Vi har historien på vår sida när vi firar att Israel fyller 70 år

Vi har historien på vår sida när vi firar att Israel fyller 70 år
av: Stefan Dozzi och Anders Engström

REPLIK på ”Europa skapade tragedin Palestina – Israel” (Pär Granstedt HN 26/4).

Diskussionen om Israel handlar delvis om perspektiv, men den handlar också om fakta. Vi vänder oss framförallt mot försöket att förvanska Förintelsen för att använda den som ett slagträ i debatten om konflikten mellan israeler och palestinier.

Man kan förstås, som skribenten, välja den tidsperiod som passar ens syften bäst, men ingen kan påstå att den judiska statens historia började under första världskriget. När den brittiska Balfourdeklarationen skrevs 1917 fanns det t.ex. sedan länge redan en judisk majoritet i hela Israels kommande huvudstad, Jerusalem.

Det stämmer inte att britterna gynnade judisk invandring till det palestinska mandatet, som då styrdes av Storbritannien. Tvärtom. Judisk invandring öster om Jordanfloden blev omöjlig redan 1922, då britterna avstyckade den del av Palestinamandatet som blev Jordanien. Och i resten av mandatet ströp britterna den judiska invandringen allt mer, medan den arabiska invandringen tilläts fortsätta.

Som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain uttryckte saken i samband med den ökända så kallade ”Vitbokens” tillkomst 1939: “If we must offend one side, let us offend the Jews rather than the Arabs“.

Tvärtemot skribentens skildring av FN:s delningsförslag, utformades detta i enlighet med hur demografin faktiskt såg ut: framförallt delar med en judisk majoritet var tänkta att tillfalla en judisk stat, medan resten skulle bli det arabiska Palestina. Hade också de arabiska företrädarna accepterat detta, hade vi redan där haft en tvåstatslösning. I stället valde de att anfalla den nyfödda judiska staten. Den arabiska sidans nej kan aldrig bli Israels ansvar.

Inte heller uppstår Israel som en följd av Förintelsen. På trettiotalet finns redan den judiska statens institutioner på plats i det av britterna styrda mandatet, med Jewish Agency som en slags provisorisk regering. När FN och omvärlden erkände Israel 1948 var det en bekräftelse av något som redan existerade.

Tragedin är förstås inte att Israel kunde utropa sin självständighet 1948. Tragedin ligger i att det inte tilläts långt tidigare.

Skribenten beskriver Israel som ett kolonialt projekt, vilket är historielöst och rentav illvilligt. Israel är det judiska folkets hemland. Till skillnad från palestinska araber är judar dessutom en ursprungsbefolkning i Israel. Däremot kan en europeisk syn på palestinier som aktörer utan eget ansvar möjligen tillskrivas ett kolonialt arv.

Förföljelse av judar är inte heller en typiskt europeisk företeelse. Under årtusenden har judar förföljts även i Mellanöstern, också långt före samarbetet mellan nazisterna och arabvärldens diktaturer.

Men vi håller med skribenten på en punkt. Europa har ett visst ansvar, åtminstone för att konflikten fortsätter. Det mest konstruktiva är att se framåt, och använda de ingångar som finns för att påverka parterna. Vi noterar därför tacksamt att allt fler europeiska politiker börjat ställa krav även på den palestinska sidan. Det är en mer balanserad hållning, som ger oss hopp när Vänskapsförbundet Sverige-Israel nu firar att den judiska staten fyller 70 år.

Stefan Dozzi, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Anders Engström, informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *