Artiklar

Nej, det var inte Israel som bröt vapenvilan (av: Anders Engström)

Tidigt på torsdagsmorgonen (14/11) inleddes en vapenvila mellan Israel och Palestinska Islamiska Jihad. Därför var det oväntat att Red Alert, en app på min mobil, vid flera tillfällen under dagen larmade för inkommande raketbeskjutning från Gazaremsan.

Nåväl, det är inte helt ovanligt att interna oenigheter och annat gör att det kommer efterslängar i de här sammanhangen. Den här gången valde Israel att slå tillbaka genom att angripa terrormål i södra Gazaremsan.Desto mer förvånad blev jag av nyhetsbyrån TT:s telegram, som under rubriken ”Ny israelisk lufträd mot Gaza” påstår att det var Israel som ”bröt det mindre än ett dygn gamla eldupphör som gällt i Gaza.”Jag tittar snabbt i israeliska medier, och där är förstås förloppet glasklart – redan i rubrikerna:

IDF launches fresh strikes in Gaza in response to rocket attacks
https://www.timesofisrael.com/idf-launches-fresh-strikes-in-gaza-in-response-to-rocket-attacks/

IDF strikes PIJ targets overnight following ceasefire breach
https://www.jpost.com/Breaking-News/Sirens-heard-in-Nahal-Oz-Tushia-Alumim-Kfar-Maimon-607874

Israel Strikes Islamic Jihad Positions Following Rockets Launched From Gaza After Cease-fire
https://www.haaretz.com/israel-news/islamic-jihad-israel-gaza-rockets-ceasefire-tel-aviv-hamas-syria-1.8122258

I sitt felaktiga telegram hänvisar TT till kollegorna Reuters och AFP. Kan de verkligen ha haft så fel? Jag tittar på deras underlag, men även där är förloppet riktigt:

Occasional rocket fire from Gaza and a retaliatory Israeli air strike broke the calm, but the ceasefire largely held.
https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians-violence/tenuous-calm-in-gaza-as-islamic-jihad-says-truce-reached-with-israel-idUSKBN1XO029

Five rockets were fired at Israel from Gaza after the ceasefire came into effect and air defences intercepted two of them /…/
https://www.afp.com/en/news/3954/ceasefire-takes-hold-after-deadly-israel-gaza-violence-doc-1m837i34

Avslutningsvis googlar jag nu på TT:s felaktiga utpekande av Israel och konstaterar att nyhetstelegrammet redan drabbat svenska tidningsläsare över hela Sverige – från Ystad Allehanda (YA) i söder till Norrländska Socialdemokraten (NSD) i norr. Och förstås rikstäckande tidningar som Aftonbladet och SvD.

Det rör sig om en enda mening, men den gör förstås hela skillnaden. Och när hela nyheten består av endast fem meningar framstår skuldbeläggningen desto tydligare.

Hur svårt kan det vara att få fram fem korrekta meningar i rad om den israelisk-palestinska konflikten? Och hur kommer det sig att det nästan alltid är Israel som har ”otur” i svensk nyhetsförmedling?

Anders Engström

Varför tiger Sverige när raketerna slår ner i israelernas vardag? (av: Anosh Ghasri)

Hur gick bussresan, cykelturen eller promenaden till skolan, eller jobbet, för dig och dina barn idag och igår? Det var förmodligen lite grått, kanske regnigt och sannolikt lite kallt. Men ni kom fram. Du kunde lämna dina barn på förskolan/skolan, bege dig till jobbet och sen hämta dem.

Det har, enligt samstämmiga uppgifter, avfyras 350 raketer från Gaza mot civila mål, som skolor, bussar och hus i Israel sen igår.

Det är, något grovt räknat, i snitt 14 raketer i timmen med målet att ödelägga hem, förskolor, infrastruktur, och inte minst att släcka så många liv som möjligt i Israel. På andra sidan, där raketerna slår ner, där barnen vanligtvis går i skolan och föräldrarna till jobbet på morgonen, finns världens enda judiska stat. Men det är också en stat där dess muslimska och kristna medborgare känner sig trygga (i många fall tryggare än i andra länder), något som inte bekommer Islamiska Jihad på Gaza.

Det är i snitt 14 raketer i timmen som avfyras mot olika platser i ett land som sett till ytan är ungefär lika stor som Småland. Avståndet från platsen där raketerna avfyras till målen är ungefär som avståndet mellan Kalmar och Växjö – eller som avståndet mellan Hagfors och Karlstad, eller Västerås och Stockholm för att ta andra exempel utanför Småland. Det är på den ytan som attackerna nu äger rum. Det är på den ytan som Israel måste försvara alla sina medborgare – oavsett tro och bakgrund.

