Vem äger det offentliga rummet i Sverige? Reflektion angående hot mot judar och Israelvänner

I år är Vänskapsförbundet Sverige-Israel för första gången med i Almedalen. Nästan genast hotades vår generalsekreterare av två palestinier och senare av flera nynazister. Detta var dock inget unikt utan bara det senaste exemplet på hur samlingar med judiska eller israeliska förtecken utsätts för hot i lilla Sverige. Budskapet är ganska tydligt: ”Stick inte ut hakan. Ni ska kura i era gömslen. Gatorna tillhör oss.” Också en annan sak var symptomatisk: massmedia uppmärksammade det skedda men fokuserade helt på nynazisterna och förbigick hoten från palestinierna med tystnad.

Hot och våld mot samlingar med proisraeliska förtecken var i princip okänt som företeelse i Sverige för 20 år sedan, men har sedan 2000-talets början blivit en del av vardagen. Liksom de ständiga hoten mot synagogor och enskilda judar som öppet bär kippa eller Davidsstjärna. Nedan följer några exempel på det tidigare.

För cirka 15 år sedan anordnade Vänskapsförbundet (dåvarande Samfundet Sverige-Israel) i Umeå ett möte i pingstkyrkan därstädes, där Siewert Öholm skulle tala. En mobb med maskerade huliganer hindrade folk från att komma in, uppträdde våldsamt och sprejade slagord på kyrkans väggar. Ingen greps.

2004 anordnade Keren Hayesod en insamlingsgala i gamla Nalen i Stockholm. Vi som deltog visste inte förrän efteråt något om de kravaller som pågick utanför, där de poliser och vakter som skyddade ingången attackerades med tegelstenar, järnrör och batterisyra, under det att rop om ”Allah Akhbar” hördes från mobben. När samlingen var över blev vi informerade av vaktchefen att vi inte kunde gå ut genom den vanliga ingången, utan fick ta bakvägen och smågator för att undvika mobben. Där fanns rätt många överlevande från Förintelsen, och jag minns hur det kokade i mig inombords över att de ännu en gång, 60 år senare, i Sverige, skulle behöva huka och gömma sig för en antisemitisk pöbel. Några av de mest våldsamma i mobben häktades över natten, men inga fler efterräkningar blev det såvitt jag vet. Det anmärkningsvärda var att i delar av mediebevakningen av det skamliga och fega dådet, fick en av de gripna framställa sig som en martyr för friheten, utan några kritiska frågor om varför hon hotade och jagade gamla judar i Stockholm.

2009, i skuggan av ett av Gazakrigen, höll Vänskapsförbundet tillsammans med Zionit ett stödmöte i Citykyrkan i Stockholm. Denna gång fick vi visserligen gå ut samma väg vi gick in, men vi fick vänta på att en liten men högljudd och hotfull mobb utanför hade behagat ge sig iväg. (Med i trängseln fanns en representant för Diakonia, som tydligen var där som observatör och frimodigt utbredde sig om hur vår ordförande Gunnar Hökmark skulle stå sig slätt i en debatt mot Palestinagruppernas Per Garthon. Jag tänkte påpeka för honom att han hamnat fel och att hans kompisar stod utanför, men lät tyvärr bli.)

Samma år, i samband med att Sverige mötte Israel i tennis i Malmö, ägde högljudda och våldsamma manifestationer rum där, med förstörelse av egendom och skanderande om att ”Mohammeds armé är på marsch”. Detta förringades senare av Per Garthon, som förklarade att det bara rört sig om några ungdomar som förivrat sig. De israeliska tennisspelarna förklarade att de aldrig mötts av ett sådant hat någon annanstans i världen. (!)

Några Israelvänner hade samma år begärt och fått tillstånd för en stilla manifestation i Malmö till stöd för Israel. Femti meter därifrån samlades återigen en rasande mobb, som hölls tillbaka av polisen. Smällare, flaskor och stenar haglade över Israelvännerna, liksom högljudda hot. Efter en stund agerade polisen. Inte genom att köra bort mobben och garantera den lilla gruppens rätt att samlas i frihet, utan genom att upplösa mötet. Gruppen fick rådet att skingras och smyga sig hemåt på bakgator. Efteråt sprang hotfulla män omkring och frågade folk om de var judar. Inga efterräkningar.

Vid ett offentligt Israelmöte i Göteborg några år senare, hade motdemonstranter ställt sig en bit bort och gjorde allt för att föra väsen och överrösta talarna. En av Israelvännerna frågade ansvarig polis på platsen om det inte är rimligt att den som sökt och fått tillstånd för ett offentligt möte bör få ”decibelföreträde”, alltså att faktiskt kunna få hålla sitt möte i fred. Polisen svarade att det var deras sak att avgöra var gränsen gick. Det finns förstås fler exempel, men detta är några av de mest anmärkningsvärda.

På denna uppräkning kan det låta som om polisen alltid är ointresserad. Så är det naturligtvis inte. Vid varje manifestation till stöd för Israel känner deltagarna stor tacksamhet mot de poliser som i stort antal finns där för att de ska kunna hålla sitt möte. Samtidigt är det ju fullkomligt absurt att det ska behövas en större polisinsats när människor samlas för att visa stöd för Mellanösterns enda demokrati och judars enda säkra hemvist på jorden.

Att det är tre grupper som ligger bakom hoten och våldet är fullkomligt logiskt. Den hårda vänstern, islamister och nynazister har alla det gemensamt att den som inte inordnar sig i deras tyckande och öppet visar det, stoppar man med hotelser och ibland handgripligheter. Det vill säga, så länge samhället tillåter det. På sin respektive ”hemmaplan”, det vill säga de gamla kommunistdiktaturerna, de fundamentalistiska islamiska staterna och gamla nazi-Tyskland, var/är det inte fråga om att nöja sig med hot, utan de som inte hukar sig och inordnar sig röjs helt enkelt ur vägen med våld.

Vi befinner oss alltså i ett läge i Sverige där det alltmer är nävrätten som gäller på gatorna, och där rättsmyndigheternas hantering av problemet visar på en blåögdhet alternativt uppgivenhet, som i sig ger tydliga signaler. Både till judar och israelvänner att de inte ska räkna med att samhället ska beskydda dem. Och till mobben, de som hotar och hatar, att här är det bara att kliva på – här finns ingen hård handske som skyddar demokratins mjuka hand.

För ett antal år sedan satt jag på planet till Israel bredvid en fransk jude, som berättade att han numera bar basker ovanpå kippan. Han tänkte göra alijah, och han uttalade sitt tvivel över om det skulle finnas några judar kvar i Frankrike i framtiden. Och till vår stora skam är detta nu en relevant fråga att ställa sig även i Sverige.

Det känns allt tydligare att vi som land står vid ett vägskäl. Vem äger det offentliga rummet? Är det medborgare som med vitt skilda åsikter öppet framför dessa åsikter? Eller är det de grupper som vill hota och skrämma till tystnad alla som de hatar för att de har åsikter de inte gillar? Eller som man helt enkelt hatar för att de är judar? Om svaret visar sig bli det senare, har vi som samhälle grundligt svikit, ja, förrått de grupper som har överlevt förföljelse men trott sig vara säkra här. Och då är vi på väg in i ett mörker där ingen är säker.

Bengt-Ove Andersson

AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel