Välkommen

Artiklar

Recension: Israel och hennes fiender, Bengt G Nilsson (av: Anosh Ghasri)

När insikten om att palestinska makthavare inte såg efter palestiniers bästa, ställde sig Nilsson den kritiska frågan om vad han stöttade när han tog parti för palestinier, skriver Anosh Ghasri.

Bengt G Nilsson, Israel och hennes fiender (Ethno Press, 2020)

Den som pratar om Israel i ett socialt sammanhang riskerar att utsätta sitt sällskap för en prövning. Om topplocket inte går av hos somliga, så kan andra antingen grimaserar misstyckande eller prata om väder och mat för att ta sig ur situationen.

Efter decennier av inte helt objektiv nyhetsrapportering, och inte minst ett tydligt svenskt utrikespolitiskt ställningstagande för palestinier i konflikten, har Israel blivit sinnebilden för ondska. Går det att förstå Israel i Sverige?

Den erfarne journalisten och författaren Bengt G Nilsson sätter med sin nya bok, Israel och hennes fiender, Israel i ett sammanhang för nyfikna läsare. Nilsson avhandlar många väsentliga frågor, såsom den breda antisemitismen i regionen och de palestinska ledarnas ovilja att ingå fred med israeler oavsett vilket bud som lagts på bordet.

I en av många intressanta passager i boken beskrivs hur UNRWA, ett havererat flyktingorgan för palestinier som upprätthålls med svenskt bistånd, har cementerat flyktingskapet hos palestinier. Läsaren får också en inblick i hur den svenska utrikespolitiken med bland annat Olof Palme och Sten Andersson i spetsen, vilkas idéarv är levande hos många än i dag, med sitt tydliga ställningstagande för palestinier bidrog till den ensidiga bilden av både konflikten och Israel som fortfarande frodas.

En av bokens största förtjänster är Nilssons personliga uppgörelse och positionsförflyttning. Från att varit positiv inställd till Israel, vändes hans sympatier under 80-talet för palestiniernas sak efter att ha sett misären i flyktinglägren. Det skulle dock komma ytterligare en vändning. När insikten om att palestinska makthavare inte såg efter palestiniers bästa, ställde sig Nilsson den kritiska frågan om vad han stöttade när han tog parti för palestinier. Just att kunna överge en moralisk ståndpunkt som visar sig vara ohållbar, och att våga tänka om, är en av bokens stora förtjänster.

Israel och hennes fiender är en reportagebok som stundtals glider över till sakprosa genremässigt med anspråk på att fastslå en större berättelse. Man kan då förvänta sig mer av en sådan bok. Nilsson parerar frågan om fakta och perspektiv genom att i vissa fall hänvisa sin läsare till Wikipedia, ibland uttalat ibland dolt. Som när han skriver om terrorattacker mot Israel och den stora palestinska folkomflyttningen.

Frågan om fakta och perspektiv är inte enkel, men inte heller omöjlig att hantera. Alan Dershowitz, professor i juridik vid Harvarduniversitet och författare till boken The Case for Israel, som trots titeln inte är odelad positiv till landets ageranden, redogör med fakta och precision för folkomflyttningen.

I vissa stycken lämnar Nilsson sina läsare löst hängandes när han i förbifarten nämner annektering, det storisraeliska projektet, ockupant och förråade israeliska soldater (vilken 18-åring blir inte förråad när den måste hantera potentiella terrorhot?). Nilsson hade med några enkla meningar kunnat nyansera bilden och helt frigjort sig från det trånga svenska narrativet.

Den framlidne historikern Jacob Talmon, motståndare till idén om en större Israel, nämner i boken The six day war ett samtal med premiärminister Levi Eshkol som personligen försäkrade Talmon om att han inte hade något intresse av de erövrade territorierna i samband med sexdagarskriget annat än att förhandla om fred med arabländerna. Den hädangångne författaren Amos Oz problematiserade redan tidigt triumfens börda för Israel i väntan på fred i sin i vissa stycken övermåttan kritiska bok I landet Israel. Saken är dock den att fred aldrig var ett alternativ för arabländerna. Ockupering får då en delvis annan betydelse. Likaså får det storisraeliska projektet en annan innebörd när de säkerhetshoten kvarstår.

Israel och hennes fiender är inte i paritet med David Anderssons bok Med skulden som drivkraft för den som på djupet vill förstå den svenska inställningen gentemot Israel, men den är likväl en mycket läsvärd bok. Kritiken förtar inte Nilssons förmåga att skildra konflikten. Israel och hennes fiender är en av de mer intressanta böcker som skrivits på svenska i ämnet som är värd att läsas om man vill förstå Israels position och situation.

Anosh Ghasri

Frilansskribent

Publicerad i NWT 13 juni 2020
https://www.nwt.se/2020/06/13/recension-israel-och-hennes-fiender/?fbclid=IwAR1n-l4Tr-bO9oJilxLWs3GjMwSe4FJnugHEwvbzVud5WsPvnEDq30KCDbk

 

 

 

Några vanliga myter och missförstånd som gäller Israel (av: Anders Engström)

Vi märker hur många missuppfattningar återkommer i debatten om Israel. Oavsett om de sprids av okunskap eller illvilja är det viktigt att fortsätta bemöta felaktigheterna. Här är några vanliga exempel, men det finns förstås många fler…

”Israel skapades av FN”
Förenta Nationernas delningsplan och generalförsamlingens omröstning 1947 var förstås viktiga händelser för Israels tillkomst. Men i praktiken fanns det redan en judisk statsbildning på plats. (Och det fanns för övrigt inte någon annan statsliknande enhet på det område som kom att bli Israel.) Den judiska staten bekräftades alltså av FN, men hade funnits där ändå. Israel skapades inte av FN – det skapades av israelerna själva.

”Israel är rikt tack vare biståndet från USA”
Inget land blir rikt av bistånd. I så fall skulle exempelvis det palestinska statsbygget blomstra, vilket knappast är fallet. Biståndet till Israel består nästan uteslutande av öronmärkta pengar som skall gå till Israels försvarsmakt, IDF. År 2018 utgjorde det samlade amerikanska biståndet således ca 1/6 av den israeliska försvarsbudgeten. USA kräver dessutom att beloppet skall användas till inköp av amerikanskt krigsmateriel. För jämförelsens skull, så kan vi konstatera att USA lägger nästan tio gånger så mycket på det militära försvaret av Europa, och att det samlade amerikanska biståndet till Mellanöstern är mångdubbelt större än vad Israel får. Så, ja, Israel är rikt, och det amerikanska biståndet har om inte annat en psykologisk effekt som en bekräftelse av nära vänskap, men landets rikedom är israelernas egen förtjänst.

”1967 års gränser”
Ibland används begreppet ”1967 års gränser” för att beskriva hur kartan såg ut före Sexdagarskriget 1967. Benämningen i sig är felaktig, och den riskerar dessutom att leda till felaktiga slutsatser om konflikten. ”1967 års gränser” är i själva verket 1949 års vapenstilleståndslinjer. Ibland används uttrycket ”gröna linjen”. I det avtal om vapenstillestånd som slöts mellan Israel och Egypten, Libanon, Jordanien och Syrien 1949 skrevs uttryckligen att denna linje inte skulle betraktas som en gräns i juridisk eller politisk mening, och inte heller förekomma senare förhandlingar om gränsdragningar. ”Gränser” är visserligen bara ett ord, men vår invändning är viktig eftersom fel ord antyder att Israel skulle ha sämre rätt än man faktiskt har.

”Israel judaiserar Jerusalem”
”Anklagelsen” om att Israel på olika sätt skulle arbeta för att göra Jerusalem judiskt blir märkligare ju mer man tänker på det. Jerusalem var en judisk huvudstad redan för tre tusen år sedan (och har aldrig haft någon liknande funktion för något annat folk). Det har bott judar här konstant i tusentals år. Judarna har dessutom utgjort den största befolkningsgruppen åtminstone sedan 1840-talet. Till detta kommer givetvis den oöverträffade religiösa och kulturella tyngd som Jerusalem har inom judendomen. Knappast någon annan av världens huvudstäder är lika självklar som Israels. Jerusalem ÄR redan judiskt mer än något annat. Att judaisera Jerusalem blir ungefär som att göra vatten vått.

Hör gärna av dig om du vill ha källhänvisningar, eller om du har exempel på andra vanliga felaktigheter som vi bör ta upp!

Anders Engström
Informationschef, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah 2/20
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/

Självbestämmande enligt folkrätten är något man förtjänar (av: Christina Toledano Åsbrink)

Självbestämmande i enlighet med folkrätten ges till ett folk/nation som har en distinkt historia, kultur, språk och religion. Detta folk/nation behöver också ha en politisk vilja till självbestämmande, samt ett territorium med tydliga gränser.

Att ha rätt till självbestämmande betyder inte nödvändigtvis att man per automatik får rätten till en egen stat. Exempelvis har inte samernas rätt till självbestämmande i Sverige resulterat i ett eget Sameland.

Under den brittiska mandatperioden, 1920–48, ville araberna i mandatet skilja sig från judarna, och man gjorde så genom att identifiera sig som arab i ett framtida Storsyrien, snarare än palestinier, eftersom judarna identifierade sig som palestinier. Efter 1948 blev alla invånare i Israel israeler, inklusive alla de flyktingar som kom till landet.

I det av Jordanien och Egypten illegalt arabiskt-ockuperade Judéen, Samarien och Gaza blev merparten av araberna där flyktingar – inte egyptiska medborgare. Jordanien gav en del medborgarskap, men resten förblev flyktingar. Man krävde inte ett eget arabiskt Palestina på de illegalt ockuperade områdena under denna tid. Det skedde först när Israel – legalt – återtog dessa områden 1967.

Tanken på de arabiska palestinierna som ett distinkt folk föds därför efter sexdagarskriget 1967. Deras distinkta historia är viljan att skilja sig från judarna; i övrigt är kulturen, språket och religionen så som i de kringliggande arabiska länderna. Detta är inte konstigt alls, eftersom de flesta härstammar från Israels grannländer.

Beakta detta i motsats till judarna, vars historia är fyratusen år gammal, med start i just Judéen och Samarien.

När det gäller den politiska viljan till självbestämmande har de arabiska palestinierna erbjudits självständighet ett flertal gånger, något de vägrat lika många gånger.

Innan Israels självständighet 1948 så erbjöd sig världssamfundet (NF 1937, och sedan FN 1947) att dela upp det judiska Palestina i två delar – araberna vägrade blankt. De vägrade för att de inte kunde acceptera existensen av ett judiskt Palestina. Israel har sedan självständigheten 1948 erbjudit de arabiska palestinierna ett eget land vid ett flertal tillfällen, men de arabiska palestinierna har fortsatt vägra. Som enda grupp i världen med aspirationer om ett eget land, är de globalt unika i denna bemärkelse.

Nu kan man ju möjligtvis hänvisa till Osloavtalen, men palestinierna bröt dessa direkt genom en tsunami av terror mot Israel, dels under mitten av 1990-talet och sedan igen med den andra Intifadan, åren 2000–2005. Och terrorn fortsätter till dags dato.

De arabiska palestinierna kan fortfarande inte acceptera existensen av ett självständigt judiskt land. Bevisen på detta är många, och följande illustrerar det tydligt:

När palestinierna 2014 lägger in ett klagomål mot Israel hos den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) inleder de med en förklaring om vad Palestina är. Där menar de att dagens Palestina är detsamma som det brittiska mandatet för Palestina, enligt 1922 års gränser, alltså hela den moderna staten Israel. Med andra ord anser de inte ens att Israel existerar. Fortfarande.

Så, när det gäller den politiska viljan till självbestämmande vill jag argumentera att den inte finns, för deras sätt att se på självständighet innebär Israels utplånande. Dessutom är det tydligt att gränserna till ett självständigt Palestina är otydliga.

Självbestämmande enligt folkrätten är något man förtjänar, inte något man tilldelas, och där ligger de arabiska palestinierna inte ens i startgropen.

Palestinska barn i Nablus, Västbanken. Foto: Almonroth

Folkrätt är mer än bara tomma ord (av: Stefan Dozzi och Anders Engström)

Tyvärr fanns det inte riktigt utrymme när vi ville få in en Israelvänlig replik på ”Israel planerar brott mot folkrätten” (Socialdemokrater för tro och solidaritet, SvD Debatt 24/5). Israels ambassadör inkom strax efteråt med en angelägen artikel om Iran, vilket förstås är mycket viktigare än responsen på felaktigheterna från Socialdemokrater för tro och solidaritet. Utan att författa ett fullständigt svar har vi ändå listat några invändningar mot ursprungstexten:

Folkrätten är mer än bara ord

Vi noterar hur textförfattarna använder sig av begrepp som ”folkrättsbrott” och ”ockupation” utan att i något läge förankra dessa i några folkrättsliga källor. På Västbanken rör det sig om omstridda områden vars framtida status skall avgöras genom förhandlingar mellan parterna. Och i likhet med Israel, USA och framträdande folkrättsexperter menar vi att bosättningarna i sig inte är illegala, varken de palestinska eller israeliska. I fallet med de israeliska bosättningarna görs vanligen en tolkning av folkrätten som inte görs i någon annan liknande situation. När Israel utsätts för en annan folkrättslig tolkning än den gängse, så rör det sig inte längre om juridik, utan om något helt annat.

De ensidiga kraven på Israel skadar fredsprocessen

När utomstående aktörer – som den svenska regeringen – försöker föregripa resultatet av framtida förhandlingar mellan parterna genom att t.ex. påstå att palestinier per automatik skulle ha rätt till det ena eller andra, minskar givetvis det palestinska styrets vilja att medverka i fredsförhandlingar. När det gäller palestiniernas vägran att förhandla med Israel bär Socialdemokrater för tro och solidaritet sin del av ansvaret, precis som EU och den svenska regeringen.

Israel anklagas av skribenterna även för att kränka palestiniernas rätt till självbestämmande, vilket är ironiskt med tanke på att Israel genom Osloavtalen varit först i världshistorien att förse palestinierna med just självstyre.

Det är skillnad mellan demokratier och diktaturer.

Det heter i artikeln att ”En klar majoritet av Förenta Nationernas medlemsländer har erkänt staten Palestina”, vilket stämmer. Men det stämmer också att de allra flesta av dessa länder gjort sina erkännanden när de varit diktaturer. Den förra svenska regeringen ingår därmed inte i ett särskilt smickrande mönster.

Textförfattarna nedlåter sig förresten till att kalla den sittande amerikanska administrationen för ”den nuvarande regimen”, vilket är ett språkbruk som bara används för beteckna styret i diktaturer. Den enda diktatur som nämns vid namn i artikeln är i själva verket den Palestinska myndigheten.

Låt inte våld och terror ta fredsprocessen som gisslan

”En tredje intifada skulle sannolikt stå för dörren” om Israel ”annekterar” delar av Västbanken menar skribenterna vidare. Här har vi två invändningar.

För det första har varningen – eller snarare hotet – om en ny Intifada utfärdats av palestinska företrädare och självutnämnda experter så många gånger att vi tappat räkningen. Det har nyligen gällt USA:s erkännande av Israels huvudstad och ambassadflytten dit, men det har också handlat om allt från indragna palestinska löner till placeringen av metalldetektorer i Jerusalem, och premiärminister Netanyahus besök i Hebron. Men inte heller denna gång finns det några hållbara indikationer på en ny intifada.

För det andra, och viktigast: varför skulle hotet om våld vara ett argument för att inte göra vad som är rätt och riktigt? Om extremister fick bestämma över utvecklingen skulle den aldrig gå åt rätt håll, fredsprocessen skulle aldrig röra sig framåt.

Stefan Dozzi (generalsekreterare) och Anders Engström (informationschef)
Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Vi uppmärksammar Farhud, en bortglömd massaker på judar i Irak (av: Torbjörn Karfunkel)

I juni 1941 sedan genomfördes Farhud, den två dagar långa pogrom som kostade minst 145 judar livet i Bagdad. Händelsen markerade samtidigt början till slutet för mer än 2 500 år av judiskt liv i Irak. 

Mitt under brinnande världskrig skedde en massaker som hamnat i historisk skymundan. Det exakta händelseförloppet och antalet dödade är inte klarlagt, eftersom massakern ägde rum i det brittiskkontrollerade Irak. Varken irakiska eller brittiska makthavare hade intresse av att utreda händelserna – irakierna för att de var genuint ointresserade, och britterna för att de hade ett världskrig att utkämpa, och inte ville reta upp araberna för några judars skull.

1941 var Irak politiskt turbulent. Fram till första världskriget hade Irak varit en del av det ottomanska imperiet. Efter krigsslutet tilldelades Storbritannien mandat över Irak av Nationernas Förbund, och 1921 installerade de Faisal I som kung av Irak. 1941 var Faisals sexårige sonson, Faisal II, kung. På grund av hans låga ålder agerade farbrodern Abd al-Ilah förmyndarregent.

Landet var formellt allierat med Storbritannien i kriget. Samtidigt bedrev den tyska ambassaden i Bagdad sedan flera år antisemitisk propaganda, dels genom tidningen Al-alam Al-arabi som de köpt och dels genom att publicera en arabisk översättning av ”Mein Kampf”. De hade också hjälpt till att grunda al-Futuwa, en fascistisk ungdomsrörelse med Hitlerjugend som modell.

Från mars 1940 var nationalisten Rashid Ali premiärminister, vilket ledde till konfrontation med britterna. Han tillät inte brittiska trupper passera genom Irak på väg till fronten, vägrade bryta banden till Mussolinis Italien och förhandlade om tyskt stöd för sin regering. Efter ekonomiska sanktioner och brittiska militära framgångar i Nordafrika tappade hans regering stöd, och han tvingades avgå i januari 1941.

Tillsammans med fyra ledande officerare iscensatte Rashid Ali en kupp i april, i syfte att alliera Irak med Tyskland, och regenten flydde landet. Utlovat tyskt stöd till kuppmakarna uteblev – endast 26 tyska stridsflygplan sattes in, utan resultat – och på några veckor besegrades Rashid Alis kuppmakare av brittiska trupper i samarbete med Arablegionen från Transjordanien. Vapenstilleståndet undertecknades den 31 maj. Rashid Ali flydde till Iran och, när Iran senare samma år invaderades av britter och ryssar, vidare till Berlin där han erkändes som ledare för Iraks exilregering och där han stannade resten av kriget. När vapenstilleståndet undertecknades stod de brittiska trupperna utanför Bagdad. De gick inte in i staden förrän två dagar senare, och det var under dessa dagar den stora pogromen skedde.

Hur pogromen började råder det delade meningar om, men de flesta tycks överens om att den första attacken skedde vid bron al-Khurr i en muslimsk del av västra Bagdad. Vissa hävdar att åsynen av judar som firade skördehögtiden Shavuot av fascisterna tolkades som att de firade att kuppen hade misslyckats. Enligt denna version var det judar som passerade bron på väg till översteprästen Joshuas grav som blev pogromens första offer. En annan version är att det var judiska dignitärer på väg tillbaka från en mottagning för den återvändande regenten som först attackerades.

Oavsett vilka som var de första offren, så tycks det som om pogromen var välplanerad. Dagarna innan hade ungfascisterna i al-Futuwa märkt ut judars hem med röda handavtryck. På affärer ägda av muslimer hade ordet muslim målats, så att de skulle undgå plundring, och antisemitiska budskap hade klottrats på väggar och spridits i arabiska radiosändningar. Framför allt föregicks den första attacken samma dag av uppvigling i al-Gaylani-moskén, en av Bagdads största och äldsta moskéer, i närheten av den första attacken. Därefter spred sig våldet fort. Hur många som mördades vet ingen. Siffrorna varierar mellan 145 och 600. En överlevande som lyckades gömma sig berättar om gravida kvinnor som våldtogs för att sedan sprättas upp, och om hur irakiska soldater tog småbarn från deras föräldrar och slet armarna av småflickor för att stjäla deras armband. Sjukhus vägrade ge sårade judar vård, och judiska sköterskor har vittnat om att sårade judar medvetet förgiftades på order av dekanus för den medicinska fakulteten. Våldet pågick från söndag förmiddag till måndag kväll, då britterna införde utegångsförbud. Minst 586 judiska affärer plundrades och 99 hem brändes ner. Den sanna siffran ligger antagligen mycket högre.

Som i alla liknande historier finns det även hjältar. Många judar räddades av sina muslimska grannar. En överlevande berättar att grannen som gömde dem bad om ursäkt för att hon inte hade kosherkött att bjuda på.

En mycket central person i denna vämjeliga historia är Mohammad Amin al-Husseini, stormufti av Jerusalem. Han tillhörde en av de två mäktiga klanerna i Jerusalem på tidigt 1900-tal – Husseini och Nashashibi. När det var dags att välja ny stormufti 1921 fick Mohammad Amin minst röster av alla fyra kandidater. De övriga kandidaterna var Nashashibier. Han utsågs ändå till stormufti av Storbritanniens kommissionär Herbert Samuel, eftersom Samuel ville balansera föregående års skifte av borgmästare från en Husseini till en Nashashibi. Husseini var antisemit ut i fingerspetsarna, vilket han fick utlopp för redan 1929.

När det ottomanska riket föll och britterna av Nationernas Förbund fick mandat över Israel/Palestina, så förpliktigades de att bibehålla status quo vid klagomuren, judarnas heligaste plats. Den muslimska lagen påbjöd att judar som ville be vid klagomuren skulle be tyst, de fick inte sitta ner, och de fick inte skilja män från kvinnor. På Försoningsdagen, judarnas heligaste dag, 1928 tog judar med sig bänkar att sitta på och en skärm att skilja män från kvinnor med. Detta upprörde muslimers känslor från Indien till London, och Husseini kallade till konferens i Jerusalem mot judars rätt att sitta ned vid klagomuren.

Han såg sedan till att böneutroparna i möjligaste mån störde judar vid klagomuren, och tillät att mulåsnor fraktades förbi muren, med avföring och latrinlukt som oundviklig följd. När så judarna än en gång satte sig på bänkar, vid den judiska högtiden Tisha Be’av den 15 augusti 1929, var måttet rågat. En våg av våld svepte genom det brittiska Palestinamandatet. Det började i Jerusalem med det vanliga slagordet ”Itbach al-Yahood!” (slakta judarna). Knivar, påkar och yxor blev tillhyggen. Engelsmännen kallade efter förstärkningar från Bagdad, men det hjälpte föga. Den 23–24 augusti drabbades Hebron, där 67 judar mördades. Även i Jerusalem och Safed skedde pogromer.

Stormuftin var den drivande motorn bakom pogromerna 1929, och även bakom det utdragna arabiska upproret mot britterna 1936–39, vilket till slut tvingade honom att fly Jerusalem. Den första anhalten blev Bagdad, där han tillsammans med cirka 400 högutbildade landsmän – läkare, lärare, politiker – i flera år bedrev extrem antisemitisk propaganda i samarbete med den tyska ambassaden.

Liksom Rashid Ali tvingades Husseini fly till Iran när kuppen misslyckades och även han hamnade därpå i Berlin. Husseini antog däremot en större roll än Rashid Ali i kriget. Husseini rekryterade bosniska muslimer till SS, vilka tillsammans med kroatiska Ustaša förde ett grymt utrotningskrig mot romer, judar och framför allt serber. Han inspekterade även förintelseläger och gjorde radiosändningar över Mellanöstern via en sändare i italienska Bari.

När Farhud skedde utgjorde judar cirka 3 procent av Iraks befolkning, ungefär 140000 människor. Deras ursprung står att finna framför allt i babyloniernas erövring av Israel och ödeläggelse av templet år 586 f Kr, den så kallade ”babyloniska fångenskapen”. I århundraden var Irak rentav centrum för judendomen. Här finns heliga gravar och den babyloniska Talmud skrevs här under århundradena före Muhammed.

Historikern Bernard Lewis framhäver i sin bok ”Jews of Islam” (1987) att det mesta som skrivits om tolerans och intolerans i den muslimska världen har dominerats av två stereotypa bilder. Den ena bilden är den av en fanatisk arabisk krigare som stormar fram till häst med Koranen i ena handen och svärdet i den andra, och tvingar sina offer att välja mellan de två. Den andra bilden målar upp en utopi där män och kvinnor av olika raser och tro levde sida vid sida i en guldålder av obruten harmoni, åtnjöt lika rättigheter och möjligheter och arbetade tillsammans för att främja civilisationen. Båda dessa bilder är befängda förvrängningar, men båda innehåller element av sanning. Intressant nog, påpekar Lewis, är båda dessa stereotypa bilder av relativt sent datum och de har inte sitt ursprung i muslimska länder, utan i västvärlden.

För både kristna och muslimer är tolerans en ny dygd och intolerans ett nytt brott. Ända till jämförelsevis moderna tider har det kristna Europa varken prisat eller praktiserat tolerans, och tog ingen större anstöt av andras intolerans. Islam anklagades inte för att dess läror påtvingades människor med våld – det sågs som normalt och naturligt – utan för att dess läror var falska. Likaledes är det först på senare tid som islams apologeter börjat hävda att icke-muslimer varit jämställda med muslimer under islams styre. Traditionella muslimska samhällen varken beviljade sådan jämställdhet eller låtsades att de gjorde det. I själva verket skulle sådan jämställdhet ha betraktats som tjänstefel.

Fysisk förföljelse som under Farhud var ovanlig men långt ifrån unik. Från Mashhad (Iran) i öst till Marrakesh i väst har judar fått sätta livet till. I det för sin tolerans så hyllade moriska väldet i Spanien skedde en av de värsta massakrerna år 1066 som krävde flera tusen judars liv. Men massakrer tillhörde ändå ovanligheterna.

För det mesta gällde olika grader av underordning, och vilka uttryck det tog sig varierade stort med tid och geografi. Allmänt gällde att icke-muslimer tvingades betala en extra skatt, jizya, men det gav aldrig någon garanti för säkerhet.

Beroende på nycker från härskaren för dagen fanns andra regler – deras byggnader fick inte vara högre än muslimers byggnader, änkor fråntogs sina barn, kvinnor tvingades ha olikfärgade skor, att rida på häst eller kamel var förbehållet muslimer och så vidare. Den gula tygstjärnan var inte heller en europeisk uppfinning, utan ett lån från tidiga islamska regler. Redan år 807 införde kalifen Harun al-Rashid lagen om gula tygmärken för judar och blå för kristna.

