Välkommen

Varför byggdes ”muren”? (av: Christina Toledano Åsbrink)

Nästan alla som kommer till Israel och får se ”muren”, frågar varför den byggdes och varför den fortfarande är kvar. Även de som aldrig varit i Israel kommenterar och frågar om denna mur.

Jag ska försöka svara på frågan genom ett personligt exempel. Men först lite kalla fakta:

• Under den andra intifadan, al-Aqsaintifadan, som pågick i fem hela år (september 2000–december 2005) mördades drygt 1 100 israeler och drygt 8 300 skadades, många för livet. Självmordsbombare sprängde sig i luften varje vecka på platser med mycket folk, som till exempel i bussar och på restauranger.

• Muren påbörjades 2003 som en säkerhetsbarriär mot självmordsbombarna. Den är cirka 700 kilometer lång och var på sin tid det dyraste infrastrukturella projekt Israel hade åtagit sig. Mindre än tio procent utgörs av en 8,5 meter hög betongmur, resten är ett elektroniskt övervakat stängsel. Barriären har nästan helt eliminerat självmordsbombarnas intrång! Den räddar alltså liv.

• Säkerhetsbarriären är temporär, det vill säga, om den palestinska sidan lovar fred, tas den bort. En ganska enkel ekvation.

• Intifada betyder ungefär ”uppror” på arabiska, och kom att användas av palestinierna mot vad de uppfattade som sin fiende, Israel. Deras ledare fortsätter att uppmuntra till en tredje intifada.

Nedan är ett, av otaliga, exempel på hur vardagen och verkligheten såg ut under den fruktansvärda tid som den andra intifadan pågick. Jag vill alltså att ni ska förstå att följande var  vardag under dessa år, och jag vill också att ni ska förstå smärtan, ilskan och förtvivlan som alla israeler kände eftersom alla var drabbade, inklusive jag själv.

En söndag i oktober 2003 kommer jag till skolan, där jag jobbar som engelsklärare. Under helgen har jag med flit undvikit att lyssna på nyheterna och är därför totalt ovetande om vad som hänt. I lärarrummet är stämningen tryckt, och en bild på en av mina studenter står på ett stativ med minnestext på.

Jag vågar knappt fråga vad som hänt med tanke på det säkerhetsmässiga läget i Israel. Svaret kan bara vara hemskt, och det är det. Mycket mer än jag kan ana.

Min student, Tzalik, eller Bezalel (30 år), går konditorlinjen, och i torsdags bakade han en födelsedagstårta åt sin son Liran, som skulle fylla 4 år veckan efter. Tårtan har Tzalik ställt i det stora kylskåpet som konditorerna använder för sina kreationer. På lördagen firar Tzalik sonens födelsedag på restaurang Maxim i Haifa, tillsammans med sin fru, Keren (29 år), sin dotter Noya (1 år) och sin mamma Bruria (59 år).

Bäst de alla sitter och äter, kliver en kvinnlig självmordsbombare in på restaurangen. Hennes namn är inte värdigt att nämnas. Hon ställer sig jämte Noya, som sitter i sin barnvagn, och spränger sig själv i luften. I ett slag mördar hon 21 oskyldiga människor, och skadar 58 lika oskyldiga människor.

Kvar av Tzalik och hans familj är bara födelsedagstårtan till Liran, den tårta som nu ingen vågar röra i det stora kylskåpet i skolan.

Som i en dimma går jag till dagens första lektion, en klass på cirka 20 judiska tjejer och en muslimsk kille. Mitt i undervisningen kommer jag till insikt om vad som hänt och brister ut i hulkande gråt. När mina studenter förstår vad det handlar om, utbryter pandemonium i klassrummet.

En av tjejerna blir hysterisk och skriker på en muslimsk kille, som i sin tur börjar gråta. Det visar sig att hon och flera andra i klassen har familj och vänner som också mördats av självmordsbombare. Vårt lilla klassrum blir hela Israel på några sekunder. Efter kaoset lyckas jag dock få alla att sätta sig ner på golvet, där var och en får säga och ge uttryck för precis vad de känner, i tur och ordning. Till slut sitter vi alla i en stor ring, håller varandras händer, gråter och förlåter.

Samma dag har vi senare krismöte på skolan. Vi lärare sätter ihop ett minneshäfte över Tzalik, som vi överlämnar till hans efterlevande – far och två systrar som inte var med på restaurangen den ödesdigra dagen. Jag är helt utan ord då vi lämnar över häftet, för inga ord i världen kan ge uttryck för allas våra känslor denna hemska dag.

Nu vill jag att ni läsare sätter er in i hur drygt 1 100 (egentligen 9 400) liknande situationer utspelade sig under denna tid – över hela Israel. Smärtan sliter i kroppen på oss som fortfarande är i livet. Ondskan slet sönder dem som inte överlevde.

Löfte om fred finns inte på den palestinska sidan. Tvärtom. Det palestinska ledarskapet belönar terrorister finansiellt (cirka 1,5 miljarder kronor under 2019), bland annt med hjälp av oavbrutet svenskt bistånd som okontrollerat öses över dem. UNRWA fortsätter att indoktrinera barn till att bli jihadister, där mord på en jude är likvärdigt med himmelriket. Omvärlden håller tyst när palestinsk terror drabbar judar, samt då palestinier hyllar Hitler och lovar att fullfölja hans plan.

Endast när Israel försvarar sig blir medierna intresserade – intresserade av att anklaga Israel.

Därför byggdes muren, och därför står den kvar.

Israelkommentar publicerad i Världen idag 6 februari 2020
https://www.varldenidag.se/israelkommentar/varfor-byggdes-muren/reptau!L2aIyX6Xdvc@JTICpB5YVg/