Det är lite de här detaljerna som gemene man vanligtvis, men också nu, glömmer. Indignationen brukar vanligtvis vara öronbedövande när en större konflikt uppstår i den regionen, men nu, och ännu en gång, verkar inte ens något engagemang värt namnet kunna uppbådas. Vad hände med den sedvanliga ilskan? Vad hände med de sedvanliga ropen på solidaritet och rättvisa? Vadan denna tystnad?

Anosh Ghasri

Publicerat på Anosh Ghasris facebooksida 13 november 2019
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10159178489434251

Kyrkan och Israel (av: Bengt-Ove Andersson)

För att förstå kyrkans inställning till Israel måste man tveklöst gå tillbaka ända till kristendomens första århundraden. Efter att de judekristna till en början setts som en ny gren av judendomen skedde en brytning vid början av det andra århundradet. Tongivande kyrkofäder som Augustinus och Johannes av Korset formulerade tesen om judarna som Gudsmördare, och gjorde det till en Gudi välbehaglig gärning för kristna att förfölja judar. Även ersättningsteologin hade sin början där, den lära enligt vilken Guds förbund med det israeliska folket hade brutits i och med att de inte som nation tog emot Jesus Kristus som sin messias. Man lärde att de nu var förkastade av Gud, och att alla löften till Israel nu övergick på kyrkan: ”det nya Israel”.

Dessa läror har tyvärr i hög grad präglat kyrkans inställning till det judiska folket genom hela kyrkohistorien och varit en ursäkt för antisemitism, pogromer och massmord på judar. Även Martin Luther skrev en bok, ”Om judarna och deras lögner”, och det må vara till hans eviga skam att Hermann Göring citerade Luther till sitt försvar när han stod inför rätta i Nürnberg. Och när två av påven utsända försiktigt kritiserade Hitler på 30-talet för hans tvångslagar för judar, lär han ha yttrat: ”Jag fullföljer ju bara vad ni har gjort i snart 2 000 år.” Dock vore det fel att måla bilden enbart svart. Det fanns många kloka kristna, såväl enskilda som präster och biskopar, som förstod att antisemitism är något ont och som talade mot detta.

En annan sak som utgjorde en svår stötesten och skiljemur mellan de två religionerna var de tvångsomvändelser av judar som ägde rum under medeltiden.

Om man kan säga att det skedde en objektifiering av judarna som Gudsfiender under många hundra år, så skedde en förändring på 1800-talet i vissa läger, även om det också här rörde sig om en objektifiering. Det var framför allt i England, där många kristna – inte få i hög ställning – nu läste Bibelns profetior om det judiska folkets återvändande till Löfteslandet, Israel, och såg det som en from gärning att bereda marken för detta, och det Ottomanska riket som länge befunnit sig i förfall visade ju föga intresse för det steniga och försummade område som en gång hade varit Israel.

Det var alltså det kristna England som på flera sätt beredde vägen för ett återvändande av det judiska folket till deras urgamla hemland. När Turkiet besegrats under första världskriget och britterna hade kontroll över stora delar av Mellanöstern, låg vägen plötsligt fri, och Balfourdeklarationen 1917 blev löftet om att bistå vid skapandet av ”ett judiskt nationalhem” i deras gamla hemland. Det löftet höll man dessvärre inte av politiska och ekonomiska skäl (läs: olja).

När staten Israel var ett faktum 1948 sågs detta av många kristna som profetiskt, särskilt bland de nyare kyrkor och väckelserörelser som vuxit fram de föregående 100 åren. Samtidigt hade Förintelsens fasor blivit uppenbara för hela världen, och den antisemitism som funnits kvar som en underström i flera gamla kyrkor var plötsligt inte salongsfähig längre.

Jag menar att vid den här tiden började ske en uppdelning bland de kristna:

A: De som såg kristenhetens skuld mot det judiska folket och som nu stödde kvarlevans rätt att återvända till sitt gamla land. De såg judarna som sina andliga storebröder och ville nu verka för att bryta ner den skiljemur som byggts upp under nästan 2 000 år. Och när Israel utsätts för orättvisa anklagelser känner de sig manade att stå upp till deras försvar.

B: De som huvudsakligen objektifierade judarna som en del i en profetisk uppfyllelse och nu stödde judarna och Israel, inte främst för att de bar kärlek till dem i hjärtat utan för att Bibeln uppmanar till att välsigna dem.

C: De hos vilka den gamla kristna antisemitismen och ersättningsteologin aldrig har rotats ut. De kan visserligen tala med darr i rösten om judarna och Förintelsen men kniper ihop läpparna och får något hårt i blicken när Israel kommer på tal. För dessa har Israel helt enkelt tagit judarnas plats som den föraktade. Dessa återfinns ofta till vänster på den politiska skalan.

Detta är givetvis en grov uppdelning, med tanke på textutrymmet, och bland de i grupp A finns också många som visserligen har stor respekt för de bibliska utsagorna om Israel, men för vilka detta inte är huvudmotivet.

I Sverige har frikyrkorna historiskt tillhört grupp A och B. På senare år har dock främst ledningarna för de äldre frikyrkorna, Missionsförbundet, Metodistsamfundet och Baptistsamfundet, gjort en ganska skarp kursändring, även om huvuddelen av de vanliga medlemmarna inte är medvetna om detta. Man har anordnat studiecirklar som varit mycket vinklade mot Israel och syftat till att förneka den judiska statens legitimitet. På 80- och 90-talet var dåvarande Frikyrkliga Studieförbundets kontor i Jerusalem känt i folkmun som ”PLO-ambassaden”. Det frikyrkliga hjälporganet Diakonia har med hjälp av SIDA-pengar och även gåvomedel (förmodligen av givarna ämnade för verkligt behövande) anordnat välregisserade propagandaresor för svenska riksdagspolitiker, som rikligt fått sig till den palestinska historieskrivningen men när det kommit till att träffa israeler för balansens skull, har dessa nästan undantagslöst själva varit vänsterradikala och starkt kritiska till staten Israel. Man har också för biståndspengar utbildat ”följeslagare”, som påstås verka för fred och samförstånd mellan judar och palestinier, men vars egentliga uppgift är att uppträda provokativt mot israeliska soldater och förhoppningsvis lyckas få något att göra nyheter på.

Svenska kyrkan, som var statskyrka i nästan 500 år, har länge varit politiserad, men paradoxalt nog har denna politisering skärpts ytterligare sedan kyrkan och staten skildes åt år 2000. När den gamla 68:an K-G Hammar tillträdde som ärkebiskop vred han kyrkan ännu mer markerat åt vänster, och huvuddelen av biskoparna ville inte vara sämre. Hammar var pådrivande för den famösa ”HOPP-kampanj” för drygt tio år sedan som var ett slags generalrepetition för uttalad Israel-bojkott, och i uppropet för detta hade han sällskap av Diakonias direktor. Att kristna i Europa överhuvudtaget vill låna sig till att bojkotta den judiska staten visar på en bottenlös historielöshet och naivitet. Om det inte är okunskap och naivitet som ligger bakom är det desto värre. ”Kauft nicht bei Juden!” borde kännas bekant.

Nuvarande ärkebiskop Jacklén har väl mest gjort sig känd för att som kyrkans högsta representant valt att inte stå upp för förföljda trossyskon runtom i världen till förmån för goda relationer med muslimerna, även om dessa saker inte borde utesluta varandra. När det gäller synen på Israel har heller ingen förändring till det bättre skett. Det må vara ett mått på hur illa det är ställt i gamla Svenska kyrkan, att det under ett par års tid har sålts särskilda julkrubbor som avbildar Betlehem som en åter ockuperad och instängd stad – då av romarna, nu av israelerna. Den stenhårda romerska ockupationsregimen jämställs med den nuvarande judiska staten. Just den judiska stat som blivit en tillflykt inte bara för judar utan också för förföljda kristna från omkringliggande länder. Man har liksom ingen skam i kroppen.

Sedan finns det förstås många rättsinniga präster som inte är ”med på tåget”, och några står rakryggat upp emot sin egen ledning, ungefär som en viss jude gjorde mot det korrupta prästerskapet för 2 000 år sedan. En sådan är Annika Borg. Men hon kommer aldrig att bli nominerad som biskop, och det vet hon säkert om, liksom de andra präster som protesterat mot den politisering som präglar Svenska kyrkan. Man kan helt klart säga att för den vars åsikt i Mellanösternfrågan skiljer sig från den ovanifrån dikterade, är karriärvägen stängd. Och det vet alla om.

Man kan lite förenklat säga att samtidigt som det finns en fåra av kristna som arbetar för att riva ner den gamla skiljemuren mellan judar och kristna, finns det en annan fåra som gör allt för att inte bara behålla skiljemuren, utan göra den ännu högre.

