Välkommen

USA:s roll för Israel och Mellanöstern (av: Bengt-Ove Andersson)

USA har fått en ny president, och vad hans Mellanösternpolitik kommer att innebära återstår att se. Men det kan ändå vara intressant att göra en jämförelse mellan de två senaste administrationerna i den frågan, Obamas och Trumps, och att särskilt skärskåda den bild av Mellanösternkonflikten som drev Obama och varför den blev som den blev.

Det har nämligen blivit möjligt att göra detta nu, efter att Obama skrivit ännu en tegelstenstjock bok om sig själv, där han skissar sin bild av konflikten. Hans bok A Promised Land vittnar om en stor okunskap om grundläggande fakta, som Dov Lipman, tidigare Knessetledamot, har räknat upp och som jag här delvis refererar till.

Obama skriver att britterna “ockuperade Palestina” efter utfärdandet av Balfourdeklarationen. Genom att helt förbigå att britterna av Nationernas Förbund gavs mandat att etablera en judisk stat i området, leder han läsaren att tro att etablerandet av en judisk stat saknade internationell legitimitet.

Han fortsätter: “De kommande 20 åren mobiliserade sionistledarna en våg av judisk invandring till Palestina”, och han skapar därmed en bild av att britterna olagligt förberedde en judisk stat i Palestina, och att judar genast började flockas dit. Sanningen är ju att det har funnits en obruten judisk närvaro i landet sedan patriarkernas tid, även efter romarnas fördrivning av judarna för snart 2 000 år sedan, och att den judiska återinvandringen till området började redan på 1800-talet, till stor del som en följd av pogromer i Östeuropa och Ryssland, men även som uppfyllelsen av en flertusenårig dröm om att få återvända till Eretz Israel.

Det är också intressant att han konsekvent använder ordvalet “sionistledarna” istället för “de judiska ledarna”. Det är numera inte salongsfähigt att vara antijudisk, men det är däremot mycket politiskt accepterat att vara “antisionistisk” då sionism ses som något mycket negativt i en del kretsar.

Israels bildande klaras av på två meningar, i en uppvisning av historisk revisionism: “När britterna drog sig tillbaka utbröt genast krig mellan de två parterna. Och när judisk milis utropade sig som segrare 1948, föddes staten Israel officiellt.”

Var ska man börja? Det utbröt inte plötsligt krig, utan araber hade i över 20 år anfallit judiska bosättningar, som tvingats försvara sig. Och efter att delningsplanen röstats igenom i FN 1947 sade judarna ja till den medan araberna sade blankt nej till en judisk stat och utlovade krig om en sådan utropades. Det fanns heller ingen “judisk milis” som “utropade sig till segrare”. Det fann en enad judisk armé som visste att de omgivande arabländerna skulle anfalla och försöka krossa den nyfödda judiska staten så snart den utropats. Vilket också skedde. Den nya staten Israel höll ut mot en massiv övermakt men var vid vapenstilleståndet 1949 både svag och bräcklig.

Obamas beskrivning av de följande 30 åren är något i hästväg: “De följande tre decennierna gav sig Israel in i en rad konflikter med sina arabiska grannar.” Man häpnar. Israel gav sig inte in i några konflikter med arabländerna. Arabarméerna och deras terrorister angrep Israel gång på gång, och Israel stred för att försvara sina medborgare.

Sexdagarskriget framställs av Obama som ett taktiskt drag för att vinna territorium, och inte ett ord nämns om hur arabarméerna samlade sig med det uttalade syftet att utplåna den judiska staten, och att Israel kämpade för sin existens varvid deras angripare förlorade territorium som inte var deras utan ingick i Palestinamandatet och som de ockuperat sedan 1948. Inte heller ett ord om Israels uttalade villighet direkt efter kriget att återlämna dessa områden i utbyte mot fred, och att svaret från Arabförbundet var nej till fred med Israel, nej till erkännande av Israel, och nej till förhandlingar med Israel.

Om PLO skriver Obama att organisationen var “ett resultat av sexdagarskriget”, som om rörelsen grundats enbart för att ta tillbaka de områden som Israel vunnit 1967. Vilket är fullkomligt befängt. PLO grundades 1964, tre år före sexdagarskriget, och det uttalade syftet då som senare var att “befria” hela “Palestina”, det vill säga även den del som utgjordes av Israel.

