Kan Sverige resa sig efter Wallström? (av: Bengt-Ove Andersson)

På 50 år har Sverige gått från att vara en av den unga judiska statens närmast vänner till att allmänt ses i Israel som landets värsta fiende utanför arabvärlden. Ja, faktum är att Israel numera har betydligt bättre förbindelser med flera arabländer än med Sverige.

När Tage Erlander var statsminister sågs det som en självklarhet att stödja det lilla land som blivit en tillflykt för judar undan förföljelse och Förintelse. Ett land som var demokratiskt uppbyggt och garanterade alla sina medborgare fri- och rättigheter enligt västerländskt mått, trots att landets existens var hotad från alla sidor. Israel sågs allmänt i väst som ett hopp för Mellanöstern, en fyrbåk för demokrati och frihet i ett hav av länder där sådana saker var okända begrepp för de allra flesta.

Under det korta men häftiga sexdagarskriget 1967 uttalade Tage Erlander sitt stöd för den hotade lilla staten och uttalade förhoppningen att Israel skulle vinna kriget. 15 år senare, under Libanonkriget, uttalade sig en annan svensk statsminister, Olof Palme, och jämförde då Israel med nazister. Denna omsvängning hade börjat redan i mitten av 70-talet, då Palme som förste västerländske ledare legitimerade Yasser Arafat trots att hans händer då bokstavligen dröp av judiskt blod. Arafat lärde sig snabbt läxan, att de här blåögda västerländska politikerna inte ställde några allvarligt menade krav på att upphöra med terror mot Israel för att släppas in i det storpolitiska finrummet. Och detta har i sin tur lett till omätligt lidande och oräkneliga terroroffer, krasst uttryckt på grund av europeisk och svensk stockdumhet.

Palmes starkt antiisraeliska politik satt kvar i väggarna vid regeringsskiftet 1976, och Per Ahlmark, förmodligen Israels allra bästa vän i Sverige, beklagade sig över hur svårt det var att få med koalitionspartierna på att göra rent hus med Palmeismen. Den svenska Mellanösternpolitiken skulle komma att präglas av en partiskhet, där man mycket fyrkantigt såg Israel som den starka parten och arabsidan som den svaga, och där man begärde att Israel skulle riskera sitt folks säkerhet på ett sätt man aldrig skulle begära av sig själv.

Man hade en självbild av sig själva som moraliskt föredöme, som visste bättre än israelerna hur de borde sköta sitt land och sin säkerhet. Därmed förpassade man sig till den diplomatiska periferin och förstörde alla sina chanser att spela en roll i en eventuell fredsprocess, stick i stäv mot sin självbild.

Den förste och hittills siste som försökte göra något åt den svenska katastrofala Mellanösternpolitiken var Göran Persson. Vid ett tal Per Ahlmark hållit på Yom Haazmaout och jämfört Sveriges grannländer med Israels, hade Pierre Schori enligt vittnen reagerat surt medan Göran Persson gått fram och hjärtligt tackat Ahlmark för talet och uttalat att relationerna mellan Sverige och Israel skulle bli bra igen.

När han tillträtt som statsminister och gjort ett statsbesök i Israel uttalade han att förbindelserna med Israel nu var “normaliserade”, ett uppseendeväckande ordval eftersom det endast brukar användas om länder som varit dödsfiender eller legat i krig. Perssons mer Israelvänliga politik sände chockvågor genom hela det politiska svenska etablissemanget, och framför allt det socialdemokratiska. Det utövades under flera år en stark press på Persson att återföra politiken till gamla hjulspår igen, något som också kom som ett brev på posten efter hans avgång.

Sedan dess har den svenska Mellanösternpolitiken hållit sig på en ganska stadig, låg nivå, där förståelsen för repressiva diktaturer har varit betydligt högre än för Israel. Men med utnämnandet av Margot Wallström till utrikesminister gjorde den svenska Mellanösternpolitiken en djupdykning – om nu detta egentligen är möjligt med tanke på dessa låga nivå – och blev rena rabiat Israelfientlig.

Wallström lyckades inte bara förolämpa Israel djupt genom att koppla islamistiska terrordåd till Israels politik gentemot palestinierna, utan den slutgiltiga förolämpningen var när hon helt utan belägg anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar då terrorister skjutits mitt i dådet. Det var efter detta som Sverige tappade det sista grandet av förtroende och blev helt irrelevanta i fredsprocessen.

Men i Wallströms huvud var det precis tvärtom, och hon har nu talat om hur Sverige har fått respekt i världen. Det är ett mycket märkligt psykologiskt fenomen, det hela, och någon gång kanske en riktig analys görs. Det är som om en studentpolitiker utan någon reell erfarenhet och kunskap i utrikespolitik i allmänhet och den komplexa Mellanösternkonflikten i synnerhet, bedriver plakatpolitik och struntar i att omvärlden ler överseende eller förbryllat skakar på huvudet.

Att Iran utgör ett existentiellt hot mot den judiska staten har inte gjort något större intryck på Margot Wallström, som dragit sitt strå till stacken för att sabotera Israels ansträngningar att stävja Irans hot, då hon glatt tagit emot en iransk minister och gjort sitt för att häva de sanktioner mot Iran som faktiskt försvårat dess väg mot kärnvapen och dess möjlighet att finansiera terror, inte bara i Mellanöstern.

Det är som om det faktiskt är viktigare att sätta rekord i partiskhet och okunnighet än att faktiskt spela en positiv roll i storpolitiken. Resultatet har Sverige fått betala genom att bli till allmänt åtlöje. Wallström går till historien som förmodligen den mest katastrofala svenska utrikesministern när det gäller Mellanöstern, i “gott” sällskap med Sten Andersson och Carl Bildt.

Frågan är om Sverige någonsin förmår att klättra upp ur den djupa grop som grävts i över 40 år, och där Margot Wallström sett till att botten gick ur. Det skulle krävas en ny Göran Persson, en stark politiker med hjärtat på rätta stället, som faktiskt inte bryr sig om vad det övriga politiska etablissemanget tycker utan som ger stöd åt det hotade Israel, inte för att det är populärt utan för att det är rätt.

Det vore en nåd att stilla bedja om, för Sverige, för Israel, för palestinierna och för hela Mellanöstern.

Bengt-Ove Andersson

Vice ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen