Iran håller EU gisslan i spelet om atomprogrammet (av: Matthew Karnitschnig, Politico)

Europeiska ledare låter ibland mer kritiska mot Trump än mot Teheran. För EU tycks det vara som att välja mellan pest eller kolera: den amerikanske presidenten Donald Trump eller Iran.

När Teheran nu kommer allt närmare utveckling av kärnvapen ökar även pressen på den europeiska unionen att välja sida i den konflikt man gjort allt för att hålla sig borta från.

Efter att USA i maj förra året drog sig ur 2015 års atomenergiavtal med Iran, så har Europa ansträngt sig till det allra yttersta för att bibehålla avtalet.

Trumps republikanska parti motsatte sig redan från början avtalet, känt som Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA). Presidenten har själv hävdat att avtalet på lång sikt inte förhindrar Iran från att skaffa kärnvapen.

Men för EU:s del utgjorde JCPOA en diplomatisk milstolpe – en prestation som unionens ledare trodde bekräftade EU:s förmåga att samarbeta inom utrikespolitiken.

Efter att Washington återinförde sanktioner mot Teheran, så uppmuntrade EU å sin sida de egna företagen att fortsätta handla med landet, och försökte även upprätta ett nytt internationellt betalningssystem för att kringgå amerikansk lagstiftning.

I flera månader försökte europeiska ledare att skyla över problemen genom att med jämna mellanrum göra uttalanden om att man stod fast vid det allt mer skakiga avtalet.

Men en serie av iranska brott mot JCPOA – inklusive otillåtet hög anrikning av uran – tvingar nu de europeiska ledarna att ompröva sin strategi.

Tyskland, Frankrike och Storbritannien har skrivit under avtalet och hör till de viktigaste enskilda aktörerna utöver EU. Centralt placerade källor hävdar att det enda gruppen kan enas om är att något måste göras. Frågan är vad.

Avtalet gör det möjligt för EU att aktivera en klausul om tvistlösning, en process som skulle kunna leda till att unionen i likhet med USA återinför sanktioner.

Ändå tycks Europa vara mer rädda för ett sådant resultat än vad Teheran är. Sedan den iranske presidenten Hassan Rouhani i juli deklarerade att hans land kommer att anrika uran ”till vilken nivå vi än behöver” har reaktionerna från europeiskt håll präglats av kraftfull retorik utan uppföljande åtgärder.

Som när FN:s atomenergiorgan (IAEA) nyligen rapporterade att Iran anrikade uran i en tidigare hemlig underjordisk anläggning, som västliga underrättelsekällor anser byggdes för framställande av kärnvapen, släppte de europeiska utrikesministrarna ett uttalande om att de var ’oerhört bekymrade’.

Sen gjorde de inget mer.

En del bedömare menar att det redan blivit för sent för Europa att agera.

’Utvecklingen har nu eskalerat till den grad att vi passerat den punkt där européerna kan agera effektivt. Europa skulle ha agerat för länge sedan’ sa Sascha Lohmann, analytiker vid German Institute for International and Security Affairs (SWP), en ledande europeisk tankesmedja inom internationella relationer som bl.a. förser den tyska regeringen med underlag.

Med andra ord: eftersom EU svarat undfallande på tidigare iranska avtalsöverträdelser och andra provokationer – som Irans misstänkta angrepp mot internationell trafik av oljetankers i Persiska viken, och bombningar av ett raffinaderi i Saudiarabien – har Europa förlorat den diplomatiska hävstång man kanske haft.

Ett år efter att USA inledde sin ”Maximum pressure”-kampanj” med förnyade sanktioner har det stått klart – särskilt för det iranska ledarskapet – att Europa saknar möjlighet att dämpa effekterna, och därmed har litet att erbjuda.

Det kanske tydligaste beviset är att Europas största företag ignorerat råden från de egna regeringarna för att i stället följa det amerikanska sanktionsprogrammet. Ett tyst erkännande av den amerikanska dominansen.

Ett annat tecken på Europas minskande inflytande kom i samband med FN:s årliga toppmöte för världsledare i september. Den franske presidenten Emmanuel Macron hade låtit installera en säker telefonförbindelse från den iranske presidentens hotellrum för att denne skulle kunna ringa till Trump därifrån. President Rouhani hade tidigare låtit förstå att han var intresserad av ett sådant samtal, men när det väl blev dags vägrade Rouhani i sista minuten, och förödmjukade därmed den franske ledaren som ägnat flera veckor åt att försöka sammanföra de båda sidorna.

Nu har EU:s roll som åskådare bekräftats än en gång.

Tusentals iranier har tagit sig ut på gatorna över hela landet medan tystnaden från de europeiska huvudstäderna varit öronbedövande.

Medan USA:s utrikesminister Mike Pompeo och andra amerikanska företrädare uttalat sitt stöd för de folkliga protesterna har europeiska politiker valt att tiga.

EU-kommissionen gjorde ett uttalande [18 november] som beklagade ’åsidosättandet av grundläggande friheter’ i Belarus, men förblev tyst beträffande Iran – trots att Amnesty International och andra grupper rapporterat om hur de iranska myndigheterna dödat dussintals demonstranter.

Men så har ju Europa också haft en lång tradition av att titta bort när den iranska regimen kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Varken regimens offentliga avrättningar av homosexuella eller andra övergrepp på hemmaplan, eller dess stöd till terrororganisationer i utlandet har fått Europa att stänga dörren.

Faktum är att framträdande europeiska tjänstemän – som EU:s ’utrikesminister’ Federica Mogherini – ibland låter mer kritiska mot Trumps administration än mot Irans brutala regim.

Detta beror delvis på ekonomin. Ledande europeiska aktörer, särskilt Frankrike och Tyskland, har länge sett det oljerika Iran med sina 80 miljoner invånare som en attraktiv handelspartner med outnyttjad potential.

Europeiska diplomater säger off the record att de klamrar sig fast vid atomavtalet av rädsla för att dess kollaps och förnyade sanktioner bara skulle provocera Iran ytterligare.

Trumpeffekten

Ett annat skäl till EU:s undfallenhet kan helt enkelt vara att man inte vill erkänna att Trump – en man många europeiska politiker haft svårt att dölja sin ovilja mot – skulle haft mer rätt om Iran man trodde.

Europeiska företrädare har länge påstått att Trump-administrationens strategi med ökat sanktionstryck skulle riskera att stärka det inhemska stödet för den islamiska regimen, att iranier skulle sluta upp kring sina ledare mot ’den stora Satan’, som USA kallas i iransk propaganda.

Den senaste vågen av iranska protester, där hundratals demonstranter dödats, och varit så stark att Irans ledare stängt av medborgarnas tillgång till Internet, tycks peka i en annan riktning.

Protestvågens utlösande faktor var regimens beslut att sluta subventionera bränsle. Det är svårt att hävda att de amerikanska sanktionerna som satt enormt tryck på Irans ekonomi inte skulle varit en bidragande faktor.

– I Iran leder den ekonomiska krisen till en bredare diskussion om politik, sa Bahnam Ben Taleblu, analytiker vid den USA-baserade tankesmedjan för utrikespolitik, Foundation for the Defence of Democracies.

– Detta motbevisar teorin om att utländskt tryck skulle leda till nationell enighet.

En anledning till européernas avvaktande hållning är att de hoppats på att nästa års presidentval i USA och 2021 års val i Iran kan förbättra läget.

Om man kan dra några slutsatser av den senaste tidens händelseutveckling har tiden redan runnit ut.

Matthew Karnitschnig

Publicerad i Politico Europe 21 november 2019
https://www.politico.eu/article/iran-europe-relationship-nuclear-weapons-protests/

Om skribenten:
https://www.politico.eu/author/matthew-karnitschnig/

– – –
Den 1 december meddelades att Sverige nu är ett av de nio EU-länder som anslutit sig till INSTEX, betalningssystemet som skapats för att kringgå de amerikanska sanktionerna mot Iran. /Red anm.