet möjligt. Däremot har USA haft en bidragande roll i att göra avtalet möjligt nu. Och visst har F-35-planen som UAE vill köpa av USA men som blockerats av Israel spelat en roll. Med all respekt för en flygplansaffär, men som förklaring till ett helt historiskt normaliseringsavtal är det en minimal historia. Flygplansaffärer kommer och går – men normaliseringsprocessen är i princip irreversibel. Och framför allt är den enormt uppskattad i såväl de arabiska länder det handlar om och i Israel. Det hade svensk media också kunnat rapportera om, om de lyft luren och ringt några samtal – ja med andra än gamla PLO-kramare då.

Sven Otto Littorin

Publicerad på Littorins egen facebooksida 16 september 2020
https://www.facebook.com/SOLittorin/posts/3193269830780835

– – –
Sven Otto Littorin har tillsammans med Daniel Schatz startat +971 +972 Business Consultants inriktat på att underlätta handel mellan länderna:

Furthering UAE-Israeli Trade 

The historic peace agreement between Israel and the United Arab Emirates (UAE) is expected to bring unprecedented business deals, tourism and investment opportunities to both countries.

Acting as your partner, +971 +972 Business Consultants help you identify business opportunities in Israel and the UAE that match your strategic priorities and guide you throughout the process. For best results, we cooperate with a well-established and broad network of business, government and NGO partners in both countries.

Läs mer: www.971972.net

Vi har redan lärt oss något viktigt av fredsavtalet med UAE! (av: Hillel Frisch)

Det har redan gjorts många analyser som tagit upp följderna av fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten. En del av dem har med rätta noterat att överenskommelsen visserligen är Israels tredje fredsavtal med ett arabland, men det första som utlovar en varm fred. Detta utgör en skarp kontrast mot Israels tidigare avtalspartners Egypten och Jordanien, som begränsats till snäva personliga, diplomatiska och säkerhetsrelaterade kontakter. Beträffande Egypten har man knappt kommit ens så långt.

Hosni Mubarak styrde Egypten under 30 år, men gjorde aldrig något officiellt besök i Israel, trots att det ligger mindre än en timmas flygresa bort. Inte heller Jordaniens kung Abdullah har gjort något sådant besök under det dryga decennium han suttit på sin post. Ändå har han vid flera tillfällen tagit sig till näraliggande Ramallah för att möta den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas.

Israel har haft fred med Egypten i nästan ett halvt sekel, men inte ett enda egyptiskt fotbollslag har någonsin spelat mot ett israeliskt lag – varken i Israel eller någon annanstans. Inte en enda delegation från något egyptiskt universitet har någonsin besökt några israeliska kollegor – än mindre inlett ett gemensamt projekt. Inte en enda egyptisk kulturensamble har någonsin besökt Israel. Det finns ett fåtal exempel på hur enstaka egyptiska artister kommit till Israel – främst för att framträda inför israeliska araber – men de förödmjukades och hotades efter sin hemkomst. Så stark var kraften i Arabvärldens bojkott mot ”normalisering”.

Många har konstaterat att fredsavtalet med UAE undertecknats under helt andra omständigheter än de två tidigare. Det finns stora förväntningar på att avtalet kommer att följas av en eller flera liknande överenskommelser med andra stater, särskilt andra Gulfstater och Saudiarabien. Sådana förväntningar fanns inte när avtalen med Egypten och Jordanien slöts.

Avtalet mellan Israel och UAE har redan uppnått en viktig sak. Många har missat den, kanske eftersom det handlar om något som INTE inträffade: de folkliga protesterna uteblev.

Inte ens när ett El Al-plan fyllt med officiella israeliska företrädare, investerare och affärsmän, flög till UAE över saudiskt territorium med det uttalade målet att skapa en varm fred, förekom det några demonstrationer i arabvärlden. I Amman, Beirut, Tunis, Alger och Rabat, där det brukar hållas välbesökta demonstrationer mot israelisk ”ockupation”, mot israeliskt ”vanhelgande” av al-Aqsa, och andra anklagelser riktade mot Israel, var det nu tyst. Åtminstone på gatunivå.

Det fanns förstås högljudda röster som klandrade UAE för normaliseringen av relationerna med Israel, men dessa röster kom framförallt från de dinosaurieliknande instutioner som dominerar Arabvärldens landskap, och som ofta är föremål för folkliga demonstrationer. Dessa aktörer inkluderar organisationer kopplade till Arabförbundet, officiella fackföreningar, och olika politiska rörelser som alla kännetecknas av ett fossilt ledarskap som suttit i 25 år eller mer.

Till och med bland vanliga palestinier var protesterna ytterst små. På foton från såväl Västbanken som Gazaremsan ser man något dussintal demonstranter som bränner avbildningar av Netanyahu, Trump och UAE:s president Shejk bin Zayed. Demonstranterna var inte bara få till antalet utan tillhörde dessutom den äldre generationen.

Vi kan vara säkra på att även om avsaknaden av demonstrationer inte märktes för den breda allmänheten, så noterades den med all säkerhet av de styrande i Mellanöstern och deras våldsamma lydorganisationer. För de ledare som klokt nog strävar efter att etablera förbindelser med Israel var de uteblivna demonstrationerna uppmuntrande, eftersom känslan av fara från ”den arabiska gatan” därmed minskar.

För Iran och de våldsamma organisationer regimen styr, är erfarenheten både påtaglig och smärtsam. Det Palestinakort man under årtionden spelat ut som trumf är uppenbarligen inte särskilt värdefullt längre. Man skall dessutom se avsaknaden av Palestinarelaterade protester i kontrast mot de växande demonstrationer som faktiskt äger rum i Libanon och Irak, och som handlar om den iranska regimens inblandning i deras inre angelägenheter.

Även om avsaknaden av egentliga protester mot de förbättrade relationerna mellan Israel och UAE kan ha kommit som en överraskning, är det ändå ytterligare ett tecken på en långsiktig process där den politiska mognaden ökar hos den arabiskspråkiga allmänheten. Den tidigare senatorn och Harvardprofessorn Patrick Moynihan myntade det berömda uttrycket att ”all politik är lokal” [all politics are local]. Och faktum är att mogna demokratier ofta kännetecknas av befolkningar som värderar lokala intressen och välfärdsfrågor högre än universella problem.

De arabiskspråkiga befolkningarna i Mellanöstern har gradvis gått i den riktningen sedan pan-arabismens storhetstid på 1950- och 1960-talet. Under de massiva protester som inleddes för knappt tio år sedan, uttryckte bedömare förvåning över hur liten uppmärksamhet som riktades mot palestinska och andra regionala frågor, och hur mycket engagemang allmänheten visade inför att lösa inhemska problem.

I dagens Mellanöstern ropar befolkningarna inte längre efter pan-arabisk enhet, pan-islamsk enhet, kalifatet, eller (beträffande Turkiet och Iran) imperiebyggande. De vill ha bättre social välfärd, bättre ekonomiska förutsättningar, god utbildning, innovationer, och rättsstatliga principer som likhet inför lagen på hemmaplan.

De förbättrade relationerna mellan Israel och Förenade Arabemiraten passar in väl i detta sammanhang. De araber som idag ger sig ut på gatorna anser inte att palestiniernas nationalistiska visioner förtjänar mer engagemang än deras egen kamp för en bättre framtid på hemmaplan. I Iran är befolkningen allt mindre villig att underordna sig regimens policy att hålla igång konflikter och sprida nationens resurser på deras bekostnad.

Hillel Frisch
Prof. Hillel Frisch is a professor of political studies and Middle East studies at Bar-Ilan University and a senior research associate at the Begin-Sadat Center for Strategic Studies.

Publicerad hos BESA, The Begin-Sadat Center for Strategic Studies, 3 september 2020
https://besacenter.org/perspectives-papers/israel-uae-peace-protest/

Socialdemokratiska Israelvänner (SIV) har läst “How to Fight Anti-Semitism”, av Bari Weiss

Den amerikanska skribenten Bari Weiss uppmärksammades nyligen när hon valde att säga upp sig från New York Times. Det hela ledde till ett införskaffande av hennes bok How to Fight Anti-Semitism. Weiss har tydligen lyckats få bra med kritik både från vänsterhåll och högerhåll. Då brukar det sägas att man gjort någonting rätt…

Boken tar sin utgångspunkt i attacken mot synagogan i Pittsburgh 2008 och antisemitismen i USA (som hon menar skiljer sig åt på många sätt från hur situationen ser ut i Europa, och ännu mer från hur den ser ut i exempelvis Asien). Hon ser antisemitismen som en trehövdad drake, och ett kapitel handlar om den vänstervridna, ett om den högervridna och ett om den som har koppling till antisemitiska muslimer. Speciellt när det gäller vänsteranhängares och muslimers antisemitism så blir det förstås också en tydlig koppling till Israel. Och även om vänsterns antisemitism inte är så våldsam och brutal direkt mot judar som högerextremisters massmord, så blir det ändå kännbart hur kulturen bland delar av vänstern påverkar de som är judar eller har judisk bakgrund. Vid ett tillfälle citerar hon den israeliska socialdemokraten Einat Wilf med ett resonemang kring att antisemitismen inom vänstern jobbar med att gradvis minska ner de utrymmen där judar känner sig välkomnade och väl till mods tills det till slut inte är några sådana utrymmen kvar alls…

I resonemangen till varför vänstern, med en självidentifiering som antirasistisk, blir antisemitisk, så problematiserar Weiss hur intersektionalitet, identitetspolitik och diverse postmoderna analyser tagit sig uttryck. Svaret på detta tycks dock inte ha blivit självrannsakan hos vänsteranhängare överlag, utan att beskylla Weiss för att vara konservativ och till med fascist. Med ett sådant trist diskussionsklimat blir det givet att rekommendera boken.

Det är alldeles uppenbart när man läser hennes argument att hon tar minst lika mycket avstånd från Trumps högerpopulism som från de vänsterextrema sammanhang som är rasistiska mot judar. Att få den mixen till att innebära konservatism och fascism är sannerligen en bedrift!

Det sista kapitlet, om hur man ska kämpa mot antisemitismen, handlar mycket om att våga vara normkritisk och om att våga gå emot strömmen, även i liberala och vänsterinriktade sammanhang. Hon konstaterar att man i Europa är bra på att minnas döda judar, men fortfarande är i en lärofas om hur man ska skydda de som lever i dag. Hennes svar: Solidaritet.

Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris, Amazon och andra bokhandlar!

Socialdemokratiska Israelvänner (SIV)

Publicerad på Socialdemokratiska Israelvänners Facebooksida 2 augusti 2020
https://www.facebook.com/s.israelvanner/posts/3080466995335477

Här kan Du bli medlem i Socialdemokratiska Israelvänner:
https://www.s-israelvanner.se/bli-medlem/

En skillnad mellan Israel och hennes fiender (av: Anosh Ghasri)

Vid ett tillfälle, 2003, hade Israel möjligheten att slå mot Hamas ledning som var samlad på samma plats. Efter en längre tids noggrant arbete, hade precis och detaljerad underrättelseinformation samlats in.

När det väl var dags tvekade Ariel Sharon, dels eftersom armén (IDF) motsatte sig en attack* och dels på grund av hur attacken skulle genomföras. Den ursprungliga tanken var att använda en bomb som vägde 1 ton. Men IDF ansåg att risken för att oskyldiga skulle skadas inte kunde uteslutas. Efter diskussioner mellan Sharon, IDF och säkerhetstjänsten övertygades Sharon till slut om nödvändigheten i att ta vara på tillfället. Nu kunde man slå ut Hamas ledning (vars primära mål är att radera Israel från kartan och driva judarna i Israel i havet). Sharon godkände attacken, men modifierade planerna. Endast en bomb på 1/4 ton skulle användas. Det ansågs tillräckligt för att kunna få avsedd effekt oavsett om ledningen satt på första och/eller andra våningen i huset.

Huset träffades med precision. Men efteråt kunde hela Hamas ledning gå därifrån; däribland Sheikh Yassin som bars ut sittandes på sin rullstol. Bomben var inte tillräckligt kraftig.

Anledning till Sharons tveksamhet och försiktighet var en tidigare misslyckad aktion då Israel slog mot Salah Shehade (en av Hamas främsta ledare). Det var rätt plats som träffades vid rätt tidpunkt. Endast Shehade och hans fru var hemma. Men bomben var för kraftig. Den var på 1 ton, vilket medförde att även andra skadades – något man från israeliskt håll ville undvika.

Tänk om Sharon hade gett en annan order? Vilka hade fyllt vakuumet efteråt? Det går förstås bara att komma med kvalificerade gissningar i efterhand. Men dagens situation med ständiga attacker från Gaza mot Israel hade nog sett annorlunda ut.

Nu när brandbomber på nytt släpps mot Israel, är det många som fokuserar mer på att Israel stängt av en av övergångarna (Kerem Shalom) mot Gaza. Endast medicin och annan nödvändig hjälp släpps in, medan man sätter stopp för införsel av byggmaterial och dylikt.

Detta synliggör, än en gång, för de som vill och kan se det, skillnaden mellan Israel och dess fiender. Till och med när det kommer till eliminering av fiender som inte nöjer sig med mindre än en total utrotning av den judiska staten, har Israel, tidigare och så även idag, tagit hänsyn till sina egna lagar och agerat så mänskligt som möjligt.

Det svenska sammanhanget och narrativet är som det är. Maktanalys är klar. Men just detta är inte skäl att låta felaktiga rubriker eller offerberättelser gå oemotsagt. Det är snarare desto starkare skäl att plocka isär de felaktiga berättelserna, så ofta som möjligt.
_ _ _

*Attack ska förstås i sitt sammanhang: nämligen att neutralisera det hot som strävar efter att slå till mot dig.

Anosh Ghasri

Publicerad på Anosh Ghasris Facebooksida 12 augusti 2020
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10160272780114251

Avtalet med Dubai visar hur fel många haft beträffande fredsskapande i Mellanöstern (av: Michael Oren)

Det förestående fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) är mer än bara ett enastående diplomatiskt genombrott. Det representerar även ett grundläggande paradigmskifte för fredsskapande.

I över 50 år har detta paradigm grundats på antaganden som tyckts omöjliga att uppnå.

Först och främst trodde man att den israelisk-palestinska konflikten utgjorde själva kärnan i Mellanösterns oroligheter. Om bara den kunde lösas, så skulle freden spridas i regionen. Detta visade sig visserligen felaktigt redan under den arabiska våren 2011, och de inbördeskrig som följde i Syrien, Libyen, Irak och Jemen. Men ändå var det många politiker – särskilt i Europa och USA – som fortfarande trodde att en lösning på den israelisk-palestinska konflikten skulle utgöra någon slags mirakelkur för de flesta, eller rentav alla, av Mellanösterns konflikter. Den dåvarande amerikanska utrikesministern John Kerrys intensiva skytteldiplomati genomfördes 2012-2014, samtidigt som en halv miljon syrier massakrerades, och utgick från just denna idé.

Nästa antagande var att den israelisk-palestinska konfliktens kärna i sin tur utgjordes av judiska bosättningar i Judéen och Samarien, östra Jerusalem, och Gaza. Frys dem och det kommer att bli lätt att medla mellan parterna, sades det. Men också denna teori kollapsade i mötet med verkligheten. År 2005 drog sig Israel tillbaka från Gaza, och evakuerade samtliga 21 bosättningar där. Sen frös man även bosättningarna under en stor del av 2009-2010. Ändå fortsatte konflikten, och till och med förvärrades, men trots detta framhärdade utländska beslutsfattare i att fred skulle vara oförenlig med bosättningar.

Och förutom att frysa de befintliga bosättningarna, förväntades Israel dessutom att ge upp praktiskt taget allihop.

Detta var det tredje antagandet, att fred med arabvärlden endast skulle kunna köpas genom att Israel ger upp landområden. Den här föreställningen är lika gammal som Israel självt. De första angloamerikanska fredsplanerna – Alpha och Gamma [i mitten av femtiotalet] – utgick från israeliska eftergifter i Negev och på andra håll. Efter 1967 tillämpades samma princip på områden som erövrats av Israel under Sexdagarskriget, och efter att Sinai återlämnats till Egypten 1982, även Judéen, Samarien och Gaza. Utrikesminister John Kerry var en av dem som vid upprepade tillfällen varnade för att Israel skulle drabbas av total internationell isolering om man inte uppfyllde dessa krav.

”Alla vet hur den slutliga överenskommelsen ser ut”, hette det i ett fjärde antagande. Med mindre justeringar och visst landutbyte innebar detta att en palestinsk stat skulle upprättas längs de linjer som gällde före 1967, med en huvudstad i östra Jerusalem. Palestinierna skulle ge upp den så kallade ”rätten till återvändande” för palestinska flyktingar, gå med på att avsluta konflikten med Israel, avstå alla vidare anspråk, och att acceptera formeln ”två stater för två folk”. Israel skulle för sin del evakuera dussintals bosättningar, dela upp sin huvudstad igen, och överlämna Västbankens säkerhetskontroll antingen till palestinierna eller till något internationellt organ. Av alla antagandena var detta den mest verklighetsfrånvända. Inte en enda del gick att uppnå. I själva verket var det ingen som visste hur en slutlig överenskommelse skulle se ut.

Slutligen, för det femte, så menade en rad fredsmäklare länge att palestinierna var den svagare parten och därför skulle belönas, särskilt när de lämnade förhandlingsbordet. Den palestinska myndigheten kunde främja terrorism och avvisa långtgående, generösa, fredsförslag, och ändå belönas med stora biståndsökningar och ökat internationellt erkännande. Föga förvånande innebar omvärldens inställning bara att palestiniernas beteende bekräftades och förstärktes: stödet till terror ökade och de fortsatte avvisa freden.

Men nu ställs alla dessa antaganden på ända av överenskommelsen mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Avtalet visar att Israel inte måste evakuera en enda bosättning eller dra sig tillbaka från en enda meter land för att uppnå fred med ett mäktigt arabland.

Det öppnar vägen för alternativa infallsvinklar för den som vill försöka lösa konflikten. Nya modeller, som inte är beroende av att israeler och palestinier gör utfästelser som ingen av dem kan infria. Och avtalet straffar, snarare än belönar, palestinierna för att de lämnade förhandlingsbordet. Det skulle inte vara förvånande om den Palestinska Myndigheten inom kort visar sig beredd att komma tillbaka igen.

I över ett halvt sekel har det visat sig svårt att förändra synen på hur fredsskapande förväntas gå till i Mellanöstern. Men det banbrytande avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten tvingar även de mest hårdnackade anhängare av den gamla skolan att tänka om. En del kommer förstås att fortsätta förespråka modeller som blivit motbevisade. De som bryr sig om fred kommer att överge dem.

Michael Oren
Michael B Oren, Israel’s former ambassador to the United States and a member of Knesset, is the author of Ally: My Journey Across the American-Israeli Divide(Random House, 2015).

Publicerad i Times of Israel 14 augusti 2020
https://blogs.timesofisrael.com/upending-the-rules-about-peace-in-the-middle-east/

Hos SVT är franska flamingor och feta Malmöråttor viktigare än Israels fredsavtal (av: Anders Engström)

Israel och Förenade Arabemiraten har med hjälp av amerikansk medling ingått ett historiskt fredsavtal, som innebär en banbrytande normalisering av den judiska staten i arabvärlden.

För Israels del är detta en fantastisk framgång. Avtalet handlar inte “bara” om en ömsesidig acceptans, utan betonar även parternas strävan efter att inleda och fördjupa samarbeten på flera viktiga områden.

Jag tog en snabb titt på hur svenska SVT rapporterat om detta, och jämförde med deras public service-kollegor i våra nordiska grannländer.

Resultatet är närmast en karikatyr av svenska mediers Israelbevakning. Så här såg det ut på respektive hemsida:

– – –

1) Finland – Svenska YLE
Allra överst på startsidan:

Historiskt avtal har undertecknats mellan Israel och Förenade Arabemiraten: “Banar ny väg för fred”
Målet är att normalisera relationen mellan länderna.

YLE

– – –

2) Danmark – DR
Näst högst upp på startsidan:

Israel og De Forenede Arabiske Emirater indgår fredsaftale: ‘Det er altså historisk’
Emiraterne bryder et kæmpe tabu ved at indgå en aftale med Israel, siger DR’s korrespondent i Mellemøsten.

DR

– – –

3) Norge – NRK
Nästan högst upp på startsidan:

Avtalen mellom Israel og Emiratene er et diplomatisk jordskjelv

NRK

– – –

4) Sverige – SVT
Långt ner på startsidan, under prioriterade inslag som ”Babyboom bland flamingor i Frankrike” [sic!]:

SVT

Morgonen därpå uppdaterades inslaget till detta, “en kniv i ryggen”…

– – –

5) Sverige – SR
En bit ner på startsidan, med en rubrik som inte ens nämner fredsavtalet:

SR

– – –

Jag tittade även på Aktuelltsändningen klockan 21. Det skall vara flaggskeppet inom svensk public service när det gäller nyhetsförmedling: “SVT:s fördjupande nyhetsprogram som ger dig analyser, debatter och längre reportage.”

Introduktionen nämnde överhuvudtaget inte Israel, UAE eller avtalet. Vi får i stället veta att nyhetssändningen kommer att handla om ”Oro för trängsel på bussar och tåg”, att Anders Tegnell är i studion för att prata om munskydd, och att ”skräpmat gör Malmös råttor fetare och fetare”.

Först tjugo minuter in nämns fredsavtalet för första gången. Efter ytterligare blott tre minuter är vi vidare med nästa nyhet. (Skall i ärlighetens namn nämnas att inslaget i huvudsak bestod av SVT:s helt egna nyhetsanalys, och att verkligen ingen hade tjänat på att den getts ännu mer utrymme.)

Jag kunde inte se alla grannländernas sändningar, men noterar att norska NRK öppnade med fredsavtalet, som även utgjorde deras huvudnyhet.

Det är förstås alltid lätt att kritisera och söka efter fel, men kontrasten mot jämförbara nyhetsförmedlare i vår omgivning är slående. Israels största diplomatiska framgång på årtionden prioriterades lägre hos SVT (och SR) än hos jämförbara nyhetsförmedlare. Och med tanke på hur intensiv den svenska Israelbevakningen vanligen är, så är kontrasten ännu mer anmärkningsvärd.

Anekdotiskt? Visst. Precis som femtioelva andra exempel som alla råkar peka i samma riktning.

Som sagt, ett under att svenska nyhetskonsumenter inte är mer negativa till Israel än de är.

Anders Engström

PS
Men missa för all del inte det där prioriterade inslaget om häckande franska flamingor. Det är kort men stämningsfullt: LÄNK