Välkommen

Europa, judarna och Israel (av: Bengt-Ove Andersson)

När vi talar om Europa och Israel är det en historia som sträcker sig bara 72 år bakåt i tiden. Men när vi talar om Europa och det judiska folket så är det en historia som har mer än tusenåriga rötter. Och genom att det judiska folket vann självständighet efter mer än 2 000 år genom utropandet av staten Israel så är detta i realiteten en och samma historia. Dessvärre är det ingen smickrande historia för Europa.

Efter kejsar Konstantins omvändelse till kristendomen på 300-talet kristnades gradvis det romerska imperiet. Det var bra att barbarerna civiliserades, och det sades att man kunde gå trygg under Pax Romana ända från England till Damaskus. Dessvärre hade även antisemitismen fått insteg i kyrkan. Myten om judarna som Gudsmördare spreds, och det sågs som att man utförde Guds dom över judarna om man förföljde dem. Judarna höll på sina traditioner, till exempel att äta kosher, vilket innebar att när farsoter drog fram så drabbades inte judarna, och detta ledde till att man beskyllde judarna för att ligga bakom farsoterna och till och med förgifta brunnarna. En annan fruktansvärd antisemitisk myt var den om att judarna offrade kristna barn för att använda deras blod när de bakade påskbrödet. Våldsam förföljelse utbröt ofta, och även när inte så skedde sågs judarna med misstänksamhet.

De fick ibland ett visst skydd av kungar, furstar och biskopar på grund av att de var nyttiga för staten inom främst tre områden: finanser, administration och medicin. Men de kunde också brutalt förvisas när de hade gjort sin nytta.

Tvångskonverteringar skedde, och man kan tala om folkmord i samband med korstågen där hela samhällen med judar förintades, samt under den spanska inkvisitionen i slutet av 1400-talet. Och de av oss som är lutheraner har också anledning att blygas över Martin Luther, som en tid var positivt inställd mot judar, eftersom han trodde sig kunna övertyga dem om att konvertera. Men då de inte gjorde det blev han rent hatisk och skrev en skrift till Europas furstar med titeln “Om judarna och deras lögner”, där han bland annat föreslog att man borde bränna de judiska synagogorna och fördriva judarna. Faktum är att Hermann Göring vid rättegången mot nazisternas krigsförbrytelser citerade Luther till sitt försvar.

Efter franska revolutionen gavs judar för första gången lika rättigheter som andra franska medborgare. Men det var alltså inte för att man egentligen accepterade judarna som de var, utan man menade att de nu skulle befrias från sin judiskhet.

Sammantaget kan man säga att Europa redan före Förintelsen bar på en enorm blodskuld gentemot det judiska folket. Och man kan också säga att Förintelsen inte hade kunnat genomföras utan att antisemitismen i över 1 000 år hade demoniserat judarna och judendomen.

Theodor Herzl, sionismens grundare, blev liksom många andra emanciperade judar i Europa chockade över Dreyfusrättegången i Frankrike 1894, och Herzl insåg att även i denna upplysningens och kulturens högborg var antisemitismen djupt ingrodd. Han insåg nu att judar inte var säkra någonstans i världen, där man var helt beroende av kungars och furstars eventuella välvilja, utan man behövde ha en egen stat. Därför skrev han sin bok “Judestaten” och grundade sioniströrelsen 1897 i Basel.

Brittiska kristna parlamentsledamöter hade ända sedan mitten av 1800-talet uppmuntrat de judiska ledarna i England och sagt att tiden nu var inne för det judiska folket att återvända till sitt gamla land, långt innan sionismen grundades som rörelse. Så kom första världskriget. Det osmanska riket som hade behärskat området i exakt 400 år besegrades och kördes ut av britterna, och Balfourdeklarationen kom, där England förklarade sig villigt att verka för ett judiskt nationalhem i det som kallades Palestina. Det hade ju pågått en inflyttning främst från Östeuropa och Ryssland sedan pogromer utbröt där, men nu låg plötsligt vägen fri för att återvända. Så kände judar runtom i världen, och en stor aliya ägde rum.

Här var det alltså en europeisk stormakt som var en välsignelse för judarna och ett historiens redskap för att förbereda grundandet av en judisk stat för första gången på 2 000 år. Dessvärre höll man inte det man lovat, av politiska skäl, för att hålla sig väl med de nu oljeproducerande arabländerna, vilket vägde tyngre än sympatin med det judiska folket. Man begränsade starkt den judiska inflyttningen samtidigt som man uppmuntrade arabisk dito. Och man lät engelska flottan stoppa fartyg med flyktingar undan Förintelsen i Europa. Så England hade alltså en dubbel roll i grundandet av den judiska staten.

När Förintelsen i all sin ohygglighet blev känd efter kriget förfasade sig hela västvärlden och även hela Europa. Men medan förföljelsen pågick hade många europeiska länder villigt stått till nazisternas förfogande. Jag ska inte göra någon fullständig uppräkning över de europeiska ländernas uppförande, men några nedslag vill jag göra.

I Frankrike var som sagt antisemitismen djupt inrotad, fast detta sopades under mattan efter kriget. Franska polisen var mycket tjänstvillig när det gällde att samla ihop franska judar för förflyttning till koncentrationsläger, och överlämnade till och med fler än de som stod på nazisternas listor. Senare, när staten Israel var ett faktum var man faktiskt allierade med Israel under Suez-kriget 1956. Men det var en motvillig allians som styrdes av politisk nödvändighet från fransmännens sida, då det gällde att hindra Egyptens nationalisering av den livsviktiga Suez-kanalen. Israel köpte även stridsplan och andra vapen från Frankrike, men 1967, när Israel hotades av förintelse, belade de Gaulle mycket cyniskt planen med kvarstad fast de var betalda, med hänvisning till att man vägrade sälja till ett krigförande land.

Finland förtjänar en guldstjärna eftersom man trots att man under en del av andra världskriget var ockuperade av tyskarna vägrade att lämna ut sina judar till Tyskland. Det var helt annat i Norge, där polisen var ungefär lika villig som i Frankrike att överlämna de norska judarna. Danmark ockuperades tidigt av tyskarna, men där genomförde danske kungen en tyst protest efter att kravet på davidsstjärnor för judar införts, då han själv bar judestjärna vid sin sedvanliga morgonritt.

Tyskland spelade förstås den fruktansvärda huvudrollen i Förintelsen, och hela statsapparaten inklusive sjukvården och transportväsendet medverkade till världshistoriens mest effektivt genomförda folkmord. Det fanns givetvis motståndsgrupper, och det förekom flera attentat mot Hitler med höga militärer inblandade. Dessa hade ett dubbelt syfte, har man förstått. Dels givetvis att bli av med Hitler och försöka störta nazistregimen, dels demonstrera för omvärlden att inte alla var nazister, för att de allierade inte skulle utkräva en gruvlig hämnd på hela folket när Tyskland hade förlorat kriget, en utgång som framstod som alltmer ofrånkomlig.

Men det måste sägas att Tyskland efter kriget visade verklig ånger och blev en vän till den nya staten. Jag talar då om Västtyskland. I det ryskstyrda Östtyskland skedde ingen sådan uppgörelse. Västtyskland sålde många av sina utrangerade tanks till Israel för dess försvar. Och på 1950-talet betalade Tyskland ett stort krigsskadestånd till Israel, främst riktat till Förintelseöverlevande. Golda Meir berättar i sin självbiografi hur svårt det var för henne när hon första gången skulle sätta in fot i Tyskland, och hur hon avkrävde ett löfte av den tyske förbundskanslern att besöka Yad Vashem när han kom på statsbesök. Det löftet höll han och alla hans efterföljare.

När det gäller Östeuropa, så var Polen först en fristad för judar under kung Sigismund på 1500-talet, till skillnad från andra europeiska länder. Men med tiden växte sig antisemitismen stark där. Det var ingen slump att nazisterna förlade sina största förintelseläger i öst. Även lokalbefolkningarna deltog ibland aktivt som nazisternas handgångna män. Och i Polen levde antisemitismen kvar i högönsklig välmåga även långt efter kriget.

Och så kommer vi till vårt eget land, Sverige. Här fanns överhuvudtaget ingen judisk befolkning förrän på Gustav III:s tid mot slutet av 1700-talet. Sverige var ett strängt protestantiskt rike, och varken katoliker, judar eller några med annan religionstillhörighet var välkomna. Men Gustav III var mer upplyst, eller kanske bara pragmatisk, och insåg att riket kunde ha nytta av judarna med sina kunskaper. Dock fanns länge om inte en öppen antisemitism, så en djup misstänksamhet mot judar i breda lager.

Öppen antisemitism kan man dock tala om i vår tid. 1939 demonstrerade uppemot en tredjedel av alla studenter vid Stockholms högskolor vid ett möte där man bar banderoller med texten “Protest mot judeimporten”. Liknande demonstrationer skedde vid andra lärosäten. Till vår eviga skam. Och det var ju Sverige som krävde av Tyskland att tyska judars pass skulle stämplas med ett “J”, för att man skulle kunna särskilja dem och neka dem inresetillstånd.

Nu blev aldrig Sverige ockuperat av tyskarna. Men det har på senare år blivit känt att det satt folk på Socialstyrelsen och gjorde noggranna listor över alla judar som fanns i Sverige, färdiga att överlämnas till SS om den dagen skulle komma.

Så Sveriges agerande var i högsta grad blandat. Å ena sidan har vi hjälten Raoul Wallenberg, modiga svenska fiskare som räddade över danska judar till Sverige, och så Folke Bernadottes vita bussar. Å andra sidan har vi det jag nyss nämnde. Man har förstås hellre påmint sig Wallenberg och Bernadotte än det andra.

När staten Israel var ett faktum var Sverige länge en vän. Det sågs som självklart att stödja den nya stat som blivit en fristad för dem som överlevt Förintelsen. Särskilt varm blev vänskapen vid Tage Erlanders statsbesök i Israel 1966. Vi har sett de klassiska fotona av Erlander guppande i Döda havets vatten, och vi har hört hur han utbrast när han såg Genesarets sjö: “Men det här är ju min söndagsskolesjö!” Och under sexdagarskriget 1967 talade han vid TCO-kongressen och passade på att utrycka sin förhoppning om att Israel skulle segra. Men bara några år senare kom Olof Palme, och allt förändrades. Han hyste en illa dold motvilja mot Israel, och han var den förste västerländske statschef som legitimerade Yasser Arafat som statsman, fast han var en judehatande ärketerrorist med färskt israeliskt blod på sina händer. Och 1982, under Libanonkriget, gjorde Palme en förtäckt jämförelse mellan Israel och Nazityskland. Sedan hade våra relationer med Israel en kort vår under Göran Persson, men har sedan dess, som det tycks medvetet, förstörts av svenska utrikesministrar genom uttalanden med antisemitisk anstrykning, och dragits ner till nuvarande nivå där Sverige i Israel ses som landets värsta fiende i västvärlden. Det senaste uttrycket för det här var ju nuvarande utrikesminister Lindes beskrivning av palestinska myndighetens löner till terrorister i israeliska fängelser, som “ett slags socialförsäkring”. Det är oerhört. Antingen är hon antisemit eller brottsligt okunnig. Det är svårt att veta vilket som är värst.

Så kommer vi till EU, som för en gemensam utrikespolitik. EU har stort handelsutbyte med Israel, men det vore lögn att säga att relationerna någonsin har varit varma. Israels premiärminister Netanyahu har vid flera tillfällen varit skarpt kritisk mot EU:s ofta ensidiga politik. Och han har öppet ifrågasatt hur Europa, som nästan blev hans folks grav för en generation sedan, kan förfasa sig högljutt över gången antisemitism men ändå sätter den judiska staten i strykklass och har dubbla måttstockar, en för Israel och en för resten av världen inklusive dem själva.

Det är nog ingen överdrift att säga att det i de länder som utgör EU finns en självbild av att eftersom man röstade för den nya judiska staten i FN 1947, så var det på något sätt en ynnest man gav det judiska folket för deras lidanden. Men en ynnest som man kan ta tillbaka om de inte gör som vi säger. Vilket förstås är upprörande nonsens. Om något folk någonsin haft välgrundade anspråk på det land de bebor, så är det judarna.

Vi såg lite av den här europeiska självbilden nyligen då många utrikiska statschefer besökte Israel och Yad Vashem för minnet av Auschwitz befrielse. Frankrikes president Macron besökte också St. Annes kyrka i gamla Jerusalem, som de själva betraktar som franskt territorium. Israel har ju ansvar för sina utländska gäster, men när israeliska livvakter försökte följa med Macron in i kyrkan blev de uppläxade av Macron, som sa att där hade de inget att göra utan det här skötte hans eget folk.

Det var ett obehagligt eko av vad europeiska furstar har varit vana vid att göra i över 1 000 år – att köra med judar. Och nu gör han det till och med i deras eget land. Så Macrons poäng som flera israeliska och judiska betraktare uppfattade var att “det här är egentligen vårt. Ni får vara här, men bara om ni sköter er.”

Man talar om klientstater, alltså när en stormakt knyter nära band med ett litet land för att skaffa sig makt och politiskt inflytande i närområdet. Och flera menar att EU, som okritiskt pumpat in enorma penningsummor i den palestinska myndigheten, ser en palestinsk stat som sin klientstat, för att på allvar få in en fot i Mellanöstern igen efter 100 år.

Och när nu president Trump kom med en långtgående fredsplan för Mellanöstern som skulle ge palestinierna en egen stat och 50 miljarder dollar dessutom, försökte EU:s utrikeskommissionär genast avfärda den. Förmodligen för att Trumps fredsplan erkänner Jerusalem som Israels eviga, odelbara huvudstad.

Europa satt på händerna under Yom Kippurkriget 1973, då Israel var nära att förintas som stat av de sovjetstödda arabländerna. Det var USA som kom till hjälp den gången med en luftbro med krigsmateriel, en luftbro som inte fick tillstånd att landa i Europa.

Och EU har gjort allt för att kringgå och sabotera amerikanska försök att pressa Irans mullor till att upphöra med sina försök att skaffa kärnvapen. Man är tämligen ointresserade av det dödliga hot iranska kärnvapen skulle utgöra mot Israel. Bara man får fortsätta sin lukrativa handel med mullornas Iran, den kanske mest repressiva diktaturen i världen efter Nordkorea.

Och nu när Europa återigen är allt farligare för judar, inte på grund av några få nazistgrupper utan på grund av en ökande radikalisering bland den växande andelen muslimer, visar Europa att man hellre låter hotbilden mot judar öka än att stöta sig med islam. Så ord om “aldrig mer” klingar alltmer tomt.

Israel kommer att fortsätta handla och ha diplomatiska förbindelser med EU och Europa. Men Israel vet att EU och Europa inte är något att lita på. Och Israel kommer aldrig att gå med på EU som garant för något fredsavtal, för de vet att Europa offrar dem om det gagnar dem själva. Vilket historien har visat.

Så är det helt nattsvart? Nej, USA:s nuvarande administration har helt förändrat förutsättningarna i Mellanöstern, och för första gången finns ett fönster och en möjlighet till varaktig fred, även om palestinierna som lärt sig hata judar redan i dagis aldrig kommer att älska Israel. Men räkna inte med att EU kommer att spela en positiv roll. England möjligen, som visade tåga och nyligen terrorstämplade Hizbollah. Men visst nej, de är ju inte med i EU längre.

Bengt-Ove Andersson