Obamas okunnighet är häpnadsväckande här. Men denna falska beskrivning verkar syfta till att styrka tesen att det är “ockupationen” och bosättningarna som är hindret för fred, och att om Israel bara lämnade tillbaka dessa områden, skulle fred råda. Kontentan: det är egentligen Israel som är hindret för fred i Mellanöstern.

När Obama skriver om Tempelplatsen i Jerusalem beskriver han den som “en av islams heligaste platser”, men kringgår obegripligt nog att den är judendomens heligaste plats av alla.

När Obama skriver om Israels svar på raketanfall från Gazaremsan, säger han att “israeliska Apache-helikoptrar jämnade hela kvarter i Gaza med marken”. Det är ett språkbruk som målar upp en bild av ett Israel som urskillningslöst bombar och dödar oskyldiga människor, vilket är upprörande och falskt eftersom Israel gick längre än något annat land för att undvika att skada civila när man måste slå ut raketramper och raketlager som medvetet förlagts till skolor och civila byggnader; man släppte ner flygblad och ringde till och med upp för att varna de civila att ge dig därifrån inför förestående anfall.

Enligt Obama bör Israel alltså ses som en kolonialmakt som ockuperar land som inte tillhör dem. Därför bör de behandlas som en utböling som har upprättat sin stat på andras bekostnad. Om de bara slutar ockupera sina lidande grannars mark så blir det fred, och det är vår uppgift att få dem att förstå det, för deras eget bästa. Detta blir kontentan, och det är också den syn på konflikten som har präglat svensk Mellanösternpolitik ända sedan Palmes dagar, med några korta uppehåll.

Obamas relation till Benyamin Netanyahu var omvittnat dålig, till stor del för att Netanyahu genomskådade Obamas fredsplaner för Mellanöstern som ett hastverk som innebar oacceptabla risker för Israels säkerhet, inte minst när det gällde hotet från Iran. Obama försökte ge igen genom att skicka sina valexperter till Israel för att förhindra att Netanyahu blev omvald. En avgående president förväntas bida sin tid till den nyvalde tillträder. Men efter presidentvalet 2016 bröt Obama mot all kutym och gav som hämnd en sista tjyvsmäll åt Israel genom att indirekt ligga bakom och sedan vägra att blockera den infama Resolution 2442 i Säkerhetsrådet, som bland annat stämplade judarnas heligaste platser som ockuperat territorium.

Men så kom Trump helt oväntat när manegen var krattad för Hillary Clinton, och ändrade radikalt USA:s Mellanösternpolitik. Direkt efter sitt val 2016 signalerade han att “there’s a new sheriff in town”, det vill säga att det gällde helt andra förutsättningar nu i USA:s relation till Israel, som kraftigt hade försämrats de gångna åtta åren. Det palestinska flyktingproblemet, där palestina-araberna som enda folk är flyktingar i tredje och fjärde generation, har fungerat som en stoppkloss för varje fredsansträngning, och det har inte spelat någon roll vad Israel har erbjudit, frånsett att begå kollektivt självmord som nation, så har det inte varit nog. Obamas utrikesminister John Kerry sade så sent som 2016: “Det finns ingen separatfred utan att lösa det palestinska problemet.”

Vad Trump gjorde var att göra som Alexander den store gjorde med den gordiska knuten som ingen kunde lösa upp: han högg helt enkelt av den. Trump vägrade låta de palestinska ledarna hålla freden gisslan på obestämd tid, kanske i 70 år till. Han tog helt enkelt bort dem ur ekvationen och sade i praktiken till resten av arabvärlden: “Vi står med Israel. Om ni vill ha fred och välstånd, så gör ni bäst i att sluta behandla Israel som en paria och istället normalisera förbindelserna med dem.” Och resultatet har varit början till en islossning där redan flera arabländer har tagit emot Israels ständigt utsträckta hand. De har dessutom i många år insett att Israel inte är hotet mot dem, utan Iran.

Om denna politik fått fortsätta, skulle kanske mullorna knäckas till slut istället för att hållas under armarna. Och till sist skulle kanske även palestinierna inse att deras trumfkort blåst i sjön för länge sedan och gå med på en verklig fred. Och då skulle verklig fred och verkligt välstånd också kunna komma till hela Mellanöstern.

Om däremot Biden/Harris återgår till Obamas politik, och stärker såväl de iranska mullorna och sätter PLO-bossarna på piedestal igen, vore det katastrofalt, inte bara för Israel och dess säkerhet utan för hela Mellanöstern.

Bengt-Ove Andersson 

Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel