Välkommen

Artiklar

Vänskapsförbundet Sverige-Israel i möte med utrikesminister Ann Linde

Vänskapsförbundet Sverige-Israel i möte med utrikesminister Ann Linde

Pressmeddelande den 20 Januari 2020

Vänskapsförbundet Sverige-Israel hade fredagen den 17 januari ett möte med utrikesminister Ann Linde. I Vänskapsförbundets delegation ingick Stefan Dozzi (generalsekreterare), Maria Halkiewicz (AU-ordförande) och Michael Cohn. Följande framfördes till Utrikesministern:

Sverige behöver i sin kamp mot antisemitismen ta avstånd och sanktionera antisemitismen i UNRWA:s skolböcker och de terroristlöner som utbetalas av PLO

Vänskapsförbundet lämnade vid sitt besök över ett fyrtiosidigt kompendium med gravt antisemitiska bilder och citat ifrån de skolböcker som används i UNWRA:s skolor på i de palestinska territorierna.

I dessa skolböcker används antisemitiska stereotyper och barn uppmanas till krig och martyrskap.

Utrikesministern framförde att det i Sverige finns en väldigt låg procent av befolkningen som framför klassiska antisemitiska stereotyper. Vänskapsförbundet påpekade att om man räknar in demoniseringen av israel som en form av antisemitism så är procenttalen ganska lika övriga Europa. Man framförde även att denna typ av propaganda sprider sig och att dessa böcker även används i Sverige. I Mellanöstern gör man heller ingen distinktion mellan judar och israeler. Det framfördes här att UD:s brist på avståndstagande och sanktioner mot UNWRA och PLO för deras antisemitiska propaganda är det som gör att det blir svårt att återuppta normala relationer med Israel. Det hat som barnen fostras till cementerar även konflikten och gör den olöslig. Sverige har till skillnad mot många andra Europeiska länder såsom Tyskland och England m. fl. inte heller velat underteckna den delen av den Internationell Holocaust Remembrance Resolution som definierar orättfärdig Israelkritik som en form av antisemitism.

Frågan om lönerna till de terrorister och deras familjer som mördat israeler togs upp och här det framfördes ifrån att de UD ser på dessa som en form av socialbidrag.

Det framfördes att Sverige, som en av de största bidragsgivarna till UNRWA och även indirekt PLO, måste sanktionerar antisemitismen i de Palestinska territorierna. Risken är annars stor att den konferens som ska anordnas mot antisemitismen i Malmö i oktober inte kommer att uppfattas som seriös av israel och många judiska företrädare.

Vi var överens om att deklarationer om att erkänna Israels existens idag inte är en relevant fråga. Tyvärr fann vi vid detta möte inget gehör för att Sverige på något sätt var intresserad att dra ned på sin support eller sanktionera de organisationer inom de palestinska områdena som belönar terrorister eller sprider antisemitiska budskap och propaganda.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel är oroliga för den politik som förs men ser fram emot en fortsatt dialog med UD och utrikesminister Ann Linde och hoppas att Sverige inser att den politik de bedriver i området befäster konflikten och sprider antisemitism inte bara i andra delar av världen utan också till vårt land.

Vår förhoppning är att Sverige ska ompröva sitt stöd och sätta kraft bakom den kritik som här framfördes.

Kontakt

Stefan Dozzi (generalsekreterare)
076-135 22 33
stefan.dozzi@sverigeisrael.se

Anders Engström (informationschef)
0736-47 46 57
anders.engstrom@sverigeisrael.se

Vänskapsförbundet Sverige-Israel är en snabbt växande organisation med över 3 500 medlemmar i lokalavdelningar över hela Sverige. Mer information på vår hemsida: www.sverigeisrael.se

 

Fotot visar Vänskapsförbundets delegation inför mötet. Från vänster: Michael Cohn, Maria Halkiewicz (AU-ordförande) och Stefan Dozzi (generalsekreterare).

“Judiskt liv i Europa – Vykort från en svunnen tid”, utställning och föredrag med David Fischer

Under Vänskapsförbundets rikskonferens i Ö-vik 2019 visade teol. dr. David Fischer sin utställning “Judiskt liv i Europa – Vykort från en svunnen tid”. Han höll också ett mycket uppskattat föredrag om samlingen. Det finns nu möjlighet att anlita Fischer för att få ta del av såväl föredrag som utställning enligt nedan:

År 2003 uppmärksammade Postmuseet i Stockholm “Förintelsens Minnesdag” med en utställning, uppbyggd på min samling judiska vykort från perioden 1890-1940. Utställningens namn var “Judiskt liv i Europa- Vykort från en svunnen tid”. Utställningen visades under perioden 24:e jan – 31 aug 2003 och fick mycket goda vitsord i såväl svensk som utländsk press och besöktes också av stora grupper turister samt sist men inte minst av vår Drottning.

Postmuseets text var följande:

I utställningen som sammanställts av teol. dr. David Fischer visas ett stort antal bilder, varav de flesta inte tidigare ställts ut i Sverige. De äldsta vykorten är drygt hundra år. Vykorten visar judiskt liv i Europa under perioden 1890-1940. Här finns vykort som skildrar människors vardags-och helgdagssituationer, romantiska motiv, politiska motiv. Här visas också gratulationskort, påskkort och vykort som avbildar kultföremål. I samlingen ingår även vykort med interiörer från synagogor, olika byggnader, affärer och torg-ett mångfasetterat judiskt liv som det en gång levdes i Central- och Östeuropa. Ett liv som på grund av Förintelsen är borta för evigt.

