Välkommen

Vi har redan lärt oss något viktigt av fredsavtalet med UAE! (av: Hillel Frisch)

Det har redan gjorts många analyser som tagit upp följderna av fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten. En del av dem har med rätta noterat att överenskommelsen visserligen är Israels tredje fredsavtal med ett arabland, men det första som utlovar en varm fred. Detta utgör en skarp kontrast mot Israels tidigare avtalspartners Egypten och Jordanien, som begränsats till snäva personliga, diplomatiska och säkerhetsrelaterade kontakter. Beträffande Egypten har man knappt kommit ens så långt.

Hosni Mubarak styrde Egypten under 30 år, men gjorde aldrig något officiellt besök i Israel, trots att det ligger mindre än en timmas flygresa bort. Inte heller Jordaniens kung Abdullah har gjort något sådant besök under det dryga decennium han suttit på sin post. Ändå har han vid flera tillfällen tagit sig till näraliggande Ramallah för att möta den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas.

Israel har haft fred med Egypten i nästan ett halvt sekel, men inte ett enda egyptiskt fotbollslag har någonsin spelat mot ett israeliskt lag – varken i Israel eller någon annanstans. Inte en enda delegation från något egyptiskt universitet har någonsin besökt några israeliska kollegor – än mindre inlett ett gemensamt projekt. Inte en enda egyptisk kulturensamble har någonsin besökt Israel. Det finns ett fåtal exempel på hur enstaka egyptiska artister kommit till Israel – främst för att framträda inför israeliska araber – men de förödmjukades och hotades efter sin hemkomst. Så stark var kraften i Arabvärldens bojkott mot ”normalisering”.

Många har konstaterat att fredsavtalet med UAE undertecknats under helt andra omständigheter än de två tidigare. Det finns stora förväntningar på att avtalet kommer att följas av en eller flera liknande överenskommelser med andra stater, särskilt andra Gulfstater och Saudiarabien. Sådana förväntningar fanns inte när avtalen med Egypten och Jordanien slöts.

Avtalet mellan Israel och UAE har redan uppnått en viktig sak. Många har missat den, kanske eftersom det handlar om något som INTE inträffade: de folkliga protesterna uteblev.

Inte ens när ett El Al-plan fyllt med officiella israeliska företrädare, investerare och affärsmän, flög till UAE över saudiskt territorium med det uttalade målet att skapa en varm fred, förekom det några demonstrationer i arabvärlden. I Amman, Beirut, Tunis, Alger och Rabat, där det brukar hållas välbesökta demonstrationer mot israelisk ”ockupation”, mot israeliskt ”vanhelgande” av al-Aqsa, och andra anklagelser riktade mot Israel, var det nu tyst. Åtminstone på gatunivå.

Det fanns förstås högljudda röster som klandrade UAE för normaliseringen av relationerna med Israel, men dessa röster kom framförallt från de dinosaurieliknande instutioner som dominerar Arabvärldens landskap, och som ofta är föremål för folkliga demonstrationer. Dessa aktörer inkluderar organisationer kopplade till Arabförbundet, officiella fackföreningar, och olika politiska rörelser som alla kännetecknas av ett fossilt ledarskap som suttit i 25 år eller mer.

Till och med bland vanliga palestinier var protesterna ytterst små. På foton från såväl Västbanken som Gazaremsan ser man något dussintal demonstranter som bränner avbildningar av Netanyahu, Trump och UAE:s president Shejk bin Zayed. Demonstranterna var inte bara få till antalet utan tillhörde dessutom den äldre generationen.

Vi kan vara säkra på att även om avsaknaden av demonstrationer inte märktes för den breda allmänheten, så noterades den med all säkerhet av de styrande i Mellanöstern och deras våldsamma lydorganisationer. För de ledare som klokt nog strävar efter att etablera förbindelser med Israel var de uteblivna demonstrationerna uppmuntrande, eftersom känslan av fara från ”den arabiska gatan” därmed minskar.

För Iran och de våldsamma organisationer regimen styr, är erfarenheten både påtaglig och smärtsam. Det Palestinakort man under årtionden spelat ut som trumf är uppenbarligen inte särskilt värdefullt längre. Man skall dessutom se avsaknaden av Palestinarelaterade protester i kontrast mot de växande demonstrationer som faktiskt äger rum i Libanon och Irak, och som handlar om den iranska regimens inblandning i deras inre angelägenheter.

Även om avsaknaden av egentliga protester mot de förbättrade relationerna mellan Israel och UAE kan ha kommit som en överraskning, är det ändå ytterligare ett tecken på en långsiktig process där den politiska mognaden ökar hos den arabiskspråkiga allmänheten. Den tidigare senatorn och Harvardprofessorn Patrick Moynihan myntade det berömda uttrycket att ”all politik är lokal” [all politics are local]. Och faktum är att mogna demokratier ofta kännetecknas av befolkningar som värderar lokala intressen och välfärdsfrågor högre än universella problem.

De arabiskspråkiga befolkningarna i Mellanöstern har gradvis gått i den riktningen sedan pan-arabismens storhetstid på 1950- och 1960-talet. Under de massiva protester som inleddes för knappt tio år sedan, uttryckte bedömare förvåning över hur liten uppmärksamhet som riktades mot palestinska och andra regionala frågor, och hur mycket engagemang allmänheten visade inför att lösa inhemska problem.

I dagens Mellanöstern ropar befolkningarna inte längre efter pan-arabisk enhet, pan-islamsk enhet, kalifatet, eller (beträffande Turkiet och Iran) imperiebyggande. De vill ha bättre social välfärd, bättre ekonomiska förutsättningar, god utbildning, innovationer, och rättsstatliga principer som likhet inför lagen på hemmaplan.

De förbättrade relationerna mellan Israel och Förenade Arabemiraten passar in väl i detta sammanhang. De araber som idag ger sig ut på gatorna anser inte att palestiniernas nationalistiska visioner förtjänar mer engagemang än deras egen kamp för en bättre framtid på hemmaplan. I Iran är befolkningen allt mindre villig att underordna sig regimens policy att hålla igång konflikter och sprida nationens resurser på deras bekostnad.

Hillel Frisch
Prof. Hillel Frisch is a professor of political studies and Middle East studies at Bar-Ilan University and a senior research associate at the Begin-Sadat Center for Strategic Studies.

Publicerad hos BESA, The Begin-Sadat Center for Strategic Studies, 3 september 2020
https://besacenter.org/perspectives-papers/israel-uae-peace-protest/