Välkommen

Israel agerar inte i vakuum (av: Lars Adaktusson)

Internationell isolering och fördömande av Israel kommer inte att leda till fred. Med en demokratisk stat går att föra dialog, skriver Lars Adaktusson.

Trots oklarheter kring tidpunkten har de israeliska planerna på att implementera landets lagstiftning i delar av de omtvistade områdena väster om Jordanfloden framkallat ett internationellt ramaskri. Från FN:s högsta ledning till Europeiska unionen och arabvärldens länder kommer unisona fördömanden och hot om motåtgärder.

Det hade varit självklart att ta kritiken på allvar om det inte vore för enögdheten och oviljan att se det som sker i ett samlat och balanserat perspektiv. Få som har följt konflikten mellan israeler och palestinier tror att ensidiga unilaterala åtgärder är vägen framåt. Fastställande av gränser och andra frågor av vital betydelse kan lösas varken av FN, EU eller USA. Långsiktigt hållbara överenskommelser nås i direkta förhandlingar mellan parterna.

Med den utgångspunkten borde följa en insikt om att planerna på det som beskrivs som en folkrättsvidrig annektering inte har tillkommit i ett vakuum. I över två år har det palestinska ledarskapet och Mahmoud Abbas konsekvent vägrat att samtala, föra dialog och förhandla. När Vita huset sökt kontakt har den palestinske presidenten inte ens lyft på luren.

Det är uppenbart att den amerikanska fredsplanen innebar ett bakslag för palestinierna. Samtidigt är det högst troligt att den hade sett annorlunda ut om den palestinska ledningen kommit till förhandlingsbordet. På samma sätt hade planerna på ett hastigt israeliskt införlivande av delar av Västbanken inte fått näring om Abbas valt förhandlingsvägen.

Dessvärre löper den palestinska förhandlingsoviljan som en röd tråd genom historien. Från den brittiska Peel-kommissionens förslag 1936, till FN:s delningsplan 1947 och de senaste decenniernas fredsplaner har palestinska ledare valt att säga nej till uppgörelser och genomarbetade förslag till en tvåstatslösning. Såväl 2000 i Camp David som 2007 i Annapolis-processen erbjöds en självständig palestinsk stat, inkluderande mer än 90 procent av Västbanken och med östra Jerusalem som huvudstad.

I sin senaste bok, One state, two states, beskriver den välkände historikern och Mellanösternexperten Benny Morris hur den arabiska sidan i realiteten aldrig accepterat den tvåstatslösning som FN verkat för. Genom åren har palestinska ledare använt sig av den retoriska figuren om två självständiga stater, men inte i bemärkelsen att den ena staten ska vara judisk

Än mer nedslående är budskapet från det styrande Hamas i Gaza. Så sent som för några dagar sedan talade Khalil al-Haya, ledande företrädare för den terrorstämplade organisationen, om Palestina som ett land mellan ”havet och floden”. Det vill säga en palestinsk stat från Medelhavet till Jordanfloden, med Israel utraderat.

De palestinska föreställningarna till trots är en tvåstatslösning sättet att bilägga den israelisk-palestinska konflikten. För att nå målet krävs dock palestinska ledare som vill och förmår att medverka till en uppgörelse.

Dessvärre saknas detta sedan länge och för de länder som idag och i framtiden vill verka för fred är den enskilt viktigaste åtgärden att öka pressen på den palestinska ledningen. Genom utvecklingssamarbete och handelsutbyte finns möjligheter att koppla politiska relationer och biståndsinsatser till tydliga krav på förändring. Inte enbart vad gäller förhandlingsvilja, utan också när det gäller aktiva åtgärder för att förbereda det palestinska folket på förhandlingar, kompromisser och småningom ett fredsavtal med Israel.

I kritikstormen mot den israeliska regeringen framhålls vikten av att respektera folkrätten. Det är självklart centralt i alla konflikter att internationell regelordning och ingångna avtal följs. Men ska kritiken riktad mot Israel vara trovärdig håller det inte att se mellan fingrarna med 70 år av grava arabiska folkrättsbrott. Det har bland annat handlat om två omfattande angreppskrig för att utplåna såväl Israel som det judiska folket, ständigt återkommande terrordåd och raketattacker direkt riktade mot oskyldiga civila – utifrån det förvridna synsättet att alla judar är legitima mål.

Till skillnad från palestinska områden och samtliga sina grannländer är Israel demokratiskt – med demokratier går det att föra dialog och förhandla. Att från EU och länder som Sverige fördjupa dialogen med den nytillträdda koalitionsregeringen i Jerusalem borde därför ha högsta prioritet. Sedan 20 år tillbaka har Israel ett associeringsavtal med EU som bygger på gemensamma värderingar om demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Inom ramen för avtalet finns ett särskilt forum för dialog på högsta politiska nivå genom EU-Israel Association Council. Inga möten har ägt rum inom rådet sedan 2012, nu är det hög tid att aktivera dialogen.

FN, Europeiska unionen och stora delar av världssamfundet hotar med ”åtgärder” mot Israel. Det agerandet riskerar att bli kontraproduktivt eftersom det minskar möjligheterna till förhandlingar och spelar antisemitiska krafter i händerna vars mål är att undergräva och försvaga den judiska staten. När palestinska terrororganisationer, i skön förening med den internationella BDS-rörelsen, vädrar morgonluft borde varningsklockorna ljuda. Internationell isolering och fördömanden av Israel kommer inte att leda till fred.

Lars Adaktusson
Ordförande, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Dagen 3 juli 2020
https://www.dagen.se/debatt/israel-agerar-inte-i-vakuum-1.1738698