Av denna utställning har jag skapat en mindre, men mer lätthanterlig, utställning som består av 8 separata skärmar, med yttermåtten 50x120cm. På varje skärm är 7-8 vykort monterade, med tillhörande text. Hela utställningen förvaras i en stabil mapp och den totala vikten är 8 kilo. Varje enskild skärm väger runt 500 gr och är mot en vägg ytterst lätt att montera.

Då bilderna som här visas inte är dyrbara original, utan exakta kopior, så behöver denna portabla utställning inte så som fallet var på Postmuseet bevakas eller försäkras.

Jag kommer mycket gärna och håller ett föredrag och tar då med mig utställningen. Bilderna har jag också på ett USB-minne samt på gamla Overheader.

Texten är skriven med lättlästa bokstäver och förklarande, dvs såväl motiven som den hebreiska, jiddisch, tyska texten är förklarad.

Mvh David Fischer
d.fischer@telia.com 

Två decennier av Israelhat inom Svenska kyrkan (av: Annika Borg)

Under de tre senaste ärkebiskoparna i Svenska kyrkan har de utrikespolitiska utspelen i världspolitiken haft ett land som måltavla: Israel.

KG Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén har sammanlagt suttit på ärkebiskopsstolen och hållit i staven i över två decennier. Två decennier av uppmaningar till bojkotter av Israel, av nätverkande med anti-israeliska och anti-judiska palestinska aktivister och av påverkansarbete gentemot politiker på såväl den nationella som den internationella arenan. Två decennier av ensidigt policyarbete, ensidigt fokuserade studieresor till Västbanken och mediala utspel med enögd Israelkritik. Två decennier av att montera ned och fördärva Svenska teologiska institutet i Jerusalem som en unik plats för judisk-kristen dialog och akademiska studier.

Det här är en komplex väv av kyrkliga nätverk och aktiviteter. För att förstå den behöver man sätta sig in i hur anti-judiska attityder och antisemitisk retorik tar sig uttryck i dag och i relation till staten Israel.

Några exempel är att israeler anklagas för att själva vara som nazisterna, att bildandet av staten Israel var en förintelse av palestinierna, att staten Israel inte har rätt att existera, att det finns en judisk världskonspiration samt att judar inte har någon teologisk eller historisk hemvist i Israel.

Alla dessa tankegångar finns i material Svenska kyrkan publicerar, i aktiviteter – som seminarier och studieresor – som kyrkliga avsändare arrangerar. Uppfattningarna dominerar i de skilda palestinska nätverk man stödjer och samarbetar med.

Det finns en kronologi att följa dessa två decennier som förflutit, som likaledes den är avgörande för att förstå såväl komplexiteten som magnituden i kyrkornas anti-israeliska påverkansarbete.

År 2001 hölls en FN-konferens om och mot rasism i Durban i Sydafrika. Under mötet arrangerades även en parallell konferens i regi av organisationen Forum (en NGO). Forums avslutande deklaration innehöll formuleringar om att Israel är att likna vid en rasistisk apart­heidstat samt är skyldig till rasistiska krigsbrott, handlingar som är att likna vid folkmord och etnisk rensning.

Den så kallade Durban-strategin uppmanade till total isolering av staten Israel. Bojkotterna avsåg att gälla alla områden: diplomatiska, ekonomiska, akademiska, kulturella, sociala och militära områden samt även hjälpinsatser.

Mary Robinson, vid den tiden kommissionär för mänskliga rättigheter och formell värd för FN-konferensen samt senare Irlands president, protesterade när Forum jämställde Davidsstjärnan och den nazistiska symbolen svastikan och hon uttalade orden: ”Jag är jude”. En av de drivande för att definiera Israel som en apart­heidstat var ärkebiskopen i den Anglikanska kyrkan i södra Afrika, Desmond Tutu.

Året därpå, 2002, undertecknade dåvarande utrikeschefen i Svenska kyrkan, Peter Weiderud (senare ordförande för Broderskap/Tro och solidaritet), biskopen i Västerås, Claes-Bertil Ytterberg, Mellanösternsekreteraren i Missionsförbundet (Equmeniakyrkan) och direktorn för Diakonia tillsammans med ett antal andra samhällsaktörer, som Sven-Eric Liedman, Göran Greider och Per Wirtén, ett upprop i Dagens Nyheter med uppmaningar till bojkott av Israel. Uppropet kallade till bojkott av varor från ockuperade områden, men debattörerna menade samtidigt att om detta inte räckte så krävdes en totalbojkott.

Samma år tillträdde Peter Weiderud som chef för den ekumeniska organisationen Kyrkornas världsråds (WCC) internationella avdelning och några år senare, 2005, uppmanade Kyrkornas världsråd till ekonomiska bojkotter av företag som man ansåg understödde Israels ockupation.

En tid innan hade den så kallade HOPP-kampanjen – förkortningen står för Häv ockupationen av Palestina – initierats av den dåvarande ärkebiskopen i Svenska kyrkan, KG Hammar. Med i bojkottkampanjen var ett antal andra samfund och organisationer, som Equmeniakyrkan och Diakonia. Kampanjen hade föregåtts av en uppmaning från WCC och det Ekumeniska palestinanätverket PIEF (knutet till WCC). HOPP-kampanjen kritiserades i motioner till kyrkomötet samma år och Svenska kyrkan uppmanades att lämna kampanjen. Kyrkomötet avslog motionerna.

Den internationella bojkottrörelse som fick namnet BDS – Boycott, Sanctions and Divestments – formerades även den år 2005. Rörelsen förespråkar en total och fullständig bojkott av Israel, så som det uttrycktes i Sydafrika. Det är således upprinnelsen till BDS-rörelsen som sker i Durban.

Några år senare, 2009, formulerades det så kallade Kairos-dokumentet av ett antal palestinska kyrkoledare och inom ramen för WCC och det Ekumeniska palestinanätverket (PIEF). Retoriken och uppmaningarna i dokumentet har sin klangbotten i Forums deklaration från 2001 och BDS-rörelsen.

I ett antal motioner till Svenska kyrkans kyrkomöte år 2012 uppmanades kyrkorna att följa BDS-bojkottkraven och ge Kairos-dokumentet status i Svenska kyrkan, vilket också skedde genom beslutet som fattades i kyrkomötet. Kairos-dokumentet förmedlar även en hårdför ersättningsteologi, där judendom ses som död och mörk och ersatt av kristendomen. Här förnekas och demoniseras kristendomens judiska rötter. Judarna fråntas sitt existensberättigande.

Två år senare hade ärkebiskop Anders Wejryd ett möte med ledaren för Muslimska brödraskapets terrororganisation Hamas, Ismael Haniya, i Gaza tillsammans med BDS-aktivister. Sommaren 2017 arrangerade kyrkorna seminarium i Almedalen med representanter för BDS. Ärkebiskop Antje Jackelén poserade på bild tillsammans med BDS i samband med seminariet och bilden spreds i sociala medier.

Det finns inget oskyldigt över kyrkoledarnas agerande och det utrikespolitiska spelet. Måltavlan är tydlig och klar: den judiska staten Israel.

Annika Borg
teol. dr., skribent och präst i Svenska kyrkan

Annika Borg ingår tillsammans med docent Johan Sundeen i forskningsprojektet ”Den förändrade Israelbilden inom svenska trossamfund”. Hon arbetar som politisk sakkunnig på Moderaternas kansli i Stockholms stadshus.

Krönika publicerad i Världen idag 8 januari 2020
https://www.varldenidag.se/samhallskronika/annika-borg-tva-decennier-av-israelhat-inom-svenska-kyrkan/repsib!SLKKoD6NUUTZaHmAom45JQ/ Artikeln har tidigare publicerats i Världen idags magasin om antisemitism.

Vi är den positiva rösten i svensk Mellanösterndebatt (av: Anders Engström)

Vänskapsförbundet Sverige-Israels naturliga roll är att stå för det positiva inslaget i svensk Mellanösterndebatt. Med få undantag lägger övriga aktörer sin kraft på att vara motståndare till någon annan aktör – inte sällan Israel – medan vi Israelvänner har förmånen att få lyfta fram något som är bra, något som faktiskt fungerar i Mellanöstern: Israel.

Som när israeliska företrädare gästar Sverige, och vi alltid kan vara stolta över detta. Om gästen är en israelisk minister är vi stolta oavsett vilken regering som råkar sitta vid makten, eftersom det handlat om en folkvald företrädare från Mellanösterns enda fungerande demokrati.

Palestinagrupperna känner uppenbarligen inte samma stolthet inför det palestinska ledarskapet, som vi gör inför det israeliska. När president Mahmoud Abbas senast besökte Sverige uppmärksammades det med noll(!) inlägg på deras hemsida och i sociala medier. Jag kan inte säga att jag klandrar dem, men det visar på en intressant skillnad i våra perspektiv.

Anti-israeliska kampanjer är alltid negativa

Vi arbetar sällan med köpbojkotter, snarare tvärtom, men våra motståndare kampanjar ständigt på detta tema. Inte bara historiskt, utan än idag.

Ett aktuellt exempel: ICA samarbetar med Rosa Bandet och Cancerfonden för att motverka bröstcancer. Förra året drog denna kampanj in 46 miljoner kronor till svensk cancerforskning. En av de varor som i höst omfattas av Rosa Bandet är mangofrukter som råkar komma från Israel. Palestinagrupperna valde faktiskt att ta strid mot detta och skriva arga brev till såväl ICA som Cancerfonden. I valet mellan bröstcancer och Israel valde Palestinagrupperna alltså bröstcancer. Låt det sjunka in.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel fungerar helt annorlunda

Ser vi till de manifestationer som hålls brukar våra motståndare välja negativa teman som är fientliga till Israel. Medan vi nästan alltid kan välja positiva budskap. Vi älskar Israel både för vad hon är och för vad hon gör, vi firar alla hennes framgångar inom vetenskap, sport och kultur, och vi stöttar henne i motgångarna när uppblossande konflikter utlöser nya hatstormar i svenska medier.

Det skrivs förstås fortfarande många Israelfientliga inlägg i debatten, men jag börjar få en känsla av att den fientligheten börjar mattas av. Lögner om ”apartheid, etnisk rensning och illegal ockupation” framstår alltmer som en slags besvärjelser som förlorat sin verkan. En bredare svensk allmänhet har tröttnat på den typen av argumentation, och Vänskapsförbundet finns ständigt närvarande i debatten för att inte lämna lögnerna obesvarade.

Bli medlem hos oss!

Det finns två saker som mer än något annat underlättar mitt arbete för Vänskapsförbundet Sverige-Israel. Det ena är Israel med dess fantastiska förtjänster, och det andra är vänskapsförbundets medlemmar, engagerade, kunniga och positiva.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel har de senaste åren mer än fördubblat sitt medlemsantal. I sociala medier ser vi samma tillväxt. Jag tror att vår starka tillväxt i grunden beror på samma faktorer som gör det så lätt och roligt för mig att arbeta i organisationen: dels att vi som Israelvänner faktiskt har rätt, och dels att vi drivs av ett positivt budskap.

Jag hoppas att även Du vill stödja vårt arbete och därmed stärka Israels röst i den svenska debatten. Du blir enklast medlem genom denna länk: https://sverigeisrael.se/blimedlem Varmt välkommen!

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens/Keren Hayesods tidning Menorah 4/2019
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/

USA:s beslut öppnar för nya möjligheter till fred (av: Stefan Dozzi, Anders Engström)

Den officiella ståndpunkten att israeliska bosättningar på Västbanken inte är illegala, är inte bara juridiskt och moraliskt riktig, utan kan också skapa förutsättningar för en förnyad fredsprocess, menar debattörerna från Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Israeliska bosättningar på Väst­banken är inte illegala. Det officiella amerikanska tillkännagivandet är välkommet, men inte särskilt förvånande. Ståndpunkten är inte bara juridiskt och moraliskt riktig, utan kan också skapa förutsättningar för en förnyad fredsprocess.

Genom det amerikanska beslutet, uppbackat av framstående folkrättsexperter, står det klart att Israel har rätt att göra anspråk på Västbanken, och att även judar har rätt att bo där. Detta borde vara självklarheter.

Det amerikanska beslutet är viktigt av flera skäl. Det visar att det inte finns någon konsensus beträffande Västbankens legala status.

Folkrätten innehåller många viktiga moment som måste lyftas fram. Det gäller FN:s resolution 242, som uppenbart feltolkas avseende gränsdragningar och flyktingproblematik. Även San Remo-konferensens folkrättsliga följder för Israels gränser har hamnat i skymundan.

Och framför allt feltolkas den fjärde Genève­konventionens skrivningar om bosättningar, åtminstone när det gäller Israel.

Det går inte längre att slänga sig med termer som: ”Israels illegala bosättningar”, utan att bli ifrågasatt. Den som påstår att endast den ena sidans bosättningar skulle vara illegala, måste nu vara beredda att motivera sig. Därmed kommer debatten i högre grad att handla om historiska fakta, och mindre om politiskt befläckade vantolkningar av folkrätten.

Ett annat viktigt skäl handlar om den fastlåsta fredsprocessen mellan israeler och palestinier.

Frågan om israeliska bosättningar och judiska samhällen på Västbanken är inte så belastande för fredsprocessen som man ibland kan lockas att tro. Bosättningarna utgör bara några få procentenheter av Västbankens yta.

Och vad värre är, när palestinska ledare i fredsförslag erbjudits motsvarande nära 100 procent av Västbanken, så har man i alla fall sagt nej. (Se Clintons förslag år 2000, och Olmerts förslag 2008.)

Konflikten handlar ytterst om den palestinska sidans ovilja att acceptera en judisk stat över huvud taget.

Palestinierna torde vara den enda grupp i världshistorien som erbjudits en egen stat med internationell uppbackning, men valt att tacka nej.

Det palestinska ledarskapet motarbetar och förhindrar varje försök till konstruktiva fredsförhandlingar med Israel. Det är ett faktum att Israel vid åtskilliga tillfällen räckt ut en hand för fred och samexistens. Den palestinska sidans svar har i princip alltid varit fientlig retorik och terrorattacker mot Israel.

Likaså är FN:s uppbyggnad omöjlig i syfte att skapa fred. Det finns vid nästan varje givet tillfälle en automatisk majoritet mot Israel genom arabförbundets påverkan i FN – en djupt orättvis verklighet som ledningen i FN måste ändra på men aldrig gjort. När EU – och särskilt Sverige – ensidigt försöker pressa Israel till eftergifter gynnar inte heller det en fredlig lösning.

I stället för att möta israelerna i direkta fredsförhandlingar, väljer palestinierna att gå via FN och EU. Fredsförhandlingarna har därför varit låsta under mycket lång tid.

Den amerikanska markeringen förändrar dynamiken till fördel för en förhandlingslösning mellan parterna. Så snart palestinierna tjänar på förhandlingar kommer det palestinska ledarskapet att upptäcka att det är mycket närmare att ta sig från Ramallah till Jerusalem, än till New York eller Bryssel.

Vi ser fram emot en fred, och är tacksamma för alla faktorer som gör den möjlig.

Till alla våra medinvånare i Storbritannien (av: the Jewish Chronicle)

Till alla våra medinvånare i Storbritannien [inför valet]

Den här ledaren – och tidningens förstasida – vänder sig denna gång inte till vår vanliga läsekrets, utan till dem som normalt inte skulle läsa the Jewish Chronicle. Vi vänder oss med andra ord till icke-judar.

De allra flesta brittiska judar anser att Jeremy Corbin är en antisemit. I den alla senaste mätningen, förra månaden, var siffran 87 procent.

Det kan vara svårt att sätta sig in i hur en annan person eller annan grupp har det. Men vi tror att det är viktigt – och brådskande – att du gör det. Nästan hälften (47%) av Storbritanniens judar uppgav i samma undersökning att de skulle ”allvarligt överväga” att emigrera om Corbyn vinner valet den 12 december. Detta kanske kan ge en indikation på hur det känns att vara brittisk jude i en tid då den politiska oppositionen leds av en man som allmänt anses vara en antisemit.

Det finns rasism på alla sidor av politiken och den måste uppmärksammas varhelst den dyker upp. Historien har tvingat vårt samfund att snabbt kunna identifiera extremism – och Jeremy Corbyns val till partiledare för Labour 2015 var ett sådant exempel.

Genom hela sin karriär har han allierat sig med, och stöttat, antisemiter som Paul Eisen, Stephen Sizer och Raed Salah. Han har beskrivit organisationer som Hamas, vars stadgar uppmanar till utplånade av världens alla judar, som sina ”vänner”. Han har lagt en krans för att hedra terrorister som mördat judar. Han har förolämpat ”sionister” – antisemiters kodord när de i själva verket avser judar, eftersom de då tror att de kan komma undan – genom att påstå att de skulle sakna förmåga att förstå ”engelsk ironi”.

Det fanns en del som hoppades att han kunde förändras efter att han väl blivit val. Istället blev det tvärtom. Jeremy Corbyn, och Labours övriga ledarskap, har varit närmast totalt passiva inför partiets antisemiter. Dessa har därmed stärkts samtidigt som andra uppmuntrats.

Faktum är att Corbyn och hans allierade aktivt förhindrat att sätta in åtgärder mot rasisterna.

I stället för att lyssna och lära av de etablerade judiska organisationerna, som Board of Deputies och Jewish Leadership Council, har Corbyn mött dem och deras rekommendationer med förakt, för att i stället vända sig till perifera organisationer som upprättats endast i syfte att förneka antisemitismen inom Labour.

Är det så konstigt att judar oroar sig för en framtid där Corbyn skulle vara premiärminister?

Men ändå, trots allt detta, ser vi samtidigt hur det pågår en valrörelse där antisemitismen hos Corbyn och Labour endast nämns i förbifarten. Brexit, åtstramningarna, utbildningsväsendet, sjukvården och en mängd andra frågor är förstås mycket viktiga. Men hur kan rasismen hos en partiledare – och den allvarliga rädsla detta injagar hos en etnisk minoritet – inte utgöra en av de allra mest grundläggande frågorna?

Därför vill vi ha din uppmärksamhet. Om denne man skulle väljas till vår nästa premiärminister är budskapet tydligt: vår bestörtning över att han ges inflytande över brittisk politik, och vår rädsla inför vart det kan leda, är irrelevant.

Vi måste då dra slutsatsen att den rädslan och förfäran inte räknas.

Men vi tror att du bryr dig.

Vi tror att den överväldigande majoriteten av alla britter avskyr rasism. Vi ber dig bara att du agerar i enlighet med detta när du lägger din röst.

the Jewish Chronicle
The Jewish Chronicle (The JC) is a London-based Jewish weekly newspaper. Founded in 1841, it is the oldest continuously published Jewish newspaper in the world.

Ledare publicerad i the Jewish Chronicle 8 november 2019 (på tidningens förstasida!)
https://www.thejc.com/comment/leaders/to-all-our-fellow-british-citizens-1.491812

Iran håller EU gisslan i spelet om atomprogrammet (av: Matthew Karnitschnig, Politico)

Europeiska ledare låter ibland mer kritiska mot Trump än mot Teheran. För EU tycks det vara som att välja mellan pest eller kolera: den amerikanske presidenten Donald Trump eller Iran.

När Teheran nu kommer allt närmare utveckling av kärnvapen ökar även pressen på den europeiska unionen att välja sida i den konflikt man gjort allt för att hålla sig borta från.

Efter att USA i maj förra året drog sig ur 2015 års atomenergiavtal med Iran, så har Europa ansträngt sig till det allra yttersta för att bibehålla avtalet.

Trumps republikanska parti motsatte sig redan från början avtalet, känt som Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA). Presidenten har själv hävdat att avtalet på lång sikt inte förhindrar Iran från att skaffa kärnvapen.

Men för EU:s del utgjorde JCPOA en diplomatisk milstolpe – en prestation som unionens ledare trodde bekräftade EU:s förmåga att samarbeta inom utrikespolitiken.

Efter att Washington återinförde sanktioner mot Teheran, så uppmuntrade EU å sin sida de egna företagen att fortsätta handla med landet, och försökte även upprätta ett nytt internationellt betalningssystem för att kringgå amerikansk lagstiftning.

I flera månader försökte europeiska ledare att skyla över problemen genom att med jämna mellanrum göra uttalanden om att man stod fast vid det allt mer skakiga avtalet.

