Välkommen

Artiklar

Lars Adaktusson om Lindes första år: ”Inte bättre relation till Israel” (av: Ruben Agnarsson)

Nu i september har Ann Linde (S) varit utrikesminister i ett år. Lars Adaktusson (KD), riksdagspolitiker och ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel, menar att hennes ledarskap inte har inneburit någon större skillnad när det gäller Sveriges inställning till Israel.

– Det är i princip samma hållning som under Margot Wallström. De riksdagsdebatter vi har haft har klartgjort att det inte är aktuellt med en omläggning i relation till Israel. Det är samma politiska kurs och det tror jag beror på att Margot Wallströms politik hade ett starkt stöd inom socialdemokratin. Med de stämningar som finns inom partiet är en förändring inte möjlig, konstaterar Lars Adaktusson.

– Jag har flera gånger frågat regeringen vad de tänker göra för att förbättra relationerna, men det finns ingen strategi. UD står tomhänta när det gäller att beskriva hur en normalisering ska se ut.

KD-politikern, som i flera år var SVT:s korrespondent i Mellanöstern och som år 2017 utsågs till Europaparlamentets rapportör i Israel-frågor, konstaterar att det är ett diplomatiskt misslyckande att Sverige som enda europeiska land inte har ett besöksutbyte på högsta politiska nivå med Israel.

Adaktusson konstaterar att många hade förhoppningar när Ann Linde började, men att viljan saknas.

– Hade UD haft en önskan att gå en annan väg så har man haft många möjligheter till det, säger han, och menar att det största problemet är den vinklade beskrivningen av Israel i politiska och mediala sammanhang.

– Denna skeva beskrivning av ett demokratiskt land som i stort sett dagligen kämpar för sin överlevnad behöver upphöra, betonar Adaktusson, som menar att denna syn på Israel i många stycken är illasinnad.

– Det krävs inga större insikter för att förstå Israels utsatthet, om man vill förstå den. Grannländerna har vid två tillfällen – 1948 och 1967 – inlett krig, inte för att ta inta områden eller flytta gränser, utan för att utplåna både landet och folket.

– Detta har sedan uttalats gång på gång, från grannländer och från  internationella terrororganisationer längs Israels gränser. Vill man inte se detta går det inte att förstå Israels utsatthet, man blir delvis förblindad, säger han vidare.

Lars Adaktusson blev ordförande för Vänskapsförbundet i maj 2017. Året innan stärktes riksorganisationen med en generalsekreterare och ett kansli, och förbundet bytte namn från Samfundet Sverige-Israel. Förbundet fick även ett tydligare opinionsbildande uppdrag, som togs över från Svensk Israel-information.

Målsättningen sattes högt: Sverige ska bli det Israel-vänligaste landet i Europa.

Sedan 2016 har antalet medlemmar dubblerats, från 1 700 till 3 500.

– Det går att göra skillnad, även om vi inser att det blir en utmaning att nå våra högt uppsatta mål, säger Lars Adaktusson.

– Utrikesminister Ann Linde har suttit ner med representanter för Vänskapsförbundet vid två tillällen. Vi har en dialog med samtliga riksdagspartier och har nått ut i medier på ett nytt sätt. Det finns i dag en tydlig röst mot den gängse bilden, vilket gör att folk i allmänhet har lättare att få tag på fakta.

Irans vansinne måste få ett slut – innan det är för sent (av: Ilan Ben-Dov)

Den europeiska strategin har misslyckats. Nu måste den demokratiska världen enas kring att införa strängast möjliga sanktioner mot Iran samtidigt som man applicerar starkast möjliga politiska påtryckningar, skriver Ilan Ben-Dov, Israels ambassadör i Sverige.

Ända sedan den islamiska revolutionen i Iran 1979 har denna stora och viktiga nation styrts i form av en extremistisk teokratisk diktatur – som våldsamt undertycker grundläggande mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, politisk mötesfrihet, HBTQ-personers rättigheter samt oppositionens rätt att ställa upp i fria och rättvisa val.

Den iranska utrikespolitikens själva kärna är önskan att sprida shiaislam och den islamiska revolutionen som helhet. Detta försöker man göra genom en process vars syfte är att förvandla Iran till en dominerande och hegemonisk makt i Mellanöstern.

Den iranska visionen

Största konsekvens och målmedvetenhet är vad som utmärker de iranska ansträngningarna i denna riktning – genom det så kallade Revolutionsgardet men också genom ett antal proxy-organisationer i regionen.

Den iranska visionen förverkligas genom byggandet av den så kallade ”shiitiska halvmånen”, som syftar till att skapa en territoriell kontinuitet av shia-styrda territorier som sträcker sig från Iran via Bagdad till Beirut, Gaza och Jemen.

Dessa aktiviteter kan lätt iakttas och spåras: varhelst i Mellanöstern man finner våld, finner man också Irans närvaro.

Strategin misslyckad

Trots dessa tider av påfallande ekonomisk kris investerar Iran därutöver miljarder i utvecklandet av sitt kärnvapenprogram.

Under inga omständigheter får man underskatta den fara ett nukleärt Iran skulle utgöra för världen. Följderna av ett iranskt kärnvapen skulle bli betydande också för Europa och Norden.

Mot denna bakgrund måste vi ställa oss en mycket tydlig fråga: har den europeiska strategin gentemot Iran varit framgångsrik när det gäller att hejda eller bromsa denna farliga utveckling? Mitt svar på denna fråga är nekande.

Sagda dialog har i själva verket helt och hållet misslyckats. Den har överhuvudtaget inte lyckats att i någon omfattning åstadkomma en kursändring i Iran, där situationen förvärras från år till år.

Det finns ett antal anledningar till detta misslyckande.

En av dem är den djupa kulturklyftan mellan Europa och Iran. Den grundläggande europeiska utgångspunkten baserar sig på europeiska spelregler. Dessa förutsätter att ju mer vi talar med en problematisk och våldsbenägen motståndare, desto större flexibilitet och beredvillighet att förändras i moderat riktning kommer denna att visa.

Den europeiska förhoppningen är med andra ord att en dialog skall leda till en demokratiseringsprocess i Iran och att Iran skall utvecklas till en liberal demokrati enligt europeiskt mönster.

Det stora problemet är att den iranska logiken rör sig i diametralt motsatt riktning. Den tolkar den europeiska hållningen som ett klart tecken på svaghet och rentav moralisk underlägsenhet.

Hotar freden och stabiliteten

Just detta är anledningen till att Iran under så många år dragit ut på denna dialog. Den tid man vinner på detta används mycket effektivt till att närma sig förverkligandet av de egna strategiska målen.

De som uttrycker sitt stöd för fortsatt dialog hävdar att det inte finns något verkligt alternativ, förutom krig.

Emellertid är detta en felaktig utgångspunkt, då valet inte står mellan en fortsättning på nuvarande dialog – som inte gett några resultat – och regelrätt väpnad konflikt.

Det finns en tredje möjlighet.

Den demokratiska världen måste enas kring att införa strängast möjliga sanktioner mot Iran samtidigt som man applicerar starkast möjliga politiska påtryckningar. Endast detta kan stoppa det iranska vansinnet som hotar freden och stabiliteten i hela världen.

Det är hög tid för Europa att öppna sina ögon – innan det är för sent.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Expressen 6 juli 2020
https://www.expressen.se/debatt/irans-vansinne-maste-fa-ett-slut-innan-det-ar-for-sent/

Israel agerar inte i vakuum (av: Lars Adaktusson)

Internationell isolering och fördömande av Israel kommer inte att leda till fred. Med en demokratisk stat går att föra dialog, skriver Lars Adaktusson.

Trots oklarheter kring tidpunkten har de israeliska planerna på att implementera landets lagstiftning i delar av de omtvistade områdena väster om Jordanfloden framkallat ett internationellt ramaskri. Från FN:s högsta ledning till Europeiska unionen och arabvärldens länder kommer unisona fördömanden och hot om motåtgärder.

Det hade varit självklart att ta kritiken på allvar om det inte vore för enögdheten och oviljan att se det som sker i ett samlat och balanserat perspektiv. Få som har följt konflikten mellan israeler och palestinier tror att ensidiga unilaterala åtgärder är vägen framåt. Fastställande av gränser och andra frågor av vital betydelse kan lösas varken av FN, EU eller USA. Långsiktigt hållbara överenskommelser nås i direkta förhandlingar mellan parterna.

Med den utgångspunkten borde följa en insikt om att planerna på det som beskrivs som en folkrättsvidrig annektering inte har tillkommit i ett vakuum. I över två år har det palestinska ledarskapet och Mahmoud Abbas konsekvent vägrat att samtala, föra dialog och förhandla. När Vita huset sökt kontakt har den palestinske presidenten inte ens lyft på luren.

Det är uppenbart att den amerikanska fredsplanen innebar ett bakslag för palestinierna. Samtidigt är det högst troligt att den hade sett annorlunda ut om den palestinska ledningen kommit till förhandlingsbordet. På samma sätt hade planerna på ett hastigt israeliskt införlivande av delar av Västbanken inte fått näring om Abbas valt förhandlingsvägen.

Dessvärre löper den palestinska förhandlingsoviljan som en röd tråd genom historien. Från den brittiska Peel-kommissionens förslag 1936, till FN:s delningsplan 1947 och de senaste decenniernas fredsplaner har palestinska ledare valt att säga nej till uppgörelser och genomarbetade förslag till en tvåstatslösning. Såväl 2000 i Camp David som 2007 i Annapolis-processen erbjöds en självständig palestinsk stat, inkluderande mer än 90 procent av Västbanken och med östra Jerusalem som huvudstad.

I sin senaste bok, One state, two states, beskriver den välkände historikern och Mellanösternexperten Benny Morris hur den arabiska sidan i realiteten aldrig accepterat den tvåstatslösning som FN verkat för. Genom åren har palestinska ledare använt sig av den retoriska figuren om två självständiga stater, men inte i bemärkelsen att den ena staten ska vara judisk

Än mer nedslående är budskapet från det styrande Hamas i Gaza. Så sent som för några dagar sedan talade Khalil al-Haya, ledande företrädare för den terrorstämplade organisationen, om Palestina som ett land mellan ”havet och floden”. Det vill säga en palestinsk stat från Medelhavet till Jordanfloden, med Israel utraderat.

De palestinska föreställningarna till trots är en tvåstatslösning sättet att bilägga den israelisk-palestinska konflikten. För att nå målet krävs dock palestinska ledare som vill och förmår att medverka till en uppgörelse.

Dessvärre saknas detta sedan länge och för de länder som idag och i framtiden vill verka för fred är den enskilt viktigaste åtgärden att öka pressen på den palestinska ledningen. Genom utvecklingssamarbete och handelsutbyte finns möjligheter att koppla politiska relationer och biståndsinsatser till tydliga krav på förändring. Inte enbart vad gäller förhandlingsvilja, utan också när det gäller aktiva åtgärder för att förbereda det palestinska folket på förhandlingar, kompromisser och småningom ett fredsavtal med Israel.

I kritikstormen mot den israeliska regeringen framhålls vikten av att respektera folkrätten. Det är självklart centralt i alla konflikter att internationell regelordning och ingångna avtal följs. Men ska kritiken riktad mot Israel vara trovärdig håller det inte att se mellan fingrarna med 70 år av grava arabiska folkrättsbrott. Det har bland annat handlat om två omfattande angreppskrig för att utplåna såväl Israel som det judiska folket, ständigt återkommande terrordåd och raketattacker direkt riktade mot oskyldiga civila – utifrån det förvridna synsättet att alla judar är legitima mål.

Till skillnad från palestinska områden och samtliga sina grannländer är Israel demokratiskt – med demokratier går det att föra dialog och förhandla. Att från EU och länder som Sverige fördjupa dialogen med den nytillträdda koalitionsregeringen i Jerusalem borde därför ha högsta prioritet. Sedan 20 år tillbaka har Israel ett associeringsavtal med EU som bygger på gemensamma värderingar om demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Inom ramen för avtalet finns ett särskilt forum för dialog på högsta politiska nivå genom EU-Israel Association Council. Inga möten har ägt rum inom rådet sedan 2012, nu är det hög tid att aktivera dialogen.

FN, Europeiska unionen och stora delar av världssamfundet hotar med ”åtgärder” mot Israel. Det agerandet riskerar att bli kontraproduktivt eftersom det minskar möjligheterna till förhandlingar och spelar antisemitiska krafter i händerna vars mål är att undergräva och försvaga den judiska staten. När palestinska terrororganisationer, i skön förening med den internationella BDS-rörelsen, vädrar morgonluft borde varningsklockorna ljuda. Internationell isolering och fördömanden av Israel kommer inte att leda till fred.

Lars Adaktusson
Ordförande, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Dagen 3 juli 2020
https://www.dagen.se/debatt/israel-agerar-inte-i-vakuum-1.1738698

Recension: Israel och hennes fiender, Bengt G Nilsson (av: Anosh Ghasri)

När insikten om att palestinska makthavare inte såg efter palestiniers bästa, ställde sig Nilsson den kritiska frågan om vad han stöttade när han tog parti för palestinier, skriver Anosh Ghasri.

Bengt G Nilsson, Israel och hennes fiender (Ethno Press, 2020)

Den som pratar om Israel i ett socialt sammanhang riskerar att utsätta sitt sällskap för en prövning. Om topplocket inte går av hos somliga, så kan andra antingen grimaserar misstyckande eller prata om väder och mat för att ta sig ur situationen.

Efter decennier av inte helt objektiv nyhetsrapportering, och inte minst ett tydligt svenskt utrikespolitiskt ställningstagande för palestinier i konflikten, har Israel blivit sinnebilden för ondska. Går det att förstå Israel i Sverige?

Den erfarne journalisten och författaren Bengt G Nilsson sätter med sin nya bok, Israel och hennes fiender, Israel i ett sammanhang för nyfikna läsare. Nilsson avhandlar många väsentliga frågor, såsom den breda antisemitismen i regionen och de palestinska ledarnas ovilja att ingå fred med israeler oavsett vilket bud som lagts på bordet.

I en av många intressanta passager i boken beskrivs hur UNRWA, ett havererat flyktingorgan för palestinier som upprätthålls med svenskt bistånd, har cementerat flyktingskapet hos palestinier. Läsaren får också en inblick i hur den svenska utrikespolitiken med bland annat Olof Palme och Sten Andersson i spetsen, vilkas idéarv är levande hos många än i dag, med sitt tydliga ställningstagande för palestinier bidrog till den ensidiga bilden av både konflikten och Israel som fortfarande frodas.

En av bokens största förtjänster är Nilssons personliga uppgörelse och positionsförflyttning. Från att varit positiv inställd till Israel, vändes hans sympatier under 80-talet för palestiniernas sak efter att ha sett misären i flyktinglägren. Det skulle dock komma ytterligare en vändning. När insikten om att palestinska makthavare inte såg efter palestiniers bästa, ställde sig Nilsson den kritiska frågan om vad han stöttade när han tog parti för palestinier. Just att kunna överge en moralisk ståndpunkt som visar sig vara ohållbar, och att våga tänka om, är en av bokens stora förtjänster.

Israel och hennes fiender är en reportagebok som stundtals glider över till sakprosa genremässigt med anspråk på att fastslå en större berättelse. Man kan då förvänta sig mer av en sådan bok. Nilsson parerar frågan om fakta och perspektiv genom att i vissa fall hänvisa sin läsare till Wikipedia, ibland uttalat ibland dolt. Som när han skriver om terrorattacker mot Israel och den stora palestinska folkomflyttningen.

Frågan om fakta och perspektiv är inte enkel, men inte heller omöjlig att hantera. Alan Dershowitz, professor i juridik vid Harvarduniversitet och författare till boken The Case for Israel, som trots titeln inte är odelad positiv till landets ageranden, redogör med fakta och precision för folkomflyttningen.

I vissa stycken lämnar Nilsson sina läsare löst hängandes när han i förbifarten nämner annektering, det storisraeliska projektet, ockupant och förråade israeliska soldater (vilken 18-åring blir inte förråad när den måste hantera potentiella terrorhot?). Nilsson hade med några enkla meningar kunnat nyansera bilden och helt frigjort sig från det trånga svenska narrativet.

Den framlidne historikern Jacob Talmon, motståndare till idén om en större Israel, nämner i boken The six day war ett samtal med premiärminister Levi Eshkol som personligen försäkrade Talmon om att han inte hade något intresse av de erövrade territorierna i samband med sexdagarskriget annat än att förhandla om fred med arabländerna. Den hädangångne författaren Amos Oz problematiserade redan tidigt triumfens börda för Israel i väntan på fred i sin i vissa stycken övermåttan kritiska bok I landet Israel. Saken är dock den att fred aldrig var ett alternativ för arabländerna. Ockupering får då en delvis annan betydelse. Likaså får det storisraeliska projektet en annan innebörd när de säkerhetshoten kvarstår.

Israel och hennes fiender är inte i paritet med David Anderssons bok Med skulden som drivkraft för den som på djupet vill förstå den svenska inställningen gentemot Israel, men den är likväl en mycket läsvärd bok. Kritiken förtar inte Nilssons förmåga att skildra konflikten. Israel och hennes fiender är en av de mer intressanta böcker som skrivits på svenska i ämnet som är värd att läsas om man vill förstå Israels position och situation.

Anosh Ghasri

Frilansskribent

Publicerad i NWT 13 juni 2020
https://www.nwt.se/2020/06/13/recension-israel-och-hennes-fiender/?fbclid=IwAR1n-l4Tr-bO9oJilxLWs3GjMwSe4FJnugHEwvbzVud5WsPvnEDq30KCDbk

 

 

 

Några vanliga myter och missförstånd som gäller Israel (av: Anders Engström)

Vi märker hur många missuppfattningar återkommer i debatten om Israel. Oavsett om de sprids av okunskap eller illvilja är det viktigt att fortsätta bemöta felaktigheterna. Här är några vanliga exempel, men det finns förstås många fler…

”Israel skapades av FN”
Förenta Nationernas delningsplan och generalförsamlingens omröstning 1947 var förstås viktiga händelser för Israels tillkomst. Men i praktiken fanns det redan en judisk statsbildning på plats. (Och det fanns för övrigt inte någon annan statsliknande enhet på det område som kom att bli Israel.) Den judiska staten bekräftades alltså av FN, men hade funnits där ändå. Israel skapades inte av FN – det skapades av israelerna själva.

”Israel är rikt tack vare biståndet från USA”
Inget land blir rikt av bistånd. I så fall skulle exempelvis det palestinska statsbygget blomstra, vilket knappast är fallet. Biståndet till Israel består nästan uteslutande av öronmärkta pengar som skall gå till Israels försvarsmakt, IDF. År 2018 utgjorde det samlade amerikanska biståndet således ca 1/6 av den israeliska försvarsbudgeten. USA kräver dessutom att beloppet skall användas till inköp av amerikanskt krigsmateriel. För jämförelsens skull, så kan vi konstatera att USA lägger nästan tio gånger så mycket på det militära försvaret av Europa, och att det samlade amerikanska biståndet till Mellanöstern är mångdubbelt större än vad Israel får. Så, ja, Israel är rikt, och det amerikanska biståndet har om inte annat en psykologisk effekt som en bekräftelse av nära vänskap, men landets rikedom är israelernas egen förtjänst.

”1967 års gränser”
Ibland används begreppet ”1967 års gränser” för att beskriva hur kartan såg ut före Sexdagarskriget 1967. Benämningen i sig är felaktig, och den riskerar dessutom att leda till felaktiga slutsatser om konflikten. ”1967 års gränser” är i själva verket 1949 års vapenstilleståndslinjer. Ibland används uttrycket ”gröna linjen”. I det avtal om vapenstillestånd som slöts mellan Israel och Egypten, Libanon, Jordanien och Syrien 1949 skrevs uttryckligen att denna linje inte skulle betraktas som en gräns i juridisk eller politisk mening, och inte heller förekomma senare förhandlingar om gränsdragningar. ”Gränser” är visserligen bara ett ord, men vår invändning är viktig eftersom fel ord antyder att Israel skulle ha sämre rätt än man faktiskt har.

”Israel judaiserar Jerusalem”
”Anklagelsen” om att Israel på olika sätt skulle arbeta för att göra Jerusalem judiskt blir märkligare ju mer man tänker på det. Jerusalem var en judisk huvudstad redan för tre tusen år sedan (och har aldrig haft någon liknande funktion för något annat folk). Det har bott judar här konstant i tusentals år. Judarna har dessutom utgjort den största befolkningsgruppen åtminstone sedan 1840-talet. Till detta kommer givetvis den oöverträffade religiösa och kulturella tyngd som Jerusalem har inom judendomen. Knappast någon annan av världens huvudstäder är lika självklar som Israels. Jerusalem ÄR redan judiskt mer än något annat. Att judaisera Jerusalem blir ungefär som att göra vatten vått.

Hör gärna av dig om du vill ha källhänvisningar, eller om du har exempel på andra vanliga felaktigheter som vi bör ta upp!

Anders Engström
Informationschef, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah 2/20
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/

Självbestämmande enligt folkrätten är något man förtjänar (av: Christina Toledano Åsbrink)

Självbestämmande i enlighet med folkrätten ges till ett folk/nation som har en distinkt historia, kultur, språk och religion. Detta folk/nation behöver också ha en politisk vilja till självbestämmande, samt ett territorium med tydliga gränser.

Att ha rätt till självbestämmande betyder inte nödvändigtvis att man per automatik får rätten till en egen stat. Exempelvis har inte samernas rätt till självbestämmande i Sverige resulterat i ett eget Sameland.

Under den brittiska mandatperioden, 1920–48, ville araberna i mandatet skilja sig från judarna, och man gjorde så genom att identifiera sig som arab i ett framtida Storsyrien, snarare än palestinier, eftersom judarna identifierade sig som palestinier. Efter 1948 blev alla invånare i Israel israeler, inklusive alla de flyktingar som kom till landet.

I det av Jordanien och Egypten illegalt arabiskt-ockuperade Judéen, Samarien och Gaza blev merparten av araberna där flyktingar – inte egyptiska medborgare. Jordanien gav en del medborgarskap, men resten förblev flyktingar. Man krävde inte ett eget arabiskt Palestina på de illegalt ockuperade områdena under denna tid. Det skedde först när Israel – legalt – återtog dessa områden 1967.

Tanken på de arabiska palestinierna som ett distinkt folk föds därför efter sexdagarskriget 1967. Deras distinkta historia är viljan att skilja sig från judarna; i övrigt är kulturen, språket och religionen så som i de kringliggande arabiska länderna. Detta är inte konstigt alls, eftersom de flesta härstammar från Israels grannländer.

Beakta detta i motsats till judarna, vars historia är fyratusen år gammal, med start i just Judéen och Samarien.

När det gäller den politiska viljan till självbestämmande har de arabiska palestinierna erbjudits självständighet ett flertal gånger, något de vägrat lika många gånger.

Innan Israels självständighet 1948 så erbjöd sig världssamfundet (NF 1937, och sedan FN 1947) att dela upp det judiska Palestina i två delar – araberna vägrade blankt. De vägrade för att de inte kunde acceptera existensen av ett judiskt Palestina. Israel har sedan självständigheten 1948 erbjudit de arabiska palestinierna ett eget land vid ett flertal tillfällen, men de arabiska palestinierna har fortsatt vägra. Som enda grupp i världen med aspirationer om ett eget land, är de globalt unika i denna bemärkelse.

Nu kan man ju möjligtvis hänvisa till Osloavtalen, men palestinierna bröt dessa direkt genom en tsunami av terror mot Israel, dels under mitten av 1990-talet och sedan igen med den andra Intifadan, åren 2000–2005. Och terrorn fortsätter till dags dato.

De arabiska palestinierna kan fortfarande inte acceptera existensen av ett självständigt judiskt land. Bevisen på detta är många, och följande illustrerar det tydligt:

När palestinierna 2014 lägger in ett klagomål mot Israel hos den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inleder de med en förklaring om vad Palestina är. Där menar de att dagens Palestina är detsamma som det brittiska mandatet för Palestina, enligt 1922 års gränser, alltså hela den moderna staten Israel. Med andra ord anser de inte ens att Israel existerar. Fortfarande.

Så, när det gäller den politiska viljan till självbestämmande vill jag argumentera att den inte finns, för deras sätt att se på självständighet innebär Israels utplånande. Dessutom är det tydligt att gränserna till ett självständigt Palestina är otydliga.

Självbestämmande enligt folkrätten är något man förtjänar, inte något man tilldelas, och där ligger de arabiska palestinierna inte ens i startgropen.

Palestinska barn i Nablus, Västbanken. Foto: Almonroth

Folkrätt är mer än bara tomma ord (av: Stefan Dozzi och Anders Engström)

Tyvärr fanns det inte riktigt utrymme när vi ville få in en Israelvänlig replik på ”Israel planerar brott mot folkrätten” (Socialdemokrater för tro och solidaritet, SvD Debatt 24/5). Israels ambassadör inkom strax efteråt med en angelägen artikel om Iran, vilket förstås är mycket viktigare än responsen på felaktigheterna från Socialdemokrater för tro och solidaritet. Utan att författa ett fullständigt svar har vi ändå listat några invändningar mot ursprungstexten:

Folkrätten är mer än bara ord

Vi noterar hur textförfattarna använder sig av begrepp som ”folkrättsbrott” och ”ockupation” utan att i något läge förankra dessa i några folkrättsliga källor. På Västbanken rör det sig om omstridda områden vars framtida status skall avgöras genom förhandlingar mellan parterna. Och i likhet med Israel, USA och framträdande folkrättsexperter menar vi att bosättningarna i sig inte är illegala, varken de palestinska eller israeliska. I fallet med de israeliska bosättningarna görs vanligen en tolkning av folkrätten som inte görs i någon annan liknande situation. När Israel utsätts för en annan folkrättslig tolkning än den gängse, så rör det sig inte längre om juridik, utan om något helt annat.

De ensidiga kraven på Israel skadar fredsprocessen

När utomstående aktörer – som den svenska regeringen – försöker föregripa resultatet av framtida förhandlingar mellan parterna genom att t.ex. påstå att palestinier per automatik skulle ha rätt till det ena eller andra, minskar givetvis det palestinska styrets vilja att medverka i fredsförhandlingar. När det gäller palestiniernas vägran att förhandla med Israel bär Socialdemokrater för tro och solidaritet sin del av ansvaret, precis som EU och den svenska regeringen.

Israel anklagas av skribenterna även för att kränka palestiniernas rätt till självbestämmande, vilket är ironiskt med tanke på att Israel genom Osloavtalen varit först i världshistorien att förse palestinierna med just självstyre.

Det är skillnad mellan demokratier och diktaturer.

Det heter i artikeln att ”En klar majoritet av Förenta Nationernas medlemsländer har erkänt staten Palestina”, vilket stämmer. Men det stämmer också att de allra flesta av dessa länder gjort sina erkännanden när de varit diktaturer. Den förra svenska regeringen ingår därmed inte i ett särskilt smickrande mönster.

Textförfattarna nedlåter sig förresten till att kalla den sittande amerikanska administrationen för ”den nuvarande regimen”, vilket är ett språkbruk som bara används för beteckna styret i diktaturer. Den enda diktatur som nämns vid namn i artikeln är i själva verket den Palestinska myndigheten.

Låt inte våld och terror ta fredsprocessen som gisslan

”En tredje intifada skulle sannolikt stå för dörren” om Israel ”annekterar” delar av Västbanken menar skribenterna vidare. Här har vi två invändningar.

För det första har varningen – eller snarare hotet – om en ny Intifada utfärdats av palestinska företrädare och självutnämnda experter så många gånger att vi tappat räkningen. Det har nyligen gällt USA:s erkännande av Israels huvudstad och ambassadflytten dit, men det har också handlat om allt från indragna palestinska löner till placeringen av metalldetektorer i Jerusalem, och premiärminister Netanyahus besök i Hebron. Men inte heller denna gång finns det några hållbara indikationer på en ny intifada.

För det andra, och viktigast: varför skulle hotet om våld vara ett argument för att inte göra vad som är rätt och riktigt? Om extremister fick bestämma över utvecklingen skulle den aldrig gå åt rätt håll, fredsprocessen skulle aldrig röra sig framåt.

Stefan Dozzi (generalsekreterare) och Anders Engström (informationschef)
Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Vi uppmärksammar Farhud, en bortglömd massaker på judar i Irak (av: Torbjörn Karfunkel)

I juni 1941 sedan genomfördes Farhud, den två dagar långa pogrom som kostade minst 145 judar livet i Bagdad. Händelsen markerade samtidigt början till slutet för mer än 2 500 år av judiskt liv i Irak. 

Mitt under brinnande världskrig skedde en massaker som hamnat i historisk skymundan. Det exakta händelseförloppet och antalet dödade är inte klarlagt, eftersom massakern ägde rum i det brittiskkontrollerade Irak. Varken irakiska eller brittiska makthavare hade intresse av att utreda händelserna – irakierna för att de var genuint ointresserade, och britterna för att de hade ett världskrig att utkämpa, och inte ville reta upp araberna för några judars skull.

1941 var Irak politiskt turbulent. Fram till första världskriget hade Irak varit en del av det ottomanska imperiet. Efter krigsslutet tilldelades Storbritannien mandat över Irak av Nationernas Förbund, och 1921 installerade de Faisal I som kung av Irak. 1941 var Faisals sexårige sonson, Faisal II, kung. På grund av hans låga ålder agerade farbrodern Abd al-Ilah förmyndarregent.

Landet var formellt allierat med Storbritannien i kriget. Samtidigt bedrev den tyska ambassaden i Bagdad sedan flera år antisemitisk propaganda, dels genom tidningen Al-alam Al-arabi som de köpt och dels genom att publicera en arabisk översättning av ”Mein Kampf”. De hade också hjälpt till att grunda al-Futuwa, en fascistisk ungdomsrörelse med Hitlerjugend som modell.

Från mars 1940 var nationalisten Rashid Ali premiärminister, vilket ledde till konfrontation med britterna. Han tillät inte brittiska trupper passera genom Irak på väg till fronten, vägrade bryta banden till Mussolinis Italien och förhandlade om tyskt stöd för sin regering. Efter ekonomiska sanktioner och brittiska militära framgångar i Nordafrika tappade hans regering stöd, och han tvingades avgå i januari 1941.

Tillsammans med fyra ledande officerare iscensatte Rashid Ali en kupp i april, i syfte att alliera Irak med Tyskland, och regenten flydde landet. Utlovat tyskt stöd till kuppmakarna uteblev – endast 26 tyska stridsflygplan sattes in, utan resultat – och på några veckor besegrades Rashid Alis kuppmakare av brittiska trupper i samarbete med Arablegionen från Transjordanien. Vapenstilleståndet undertecknades den 31 maj. Rashid Ali flydde till Iran och, när Iran senare samma år invaderades av britter och ryssar, vidare till Berlin där han erkändes som ledare för Iraks exilregering och där han stannade resten av kriget. När vapenstilleståndet undertecknades stod de brittiska trupperna utanför Bagdad. De gick inte in i staden förrän två dagar senare, och det var under dessa dagar den stora pogromen skedde.

Hur pogromen började råder det delade meningar om, men de flesta tycks överens om att den första attacken skedde vid bron al-Khurr i en muslimsk del av västra Bagdad. Vissa hävdar att åsynen av judar som firade skördehögtiden Shavuot av fascisterna tolkades som att de firade att kuppen hade misslyckats. Enligt denna version var det judar som passerade bron på väg till översteprästen Joshuas grav som blev pogromens första offer. En annan version är att det var judiska dignitärer på väg tillbaka från en mottagning för den återvändande regenten som först attackerades.

Oavsett vilka som var de första offren, så tycks det som om pogromen var välplanerad. Dagarna innan hade ungfascisterna i al-Futuwa märkt ut judars hem med röda handavtryck. På affärer ägda av muslimer hade ordet muslim målats, så att de skulle undgå plundring, och antisemitiska budskap hade klottrats på väggar och spridits i arabiska radiosändningar. Framför allt föregicks den första attacken samma dag av uppvigling i al-Gaylani-moskén, en av Bagdads största och äldsta moskéer, i närheten av den första attacken. Därefter spred sig våldet fort. Hur många som mördades vet ingen. Siffrorna varierar mellan 145 och 600. En överlevande som lyckades gömma sig berättar om gravida kvinnor som våldtogs för att sedan sprättas upp, och om hur irakiska soldater tog småbarn från deras föräldrar och slet armarna av småflickor för att stjäla deras armband. Sjukhus vägrade ge sårade judar vård, och judiska sköterskor har vittnat om att sårade judar medvetet förgiftades på order av dekanus för den medicinska fakulteten. Våldet pågick från söndag förmiddag till måndag kväll, då britterna införde utegångsförbud. Minst 586 judiska affärer plundrades och 99 hem brändes ner. Den sanna siffran ligger antagligen mycket högre.

Som i alla liknande historier finns det även hjältar. Många judar räddades av sina muslimska grannar. En överlevande berättar att grannen som gömde dem bad om ursäkt för att hon inte hade kosherkött att bjuda på.

En mycket central person i denna vämjeliga historia är Mohammad Amin al-Husseini, stormufti av Jerusalem. Han tillhörde en av de två mäktiga klanerna i Jerusalem på tidigt 1900-tal – Husseini och Nashashibi. När det var dags att välja ny stormufti 1921 fick Mohammad Amin minst röster av alla fyra kandidater. De övriga kandidaterna var Nashashibier. Han utsågs ändå till stormufti av Storbritanniens kommissionär Herbert Samuel, eftersom Samuel ville balansera föregående års skifte av borgmästare från en Husseini till en Nashashibi. Husseini var antisemit ut i fingerspetsarna, vilket han fick utlopp för redan 1929.

När det ottomanska riket föll och britterna av Nationernas Förbund fick mandat över Israel/Palestina, så förpliktigades de att bibehålla status quo vid klagomuren, judarnas heligaste plats. Den muslimska lagen påbjöd att judar som ville be vid klagomuren skulle be tyst, de fick inte sitta ner, och de fick inte skilja män från kvinnor. På Försoningsdagen, judarnas heligaste dag, 1928 tog judar med sig bänkar att sitta på och en skärm att skilja män från kvinnor med. Detta upprörde muslimers känslor från Indien till London, och Husseini kallade till konferens i Jerusalem mot judars rätt att sitta ned vid klagomuren.

Han såg sedan till att böneutroparna i möjligaste mån störde judar vid klagomuren, och tillät att mulåsnor fraktades förbi muren, med avföring och latrinlukt som oundviklig följd. När så judarna än en gång satte sig på bänkar, vid den judiska högtiden Tisha Be’av den 15 augusti 1929, var måttet rågat. En våg av våld svepte genom det brittiska Palestinamandatet. Det började i Jerusalem med det vanliga slagordet ”Itbach al-Yahood!” (slakta judarna). Knivar, påkar och yxor blev tillhyggen. Engelsmännen kallade efter förstärkningar från Bagdad, men det hjälpte föga. Den 23–24 augusti drabbades Hebron, där 67 judar mördades. Även i Jerusalem och Safed skedde pogromer.

Stormuftin var den drivande motorn bakom pogromerna 1929, och även bakom det utdragna arabiska upproret mot britterna 1936–39, vilket till slut tvingade honom att fly Jerusalem. Den första anhalten blev Bagdad, där han tillsammans med cirka 400 högutbildade landsmän – läkare, lärare, politiker – i flera år bedrev extrem antisemitisk propaganda i samarbete med den tyska ambassaden.

Liksom Rashid Ali tvingades Husseini fly till Iran när kuppen misslyckades och även han hamnade därpå i Berlin. Husseini antog däremot en större roll än Rashid Ali i kriget. Husseini rekryterade bosniska muslimer till SS, vilka tillsammans med kroatiska Ustaša förde ett grymt utrotningskrig mot romer, judar och framför allt serber. Han inspekterade även förintelseläger och gjorde radiosändningar över Mellanöstern via en sändare i italienska Bari.

När Farhud skedde utgjorde judar cirka 3 procent av Iraks befolkning, ungefär 140000 människor. Deras ursprung står att finna framför allt i babyloniernas erövring av Israel och ödeläggelse av templet år 586 f Kr, den så kallade ”babyloniska fångenskapen”. I århundraden var Irak rentav centrum för judendomen. Här finns heliga gravar och den babyloniska Talmud skrevs här under århundradena före Muhammed.

Historikern Bernard Lewis framhäver i sin bok ”Jews of Islam” (1987) att det mesta som skrivits om tolerans och intolerans i den muslimska världen har dominerats av två stereotypa bilder. Den ena bilden är den av en fanatisk arabisk krigare som stormar fram till häst med Koranen i ena handen och svärdet i den andra, och tvingar sina offer att välja mellan de två. Den andra bilden målar upp en utopi där män och kvinnor av olika raser och tro levde sida vid sida i en guldålder av obruten harmoni, åtnjöt lika rättigheter och möjligheter och arbetade tillsammans för att främja civilisationen. Båda dessa bilder är befängda förvrängningar, men båda innehåller element av sanning. Intressant nog, påpekar Lewis, är båda dessa stereotypa bilder av relativt sent datum och de har inte sitt ursprung i muslimska länder, utan i västvärlden.

För både kristna och muslimer är tolerans en ny dygd och intolerans ett nytt brott. Ända till jämförelsevis moderna tider har det kristna Europa varken prisat eller praktiserat tolerans, och tog ingen större anstöt av andras intolerans. Islam anklagades inte för att dess läror påtvingades människor med våld – det sågs som normalt och naturligt – utan för att dess läror var falska. Likaledes är det först på senare tid som islams apologeter börjat hävda att icke-muslimer varit jämställda med muslimer under islams styre. Traditionella muslimska samhällen varken beviljade sådan jämställdhet eller låtsades att de gjorde det. I själva verket skulle sådan jämställdhet ha betraktats som tjänstefel.

Fysisk förföljelse som under Farhud var ovanlig men långt ifrån unik. Från Mashhad (Iran) i öst till Marrakesh i väst har judar fått sätta livet till. I det för sin tolerans så hyllade moriska väldet i Spanien skedde en av de värsta massakrerna år 1066 som krävde flera tusen judars liv. Men massakrer tillhörde ändå ovanligheterna.

För det mesta gällde olika grader av underordning, och vilka uttryck det tog sig varierade stort med tid och geografi. Allmänt gällde att icke-muslimer tvingades betala en extra skatt, jizya, men det gav aldrig någon garanti för säkerhet.

Beroende på nycker från härskaren för dagen fanns andra regler – deras byggnader fick inte vara högre än muslimers byggnader, änkor fråntogs sina barn, kvinnor tvingades ha olikfärgade skor, att rida på häst eller kamel var förbehållet muslimer och så vidare. Den gula tygstjärnan var inte heller en europeisk uppfinning, utan ett lån från tidiga islamska regler. Redan år 807 införde kalifen Harun al-Rashid lagen om gula tygmärken för judar och blå för kristna.

Antisemitismen i arabvärlden har ändrat karaktär. Traditionellt sågs judar som underlägsna och harmlösa, men i dag har den europeiska stereotypa bilden av judisk makt och konspiration fått fotfäste.

I Irak hade judiskt liv blomstrat i mer än 2500 år, men efter Iraks självständighet 1932 blev situationen allt kärvare. 1934 avskedades många judar från offentliga poster, och deras tillgång till högre utbildning begränsades. Nationalismens spridning i arabvärlden blev slutet för judiskt liv. Från de franska kolonierna i Nordafrika flyttade många judar till Frankrike, men de flesta flydde under hot till Israel, där deras ättlingar i dag utgör ungefär hälften av den judiska befolkningen. Hem och ägodelar nationaliserades eller plundrades av grannar.

På 1940-talet fanns mellan 850000 och 1 miljon judar från Marocko till Afghanistan. I dag finns bara spillror kvar. Den största spillran, omkring 20000, finns i Iran. I Marocko finns kanske 5000 kvar av det som för 70 år sen var över en kvarts miljon. Av Iraks 140000 judar finns i dagsläget endast ett tiotal kvar, i Bagdad och Kurdistan.

Torbjörn Karfunkel
Tidigare svensk representant i organisationen Justice for Jews from Arab Countries.

Artikeln är publicerad i SvD Kultur 1 juni 2011
http://www.svd.se/kultur/understrecket/70-ar-sedan-bortglomd-massaker-i-irak_6211489.svd

Den israeliske konstnären Nessim Zalayet, själv född i Irak, avbildar Farhud.

När vänskapsförbundet välkomnade Golda Meir till Sverige och Gyllene salen [SvD 1954]

Israel hyllades i Gyllene salen

Inte Sarons rosor men ett ”Schalom” från vår stad sade Stockholms stadsfullmäktiges ordförande, Carl Albert Andersson, då han med en knippa röda rosor välkomnade Israels arbetsminister, Golda Meyerson, vid en högtidlighet i Gyllene salen på tisdagskvällen. Ministern kunde alltså känna sig som hemma, då hon hälsades med det vanliga hebreiska hälsningsordet, som betyder ”frid”.

Mitt i allt det gyllene lyste Israels blå och vita fana tillsammans med Sveriges blågula som en symbol för det nystiftade Samfundet Sverige-Israel, som hade sitt första högtidssammanträde. Det var en stor skara vänner till Israels land och folk, omkring 300 personer, som hade hörsammat kallelsen och som samfundets ordförande, Uppsala universitets rektor, professor Åke Holmbäck, kunde hälsa i sitt tal, vari han hyllade uppbyggnadsverksamheten i Israel och Golda Meyerson för hennes stora insats att bereda tusende och åter tusende flyktingar arbete och bostäder i deras nya hemland, Israel.

Och sedan kunde dir. Carl Albert Anderson med uppriktig värme citera Salomos sång om den kärlek, som är stark som döden och obetvinglig som den, ett ord som han tyckte karaktäriserade det judiska folkets kamp för sitt land. Med djup inlevelse skildrade talaren staten Israels tillblivelse, det judiska folket har gjort sin historias största insats.

Israels minister i Stockholm dr A. Nissan tog därefter till orda och uttalade sitt lands tack för allt vad Sverige gjort och gör för Israel och hoppades att Samfundet Sverige-Israel ännu fastare skulle knyta samman de båda länderna.

Och så kom Golda Meyerson och skildrade i inspirerande ord Israel av i dag. Hur man där strävar efter att bygga upp en demokrati, att smälta samman dess olika folkelement till en kultur, till ett folk med ett gemensamt språk. Hon talade om den efterlängtade freden med grannarna, lika betydelsefull för israelerna som för grannarna. ”Vi var ett folk utan land, men nu har vi en fläck på jorden som vi kan kalla vår” det var ledmotivet i hennes tal, som tillika blev en tacksamhetens lovsång till det Sverige som i nödens stund stått vid Israels sida. Som ett ackompanjemang till talet ringde den hebreiska skalden Bialiks underbara visionära dikt om sitt land, som lästes av Olof Widgren: ”O, fågel, sjung om ett land i fjärran, mitt land med den eviga våren”. Hebreiska sånger och hebreisk musik tolkades av Leo och Rosa Rosenblüth, av konsertmästare Bruno Eichenholz och musikdirektör Erik Erling.

Corinna

Publicerad i Svenska Dagbladet 17 februari 1954.

Tidningssidan i sin helhet:
https://www.sverigeisrael.se/wp-content/uploads/2020/06/israel-hyllades-i-gyllene-salen-1954.pdf

Shavuot – skördefest och mottagande av Toran

Sex fakta om högtiden:

Shavuot är en skördefest, de första frukternas fest, men också den högtid då judarna mottog de tio budorden vid berget Sinai.

Under shavuot smyckas synagogan med bladverk för att påminna om skörden. Jiskor (bön till minne av de hädangångna) läses på andra dagen.

Shavuot är den andra av de tre vallfärdsfesterna (Pesach är den första och Sukkot den tredje)

Shavuot firas sju veckor efter Pesach och varar i två dagar. Ordet Shavuot betyder just “veckor”.

Man brukar fira helgen genom att äta mejeriprodukter – som till exempel cheesecake.

Shavout är grunden till kristendomens pingst, men förutom tidpunkten har de inget gemensamt.

– – –
I år (2020) inleddes shavuot kvällen den 28 maj och avslutades två dygn senare.