Välkommen

Ljusning i Mellan­östern bör välkomnas (av: Lars Adaktusson)

Det går att normalisera relationer och sluta fred i Mellanöstern, utan att den israelisk-palestinska konflikten lägger hinder i vägen. Det visar den senaste tidens utveckling, som EU och Sverige bör glädjas över, skriver Lars Adaktusson (KD).

Som en effekt av normaliseringen mellan Israel och viktiga delar av arabvärlden formas just nu en ny politisk dynamik i Mellanöstern. Genom fredsavtalen med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och nu även Marocko öppnas möjligheter för omfattande handelsutbyte och ökad tillväxt – men också för ett djupare och mer allmänt erkännande av Israels rätt att existera.

Som ett direkt resultat av skicklig diplomati har USA flyttat fram positionerna på ett sätt som decennier av europeisk medling aldrig lyckats med. Det är ingen tvekan om att det ”nya Mellanöstern” som vi idag ser början på är del av en signifikant och historisk utveckling.

Åtskilliga regeringar och politiska ledare runt om i världen omfamnar det som sker och förutspår att fler arabstater i förlängningen kommer att följa den väg som Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko slagit in på. Intressanta tecken tyder på att även den regionala stormakten, Saudiarabien, inom en inte alltför avlägsen framtid kan komma att normalisera relationerna till Israel.

Parallellt med detta är det uppenbart att det politiska styret i palestinska områden blir alltmer marginaliserat. Det är en till stor del en självvald marginalisering som illustreras av det faktum att Mahmoud Abbas och hans regim under de senaste åren har vägrat att föra någon som helst dialog med den amerikanska administrationen. Abbas själv har i intervjuer närmast stoltserat med att han inte lyfter på luren när Vita huset hör av sig.

Till marginaliseringen bidrar också det sätt på vilket den palestinska ledningen valt att agera efter tillkännagivandet av de nya avtalen. Hårda utfall om ”förräderi” och ”knivhugg i ryggen” har kombinerats med överilade beslut som att plötsligt lämna det roterande ordförandeskapet i Arabförbundets råd. Detta i protest mot att medlemsländerna i Arabförbundet inte samfällt ställt sig bakom ett fördömande av de ingångna avtalen med Israel.

Mahmoud Abbas och andra palestinska företrädare har alltför länge tillåtits lägga hinder i vägen för dialog och fred. Ända sedan den brittiska Peel-kommissionens förslag 1936, till FN:s delningsplan 1947 och de senaste decenniernas fredsavtal har palestinierna avfärdat genomarbetade uppgörelser och förslag till en tvåstatslösning. Såväl i Camp David 2000 som i Annapolis-processen 2007 erbjöds palestinierna en självständig stat inkluderande mer än 90 procent av Västbanken och med östra Jerusalem som huvudstad. Ändå sade de nej.

Till denna vägran att träffa avtal ska läggas ännu en starkt försvårande faktor. Stor osäkerhet råder nämligen om den palestinska ledningen någonsin har tagit bort de artiklar i palestiniernas nationella stadgar som uppmanar till ett utplånande av staten Israel. Att ändra stadgarna var ett uttalat palestinskt löfte och en förutsättning för det historiska Osloavtalets tillkomst 1993. Ändå hopar sig frågetecknen, 27 år senare.

I en rapport som Kristdemokraterna under hösten beställt från riksdagens utredningstjänst heter det att artiklarna anses ha ”förklarats upphävda” genom muntliga besked och brevväxling. Däremot har utredningstjänsten inte kunnat finna några uppgifter om någon ändrad eller reviderad version av de skriftliga stadgarna. Samma svar kommer från den välrenommerade palestinska organisationen PASSIA, som i en mejlväxling skriver att reviderade stadgar inte existerar – och därför inte går att få fram.

I den positiva utveckling som nu pågår i Mellanöstern har Europeiska unionen och länder som Sverige visat upp en närmast skeptisk inställning. Anledningen är att närmandet mellan Israel och viktiga delar av arabvärlden inte inkluderar palestinska områden. Det säger sig självt att dialog och förhandlingar med palestinierna är både ofrånkomligt och önskvärt. Dessvärre kommer det inte att vara möjligt förrän ett ledarskap finns på plats som otvetydigt erkänner Israels rätt att existera, som en gång för alla stryker hoten om att utplåna den judiska staten och tar avstånd från terrorism.

Utan en palestinsk ledning som bryter med Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah och andra terrororganisationer – utan en tydlig vilja att förhandla och kompromissa – kommer det inte att bli någon fred med Israel. Samtidigt visar närmandet mellan forna fiender att en ny tid är inne. Tvärtemot en i decennier vedertagen sanning går det att normalisera relationer och sluta fred i Mellanöstern, utan att den israelisk-palestinska konflikten lägger hinder i vägen.

Från europeisk sida finns all anledning att välkomna detta nya Mellanöstern. Även om varken EU:s Höga representant för utrikespolitiken eller den svenska regeringen förmår att glädjas över fredsavtalen finns det rent objektivt starka skäl att aktivt stödja det som nu sker. Vad vi ser är en politisk utveckling som i förlängningen innebär ökad säkerhet för såväl Israel som dess grannar och hela regionen.

Detta är i grunden vad den pågående normaliseringen handlar om, en normalisering som vi hittills endast sett början på. Även med en ny administration i Vita huset finns skäl att hoppas på fortsatt positiv utveckling i Mellanöstern. Under sin långa politiska gärning har Joe Biden gjort sig känd som en orubblig försvarare av Israels säkerhetsintressen. Något som den tillträdande presidenten sannolikt kommer att vara även i fortsättningen.

Lars Adaktusson (KD)
riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson

Debattartikel publicerad i SvD 11 december 2020
https://www.svd.se/ljusning-i-mellanostern-bor-valkomnas