Men en serie av iranska brott mot JCPOA – inklusive otillåtet hög anrikning av uran – tvingar nu de europeiska ledarna att ompröva sin strategi.

Tyskland, Frankrike och Storbritannien har skrivit under avtalet och hör till de viktigaste enskilda aktörerna utöver EU. Centralt placerade källor hävdar att det enda gruppen kan enas om är att något måste göras. Frågan är vad.

Avtalet gör det möjligt för EU att aktivera en klausul om tvistlösning, en process som skulle kunna leda till att unionen i likhet med USA återinför sanktioner.

Ändå tycks Europa vara mer rädda för ett sådant resultat än vad Teheran är. Sedan den iranske presidenten Hassan Rouhani i juli deklarerade att hans land kommer att anrika uran ”till vilken nivå vi än behöver” har reaktionerna från europeiskt håll präglats av kraftfull retorik utan uppföljande åtgärder.

Som när FN:s atomenergiorgan (IAEA) nyligen rapporterade att Iran anrikade uran i en tidigare hemlig underjordisk anläggning, som västliga underrättelsekällor anser byggdes för framställande av kärnvapen, släppte de europeiska utrikesministrarna ett uttalande om att de var ’oerhört bekymrade’.

Sen gjorde de inget mer.

En del bedömare menar att det redan blivit för sent för Europa att agera.

’Utvecklingen har nu eskalerat till den grad att vi passerat den punkt där européerna kan agera effektivt. Europa skulle ha agerat för länge sedan’ sa Sascha Lohmann, analytiker vid German Institute for International and Security Affairs (SWP), en ledande europeisk tankesmedja inom internationella relationer som bl.a. förser den tyska regeringen med underlag.

Med andra ord: eftersom EU svarat undfallande på tidigare iranska avtalsöverträdelser och andra provokationer – som Irans misstänkta angrepp mot internationell trafik av oljetankers i Persiska viken, och bombningar av ett raffinaderi i Saudiarabien – har Europa förlorat den diplomatiska hävstång man kanske haft.

Ett år efter att USA inledde sin ”Maximum pressure”-kampanj” med förnyade sanktioner har det stått klart – särskilt för det iranska ledarskapet – att Europa saknar möjlighet att dämpa effekterna, och därmed har litet att erbjuda.

Det kanske tydligaste beviset är att Europas största företag ignorerat råden från de egna regeringarna för att i stället följa det amerikanska sanktionsprogrammet. Ett tyst erkännande av den amerikanska dominansen.

Ett annat tecken på Europas minskande inflytande kom i samband med FN:s årliga toppmöte för världsledare i september. Den franske presidenten Emmanuel Macron hade låtit installera en säker telefonförbindelse från den iranske presidentens hotellrum för att denne skulle kunna ringa till Trump därifrån. President Rouhani hade tidigare låtit förstå att han var intresserad av ett sådant samtal, men när det väl blev dags vägrade Rouhani i sista minuten, och förödmjukade därmed den franske ledaren som ägnat flera veckor åt att försöka sammanföra de båda sidorna.

Nu har EU:s roll som åskådare bekräftats än en gång.

Tusentals iranier har tagit sig ut på gatorna över hela landet medan tystnaden från de europeiska huvudstäderna varit öronbedövande.

Medan USA:s utrikesminister Mike Pompeo och andra amerikanska företrädare uttalat sitt stöd för de folkliga protesterna har europeiska politiker valt att tiga.

EU-kommissionen gjorde ett uttalande [18 november] som beklagade ’åsidosättandet av grundläggande friheter’ i Belarus, men förblev tyst beträffande Iran – trots att Amnesty International och andra grupper rapporterat om hur de iranska myndigheterna dödat dussintals demonstranter.

Men så har ju Europa också haft en lång tradition av att titta bort när den iranska regimen kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Varken regimens offentliga avrättningar av homosexuella eller andra övergrepp på hemmaplan, eller dess stöd till terrororganisationer i utlandet har fått Europa att stänga dörren.

Faktum är att framträdande europeiska tjänstemän – som EU:s ’utrikesminister’ Federica Mogherini – ibland låter mer kritiska mot Trumps administration än mot Irans brutala regim.

Detta beror delvis på ekonomin. Ledande europeiska aktörer, särskilt Frankrike och Tyskland, har länge sett det oljerika Iran med sina 80 miljoner invånare som en attraktiv handelspartner med outnyttjad potential.

Europeiska diplomater säger off the record att de klamrar sig fast vid atomavtalet av rädsla för att dess kollaps och förnyade sanktioner bara skulle provocera Iran ytterligare.

Trumpeffekten

Ett annat skäl till EU:s undfallenhet kan helt enkelt vara att man inte vill erkänna att Trump – en man många europeiska politiker haft svårt att dölja sin ovilja mot – skulle haft mer rätt om Iran man trodde.

Europeiska företrädare har länge påstått att Trump-administrationens strategi med ökat sanktionstryck skulle riskera att stärka det inhemska stödet för den islamiska regimen, att iranier skulle sluta upp kring sina ledare mot ’den stora Satan’, som USA kallas i iransk propaganda.

Den senaste vågen av iranska protester, där hundratals demonstranter dödats, och varit så stark att Irans ledare stängt av medborgarnas tillgång till Internet, tycks peka i en annan riktning.

Protestvågens utlösande faktor var regimens beslut att sluta subventionera bränsle. Det är svårt att hävda att de amerikanska sanktionerna som satt enormt tryck på Irans ekonomi inte skulle varit en bidragande faktor.

– I Iran leder den ekonomiska krisen till en bredare diskussion om politik, sa Bahnam Ben Taleblu, analytiker vid den USA-baserade tankesmedjan för utrikespolitik, Foundation for the Defence of Democracies.

– Detta motbevisar teorin om att utländskt tryck skulle leda till nationell enighet.

En anledning till européernas avvaktande hållning är att de hoppats på att nästa års presidentval i USA och 2021 års val i Iran kan förbättra läget.

Om man kan dra några slutsatser av den senaste tidens händelseutveckling har tiden redan runnit ut.

Matthew Karnitschnig

Publicerad i Politico Europe 21 november 2019
https://www.politico.eu/article/iran-europe-relationship-nuclear-weapons-protests/

Om skribenten:
https://www.politico.eu/author/matthew-karnitschnig/

– – –
Den 1 december meddelades att Sverige nu är ett av de nio EU-länder som anslutit sig till INSTEX, betalningssystemet som skapats för att kringgå de amerikanska sanktionerna mot Iran. /Red anm.

En definition av antisemitism (IHRA)

Statsminister Stefan Löfven har vid flera tillfällen sagt att han, regeringen och Sverige ställt sig bakom den arbetsdefinition av antisemitism som den internationella alliansen till minne av Förintelsen (IHRA) antog för ett par år sedan. Europaparlamentet har redan antagit definitionen och rekommenderar medlemsländerna att också omfatta den.

IHRA:s grundades på initiativ av Stefan Löfvens företrädare Göran Persson.

Nedanstående text är hämtad från IHRA:s hemsida.
– – –

IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Den internationella alliansen till minne av förintelsen (IHRA) förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000.

Den 26 maj 2016 antog de 31 medlemsstaterna i IHRA en arbetsdefinition av antisemitism som inte är rättsligt bindande:

”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.”

Följande exempel kan tjäna som illustrationer för att vägleda IHRA i dess arbete:

Yttringar av antisemitism kan bland annat riktas mot staten Israel, som uppfattas som ett judiskt samhälle. Sådan kritik mot Israel som går att jämföra med kritik som förs fram mot vilket annat land som helst kan däremot inte betraktas som antisemitisk. Antisemitism uttrycks ofta i form av påståenden om att judar konspirerar för att skada mänskligheten, och dessa påståenden utnyttjas ofta för att ge judar skulden för att något går fel. Sådana påståenden förekommer i tal, skrift, visuell form och som handlingar, och utnyttjar lömska stereotypier och negativa karaktärsdrag.

Aktuella exempel på antisemitism i det offentliga livet, medier, skolor, på arbetsplatser och inom det religiösa området kan innehålla, men är med hänsyn till det övergripande sammanhanget inte begränsade till följande:

  • Uppmana till, bistå eller motivera att judar dödas eller skadas i en radikal ideologis eller en extremistisk religions namn.
  • Framföra lögnaktiga, förnedrande, komprometterande eller stereotypa påståenden om judar i sig eller om judarnas kollektiva makt, såsom i synnerhet, men inte uteslutande, myten om en världsomfattande judisk sammansvärjning eller om judar som kontrollerar medierna, ekonomin, offentliga myndigheter eller andra samhällsinstitutioner.
  • Anklaga judarna som folk för att vara ansvariga för verkliga eller förmodade missgärningar som begåtts av en enda judisk person eller grupp, eller till och med för handlingar som begåtts av icke-judiska personer.
  • Förneka Nazitysklands, dess anhängares och medbrottslingars folkmord på judarna (förintelsen) som faktum, liksom dess omfattning och mekanismer (exempelvis gaskammare) under andra världskriget.
  • Anklaga judarna som folk eller Israel som stat för själva förintelsen eller för att överdriva den.
  • Anklaga judiska medborgare för att vara mer lojala mot Israel eller judarnas påstådda prioriteringar överallt i världen än mot sina egna nationers intressen.
  • Neka det judiska folket dess självbestämmanderätt, till exempel genom att hävda att staten Israels existens är ett rasistiskt företag.
  • Tillämpa dubbla standarder genom att avkräva Israel ett beteende som inte kan förväntas eller krävas av någon annan demokratisk nation.
  • Använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden att judar dödade Jesus eller begår ritualmord) såsom kännetecknande för Israel eller israeler.
  • Jämföra Israels nuvarande politik med nazisternas.
  • Hålla judar kollektivt ansvariga för staten Israels åtgärder.

Antisemitiska handlingar är kriminella när de definieras så i lagstiftningen (exempelvis förnekande av förintelsen eller spridning av antisemitiskt material i vissa länder).

Kriminella handlingar är antisemitiska när målen för attacker, oavsett om de är personer eller egendom, såsom byggnader, skolor, gudstjänstlokaler och kyrkogårdar, väljs eftersom de är, eller uppfattas vara, judiska eller förknippade med judar.

Antisemitisk diskriminering innebär att man nekar judar tillgång till möjligheter eller tjänster som är tillgängliga för andra. Sådan diskriminering är olaglig i många länder.

