Välkommen

Vi uppmärksammar Farhud, en bortglömd massaker på judar i Irak (av: Torbjörn Karfunkel)

I juni 1941 sedan genomfördes Farhud, den två dagar långa pogrom som kostade minst 145 judar livet i Bagdad. Händelsen markerade samtidigt början till slutet för mer än 2 500 år av judiskt liv i Irak. 

Mitt under brinnande världskrig skedde en massaker som hamnat i historisk skymundan. Det exakta händelseförloppet och antalet dödade är inte klarlagt, eftersom massakern ägde rum i det brittiskkontrollerade Irak. Varken irakiska eller brittiska makthavare hade intresse av att utreda händelserna – irakierna för att de var genuint ointresserade, och britterna för att de hade ett världskrig att utkämpa, och inte ville reta upp araberna för några judars skull.

1941 var Irak politiskt turbulent. Fram till första världskriget hade Irak varit en del av det ottomanska imperiet. Efter krigsslutet tilldelades Storbritannien mandat över Irak av Nationernas Förbund, och 1921 installerade de Faisal I som kung av Irak. 1941 var Faisals sexårige sonson, Faisal II, kung. På grund av hans låga ålder agerade farbrodern Abd al-Ilah förmyndarregent.

Landet var formellt allierat med Storbritannien i kriget. Samtidigt bedrev den tyska ambassaden i Bagdad sedan flera år antisemitisk propaganda, dels genom tidningen Al-alam Al-arabi som de köpt och dels genom att publicera en arabisk översättning av ”Mein Kampf”. De hade också hjälpt till att grunda al-Futuwa, en fascistisk ungdomsrörelse med Hitlerjugend som modell.

Från mars 1940 var nationalisten Rashid Ali premiärminister, vilket ledde till konfrontation med britterna. Han tillät inte brittiska trupper passera genom Irak på väg till fronten, vägrade bryta banden till Mussolinis Italien och förhandlade om tyskt stöd för sin regering. Efter ekonomiska sanktioner och brittiska militära framgångar i Nordafrika tappade hans regering stöd, och han tvingades avgå i januari 1941.

Tillsammans med fyra ledande officerare iscensatte Rashid Ali en kupp i april, i syfte att alliera Irak med Tyskland, och regenten flydde landet. Utlovat tyskt stöd till kuppmakarna uteblev – endast 26 tyska stridsflygplan sattes in, utan resultat – och på några veckor besegrades Rashid Alis kuppmakare av brittiska trupper i samarbete med Arablegionen från Transjordanien. Vapenstilleståndet undertecknades den 31 maj. Rashid Ali flydde till Iran och, när Iran senare samma år invaderades av britter och ryssar, vidare till Berlin där han erkändes som ledare för Iraks exilregering och där han stannade resten av kriget. När vapenstilleståndet undertecknades stod de brittiska trupperna utanför Bagdad. De gick inte in i staden förrän två dagar senare, och det var under dessa dagar den stora pogromen skedde.

Hur pogromen började råder det delade meningar om, men de flesta tycks överens om att den första attacken skedde vid bron al-Khurr i en muslimsk del av västra Bagdad. Vissa hävdar att åsynen av judar som firade skördehögtiden Shavuot av fascisterna tolkades som att de firade att kuppen hade misslyckats. Enligt denna version var det judar som passerade bron på väg till översteprästen Joshuas grav som blev pogromens första offer. En annan version är att det var judiska dignitärer på väg tillbaka från en mottagning för den återvändande regenten som först attackerades.

Oavsett vilka som var de första offren, så tycks det som om pogromen var välplanerad. Dagarna innan hade ungfascisterna i al-Futuwa märkt ut judars hem med röda handavtryck. På affärer ägda av muslimer hade ordet muslim målats, så att de skulle undgå plundring, och antisemitiska budskap hade klottrats på väggar och spridits i arabiska radiosändningar. Framför allt föregicks den första attacken samma dag av uppvigling i al-Gaylani-moskén, en av Bagdads största och äldsta moskéer, i närheten av den första attacken. Därefter spred sig våldet fort. Hur många som mördades vet ingen. Siffrorna varierar mellan 145 och 600. En överlevande som lyckades gömma sig berättar om gravida kvinnor som våldtogs för att sedan sprättas upp, och om hur irakiska soldater tog småbarn från deras föräldrar och slet armarna av småflickor för att stjäla deras armband. Sjukhus vägrade ge sårade judar vård, och judiska sköterskor har vittnat om att sårade judar medvetet förgiftades på order av dekanus för den medicinska fakulteten. Våldet pågick från söndag förmiddag till måndag kväll, då britterna införde utegångsförbud. Minst 586 judiska affärer plundrades och 99 hem brändes ner. Den sanna siffran ligger antagligen mycket högre.

Som i alla liknande historier finns det även hjältar. Många judar räddades av sina muslimska grannar. En överlevande berättar att grannen som gömde dem bad om ursäkt för att hon inte hade kosherkött att bjuda på.

En mycket central person i denna vämjeliga historia är Mohammad Amin al-Husseini, stormufti av Jerusalem. Han tillhörde en av de två mäktiga klanerna i Jerusalem på tidigt 1900-tal – Husseini och Nashashibi. När det var dags att välja ny stormufti 1921 fick Mohammad Amin minst röster av alla fyra kandidater. De övriga kandidaterna var Nashashibier. Han utsågs ändå till stormufti av Storbritanniens kommissionär Herbert Samuel, eftersom Samuel ville balansera föregående års skifte av borgmästare från en Husseini till en Nashashibi. Husseini var antisemit ut i fingerspetsarna, vilket han fick utlopp för redan 1929.

När det ottomanska riket föll och britterna av Nationernas Förbund fick mandat över Israel/Palestina, så förpliktigades de att bibehålla status quo vid klagomuren, judarnas heligaste plats. Den muslimska lagen påbjöd att judar som ville be vid klagomuren skulle be tyst, de fick inte sitta ner, och de fick inte skilja män från kvinnor. På Försoningsdagen, judarnas heligaste dag, 1928 tog judar med sig bänkar att sitta på och en skärm att skilja män från kvinnor med. Detta upprörde muslimers känslor från Indien till London, och Husseini kallade till konferens i Jerusalem mot judars rätt att sitta ned vid klagomuren.

Han såg sedan till att böneutroparna i möjligaste mån störde judar vid klagomuren, och tillät att mulåsnor fraktades förbi muren, med avföring och latrinlukt som oundviklig följd. När så judarna än en gång satte sig på bänkar, vid den judiska högtiden Tisha Be’av den 15 augusti 1929, var måttet rågat. En våg av våld svepte genom det brittiska Palestinamandatet. Det började i Jerusalem med det vanliga slagordet ”Itbach al-Yahood!” (slakta judarna). Knivar, påkar och yxor blev tillhyggen. Engelsmännen kallade efter förstärkningar från Bagdad, men det hjälpte föga. Den 23–24 augusti drabbades Hebron, där 67 judar mördades. Även i Jerusalem och Safed skedde pogromer.

Stormuftin var den drivande motorn bakom pogromerna 1929, och även bakom det utdragna arabiska upproret mot britterna 1936–39, vilket till slut tvingade honom att fly Jerusalem. Den första anhalten blev Bagdad, där han tillsammans med cirka 400 högutbildade landsmän – läkare, lärare, politiker – i flera år bedrev extrem antisemitisk propaganda i samarbete med den tyska ambassaden.

Liksom Rashid Ali tvingades Husseini fly till Iran när kuppen misslyckades och även han hamnade därpå i Berlin. Husseini antog däremot en större roll än Rashid Ali i kriget. Husseini rekryterade bosniska muslimer till SS, vilka tillsammans med kroatiska Ustaša förde ett grymt utrotningskrig mot romer, judar och framför allt serber. Han inspekterade även förintelseläger och gjorde radiosändningar över Mellanöstern via en sändare i italienska Bari.

När Farhud skedde utgjorde judar cirka 3 procent av Iraks befolkning, ungefär 140000 människor. Deras ursprung står att finna framför allt i babyloniernas erövring av Israel och ödeläggelse av templet år 586 f Kr, den så kallade ”babyloniska fångenskapen”. I århundraden var Irak rentav centrum för judendomen. Här finns heliga gravar och den babyloniska Talmud skrevs här under århundradena före Muhammed.

