Nya inlägg

Reseberättelser

Nyfiken på det är att resa tillsammans med oss till Israel? Här lägger vi ut berättelser från tidigare resor som Vänskapskapsförbundet Sverige-Israel (Tidigare Samfundet Sverige-Israel, SSI) har anordnat.

SSI:s Israelresa 2015

Runt månadsskiftet april-maj i år anordnades en Israelresa i SSI:s regi. Erfarna initiativtagare och ledare var Lars-Åke Hallin, Stockholm och Lotta Janson, Linköping. Teknisk arrangör var Apollo. En grupp på 23 resenärer fick en vecka fylld med högst skiftande upplevelser. Nästan hälften var förstagångsbesökare i landet, men också för den som rest ofta till Israel fanns mycket nytt att hämta, utöver igenkännandets glädje. Så här i backspegeln kan man förundras över allt vad vi hann med, tack vare ett välplanerat program..

Marie Ben-Rei, vår svenskfödda guide, var både kunnig och lugnt kapabel att hantera både oss och oväntade komplikationer. Ett exempel: den enda vägen ut från vår kibbutz – Ein Gev – där vi bodde de första dagarna, befanns en dag helt avstängd för trafik hela den förmiddag när bussen och vi skulle ut, eftersom man tävlade cykling i Triathlon runt Gennesaret. Mari gav oss tidiga badtimmar i stället för kvällsbad.

Ein Gev ligger på östra stranden av Gennesaret, och bakom ser man Golanhöjdernas branta sidor höja sig. Däruppe låg syriska soldater och sköt ner på allt som rörde sig, innan Israel tog området 1967. Vi hade det bra på kibbutzhotellet. Vi bodde i nätta små hus med uteplats bland palmerna, nära till badstranden. Den första kvällen berättade en medlem om kibbutzens spännande historia och om livet i ett sådant kollektiv. Morgonen därpå fick vi en rundtur i ett traktordrivet litet tåg runt anläggningen, förbi kornas domäner till bananodlingen, där vi kunde strosa runt bland mognande, gula frukter och dessutom fick en intressant demonstration av bananplantans livscykel. Intill varandra växer den fruktbärande moderplantan och gamla ”mormor”, som nu får vissna, samt det nya lilla plantbarnet som ska bära nästa års bananer. Över hela odlingen var ett nättak spänt för att fånga upp och kondensera luftens fuktighet. Som avslutning åt vi bananer!

Nästan rakt över sjön ligger an annan känd och stor kibbutz – Nof Ginnosar. Dit for vi med båt efter rundturen. Vid sjöns norra strand kunde vi från båten se både Kapernaum och ”Bergspredikans berg” ovanför. Det är platser som alltid lockat kristna pilgrimer. Liksom Ein Gev har Nof Ginnosar både fint hotell och välförsedd shop. Det blev nästan ”huggsexa” kring pärlemorhalsbanden… Bussen väntade
och tog oss snabbt till Kapernaum, som på Jesu tid var en livlig gräns- och hamnstad. Nu återstår bara ruiner av både synagoga och bostäder, men det är ändå fantasieggande att betrakta husgrunder och trappor och fråga sig vilka de varit som vandrat här för 2000 år sedan. Här finns också en åttakantig kyrkogrund som byggts runt det som man tidigt trodde var aposteln Petrus hem där Jesus botade hans svärmor. Ovanför liksom svävar en modern kyrka, som nästan påminner om en månlandare. Det är franciskanerna som byggt. De har hand om området, liksom om många andra kristna platser ända sedan 1200-talet. Mycket riktigt står Fransiscus av Assisi staty utanför, omgiven av blommor och fåglar- som sig bör. Också Petrus står staty men med sjön som bakgrund. Passande för en före detta fiskare. Någonstans höll ju Jesus sin bergspredikan. Varför då inte på berget ovanför Kapernaum? Med buss gick det behändigt att, via serpentinvägar, ta sig dit upp. Här väntade en härligt prunkande stor trädgård runt kyrkan. Den är åttakantig som påminnelse om de åtta saligprisningarna i matteusevangeliets kapitel 5. Arkitekten Barluzzi, som skapat så många vackra kyrkor, har ritat den. De åtta fönstren i kupolen är av alabaster och vart och ett av dem har en vers som börjar med ”Saliga är…” Från terrassen utanför kyrkan har man en strålande utsikt över den blå sjön långt nedanför. Den ligger ungefär 200 meter under havsytan och omges av berg.

Det sägs att i Israel blir solturister pilgrimer och pilgrimer blir solturister. Det hände också oss. När det nu blev dags att äta den här dagen, så bjöds vi till bords i Magdala (Migdal) Dock inte av den kända Maria därifrån, utan helt alldagligt i en restaurangträdgård nära stranden. Först på senare tid har platsen grävts ut. Nu fick den som så önskade en stirrande ”Petrusfisk” på tallriken. Den fiskas i sjön och har sitt namn efter en händelse som berättas i Matteusevangeliet. Den är någon sorts
turistisk standardrätt och smakar – fisk.

Vi hade hela Galileen inom räckhåll, och våra resmål var också verkligen av helt olika karaktär. Ein Gev kan odla bananer i det tropiska klimatet, men när bussen tagit oss uppför de angränsande Golanhöjdernas branter fann vi att det svalare klimatet uppe på högplatån är alldeles utmärkt för vinodling. Den som berättade detta var vår guide på Gamla Winery, som ligger i Qatzrin. Denna stad blev en knutpunkt, sedan Israel erövrat området 1967. Nu välkomnades vi till vinfabriken på klingande norska av en äldre gentleman med imponerande grått helskägg, mörk kostym och kipa. Ute i den hall där vinet tappas på ekfat fick vi en intressant lektion i vintillverkningens konst. Något av det som till sist fyller buteljerna togs fram, när vi avslutade med vinprovning.

Vi fortsatte österut och såg både sönderskjutna före detta syriska militäranläggningar, kibbutzer och betande kor på grässlätterna. Snart stod vi och blickade ut över ett till synes fridfullt landskap: till höger ett högt berg med snö på toppen, en slingrande väg, klungor av hus, vita baracker rakt fram, grönskande fält närmst oss och berg i bakgrunden. Mari förklarade vad det var vi egentligen såg,
nämligen berget Hermon, på gränsen mellan Israel, Libanon och Syrien, fortfarande snöbetäckt. Vägen utgör gräns till Syrien och leder mot Damaskus. Husen ligger i Quneitra och övergavs av syrierna, åkrarna odlas av israeler, bergen ligger i Syrien och däremellan ligger baracker för FN:s bevakande styrkor.

Det rätta ordet är nog OVERKLIGHET. Nu stod vi där utan nämnvärd oro, men stort larm av stridsvagnar har hörts här, och många liv har fått sitt slut, det försökte man inse.

Bussen körde norrut, mot gränsen till Libanon. Vi kom igenom drusiska småstäder med namn som Majdal Shams och Neve Ativ. Det var fortfarande grönt, med blommande ängar, och runtom fanns drusernas odlingar av äpplen och annan frukt, som gynnas av det kyligare klimatet. Här uppe kan det bli rejäla snöfall, och skidåkning på Hermons sluttningar är också ett nöje för en del israeler. Här i
nordligaste Galileen handlar det om berg och djupa dalar. Strategiskt placerad låg en gång en imponerande fästning – Nimrod. Man har trott att den byggdes av korsfararna, men nu betvivlas detta. I vart fall är den numera bara ruiner.

Målet för färden var Banias, ett av Jordanflodens tre källflöden. Vattnet strömmar fram under mäktiga klippor och är så klart att det nästan är osynligt! Här dyrkades skogsguden Pan, men eftersom man i arabiskan inte har bokstaven P, så blev det B i namnet. I Nya Testamentet kallas platsen för Cesarea Filippi. Nu är här en nationalpark och också en av drusernas heliga platser.

Tro inte att dagens upplevelser tog slut här uppe vid det klara vattnet och den grönskande skogen nära Libanon! Nej, mera vatten väntade oss, när vi kört halvvägs ”hem”. Nu gällde det Hule – alla fågelskådares drömmål. Mitt emellan Golans berg i öster och Naftalis berg på gränsen till Libanon i väster ligger detta område som en gång var en ouppodlad sankmark. Den dikades ut ordentligt, men problem uppstod, och nu har man mycket medvetet återställt balansen. Vi kom till Agamon och I
sällskap med guide och stor tubkikare körde vi runt för att kanske hitta intressanta fåglar. Det är här som Europas flyttfåglar vilar vingarna och äter upp sig lite under färden till och från vår världsdel. Här och där finns observationsplatser och ringmärkningspaviljong med intressanta upplysningar om flyttfåglarnas liv. Man uppskattar att det varje vår och höst passerar 500 miljoner fåglar. Här finns
också odlingar, och vi noterade att det inte var fiskmåsar som plockade mask efter plogen utan storkar i mängd.

Redan innan vi kom fram till vår kibbutz första dagen hann vi besöka Zippori – den stad som för 2000 år sedan var en stor och viktig plats nära Nasaret, då en obetydlig landsortshåla. Nu är staden utgrävd, och bl.a. finns här fundamenten till en synagoga med välbevarade mosaiker i golvet.

En stad som inte behövt grävas ut är Safed. Den är en av judendomens fyra heliga städer och är känd som centrum för både judisk mystik, Kabbala, och sina konstnärer. I den gamla delen besökte vi en sefardisk och en ashkenasisk synagoga, båda i anslutning till konstnärskvarteren, där alla smakriktningar kunde tillgodoses. På tal om smak av annat slag, så minns vi säkert också pausen med provsmakning av den härliga, nypressade granatäpplejuicen – En helt annan sevärdhet är den legendariska ”Davidkan” ett ganska oansenligt litet maskingevär av en typ som gör mer oväsen än
skada. Under kriget 1948 var Safeds öde länge ovisst. En liten skara judar kämpade i underläge i nattens mörker, men det väldiga brak som kom från detta vapen fick den arabiska befolkningen att fly i panik. Och staden kom i judiska händer. Nu vittnar fortfarande en del skotthål i studenthuset mittemot om vad som varit.

Jerusalem väntade. Vi åkte söderut genom Jordandalen, in på det som benämns Västbanken, egentligen Jordaniens namn på det område som man höll ockuperat 1948-67, och som syftade på att det låg på Jordanflodens västra strand – West Bank. Bitvis går vägen mycket nära det land som man numera har fred med, men där gränsen markeras av ett stabilt och välutrustat stängsel. Det fanns en tid, när terrorister försökte ta sig över, och därför finns det fortfarande krattad mark längs med stängslet. Vår guide berättade att knepet med att kratta marken intill en gräns först användes i Kina. Fotspåren i sanden avslöjas. Fortfarande är detta ett billigt och effektivt gränsskydd. Till vänster, bakom stängslet, löper Jordanfloden och bortom den kan man se Jordaniens grönskande odlingar. Till höger syns fält där araber odlar frukt och grönsaker. Till slut närmar vi oss Jeriko – Palmstaden – och helt följdriktigt också planteringar med dadelpalmer i raka rader. Långt bort i söder anar vi Döda
havets blänk.

Öknen är mycket påtaglig, liksom värmen, när vi först svängt in på militärt område, ner mot floden, och sedan klivit av bussen. Nu är vi där Johannes döparen troligen en gång predikade. Hit kom Jesus för att döpas av honom, och redan på 300-talet började man här bygga kloster och kyrkor. Några av dessa kan man se bland palmerna på båda sidor av floden. Branta trappor leder ner till vattnet. Detta
vatten som var så kristallklart, när det flödade fram ur klipporna uppe i Banias i norr, det är nu ganska grumligt, men attraktivt. Många ville ändå gå trapporna ner i vattnet och känna kontakten med denna Jordanflod som alltid dragit till sig så många pilgrimer. Jesu dop kan ha skett här eller i närheten. Det gäller också det som berättas om Josua och Israels folk som gick över Jordan och sedan fortsatte mot Jeriko. Och det gäller profeten Elia, som – kanske här- hämtades upp till himlen i en vagn av eld. Ganska svindlande tankar..

Också vi gav oss av till den grönskande oasen Jeriko, där det syntes både minareter och kyrktorn, utöver FN:s läger för palestinska flyktingar. En skymt fick vi också av ett sentida exemplar av det träd som den småväxte Sackeus klättrade upp i för att kunna se Jesus när han kom till staden. Högt över Jeriko, som ju är världens lägst belägna stad, mer än 200 meter under havsytans nivå, reser sig Qarantal, ”Frestelsens berg”. Här ligger, menar traditionen, platsen för de frestelser Jesus utsattes för efter sitt dop. Vårt första stopp i staden blev därför en bit upp mot berget med en fin utsikt upp mothöjderna med ett kloster högt upp på klippan, som ett svalbo. Naturligtvis tas vi som turister om hand av beduiner som säljer halsband av kamelben eller bjuder på ridtur på en ännu levande kamel eller bjuder in till affären som saluför saftiga dalar, olivoljetvål och frukt. Från terrassen utanför resturangen där vi sedan åt kunde vi på nära håll se de väldiga grushögar som nu döljer det gamla Jerikos tiotusenåriga murar och fästningstorn. Detta är också världens äldsta stad.

