Välkommen

Vad krävs för att bli kallad “fredsförhandlare”? (av: Anders Engström)

Saeb Erekat förhandlade för palestiniernas räkning med Israel under flera decennier. I förra veckan avled han av covid-19 på Hadassah-sjukhuset i Jerusalem.

De mortuis nil nisi bonum – säg bara gott om de döda. Det är en bra regel, värd att eftersträva. Eftersom omvärldens hyllningar av den nu avlidne Erekat gör Israel orättvisa finns det emellertid ett par punkter som i rättvisans namn måste belysas.

Saeb Erekat omtalas som en fredsförhandlare som ’höll fast vid tvåstatslösningen fram till sin död’ och ’förhandlaren som aldrig fick se sin fredsdröm förverkligas’. Men i praktisk handling har den palestinska sidan under hans tid konsekvent vägrat alla de chanser till fred som faktiskt presenterats. Jag tänker framförallt på förslagen från Clinton, Olmert och Netanyahu år 2000, 2008 och 2013. Förslag som hade gett palestinierna nära 100% av Västbanken och Gazaremsan (och en rad andra israeliska eftergifter, inklusive delar av Jerusalem). Erekat och den palestinska sidan kom inte ens med några motbud.

Är det förresten ens rimligt att kalla Erekats vision för ”tvåstatslösning”? Om Israels judiska identitet inte erkänns, om det upprättas en palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad, om områdets judiska bakgrund raderas – samtidigt som Israel skall ta emot flera miljoner kreativt definierade palestinska flyktingar – då är begreppet tvåstatslösning inte längre meningsfullt.

Även Erekats gärning i övrigt väcker en del frågor om förhandlarens inställning till fredlig samexistens. Han försvarade uttryckligen palestinsk terrorism och den Palestinska myndighetens löner till dömda terrorister och deras anhöriga. Han kunde även vara drivande i demoniseringen av Israel i internationella sammanhang, som när han spred propagandalögnen om en israelisk massaker i Jenin.

Saeb Erekat var mästerlig i att förena den palestinska ledningens två övergripande mål: att övertyga omvärlden om att man vill ha en fredlig tvåstatslösning med Israel, och att samtidigt övertyga det palestinska folket om att man inte kommer att ge Israel några som helst eftergifter. Därmed blev han på många håll en uppskattad person, såväl i väst som på hemmaplan. Erekats hängivenhet och skicklighet kan förtjäna respekt. Han var en framgångsrik företrädare för det palestinska ledarskapet. Men han var inte en fredsförhandlare i ordets egentliga mening.

Anders Engström