Historikern Bernard Lewis framhäver i sin bok ”Jews of Islam” (1987) att det mesta som skrivits om tolerans och intolerans i den muslimska världen har dominerats av två stereotypa bilder. Den ena bilden är den av en fanatisk arabisk krigare som stormar fram till häst med Koranen i ena handen och svärdet i den andra, och tvingar sina offer att välja mellan de två. Den andra bilden målar upp en utopi där män och kvinnor av olika raser och tro levde sida vid sida i en guldålder av obruten harmoni, åtnjöt lika rättigheter och möjligheter och arbetade tillsammans för att främja civilisationen. Båda dessa bilder är befängda förvrängningar, men båda innehåller element av sanning. Intressant nog, påpekar Lewis, är båda dessa stereotypa bilder av relativt sent datum och de har inte sitt ursprung i muslimska länder, utan i västvärlden.

För både kristna och muslimer är tolerans en ny dygd och intolerans ett nytt brott. Ända till jämförelsevis moderna tider har det kristna Europa varken prisat eller praktiserat tolerans, och tog ingen större anstöt av andras intolerans. Islam anklagades inte för att dess läror påtvingades människor med våld – det sågs som normalt och naturligt – utan för att dess läror var falska. Likaledes är det först på senare tid som islams apologeter börjat hävda att icke-muslimer varit jämställda med muslimer under islams styre. Traditionella muslimska samhällen varken beviljade sådan jämställdhet eller låtsades att de gjorde det. I själva verket skulle sådan jämställdhet ha betraktats som tjänstefel.

Fysisk förföljelse som under Farhud var ovanlig men långt ifrån unik. Från Mashhad (Iran) i öst till Marrakesh i väst har judar fått sätta livet till. I det för sin tolerans så hyllade moriska väldet i Spanien skedde en av de värsta massakrerna år 1066 som krävde flera tusen judars liv. Men massakrer tillhörde ändå ovanligheterna.

För det mesta gällde olika grader av underordning, och vilka uttryck det tog sig varierade stort med tid och geografi. Allmänt gällde att icke-muslimer tvingades betala en extra skatt, jizya, men det gav aldrig någon garanti för säkerhet.

Beroende på nycker från härskaren för dagen fanns andra regler – deras byggnader fick inte vara högre än muslimers byggnader, änkor fråntogs sina barn, kvinnor tvingades ha olikfärgade skor, att rida på häst eller kamel var förbehållet muslimer och så vidare. Den gula tygstjärnan var inte heller en europeisk uppfinning, utan ett lån från tidiga islamska regler. Redan år 807 införde kalifen Harun al-Rashid lagen om gula tygmärken för judar och blå för kristna.

Antisemitismen i arabvärlden har ändrat karaktär. Traditionellt sågs judar som underlägsna och harmlösa, men i dag har den europeiska stereotypa bilden av judisk makt och konspiration fått fotfäste.

I Irak hade judiskt liv blomstrat i mer än 2500 år, men efter Iraks självständighet 1932 blev situationen allt kärvare. 1934 avskedades många judar från offentliga poster, och deras tillgång till högre utbildning begränsades. Nationalismens spridning i arabvärlden blev slutet för judiskt liv. Från de franska kolonierna i Nordafrika flyttade många judar till Frankrike, men de flesta flydde under hot till Israel, där deras ättlingar i dag utgör ungefär hälften av den judiska befolkningen. Hem och ägodelar nationaliserades eller plundrades av grannar.

På 1940-talet fanns mellan 850000 och 1 miljon judar från Marocko till Afghanistan. I dag finns bara spillror kvar. Den största spillran, omkring 20000, finns i Iran. I Marocko finns kanske 5000 kvar av det som för 70 år sen var över en kvarts miljon. Av Iraks 140000 judar finns i dagsläget endast ett tiotal kvar, i Bagdad och Kurdistan.

Torbjörn Karfunkel
Tidigare svensk representant i organisationen Justice for Jews from Arab Countries.

Artikeln är publicerad i SvD Kultur 1 juni 2011
http://www.svd.se/kultur/understrecket/70-ar-sedan-bortglomd-massaker-i-irak_6211489.svd

Den israeliske konstnären Nessim Zalayet, själv född i Irak, avbildar Farhud.