Varför tiger Sverige när raketerna slår ner i israelernas vardag? (av: Anosh Ghasri)

Hur gick bussresan, cykelturen eller promenaden till skolan, eller jobbet, för dig och dina barn idag och igår? Det var förmodligen lite grått, kanske regnigt och sannolikt lite kallt. Men ni kom fram. Du kunde lämna dina barn på förskolan/skolan, bege dig till jobbet och sen hämta dem.

Det har, enligt samstämmiga uppgifter, avfyras 350 raketer från Gaza mot civila mål, som skolor, bussar och hus i Israel sen igår.

Det är, något grovt räknat, i snitt 14 raketer i timmen med målet att ödelägga hem, förskolor, infrastruktur, och inte minst att släcka så många liv som möjligt i Israel. På andra sidan, där raketerna slår ner, där barnen vanligtvis går i skolan och föräldrarna till jobbet på morgonen, finns världens enda judiska stat. Men det är också en stat där dess muslimska och kristna medborgare känner sig trygga (i många fall tryggare än i andra länder), något som inte bekommer Islamiska Jihad på Gaza.

Det är i snitt 14 raketer i timmen som avfyras mot olika platser i ett land som sett till ytan är ungefär lika stor som Småland. Avståndet från platsen där raketerna avfyras till målen är ungefär som avståndet mellan Kalmar och Växjö – eller som avståndet mellan Hagfors och Karlstad, eller Västerås och Stockholm för att ta andra exempel utanför Småland. Det är på den ytan som attackerna nu äger rum. Det är på den ytan som Israel måste försvara alla sina medborgare – oavsett tro och bakgrund.

Det är lite de här detaljerna som gemene man vanligtvis, men också nu, glömmer. Indignationen brukar vanligtvis vara öronbedövande när en större konflikt uppstår i den regionen, men nu, och ännu en gång, verkar inte ens något engagemang värt namnet kunna uppbådas. Vad hände med den sedvanliga ilskan? Vad hände med de sedvanliga ropen på solidaritet och rättvisa? Vadan denna tystnad?

Anosh Ghasri

Publicerat på Anosh Ghasris facebooksida 13 november 2019
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10159178489434251