Välkommen

Avtalet med Dubai visar hur fel många haft beträffande fredsskapande i Mellanöstern (av: Michael Oren)

Det förestående fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) är mer än bara ett enastående diplomatiskt genombrott. Det representerar även ett grundläggande paradigmskifte för fredsskapande.

I över 50 år har detta paradigm grundats på antaganden som tyckts omöjliga att uppnå.

Först och främst trodde man att den israelisk-palestinska konflikten utgjorde själva kärnan i Mellanösterns oroligheter. Om bara den kunde lösas, så skulle freden spridas i regionen. Detta visade sig visserligen felaktigt redan under den arabiska våren 2011, och de inbördeskrig som följde i Syrien, Libyen, Irak och Jemen. Men ändå var det många politiker – särskilt i Europa och USA – som fortfarande trodde att en lösning på den israelisk-palestinska konflikten skulle utgöra någon slags mirakelkur för de flesta, eller rentav alla, av Mellanösterns konflikter. Den dåvarande amerikanska utrikesministern John Kerrys intensiva skytteldiplomati genomfördes 2012-2014, samtidigt som en halv miljon syrier massakrerades, och utgick från just denna idé.

Nästa antagande var att den israelisk-palestinska konfliktens kärna i sin tur utgjordes av judiska bosättningar i Judéen och Samarien, östra Jerusalem, och Gaza. Frys dem och det kommer att bli lätt att medla mellan parterna, sades det. Men också denna teori kollapsade i mötet med verkligheten. År 2005 drog sig Israel tillbaka från Gaza, och evakuerade samtliga 21 bosättningar där. Sen frös man även bosättningarna under en stor del av 2009-2010. Ändå fortsatte konflikten, och till och med förvärrades, men trots detta framhärdade utländska beslutsfattare i att fred skulle vara oförenlig med bosättningar.

Och förutom att frysa de befintliga bosättningarna, förväntades Israel dessutom att ge upp praktiskt taget allihop.

Detta var det tredje antagandet, att fred med arabvärlden endast skulle kunna köpas genom att Israel ger upp landområden. Den här föreställningen är lika gammal som Israel självt. De första angloamerikanska fredsplanerna – Alpha och Gamma [i mitten av femtiotalet] – utgick från israeliska eftergifter i Negev och på andra håll. Efter 1967 tillämpades samma princip på områden som erövrats av Israel under Sexdagarskriget, och efter att Sinai återlämnats till Egypten 1982, även Judéen, Samarien och Gaza. Utrikesminister John Kerry var en av dem som vid upprepade tillfällen varnade för att Israel skulle drabbas av total internationell isolering om man inte uppfyllde dessa krav.

”Alla vet hur den slutliga överenskommelsen ser ut”, hette det i ett fjärde antagande. Med mindre justeringar och visst landutbyte innebar detta att en palestinsk stat skulle upprättas längs de linjer som gällde före 1967, med en huvudstad i östra Jerusalem. Palestinierna skulle ge upp den så kallade ”rätten till återvändande” för palestinska flyktingar, gå med på att avsluta konflikten med Israel, avstå alla vidare anspråk, och att acceptera formeln ”två stater för två folk”. Israel skulle för sin del evakuera dussintals bosättningar, dela upp sin huvudstad igen, och överlämna Västbankens säkerhetskontroll antingen till palestinierna eller till något internationellt organ. Av alla antagandena var detta den mest verklighetsfrånvända. Inte en enda del gick att uppnå. I själva verket var det ingen som visste hur en slutlig överenskommelse skulle se ut.

Slutligen, för det femte, så menade en rad fredsmäklare länge att palestinierna var den svagare parten och därför skulle belönas, särskilt när de lämnade förhandlingsbordet. Den palestinska myndigheten kunde främja terrorism och avvisa långtgående, generösa, fredsförslag, och ändå belönas med stora biståndsökningar och ökat internationellt erkännande. Föga förvånande innebar omvärldens inställning bara att palestiniernas beteende bekräftades och förstärktes: stödet till terror ökade och de fortsatte avvisa freden.

Men nu ställs alla dessa antaganden på ända av överenskommelsen mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Avtalet visar att Israel inte måste evakuera en enda bosättning eller dra sig tillbaka från en enda meter land för att uppnå fred med ett mäktigt arabland.

Det öppnar vägen för alternativa infallsvinklar för den som vill försöka lösa konflikten. Nya modeller, som inte är beroende av att israeler och palestinier gör utfästelser som ingen av dem kan infria. Och avtalet straffar, snarare än belönar, palestinierna för att de lämnade förhandlingsbordet. Det skulle inte vara förvånande om den Palestinska Myndigheten inom kort visar sig beredd att komma tillbaka igen.

I över ett halvt sekel har det visat sig svårt att förändra synen på hur fredsskapande förväntas gå till i Mellanöstern. Men det banbrytande avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten tvingar även de mest hårdnackade anhängare av den gamla skolan att tänka om. En del kommer förstås att fortsätta förespråka modeller som blivit motbevisade. De som bryr sig om fred kommer att överge dem.

Michael Oren
Michael B Oren, Israel’s former ambassador to the United States and a member of Knesset, is the author of Ally: My Journey Across the American-Israeli Divide(Random House, 2015).

Publicerad i Times of Israel 14 augusti 2020
https://blogs.timesofisrael.com/upending-the-rules-about-peace-in-the-middle-east/