Välkommen

USA:s beslut öppnar för nya möjligheter till fred (av: Stefan Dozzi, Anders Engström)

Den officiella ståndpunkten att israeliska bosättningar på Västbanken inte är illegala, är inte bara juridiskt och moraliskt riktig, utan kan också skapa förutsättningar för en förnyad fredsprocess, menar debattörerna från Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Israeliska bosättningar på Väst­banken är inte illegala. Det officiella amerikanska tillkännagivandet är välkommet, men inte särskilt förvånande. Ståndpunkten är inte bara juridiskt och moraliskt riktig, utan kan också skapa förutsättningar för en förnyad fredsprocess.

Genom det amerikanska beslutet, uppbackat av framstående folkrättsexperter, står det klart att Israel har rätt att göra anspråk på Västbanken, och att även judar har rätt att bo där. Detta borde vara självklarheter.

Det amerikanska beslutet är viktigt av flera skäl. Det visar att det inte finns någon konsensus beträffande Västbankens legala status.

Folkrätten innehåller många viktiga moment som måste lyftas fram. Det gäller FN:s resolution 242, som uppenbart feltolkas avseende gränsdragningar och flyktingproblematik. Även San Remo-konferensens folkrättsliga följder för Israels gränser har hamnat i skymundan.

Och framför allt feltolkas den fjärde Genève­konventionens skrivningar om bosättningar, åtminstone när det gäller Israel.

Det går inte längre att slänga sig med termer som: ”Israels illegala bosättningar”, utan att bli ifrågasatt. Den som påstår att endast den ena sidans bosättningar skulle vara illegala, måste nu vara beredda att motivera sig. Därmed kommer debatten i högre grad att handla om historiska fakta, och mindre om politiskt befläckade vantolkningar av folkrätten.

Ett annat viktigt skäl handlar om den fastlåsta fredsprocessen mellan israeler och palestinier.

Frågan om israeliska bosättningar och judiska samhällen på Västbanken är inte så belastande för fredsprocessen som man ibland kan lockas att tro. Bosättningarna utgör bara några få procentenheter av Västbankens yta.

Och vad värre är, när palestinska ledare i fredsförslag erbjudits motsvarande nära 100 procent av Västbanken, så har man i alla fall sagt nej. (Se Clintons förslag år 2000, och Olmerts förslag 2008.)

Konflikten handlar ytterst om den palestinska sidans ovilja att acceptera en judisk stat över huvud taget.

Palestinierna torde vara den enda grupp i världshistorien som erbjudits en egen stat med internationell uppbackning, men valt att tacka nej.

Det palestinska ledarskapet motarbetar och förhindrar varje försök till konstruktiva fredsförhandlingar med Israel. Det är ett faktum att Israel vid åtskilliga tillfällen räckt ut en hand för fred och samexistens. Den palestinska sidans svar har i princip alltid varit fientlig retorik och terrorattacker mot Israel.

Likaså är FN:s uppbyggnad omöjlig i syfte att skapa fred. Det finns vid nästan varje givet tillfälle en automatisk majoritet mot Israel genom arabförbundets påverkan i FN – en djupt orättvis verklighet som ledningen i FN måste ändra på men aldrig gjort. När EU – och särskilt Sverige – ensidigt försöker pressa Israel till eftergifter gynnar inte heller det en fredlig lösning.

I stället för att möta israelerna i direkta fredsförhandlingar, väljer palestinierna att gå via FN och EU. Fredsförhandlingarna har därför varit låsta under mycket lång tid.

Den amerikanska markeringen förändrar dynamiken till fördel för en förhandlingslösning mellan parterna. Så snart palestinierna tjänar på förhandlingar kommer det palestinska ledarskapet att upptäcka att det är mycket närmare att ta sig från Ramallah till Jerusalem, än till New York eller Bryssel.

Vi ser fram emot en fred, och är tacksamma för alla faktorer som gör den möjlig.