Den internationella alliansen till minne av förintelsen (IHRA)

Publicerat på IHRA:s hemsida
https://www.holocaustremembrance.com/sv/node/196

Nej, det var inte Israel som bröt vapenvilan (av: Anders Engström)

Tidigt på torsdagsmorgonen (14/11) inleddes en vapenvila mellan Israel och Palestinska Islamiska Jihad. Därför var det oväntat att Red Alert, en app på min mobil, vid flera tillfällen under dagen larmade för inkommande raketbeskjutning från Gazaremsan.

Nåväl, det är inte helt ovanligt att interna oenigheter och annat gör att det kommer efterslängar i de här sammanhangen. Den här gången valde Israel att slå tillbaka genom att angripa terrormål i södra Gazaremsan.Desto mer förvånad blev jag av nyhetsbyrån TT:s telegram, som under rubriken ”Ny israelisk lufträd mot Gaza” påstår att det var Israel som ”bröt det mindre än ett dygn gamla eldupphör som gällt i Gaza.”Jag tittar snabbt i israeliska medier, och där är förstås förloppet glasklart – redan i rubrikerna:

IDF launches fresh strikes in Gaza in response to rocket attacks
https://www.timesofisrael.com/idf-launches-fresh-strikes-in-gaza-in-response-to-rocket-attacks/

IDF strikes PIJ targets overnight following ceasefire breach
https://www.jpost.com/Breaking-News/Sirens-heard-in-Nahal-Oz-Tushia-Alumim-Kfar-Maimon-607874

Israel Strikes Islamic Jihad Positions Following Rockets Launched From Gaza After Cease-fire
https://www.haaretz.com/israel-news/islamic-jihad-israel-gaza-rockets-ceasefire-tel-aviv-hamas-syria-1.8122258

I sitt felaktiga telegram hänvisar TT till kollegorna Reuters och AFP. Kan de verkligen ha haft så fel? Jag tittar på deras underlag, men även där är förloppet riktigt:

Occasional rocket fire from Gaza and a retaliatory Israeli air strike broke the calm, but the ceasefire largely held.
https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians-violence/tenuous-calm-in-gaza-as-islamic-jihad-says-truce-reached-with-israel-idUSKBN1XO029

Five rockets were fired at Israel from Gaza after the ceasefire came into effect and air defences intercepted two of them /…/
https://www.afp.com/en/news/3954/ceasefire-takes-hold-after-deadly-israel-gaza-violence-doc-1m837i34

Avslutningsvis googlar jag nu på TT:s felaktiga utpekande av Israel och konstaterar att nyhetstelegrammet redan drabbat svenska tidningsläsare över hela Sverige – från Ystad Allehanda (YA) i söder till Norrländska Socialdemokraten (NSD) i norr. Och förstås rikstäckande tidningar som Aftonbladet och SvD.

Det rör sig om en enda mening, men den gör förstås hela skillnaden. Och när hela nyheten består av endast fem meningar framstår skuldbeläggningen desto tydligare.

Hur svårt kan det vara att få fram fem korrekta meningar i rad om den israelisk-palestinska konflikten? Och hur kommer det sig att det nästan alltid är Israel som har ”otur” i svensk nyhetsförmedling?

Anders Engström

Varför tiger Sverige när raketerna slår ner i israelernas vardag? (av: Anosh Ghasri)

Hur gick bussresan, cykelturen eller promenaden till skolan, eller jobbet, för dig och dina barn idag och igår? Det var förmodligen lite grått, kanske regnigt och sannolikt lite kallt. Men ni kom fram. Du kunde lämna dina barn på förskolan/skolan, bege dig till jobbet och sen hämta dem.

Det har, enligt samstämmiga uppgifter, avfyras 350 raketer från Gaza mot civila mål, som skolor, bussar och hus i Israel sen igår.

Det är, något grovt räknat, i snitt 14 raketer i timmen med målet att ödelägga hem, förskolor, infrastruktur, och inte minst att släcka så många liv som möjligt i Israel. På andra sidan, där raketerna slår ner, där barnen vanligtvis går i skolan och föräldrarna till jobbet på morgonen, finns världens enda judiska stat. Men det är också en stat där dess muslimska och kristna medborgare känner sig trygga (i många fall tryggare än i andra länder), något som inte bekommer Islamiska Jihad på Gaza.

Det är i snitt 14 raketer i timmen som avfyras mot olika platser i ett land som sett till ytan är ungefär lika stor som Småland. Avståndet från platsen där raketerna avfyras till målen är ungefär som avståndet mellan Kalmar och Växjö – eller som avståndet mellan Hagfors och Karlstad, eller Västerås och Stockholm för att ta andra exempel utanför Småland. Det är på den ytan som attackerna nu äger rum. Det är på den ytan som Israel måste försvara alla sina medborgare – oavsett tro och bakgrund.

Det är lite de här detaljerna som gemene man vanligtvis, men också nu, glömmer. Indignationen brukar vanligtvis vara öronbedövande när en större konflikt uppstår i den regionen, men nu, och ännu en gång, verkar inte ens något engagemang värt namnet kunna uppbådas. Vad hände med den sedvanliga ilskan? Vad hände med de sedvanliga ropen på solidaritet och rättvisa? Vadan denna tystnad?

Anosh Ghasri

Publicerat på Anosh Ghasris facebooksida 13 november 2019
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10159178489434251