Antisemitismen i arabvärlden har ändrat karaktär. Traditionellt sågs judar som underlägsna och harmlösa, men i dag har den europeiska stereotypa bilden av judisk makt och konspiration fått fotfäste.

I Irak hade judiskt liv blomstrat i mer än 2500 år, men efter Iraks självständighet 1932 blev situationen allt kärvare. 1934 avskedades många judar från offentliga poster, och deras tillgång till högre utbildning begränsades. Nationalismens spridning i arabvärlden blev slutet för judiskt liv. Från de franska kolonierna i Nordafrika flyttade många judar till Frankrike, men de flesta flydde under hot till Israel, där deras ättlingar i dag utgör ungefär hälften av den judiska befolkningen. Hem och ägodelar nationaliserades eller plundrades av grannar.

På 1940-talet fanns mellan 850000 och 1 miljon judar från Marocko till Afghanistan. I dag finns bara spillror kvar. Den största spillran, omkring 20000, finns i Iran. I Marocko finns kanske 5000 kvar av det som för 70 år sen var över en kvarts miljon. Av Iraks 140000 judar finns i dagsläget endast ett tiotal kvar, i Bagdad och Kurdistan.

Torbjörn Karfunkel
Tidigare svensk representant i organisationen Justice for Jews from Arab Countries.

Artikeln är publicerad i SvD Kultur 1 juni 2011
http://www.svd.se/kultur/understrecket/70-ar-sedan-bortglomd-massaker-i-irak_6211489.svd

Den israeliske konstnären Nessim Zalayet, själv född i Irak, avbildar Farhud.

När vänskapsförbundet välkomnade Golda Meir till Sverige och Gyllene salen [SvD 1954]

Israel hyllades i Gyllene salen

Inte Sarons rosor men ett ”Schalom” från vår stad sade Stockholms stadsfullmäktiges ordförande, Carl Albert Andersson, då han med en knippa röda rosor välkomnade Israels arbetsminister, Golda Meyerson, vid en högtidlighet i Gyllene salen på tisdagskvällen. Ministern kunde alltså känna sig som hemma, då hon hälsades med det vanliga hebreiska hälsningsordet, som betyder ”frid”.

Mitt i allt det gyllene lyste Israels blå och vita fana tillsammans med Sveriges blågula som en symbol för det nystiftade Samfundet Sverige-Israel, som hade sitt första högtidssammanträde. Det var en stor skara vänner till Israels land och folk, omkring 300 personer, som hade hörsammat kallelsen och som samfundets ordförande, Uppsala universitets rektor, professor Åke Holmbäck, kunde hälsa i sitt tal, vari han hyllade uppbyggnadsverksamheten i Israel och Golda Meyerson för hennes stora insats att bereda tusende och åter tusende flyktingar arbete och bostäder i deras nya hemland, Israel.

Och sedan kunde dir. Carl Albert Anderson med uppriktig värme citera Salomos sång om den kärlek, som är stark som döden och obetvinglig som den, ett ord som han tyckte karaktäriserade det judiska folkets kamp för sitt land. Med djup inlevelse skildrade talaren staten Israels tillblivelse, det judiska folket har gjort sin historias största insats.

Israels minister i Stockholm dr A. Nissan tog därefter till orda och uttalade sitt lands tack för allt vad Sverige gjort och gör för Israel och hoppades att Samfundet Sverige-Israel ännu fastare skulle knyta samman de båda länderna.

Och så kom Golda Meyerson och skildrade i inspirerande ord Israel av i dag. Hur man där strävar efter att bygga upp en demokrati, att smälta samman dess olika folkelement till en kultur, till ett folk med ett gemensamt språk. Hon talade om den efterlängtade freden med grannarna, lika betydelsefull för israelerna som för grannarna. ”Vi var ett folk utan land, men nu har vi en fläck på jorden som vi kan kalla vår” det var ledmotivet i hennes tal, som tillika blev en tacksamhetens lovsång till det Sverige som i nödens stund stått vid Israels sida. Som ett ackompanjemang till talet ringde den hebreiska skalden Bialiks underbara visionära dikt om sitt land, som lästes av Olof Widgren: ”O, fågel, sjung om ett land i fjärran, mitt land med den eviga våren”. Hebreiska sånger och hebreisk musik tolkades av Leo och Rosa Rosenblüth, av konsertmästare Bruno Eichenholz och musikdirektör Erik Erling.

Corinna

Publicerad i Svenska Dagbladet 17 februari 1954.

Tidningssidan i sin helhet:
https://www.sverigeisrael.se/wp-content/uploads/2020/06/israel-hyllades-i-gyllene-salen-1954.pdf

Shavuot – skördefest och mottagande av Toran

Sex fakta om högtiden:

Shavuot är en skördefest, de första frukternas fest, men också den högtid då judarna mottog de tio budorden vid berget Sinai.

Under shavuot smyckas synagogan med bladverk för att påminna om skörden. Jiskor (bön till minne av de hädangångna) läses på andra dagen.

Shavuot är den andra av de tre vallfärdsfesterna (Pesach är den första och Sukkot den tredje)

Shavuot firas sju veckor efter Pesach och varar i två dagar. Ordet Shavuot betyder just “veckor”.

Man brukar fira helgen genom att äta mejeriprodukter – som till exempel cheesecake.

Shavout är grunden till kristendomens pingst, men förutom tidpunkten har de inget gemensamt.

– – –
I år (2020) inleddes shavuot kvällen den 28 maj och avslutades två dygn senare.

MINNESPORTRÄTT: Jackie Jakubowski såg livet som en del i ett evigt bibliotek (av: Nina Kaltiala)

“Jag är ‘troende’ – jag tror på den tradition som skapat Talmud, som rymmer både övertygelse och tvivel, som bejakar ifrågasättande av ‘heliga’ skrifter och som ställer till svars också den Gud jag inte tror på.” Detta credo formulerade chefredaktören Jackie Jakubowski  hösten 2012 i en av sina lysande ledare i Judisk Krönika, som han hade byggt till en hemvist för ett mångröstat inellektuellt utbyte kring den judiska kulturens liv och överlevnad, kreativitet och kontinuitet.

Jag har haft privilegiet att vara medarbetare på Judisk Krönika och kom att se Jackie som en vän. Han påminde med jämna mellanrum om att Krönikans ledord har varit tolerans och öppenhet med ett liberalt förhållningssätt till frågor som rör religionens ställning i samhället och minoriteternas kultur. Utan anspråk på självförhärligande av den egna kulturtillhörigheten konstaterade Jackie att den judiska gruppen bejakar och värnar sin särart, men utan att ställa sig utanför samhället. Att vistas i gränslandet mellan den egna kulturen och omgivningens var enligt hans synsätt nyckeln till framgångsrik integration och interaktion. I gränslandet finns en grogrund för kreativt nytänkande och fruktbart skapande. Kulturkrockar ger upphov till nya kulturuttryck. Det visar den judiska erfarenheten och Jackies värv.

Han såg denna dynamiska rörelse djupt rotad i judisk kultur, inte minst i Talmud, den nedskrivna muntliga judiska tolkningstraditionen. Talmud omfattar en tusenårig gränslös kommentarlitteratur som vänder och vrider på den Hebreiska bibelns ogripbara intention och användbarhet. I en av sina essäböcker, Bortom Beit, jämför Jackie Talmuds oändliga, himmelska bibliotek, där allt finns och allt sparas för alltid, med vår tids internet. Talmud handlar inte om Gud, utan är ett elastiskt nät skapat av människors tvivel och frågor som ska fånga Gud. Vad nätet i själva verket fångar är just människan. Liksom internet har Talmud ingen egentlig början – den inleds med en fråga som antyder att diskussion redan varit i gång och inte har något avslut. Detta diskuterande är en djupt mänsklig aktivitet.

Jackie hyste stor undran inför och vördnad för de hebreiska bibliska bokstävernas betydelse. Han tänkte att texten, liksom livet, sällan är vad den synes vara. I orden finns en dold innebörd, där varje bokstav bidrar med en ny insikt. Alef, den första bokstaven i det hebreiska alfabetet, finns i gränslandet mellan tystnaden och orden. Bokstaven beit som inleder skapelseberättelsen där allting börjar, har det numeriska värdet två och det förklaras i en talmudisk kommentar att pluralism börjar med två. Det är dualismen vi möter på livets alla områden: energi och materia, dag och natt, kvinnligt och manligt, gott och ont. Dualismen ligger i dialogens natur och i vikten av att vara öppen för en alternativ tolkning.  Bokstaven lamed, som Jackie använde som nyckel i sin sista essäbok Spår av lamed, står för kunskap och lärdom och innebär, enligt hans tolkning, gränsöverskridande och omdaning.

Ett kontinuerligt inslag av mörker i världens gång såg Jackie i antisemitismen. Han befarade att antisemitismen kommer att finnas med i det stora samhällsbyggets förenade element, dess ideologiska cement. Han såg inget som så starkt förenar terrororganisationer Hamas och Hizbollah som övertygelsen om att hela den muslimska världens elände beror på den judiska statens existens. Också på närmare håll uppmärksammade Jackie det antisemitiska budskapet bland vänster- och högerextremister, islamistiska grupper och neonazister i Sverige, runtom i Europa och i USA: allting är judarnas fel. Den omfattande fixeringen vid den judiska staten och det judiska folket upphörde aldrig att engagera Judisk Krönikas chefredaktör. I en stor opinionsundersökning, som Jackie hänvisade till i tidningens första nummer år 2015, efterfrågades vilket land som mest hotar världsfreden. Israel kom på första plats, före både Nordkorea och Iran. Jackie skrev om detta just efter att synagogan i Köpenhamn attackerats och en judisk vakt skjutits ihjäl. Han avslutade lakoniskt: Fortsättning följer…  I nästa nummer lämnade han över stafettpinnen till sin efterträdare.

Jackie berättade att han personligen, när andligheten någon enstaka gång föll över honom, sökte en form av hemvist i kvantfysiken och kosmologin. Han såg ett “budskap” i de anmärkningsvärt lyckligt kalibrerade naturlagarna som gjorde det möjligt att tolka att det kanske inte är slumpen som styr vårt universum. Om det finns en Gud som skapat världsalltet så finns “Hen” i naturlagarnas ekvationer.

I Bortom beit citerar Jackie den engelske 1500-talspoeten John Donne, som också brottades med sin gudstro: “När en människa dör, rivs inte hennes kapitel ut ur denna bok, utan översätts till ett ännu vackrare språk… Guds hand finns i varje översättning och Han kommer att binda ihop alla våra utspridda blad till ett evigt bibliotek där böckerna står uppslagna mot varandra.”

Nina Kaltiala
Författare och tidigare medarbetare på Judisk Krönika

Jackie Jakubowski

En ny självbild vore välgörande för det palestinska projektet (av: Anosh Ghasri)

1948. Arabländer går till anfall mot den nya, officiellt utropade staten Israel med syftet att fördriva judarna och radera landet. De förlorar. 72 år och ett antal krig senare kallar de fortfarande Israels självständighetsdag för ”Nakba” (Katastrofen). I 72 år har våldsdåd och terrorattack från palestinskt håll motiverats med ”muqawama” (motstånd). 72 år senare berättar palestinier fortfarande om hur de har kvar nycklarna till sina anhörigas hem. I 72 år har _allt_ varit motpartens fel. Få ställer frågan vad palestinier gjort för att förbättra sin situation eller vilka som egentligen varit deras bästa förhandlingspart för att de ska få förutsättningar att leva ett värdigt liv.

Medan Israel har byggts upp till en nation med en fungerande infrastruktur, ett fungerande rättsväsende och en för nationen fungerande byråkrati under de senare 72 åren, har palestinier, främst från officiellt håll, dels odlat en bild av sig själva som förmodad svaga och förtryckta, och dels beskyllt israeler för att skapa innehållet i den odlade bilden; allt är motpartens fel. Sverige har till och från inte varit sen med att anamma den bilden.

Den bilden, och inte minst den inte så lätt försumbara mentaliteten att aldrig erkänna något fel för att inte tappa ansiktet, har inte bara varit grundstenar i vad som med en dos ansträngning skulle kunna kallas för nationell självkänsla hos palestinier – eller i alla fall en förenande faktor. Det har varit två stora hinder för palestinier.

Israel har trots motgångar valt en annan väg, samtidigt som det i perioder har försökt att bereda en liknande väg för palestinier. Som tack har det fått kalla handen. Den kalla handen tar man dock inte emot hur många gånger som helst. Det behöver fler inse innan de låter fördömanden hagla över Israel. Om Israels självständighetsdag kallas för Nakba i ytterligare 72 år, så gör det inte Israel till regionens bov eller en förtryckande stat. Det visar bara på oförsonlighet och inkompetens – och på ett plan också ånger men även en känsla av avund att inte ha lyckats lika bra som Israel.

[Till vänster medlemmar i arabiska Heliga Krigets Armé. Till höger The Ink Flag, som restes på en övergiven brittisk polisstation i Umm Al-Rashrash (senare Eilat) i slutet av Självständighetskriget.]

Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist

Publicerad på egna facebooksidan 16 maj 2020
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10159939802539251

Om ändå FN och arabvärlden kunde ge palestinierna samma chans som jag fick (av: George Deek)

George Deek är den förste kristne arabiske israel som företräder landet som ambassadör. Han har bl.a. tjänstgjort i Norge. 

Här kommenterar ambassadör Deek berättelsen om hur Libanon diskriminerar en Abu Tarek på grund av dennes palestinska ursprung.

Familjerna har liknande ursprung, men medan Deek fått chansen att lyckas i Israel, plågas Tarek fortfarande av libanesisk lagstiftning och FN:

År 1948 flydde både min och Tareks farfar från kriget till Libanon. Min farfar kom tillbaka till Israel. Alla tyckte det var vansinnigt av honom att vilja leva bland sina fiender. Tareks farfar stannade kvar i Libanon med andra palestinska flyktingar. 72 år senare…

Min farfars barn och barnbarn, födda och uppvuxna i Israel, är medborgare. De kan äga en bit land som är deras hem, och de kan studera och välja praktiskt taget vilket yrke som helst. En av dem är nu ambassadör. Men Tarek…

Tarek och hans familj, som är födda och uppvuxna i arablandet Libanon, betraktas fortfarande som främlingar. De får inte ens bli medborgare. De benämns “Zu’ran” – skurkar, bara för att de är palestinier. De får inte äga mark, och det finns 39 yrken de är förbjudna att inneha.

Under alldeles för lång tid har palestinska flyktingar varit fångna i en tillvaro som präglas av förtvivlan. En tillvaro där de förvägras grundläggande mänskliga rättigheter. Jag klandrar inte det libanesiska folket. De är bra och anständiga. Jag klandrar inte heller flyktingarna. De är offer för orättvisorna. Jag klandrar arabvärlden och FN.

I stället för att göra sitt jobb och hjälpa flyktingarna att skapa ett fungerande liv, upprätthåller det internationella samfundet – genom UNRWA – en offermentalitet. De samarbetar med arabvärlden och låter flyktingarna utnyttjas som pjäser i ett politiskt spel, förvägrade de grundläggande rättigheter de egentligen förtjänar.

Tarek och hans familj förtjänar ett värdigt liv med möjligheter att utvecklas och leva gott. Jag uppmanar det internationella samfundet att stoppa den orättvisa som går under benämningen UNRWA. Det finns andra mycket bättre sätt att hitta en lösning som passar alla.

Jag önskar inget högre än att arabvärlden och det internationella samfundet en dag skall ge Tarek och hans barn en framtid med hopp, den typ av framtid som jag och mina barn har i vårt hem, i Israel.

George Deek

Publicerad som tråd på twitter 11 maj 2020
https://twitter.com/GeorgeDeek/status/1259946188314480640

[Foto: Conrad Myrland, MIFF]