Dagen var inte slut. Jerusalem väntade. Efter 1 200 meters stigning och färd genom Juda öken med beduinläger bland sand och sten kunde vi äntligen se Himmelsfärdskyrkans torn på Olivberget. En av dagarna i Jerusalem besökte vi just denna kyrka. När den tyske kejsaren, Wilhelm II, 1898 besökte Jerusalem togs initiativ till det som man trodde skulle bli ett gästhem med kyrka för pilgrimer och ett centrum för tysk kultur. Kyrkan och hela byggnaden är både pampig och vacker och invigdes 1907. Det blev emellertid ingenting av de planer man hade. Två krig kom emellan, och först 1950 kom sjukvård igång, och nu bedrivs här bl.a. kvalificerad diabetes- och cancervård. Vi skulle inte studera själva verksamheten, men fick ändå glimtar av den, när vi gick genom receptionen eller såg väntande patienter sitta i parken utanför eller läkare på väg till de baracker som man också måste använda. En ung amerikansk volontär gav oss information. Vi fick veta att verksamheten bedrivs med stöd från
bl.a. Sverige och med hjälp av Lutherska världsförbundet för i huvudsak palestinier och att man också hämtar patienter från Västbanken och Gaza. Vårt besök fick en fin slutvinjett när vi tog en promenad bland parkens härliga barrträd och kom fram till en hisnande utsikt österut över Juda öken och Döda Havet i fjärran.

Från sjukhuset på Olivberget till Hebreiska universitetet på Scopusberget är det inte långt, i kilometer räknat. Vi var ändå snabbt i en helt annan värld. Mellan vackra institutionsbyggnader kunde studenterna njuta av grönska och blommor, sitta i grupper på gräsmattorna och koppla av. Dessutom syntes självaste Alber Einstein komma cyklande mellan träden – i pappgestalt. Han var med bland universitetets grundare, när invigningen skedde 1925. I hallen som vi först kom in i satt foton av
honom och alla andra nobelpristagare som hört till detta lärosäte – en intressant samling!

På Scopusberget hittar vi också gravstenar som visar var de vilar som 1896 lämnade Nås i Dalarna för att ansluta sig till den amerikanska kolonin i Jerusalem. Tråkigt nog var hela gravplatsen förfallen och de svenska namnen gick knappt att läsa bland ogräset. Desto flottare var det som en gång var nåsbornas hem och som nu är ett femstjärnigt hotell: American Colony. Här finns en utställning som berättar om kolonisternas vardagsliv.

Det var emellertid inte här som vi skulle bo, utan på Eyal vid Siontorget, nyligen upprustat. Helt säkert uppskattade vi alla den utmärkt goda maten. Inte alltid en självklarhet. Dessutom låg den populära gågatan Ben Yehuda runt hörnet.

Det finns så mycket att uppleva i Jerusalem, men det kändes som om det vi hann med var noga utvalt. Det blev en rundtur till fots med en kombination av kristna heliga platser, basargatornas vimmel och de nyuppbyggda judiska kvarteren med Västra muren som slutstation. De kristna heliga platserna ligger i östra Jerusalem. Redan första dagen vandrade vi runt bland de mycket gamla olivträden i Getsemane, där Jesus en gång greps. Den intilliggande Alla nationers kyrka är byggd med internationell hjälp. Arkitekten Barluzzi har återigen skapat ett kyrkorum som verkligen uttrycker platsens händelser, och den kallas också Dödsångestens kyrka. Interiören återskapar nattens mörker och trädens valv, eftersom ljuset genom alabasterfönstren med violetta glaskors faller sparsamt. Violett är ju sorgens och lidandets färg.

Från Getsemane i Kidrondalen är det inte långt till Lejonporten, en av de sju porterna i Gamla stans mur. Innanför ligger den utgrävda Betesdadammen, där Jesus botade en lam man. Intill ligger S:ta Annakyrkan, en korsfararbyggnad, nästan helt utan utsmyckning inuti, och den har en helt fantastisk akustik. Det finns väl ingen besökande grupp som inte tar chansen att pröva denna med någon sång.

Från Betesda till nästa mål, som var Gravkyrkan, leder Via Dolorosa – Lidandets väg. När Jesus dömts att korsfästas gick han till Golgata. Ingen kan säkert veta var allt detta skedde, men mycket tidigt stakades denna väg ut, och fortfarande vandrar fromma människor fram här, på fredagarna organiserade av franciskanerna. Det är de kristnas heliga platser, men de ligger i de s k. muslimska kvarteren. Man talar om fyra ”kvarter” eller stadsdelar med var sin mycket speciella karaktär. Här gick vi alltså först längs vindlande basargator. Ett steg åt sidan in i en vidöppen liten butik och innan man hinner blinka är man involverad i köpslagan och sedan kanske nybliven ägare till ett ”fynd”. Gravkyrkan ligger på gränsen till de kristna kvarteren. Inom samma byggnad finns både Golgatakullen, som man måste klättra upp till via en brant trappa, och gravkapellet med den tomma graven. Kyrkans namn är också Uppståndelsekyrkan. Det är en fascinerande plats som rymmer många kapell och delas av de olika kyrkosamfunden. Man blir inte färdig med den under ett enda
besök, om någonsin.

Nu behövde vi en vilopaus och intog falafel eller shwarma på en av de många uteserveringarna, Styrkta fortsatte vi vandringen i de trånga, övertäckta basargatorna, men så hände något märkligt: på bara något tiotal meter förändrades gatubilden totalt. Vi hade kommit in i de judiska kvarteren, in i en helt annan värld. Och det var dessutom en värld som speglade svunna tider. Romerska städer
hade en huvudgata i norr/söder, Cardo Maximus. När man återfått de judiska kvarteren efter 1967 låg de i ruiner, och man gjorde många intressanta arkeologiska fynd vid uppröjningen. Det mesta är alltså nu nybyggt Den gata som vi nu kom in på ligger där den gamla huvudgatan gick och därför kallas den Cardo. Den kantas av små butiker med ganska exklusivt innehåll. Korsfararna byggde dem, vilket syns på stilen, med fina valv. En ännu äldre historia skymtar fram för dem som kikar ner i de
”tittskåp” som står mitt i gatan. Där nere syns Jerusalems gamla murar från troligen700 f.Kr. I själva gatubeläggningen kan den uppmärksamme se de olika murarnas sträckning, markerade med röda respektive svarta plattor.

Vi fortsatte rakt fram och kom in på den gata som är från bysantinsk tid, cirka 500 e.Kr. Den är bred, 12 meter, med körbana i mitten och utrymmen för butiker mellan pelare vid sidan, och den ligger nästan tre meter under nuvarande gatunivå, Som ofta i Israel får man påtagliga bevis på att detta gamla lands folk nu är tillbaka i högst konkret gestalt: Bland nedfallna pelare satt en skara skolbarn och fikade och mitt emot stod en grupp soldater och fick information an en kvinnlig instruktör.

Från Cardo kommer man ut till Gamla stans judiska område, som alltså blev mycket förstört under Jordaniens ockupation 1948-67. Vi stannade till vid den imponerande Hurva-synagogan. Det är inte så länge sedan den blev helt färdig rekonstruerad. Runt torget intill ligger en hel del intressanta arkeologiska platser, men vi hade rak kurs på Västra muren, genom folkvimmel och en hel del trappor att ta sig nerför. Vi kom ju från det som kallades ”övre staden” och skulle ner i den djupa dal som på Templets tid löpte utmed den Västra muren till Tempelplatsen. Vi fick en stund att på egen
hand gå fram till denna mur och kanske lämna en liten personlig lapp där mellan stenarna.

