Kyrkan och Israel (av: Bengt-Ove Andersson)

För att förstå kyrkans inställning till Israel måste man tveklöst gå tillbaka ända till kristendomens första århundraden. Efter att de judekristna till en början setts som en ny gren av judendomen skedde en brytning vid början av det andra århundradet. Tongivande kyrkofäder som Augustinus och Johannes av Korset formulerade tesen om judarna som Gudsmördare, och gjorde det till en Gudi välbehaglig gärning för kristna att förfölja judar. Även ersättningsteologin hade sin början där, den lära enligt vilken Guds förbund med det israeliska folket hade brutits i och med att de inte som nation tog emot Jesus Kristus som sin messias. Man lärde att de nu var förkastade av Gud, och att alla löften till Israel nu övergick på kyrkan: ”det nya Israel”.

Dessa läror har tyvärr i hög grad präglat kyrkans inställning till det judiska folket genom hela kyrkohistorien och varit en ursäkt för antisemitism, pogromer och massmord på judar. Även Martin Luther skrev en bok, ”Om judarna och deras lögner”, och det må vara till hans eviga skam att Hermann Göring citerade Luther till sitt försvar när han stod inför rätta i Nürnberg. Och när två av påven utsända försiktigt kritiserade Hitler på 30-talet för hans tvångslagar för judar, lär han ha yttrat: ”Jag fullföljer ju bara vad ni har gjort i snart 2 000 år.” Dock vore det fel att måla bilden enbart svart. Det fanns många kloka kristna, såväl enskilda som präster och biskopar, som förstod att antisemitism är något ont och som talade mot detta.

En annan sak som utgjorde en svår stötesten och skiljemur mellan de två religionerna var de tvångsomvändelser av judar som ägde rum under medeltiden.

Om man kan säga att det skedde en objektifiering av judarna som Gudsfiender under många hundra år, så skedde en förändring på 1800-talet i vissa läger, även om det också här rörde sig om en objektifiering. Det var framför allt i England, där många kristna – inte få i hög ställning – nu läste Bibelns profetior om det judiska folkets återvändande till Löfteslandet, Israel, och såg det som en from gärning att bereda marken för detta, och det Ottomanska riket som länge befunnit sig i förfall visade ju föga intresse för det steniga och försummade område som en gång hade varit Israel.

Det var alltså det kristna England som på flera sätt beredde vägen för ett återvändande av det judiska folket till deras urgamla hemland. När Turkiet besegrats under första världskriget och britterna hade kontroll över stora delar av Mellanöstern, låg vägen plötsligt fri, och Balfourdeklarationen 1917 blev löftet om att bistå vid skapandet av ”ett judiskt nationalhem” i deras gamla hemland. Det löftet höll man dessvärre inte av politiska och ekonomiska skäl (läs: olja).

När staten Israel var ett faktum 1948 sågs detta av många kristna som profetiskt, särskilt bland de nyare kyrkor och väckelserörelser som vuxit fram de föregående 100 åren. Samtidigt hade Förintelsens fasor blivit uppenbara för hela världen, och den antisemitism som funnits kvar som en underström i flera gamla kyrkor var plötsligt inte salongsfähig längre.

Jag menar att vid den här tiden började ske en uppdelning bland de kristna:

A: De som såg kristenhetens skuld mot det judiska folket och som nu stödde kvarlevans rätt att återvända till sitt gamla land. De såg judarna som sina andliga storebröder och ville nu verka för att bryta ner den skiljemur som byggts upp under nästan 2 000 år. Och när Israel utsätts för orättvisa anklagelser känner de sig manade att stå upp till deras försvar.

B: De som huvudsakligen objektifierade judarna som en del i en profetisk uppfyllelse och nu stödde judarna och Israel, inte främst för att de bar kärlek till dem i hjärtat utan för att Bibeln uppmanar till att välsigna dem.

C: De hos vilka den gamla kristna antisemitismen och ersättningsteologin aldrig har rotats ut. De kan visserligen tala med darr i rösten om judarna och Förintelsen men kniper ihop läpparna och får något hårt i blicken när Israel kommer på tal. För dessa har Israel helt enkelt tagit judarnas plats som den föraktade. Dessa återfinns ofta till vänster på den politiska skalan.

Detta är givetvis en grov uppdelning, med tanke på textutrymmet, och bland de i grupp A finns också många som visserligen har stor respekt för de bibliska utsagorna om Israel, men för vilka detta inte är huvudmotivet.

I Sverige har frikyrkorna historiskt tillhört grupp A och B. På senare år har dock främst ledningarna för de äldre frikyrkorna, Missionsförbundet, Metodistsamfundet och Baptistsamfundet, gjort en ganska skarp kursändring, även om huvuddelen av de vanliga medlemmarna inte är medvetna om detta. Man har anordnat studiecirklar som varit mycket vinklade mot Israel och syftat till att förneka den judiska statens legitimitet. På 80- och 90-talet var dåvarande Frikyrkliga Studieförbundets kontor i Jerusalem känt i folkmun som ”PLO-ambassaden”. Det frikyrkliga hjälporganet Diakonia har med hjälp av SIDA-pengar och även gåvomedel (förmodligen av givarna ämnade för verkligt behövande) anordnat välregisserade propagandaresor för svenska riksdagspolitiker, som rikligt fått sig till den palestinska historieskrivningen men när det kommit till att träffa israeler för balansens skull, har dessa nästan undantagslöst själva varit vänsterradikala och starkt kritiska till staten Israel. Man har också för biståndspengar utbildat ”följeslagare”, som påstås verka för fred och samförstånd mellan judar och palestinier, men vars egentliga uppgift är att uppträda provokativt mot israeliska soldater och förhoppningsvis lyckas få något att göra nyheter på.

Svenska kyrkan, som var statskyrka i nästan 500 år, har länge varit politiserad, men paradoxalt nog har denna politisering skärpts ytterligare sedan kyrkan och staten skildes åt år 2000. När den gamla 68:an K-G Hammar tillträdde som ärkebiskop vred han kyrkan ännu mer markerat åt vänster, och huvuddelen av biskoparna ville inte vara sämre. Hammar var pådrivande för den famösa ”HOPP-kampanj” för drygt tio år sedan som var ett slags generalrepetition för uttalad Israel-bojkott, och i uppropet för detta hade han sällskap av Diakonias direktor. Att kristna i Europa överhuvudtaget vill låna sig till att bojkotta den judiska staten visar på en bottenlös historielöshet och naivitet. Om det inte är okunskap och naivitet som ligger bakom är det desto värre. ”Kauft nicht bei Juden!” borde kännas bekant.

Nuvarande ärkebiskop Jacklén har väl mest gjort sig känd för att som kyrkans högsta representant valt att inte stå upp för förföljda trossyskon runtom i världen till förmån för goda relationer med muslimerna, även om dessa saker inte borde utesluta varandra. När det gäller synen på Israel har heller ingen förändring till det bättre skett. Det må vara ett mått på hur illa det är ställt i gamla Svenska kyrkan, att det under ett par års tid har sålts särskilda julkrubbor som avbildar Betlehem som en åter ockuperad och instängd stad – då av romarna, nu av israelerna. Den stenhårda romerska ockupationsregimen jämställs med den nuvarande judiska staten. Just den judiska stat som blivit en tillflykt inte bara för judar utan också för förföljda kristna från omkringliggande länder. Man har liksom ingen skam i kroppen.

Sedan finns det förstås många rättsinniga präster som inte är ”med på tåget”, och några står rakryggat upp emot sin egen ledning, ungefär som en viss jude gjorde mot det korrupta prästerskapet för 2 000 år sedan. En sådan är Annika Borg. Men hon kommer aldrig att bli nominerad som biskop, och det vet hon säkert om, liksom de andra präster som protesterat mot den politisering som präglar Svenska kyrkan. Man kan helt klart säga att för den vars åsikt i Mellanösternfrågan skiljer sig från den ovanifrån dikterade, är karriärvägen stängd. Och det vet alla om.

Man kan lite förenklat säga att samtidigt som det finns en fåra av kristna som arbetar för att riva ner den gamla skiljemuren mellan judar och kristna, finns det en annan fåra som gör allt för att inte bara behålla skiljemuren, utan göra den ännu högre.

Det är därför högeligen befogat när Israels ambassadör tar bladet från munnen angående Diakonias hyckleri. Diakonia å sin sida spelar naturligtvis den sårade oskulden och fortsätter att med biståndspengar försöka undergräva den judiska statens legitimitet och att försvåra, inte underlätta, en försoningsprocess. De kommer säkert inte att ändra sig, men det är ändå viktigt att gång på gång lyfta fram det pågående hyckleriet, så att enligt principen om droppen som urholkar stenen, möjligen en kommande svensk regering sätter stopp för att skattepengar används till propaganda, och ser till att de istället används till det de är ämnade till.

Bengt-Ove Andersson