Det är därför högeligen befogat när Israels ambassadör tar bladet från munnen angående Diakonias hyckleri. Diakonia å sin sida spelar naturligtvis den sårade oskulden och fortsätter att med biståndspengar försöka undergräva den judiska statens legitimitet och att försvåra, inte underlätta, en försoningsprocess. De kommer säkert inte att ändra sig, men det är ändå viktigt att gång på gång lyfta fram det pågående hyckleriet, så att enligt principen om droppen som urholkar stenen, möjligen en kommande svensk regering sätter stopp för att skattepengar används till propaganda, och ser till att de istället används till det de är ämnade till.

Bengt-Ove Andersson

När en gummikula är mer än tio raketer (av: Anders Engström)

Å ena sidan har vi en händelse från 2018 då en israelisk gränspolis sköt en gummikula i ryggen på en palestinier. Den gränspolis som avlossat skottet greps (tillsammans med fyra av hennes kollegor) av israelisk polis och avskedades efter en rättslig prövning.

När nu även Israels justitiedepartement inlett en granskning av det avlossade skottet, passar nyhetsbyrån TT på att uppmärksamma fallet: “Palestinier sköts i ryggen av polis” (2019-11-04). TT låter förstås palestinska PLO avrunda telegrammet med sitt utfall om israeliskt “blint hat och sionistisk rasism”.

Å andra sidan har vi en aktuell händelse från denna helg då palestinska terrorister på Gazaremsan avlossar tio raketer mot israelisk civilbefolkning i städer inne i Israel.

TT:s reaktion på helgens raketangrepp? Total tystnad. Inte ett ord.

Den israeliska gränspolisen gjorde fel. Hon dömdes och stängdes av. Systemet tycks ha fungerat. Om händelsen har något att berätta för oss som följt hela förloppet så är det ju egentligen att Israel är en rättsstat. Ett föredöme för Mellanöstern.

Den svenska nyhetsvärderingen är inte lika lättolkad.

Helgens raketbeskjutning erbjöd ett antal dramatiska berättelser att haka upp nyhetsbevakningen på. Tiotusentals israeler som plötsligt tvingas lämna sina hem för att söka skydd, bostadshus träffas, någon berättar om hur en raket slår ner bakom dem innan de hunnit fram till ett skyddsrum, bilder visar hur fastigheter och annan egendom förstörts av splitter, en kvinna skadar sig i foten på flykt undan terrorn, en traumatiserad femårig flicka som heter Tahel blir ofrivillig rikskändis, och så vidare.

Ändå tiger våra medier om raketbeskjutningen. Några dagar senare skickar TT i stället ut ett telegram om en gummikula som avlossades förra året. Varför denna obalans? Hur kan en israelisk gummikula värderas högre än tio palestinska raketer? Och hur kan det få fortsätta så här?

Anders Engström

_ _ _

Skärmdumpen är hämtad ur en film som släpptes av IDF under fredagskvällen
“RAW FOOTAGE: The moment the Iron Dome Aerial Defense System intercepted 7 rockets fired from #Gaza at #Israel.” (2019-11-01)
https://twitter.com/IDF/status/1190351784876883973

Flamingor i det Heliga Landet (av: Bill Slott)

Om de underbara och extravaganta fåglar som valt att avbryta sin flytt för att i stället hänga utanför Eilat.

Varje höst tar Israel emot miljoner fåglar som rör sig från Eurasien till Afrika. Det märks inte minst vid mitt hem i Aravadalen, söder om Döda havet. Och vi står förstås även som värd till våren, när fåglarna flyger tillbaka igen, under vad som är den största massflytten av fåglar på hela den östra hemisfären.

En grupp fåglar, ett drygt tusental flamingor, har valt att sluta riskera sina liv och ödsla såväl tid och energi, för att i stället bosätta sig permanent på avdunstningsdammarna i ett naturreservat, strax norr om Eilat. Dammarna byggdes en gång för att producera salt från tillfört havsvatten, men idag har de istället blivit hem för en mängd olika fåglar som kan äta de små kräftdjur som kommer in med havsvattnet. Här uppträder många varianter av vattenfåglar, men showens stjärna är flamingon. Fågeln är är inte riktigt så rosa som jag minns den från min barndom, men utgör ändå en häpnadsväckande kontrast mot den färglösa öken som omger oss. Poolerna ligger vid gränsen, så ibland kan man vinka till de jordanska fågelskådare som njuter av skådespelet från andra sidan, med de fantastiska röda Edombergen som bakgrund.

En gång i tiden var det här en hemlighet som bara lokala reseguider kände till, och för att komma hit måste man måste fortfarande köra förbi många skyltar med texten ”Tillträde förbjudet”. För bara några år sedan byggde Keren Kajemet en solskyddad liten obeservationsplats med bänkar och informationstexter. Och fortfarande känner besökaren att den upptäckt något speciellt, något underbart och oväntat: Flamingor i Israel.

Men det är egentligen inte så oväntat eller orimligt som man skulle kunna tro. Geografiskt befinner sig Israel liksom mitt-i-prick, då man utgör den enda landmassa som förbinder Europa och Asien med Afrika. Redan innan ens skriftspråket uppfunnits, förflyttade sig växter, djur och människor över denna landbrygga för att ta sig från den ena kontinenten till den andra. Här tog sig Homo Erectus långsamt ut från Afrika för 100.000 år sedan. Under historiens gång har kungar och bönder vandrat här på jakt efter strid, handel och grönare betesmarker. Därav rikedomen och variationen av arkeologiska skatter, historiska berättelser, och arkitektonisk mångfald. Det är ingen slump att detta landområde, där idéer rörde sig tillsammans med nationer, var födelseplats för såväl monoteismen som alfabetet.

Och nu har vi flamingor. Dessa färgglada världsresenärer som valt att slå sig ner för gott i vad som tidigare bara var en rastplats. Långbenta, långhalsade och kroknäbbade vattenfåglar, vars uppenbarelse inspirerar trädgårdsutsmyckningar över hela världen. En ädel fågel som stolt inväntar sina betraktare.

Samtidigt måste jag erkänna att det räcker med en kort bilresa söderut för att komma till Eilats fantastiska Bird Watching Center, där fågelälskare kan få en rundtur, och lära sig om migrationen och om det stora utbudet av arter som finns här. Äkta fågelskådare kanske rentav skulle skratta åt den flamingokoloni som råkat samlas i Evrona.

Men jag tycker att det finns något hos dessa fåglar som de har gemensamt med den uppsjö av språk, kulturer och religioner som satt sin prägel på vårt land. Flamingorna kanske inte direkt kan mäta sig med Alexander den Store – som redan i trettioårsåldern hade erövrat hela den kända världen, och efterlämnat ett tusenårigt arv – men de rör sig på liknande sätt och fascinerar mig inte desto mindre.

Bill Slott

Bill Slott är licensierad reseledare i Israel, och har vandrat och cyklat kors och tvärs över hela landet. Bill är medlem i Kibbutz Ketura, där han bott med sin fru och två döttrar sedan 1981.

http://www.bill-tourguide.com/

Publicerad i Times of Israel 8 juni 2016
https://blogs.timesofisrael.com/flamingos-in-the-holy-land/

Turkiets president Erdogan ljuger med kartor (av: Anders Engström)

FN:s generalförsamling har just haft den allmänna debatten där ledare från hela världen håller sina anföranden. Här är två bilder med Turkiets president Tayyip Erdogan – kan Du se vilken som är fejk?

Svaret är faktiskt att båda ljuger.

Den övre bilden – den med kartserien – påstås visa hur landområden skiftat från Palestina till Israel, men i själva verket rymmer jämförelserna så många fel att det är svårt att reda ut på ett tydligt sätt. Jag gör ändå ett försök:

[I] Första kartans gröna områden visar ett Palestina som aldrig existerade. Här är grönmarkerad mark visserligen inte israelisk eller ägd av judar, men inte heller palestinsk, utan i huvudsak statligt ägd av helt andra aktörer.

[II] Andra kartan visar gränser som föreslogs, men aldrig förverkligades eftersom de arabiska företrädarna sa nej. De vägrade redan då att acceptera existensen av en judisk stat. (Fun fact: eftersom de judiska företrädarna motvilligt sa ja till delningsförslaget, så hade vi redan 1948 kunnat få en tvåstatslösning).

[III] I den tredje kartan ser vi grön mark, men den är fortfarande inte palestinsk, utan ockuperad av Egypten och Jordanien. Och vid det här laget gjorde inga palestinier anspråk på marken.

I glappet mellan tredje och fjärde kartan utkämpades Sexdagarskriget. Om Egypten, Jordanien och palestinierna själva(!) velat ha en palestinsk stat, så hade de kunnat utropa en sådan i stället för att 1967 anfalla Israel.

[IV] Slutligen ser vi ett Gaza kontrollerat av Hamas där det för första gången på 3000 år inte bor några judar. Vi ser också gröna områden på Västbanken där det för första gången någonsin bildats ett palestinskt styre som kan liknas vid en stat. Kanske är det dessa områden som utrikesminister Wallström avsåg när hon erkände Palestina? Ingen vet. På Västbanken ser vi också vita områden som är föremål för förhandlingar mellan parterna (dvs ”fredsprocessen”) och i stort kan antas tillkomma en framtida palestinsk stat.

Kartsviten påstås alltså visa hur ’palestinska territorier förändrats från 1947 till nutid’, men gör inte det. Den är fejk. Tyvärr är det inte bara aktörer som Turkiets president Erdogan som väljer att sprida den här typen av lögner. En svensk konsul vid generalkonsulatet i Jerusalem har sedan flera år valt att ha samma kartserie som omslagsbild här på Facebook.

Den undre bilden – den med geten – är faktiskt också fejk. Tyvärr. Jag insåg att hela kartgrejen kan kännas rätt snårig och trist, och ville gärna göra en pedagogisk poäng av hur även den autentiska bilden ljuger. Och understryka vikten av källkritik. Sorry.

– – –

Se även Kartorna och myten om det krympande Palestina
http://www.sverigeisrael.se/artiklar/kartorna-och-myten-om-det-krympande-palestina-av-anders-engstrom

Därför måste UNRWA läggas ner (av: Christina Toledano Åsbrink)

I FN finns det två organisationer som tar hand om flyktingar. Den största är UNHCR (The Office of the United Nations High Commissioner for Refugees), och den andra är UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East).

UNHCR tar hand om alla världens flyktingar (förutom palestinier), vilka i dag är strax över 70 miljoner. De har en personalstyrka på nästan 17 000, och arbetar i 134 länder.

UNRWA tar bara hand om de palestinska flyktingarna, vilka i dag är strax över 5 miljoner. De har en personalstyrka på strax över 30 000, vilka nästan undantagslöst består av palestinier, och de arbetar i tre länder och två områden (Gaza, samt Judeen och Samarien – även kallat Västbanken).

UNHCR är en permanent organisation under FN, som har hjälpt miljontals flytingar att få tillbaka sitt liv och sin framtid. UNRWA är endast en temporär organisation med en mandatperiod som behöver förnyas vart tredje år. Det var ju tänkt att de palestinska flyktingarna inte skulle vara ett permanent problem, utan ett tillfälligt sådant som skulle komma att lösas.

Men eftersom UNRWA har helt andra kriterier för vad som är en flykting (man ärver till exempel sin flyktingstatus) har inte de palestinska flyktingarna slutat vara flyktingar; de har i stället vuxit i skara, från crtka 750 000 till över 5 miljoner. Dessutom har UNRWA som kriterium att man endast upphör vara flykting om man återvänder till det hem man hade innan konflikten, ett hem som i dag troligtvis inte längre existerar.

På detta sätt har UNRWA garanterat sin egen existens i en evighetscirkel, och i stället för att lösa det palestinska flyktingproblemet har man sett till att problemet är konstant växande. Inget annat FN-organ arbetar på detta sätt.

UNRWA är dessutom ansvarig för de palestinska flyktingarnas utbildning och driver både dagis, skolor och barn- och ungdomsläger. I många år har skolmaterialet kritiserats för sitt våldsbejakande. 2019 års böcker är de värsta hittills. Man uppmuntrar barnen att bli martyrer och ge sitt blod för ”sakens” skull, där ”saken” är att erövra och förinta Israel och dess judiska invånare.

Man förnekar Israels existens, och kallar det Palestina. Att döda en jude (helst flera) blir barnets framtid, och allra bäst är att samtidigt dö själv.

Man utbildar alltså mördare och terrorister, mitt i FN.

Förutom att det i sig är avskyvärt är det även ren barnmisshandel, samt en fruktansvärd indoktrinering av de små. I ett vidare perspektiv kommer chansen till fred att minimeras, eftersom det nu är en hel generation palestinier som vuxit upp med skolmaterial som lärt dem att hata, som lärt dem att dö, och som bestulit dem på deras framtid.

Därutöver är många av UNRWA:s anställda medlemmar i terroristorganisationer, som till exempel Hamas. Dessa terrorister får alltså lön av FN-organet UNRWA – en helt absurd tanke! Väldigt många gånger har det även visat sig att de lokaler UNRWA använder sig av (skolor, sjukhus) har varit vapenlager för Hamas.

Terroranklagelserna mot organisationens anställda är många och långa – alldeles för många för att trivas i dagsljuset. Man kan säga att UNRWA blivit en 30 000 personer stark palestinsk organisation som i dag sitter i FN, och trots att de ofta använder sig av uttryck som ”mänskliga rättigheter” är det långt ifrån hur de hanterar verkligheten.

Utöver allt detta skakades UNRWA nyligen av en massiv skandal på högsta nivå. Skandalen involverar sex, dyra resor, hot och hämnd på visselblåsare samt svågerpolitik. På lägre nivå är det lika illa. Korruptionen är enormt utbredd, och mycket av de pengar som skänks till UNRWA går direkt i privata fickor, utan att på något sätt gynna dem som mest behöver dem.

Glöm inte att palestinierna har fått 16 gånger Marshall-planen, som hjälpte hela Europa på fötter efter andra världskriget! Med andra ord borde de vid det här laget haft en utomordentligt bra ekonomi, samt en lysande framtid att förvalta. Så är dock inte fallet.

På grund av ovan nämnda orsaker borde UNRWA fasas ut och möjligtvis inkorporeras i flyktingorganet UNHCR. På så sätt skulle evighetscirkeln av internationellt stöd till våld och flyktingskap upphöra. Det är dags att behandla UNRWA för vad det är – ett problem.

Och i september har vi chansen, för då ska det röstas om en förlängning av UNRWA:s mandatperiod, den 23:e i räkningen. Det räcker nu!

Christina Toledano Åsbrink

Israelkommentar publicerad i Världen idag 15 augusti 2019
https://www.varldenidag.se/israelkommentar/darfor-maste-unrwa-laggas-ner/repsfm!Z3a7ivRPMmzcAafRj1i3Q/

Palestinierna borde försöka dra nytta av Israels framgångar (av: Anders Engström)

När Micael Bindefeld nu firade sin födelsedag i Tel Aviv blev det ytterligare en bekräftelse på stadens status som trendig festmetropol. En stad med hela Israel inom räckhåll för intressanta utflykter, och en chans att ”se helheten”, som det uttrycktes i ett kritiskt debattinlägg på SVT Opinion (20/9).

Tel Aviv är precis som övriga Israel något av en framgångssaga. På bara 110 år har staden utvecklats från sanddyner till ett av världens främsta centra för hightech och innovation.

Den Palestinska myndigheten borde dra nytta av att ligga granne med Mellanösterns mest dynamiska land, tillika en av världens starkaste ekonomier. Tel Avivs och Israels framgångar skulle kunna komma även palestinierna till del. Men varför är det inte så? Varför har t.ex. rörligheten för Västbankens palestinier minskat? Skribenten berättar om en israelisk ”mur”, men förtiger dess ursprung.

Säkerhetsbarriären uppfördes som ett svar på de otaliga palestinska terrordåden under den andra intifadan. Som ett resultat har antalet självmordsbombningar sjunkit till i princip noll.

Ingen vet förstås exakt hur många hundratals eller tusentals liv barriären räddar årligen, men vi vet att den fungerar.

Barriären är för övrigt inte en ”mur”, eftersom ca 95% av konstruktionen utgörs av olika varianter av stängsel. Men där angreppen från palestinska krypskyttar och självmordsbombare varit extra dödliga – som till exempel vid en utsatt motorväg, och nära riskområden som palestinska Qalqilya – är ”muren” mycket riktigt en mur.

Det finns ingen anledning att be om ursäkt för detta.

Däremot borde alla vänner av en fredlig lösning på konflikten reagera mot det palestinska styre som uppmuntrar självmordsbombare och andra ”martyrer” att utföra terrordåd mot Israel och därmed tvinga fram såväl säkerhetsbarriär som checkpoints och andra skyddsåtgärder.

Hur kan den Palestinska myndigheten idag lägga mer pengar på terrorlöner än på bidrag till fattiga palestinier? Och hur kan vi som svenska skattebetalare finna oss i att betala för detta?

Det stämmer att arbetslösheten är hög på Västbanken. Största och näst största arbetsgivarna är den Palestinska myndigheten och FN-organet UNRWA.

Två organisationer som på sikt knappast kan ge befolkningen den framtid de förtjänar.

Ett tag låg visserligen det israeliska företaget SodaStream trea bland Västbankens arbetsgivare, till gagn för såväl palestinier som israeler, men efter en hätsk bojkottkampanj mot läsktillverkaren flyttades denna tillverkning istället till Kina.

De största förlorarna blev alla de palestinier som förlorade sina jobb.

Många palestinier har det mycket svårt, samtidigt som Israel i flera undersökningar rankas som ett av världens lyckligaste länder. Kontrasterna är slående och sorgliga, men den som ser till helheten märker att skillnaden inte är Israels fel.

Så länge både antiisraeliska aktivister och det palestinska ledarskapet prioriterar den väpnade kampen och utopin om ett ”Storpalestina” högre än det palestinska folkets välstånd, så kommer skillnaderna i välstånd mellan israeler och palestinier att bestå, och rentav öka.

Ingen sådan eftertanke skymtas hos skribenten. Allt blir alltid Israels fel när de väljer att på olika sätt skydda sig mot terrorn.

Den judiska statens invånare förföljdes redan långt innan någon ”ockupation” inleddes och innan Israel utropades. Skillnaden är att de genom Israels uppkomst äntligen har en möjlighet att försvara sig.

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad på SVT Opinion 26 september 2019
https://www.svt.se/opinion/replik-israels-sakerhet-maste-fa-inga-i-helhetsbilden

Svensk utrikespolitik, Iran och de moraliska principerna (av: Anders Engström)

Komikern Groucho Marx tillskrivs de berömda orden ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem har jag andra.” Han kunde mycket väl ha tänkt på svensk utrikespolitik. [Artikeln skrevs innan utrikesminister Zarifs inbjudan till Sverige i augusti hade offentliggjorts /red anm.]

Irans ”moderate” utrikesminister Javad Zarif försvarade nyligen regimens avrättningar av homosexuella. Ministern – tillika chefsförhandlaren för atomenergiavtalet – förklarade vid en presskonferens i Tyskland att avrättningarna är nödvändiga eftersom ’Iran är ett samhälle med moraliska principer’.

Hur omvärlden väljer att förhålla sig till en sådan regim handlar förstås också om moraliska principer.

Svenska regeringar – oavsett partifärger – väljer att ignorera den iranska diktaturens brott trots att regimen i sig är en provokation mot nära nog alla de värden som i Sverige brukar framhållas som skyddsvärda. Fler exempel:

I Iran råder numera en slags könsapartheid, där lagstiftningen uttryckligen diskriminerar kvinnor i livets alla delar. Om något land skulle besluta sig för att faktiskt driva en feministisk utrikespolitik vore förstås Irans kvinnor bland de allra första man skulle försöka hjälpa.

Och svenska politikers högtravande tal om hur Förintelsen ”aldrig mer” får upprepas, framstår som tomma ord när samma politiker samtidigt bidrar till att stärka den iranska regim som om och om igen på ideologiska grunder hotar den judiska staten Israel med utplåning.

Vidare är den iranska regimen är antagligen den enskilt mest destabiliserande och destruktiva kraften i hela Mellanöstern. Iranska pengar, vapen och militära rådgivare är nu närvarande vid flertalet av regionens konflikter. När svenska politiker säger sig prioritera att ”få ett slut på konflikten i Mellanöstern”, borde udden rimligen riktas mot Teheran.

Svensk utrikespolitik prioriterar istället realpolitik och ekonomisk vinning – nu som alltid.

Halvstatliga Business Sweden, som arbetar för att främja svenska handelskontakter med andra länder, har länge varit funnits på plats i Teheran, men saknar fortfarande kontor i Israel. Och av Europas alla exportkreditnämnder så är Sveriges den som är mest aktiv i islamisternas Iran, vilket inte är en särskilt hedrande topplacering.

Statsminister Löfven ledde häromåret en stor svensk delegation som träffade Irans högste ledare, presidenten och talmannen. Löfven påstår sig ha tagit upp frågan om mänskliga rättigheter i sina samtal med Irans ledare. Det kanske han gjorde. Men inget han sa kan uppväga den propagandaseger besöket innebar för regimen.

Svenska företag levererar lastbilar till Iran för transport av krigsmateriel, elektronik för att spionera på invånarna, och lyftkranar för att hänga dem. Teheran skulle säkert kunna hitta ersättningsprodukter. Men om svenska regeringar tvunget skall fortsätta engagera sig för utökad handel med mullorna skall man åtminstone ha anständigheten att inte samtidigt på olika sätt stärka deras legitimitet, som genom besöksutbyte på högsta nivå. För, som Irans utrikesminister uttryckte sig: det handlar om viktiga moraliska principer.

Som vänner av mänskliga rättigheter och av Israel har vi en särskild skyldighet att uppmärksamma utvecklingen i Iran.

Omvärlden har nu provat fem år av avspänning och eftergifter. Många hoppades att normaliseringen av kontakterna med den iranska regimen också skulle få regimen att normaliseras. Idag vet vi att det blev precis tvärtom: ökat förtryck av invånarna och ökat stöd till terror. I fallet Iran har vårt engagemang nu därför blivit viktigare än någonsin.

/Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah nr 3/19
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/