Utanför väntade buss och transport söderut till Betlehem. En annan mur väntade där, hög och gjord av betongblock. Vi körde bara rakt igenom, till skillnad mot de fotgängare som vi såg stiga av andra bussar för att ta sig hem från arbetet utanför staden. De fick gå i lite krångligare passager. Målet för oss var Födelsekyrkan som länge varit i behov av reparation. Inte så konstigt med tanke på dess ålder. Liksom den ursprungliga Gravkyrkan tillkom den på initiativ av kung Konstantins moder, Helena och den är världens äldsta kyrka som varit i ständigt bruk, trots krig och vandalism. Nu har man tydligen kommit överens om en insats, och inuti kunde man se informationsplakat. Det var den palestinska myndigheten som berättade om planerna för arbetet. En ung kristen palestinier gick med oss både ner i födelsegrottan och in i den romersk-katolska S:ta Katarinakyrkan intill. Det finns fler grottor under kyrkan, och i en av dem satt Hieronymus på 400-talet och översatte Bibeln till latin. Nu står han mer upphöjd på en pelare utomhus, på en fridfull gård. Många kristna har lämnat Betlehem, men kvar finns ändå några affärer som säljer väldigt vackra föremål av olivträ och pärlemor. Vi besökte en av dem, Efraims butik. Julkrubborna t.ex. var konsthantverk av högsta klass – och vissa var enorma – passande för katedraler.

Det som gör en resa med Sverige-Israel så värdefull är att man får besöka sådant som en ”vanlig” turist inte alltid hittar till. Flera i gruppen var tandläkare och hade förut gjort en insats som volontärer, ibland årligen, på The Trudi Birgers Dental Clinic i Jerusalem. Varje dag behandlas där omkring hundra barn från stadens fattiga samhällsgrupper, utan åtskillnad med avseende på religon eller etnicitet. Tandläkare från alla delar av världen deltar i organisationen DVI (Dental Volunteers for Israel). Svensk representant där är Lars-Åke Hallin, vår reseledare. Man ger några veckor av tid och engagemang för att hjälpa unga människor till bättre livskvalitet. Statens tandvårdsförsäkring fungerar fortfarande inte alls som t.ex. här hos oss. Trudi Birger överlevde som ung mirakulöst Förintelsen och när hon kom till Israel organiserade hon detta hjälparbete. Hon dog 2002, men man kan möta henne och hennes dramatiska liv i boken En hårsmån från elden. Den är slutsåld, men nyutgivning planeras. Vi mottogs med värme och fick möta de små patienterna, ibland med syskonen i ”vänteläge . Barnen utrustas med tandborstar och får lära sig använda dem också.

En annan dag besökte vi Yad beYad – Hand i hand. I Israel finns en handfull skolor med samma vision: att låta arabiska och judiska barn studera tillsammans. Under vårt besök i denna skola i södra delen av Jerusalem fick vi klart för oss att detta inte alltid är problemfritt. Svenska Sara från Växjö är observant judinna, fembarnsmamma och entusiastisk lärare på skolan. Enligt henne är det inte lätt att hantera t.ex. de olika religionernas helger och minnesdagar och loven i samband med dem. Men man samtalar förstås om allt detta, också om Israels Självständighetsdag med minnesdagen för krigs- och terroroffer som bland palestinier är ”Katastrofdagen”. Lite rörande var det att ändå notera det plakat man ställt upp, där armeniernas historia och öde för 100 år sedan målats upp. Ett annat talande exempel var teckningar som barnen gjort med både den israeliska och palestinska flaggan. Vi träffade barnen i biblioteket, och vem kunde avgöra vilken bakgrund de hade?

På programmet stod förstås också både besök på Yad Vashem – minnesmuseet över Förintelsen och besök på Israels Museum med avdelningar för arkeologi, konst och fynd från Qumran. Hit kommer ju i stort sett alla turistgrupper, liksom till den imponerande Menorahn framför Knesset. Alla får däremot inte möjlighet att, som vi, få en grundlig guidning inne i byggnaden. Vi fick en genomgång av ett ärendes väg från förslag till eventuellt beslut. Lite roligt var att se foton av alla invalda medlemmar, där de för tillfället frånvarande var lite nertonade i ljusstyrka. Vi slank också in i plenisalen – exakt i tid till diskussionens slut. Det som främst står kvar i minnet är kanske ändå den stora hall som pryds av Chagalls mosaiker och gobelängerna som i tre avsnitt framställer folkets historia: först exodus, sedan återvändandet till Landet i nutid och sist framtidsvisionens paradisiska frid.

Det skulle bli +27 grader i Jerusalem den dag vi for hem. Under hela färden till flygplatsen kunde vi njuta av blommorna vid vägen: bogainvillea, nerium och stockrosor. Allt vackert vi sett, allt intressant vi fått uppleva följde med oss hem i sinne och minne, liksom värmen från den goda gemenskapen oss resenärer emellan. Vi tackar och hoppas på fler resor av samma kaliber framöver!

Eva-Lisa Boson