Kyrkan och Israel – kommentar till Annika Borgs öppna brev

Det har sedan 1948 rått en situation där delar av kristenheten (främst väckelsekristna kyrkor) troget stöttat Israel medan en annan del av kristenheten (främst de gamla kyrkorna) intagit en magistral attityd där man gärna suttit till doms över den judiska statens tillkortakommanden – verkliga och inbillade – och den senare företeelsen har starkt accentuerats de senaste tre årtiondena och fått karaktären av organiserade kampanjer för att demonisera och isolera staten Israel.

Förutom de redan nämnda skälen till det senare måste också nämnas den växande politiseringen av stora delar av den organiserade kyrkan. Det är mycket frestande att dra en parallell till det religiösa – judiska – ledarskapet på Jesu tid. Det var en period av andligt lågvatten där tillsättning av överstepräster skedde med politiska förtecken och där huvuddelen av prästerna istället för att vara verkliga herdar för sin flock var en svans till den världsliga överheten. Det är bara att kalkera av ovanstående beskrivning och anlägga den på till exempel Svenska kyrkan av idag.

Svenska kyrkans ledning har sedan decennier varit starkt präglad av 68-vänsterns värderingar, och präster som inte rättat in sig i ledet utan till exempel aktivt stått upp för Israel har fått göra detta medvetna om att de därmed starkt minskat sina möjligheter att avancera inom kyrkan. Annika Borg är en av dessa, och det finns flera präster som valt att lämna sin tjänst på grund av Svenska kyrkans politisering och anti-israeliska hållning.

Allt detta sammantaget har alltså lett fram till en situation där vi sett bland annat följande:

  • Bojkott. Redan för ett antal år sedan stödde dåvarande ärkebiskop Hammar och direktorn för det frikyrkliga hjälporganet Diakonia bojkott av varor ”från av Israel ockuperat område”. Sedan beslutade ett genompolitiserat kyrkomöte att stödja bojkott. Inga liknande initiativ har tagits av kyrkan mot de verkligt brutala våldsregimer som är legio. Inte heller har pågående folkmord i Afrika eller förföljelse av kristna – främst i muslimska och kommunistiska länder – lett till några liknande initiativ. Att europeiska kyrkor i ljuset av Kristallnatten och nazisternas judebojkott ens vill ta i tång med något som har med bojkott av den judiska staten att göra är skandalöst.
  • I predikningar i juletid om Betlehem dras paralleller till Jesu födelse och låter den judiska staten ikläda sig romarrikets – den grymme ockupantens roll. Att Betlehems tidigare stora kristna befolkning nu snart är borta skylls på Israel, fast alla vet att det är islamister som kör bort de kristna från de palestinska områdena. Vissa kristna har till och med sökt politisk asyl i Israel undan denna förföljelse, och Israel är det enda land i Mellanöstern där den kristna befolkningen ökar.
  • Eftersom Israel på grund av vågen av attentat till slut byggde en barriär till skydd för sin befolkning, bortser man bekvämt från det faktum att attentaten sjunkit drastiskt och fokuserar helt på de praktiska olägenheter barriären givetvis innebär för passerande palestinier.
  • Via det så kallade ”Följeslagarprogrammet” som till stor del finansieras av biståndsmedel anställs välbetalda ”följeslagare”, officiellt för att verka för försoning och samförstånd, men som snarare provocerar fram incidenter vid bland annat gränskontroller för att senare resa runt i svenska kyrkor och utmåla israeler som grymma och brutala. Projektet handläggs av Sveriges kristna råd, där förutom Svenskan kyrkan största delen av frikyrkorna ingår.
  • Det frikyrkliga hjälporganet Diakonia anordnar årligen starkt vinklade resor för svenska riksdagsledamöter, som vallas runt i välregisserade program med udden mot Israel där de enda israeler man träffar är sådana som har ”rätt åsikter” om konflikten. Därefter hävdar man att man speglat båda sidor.
  • I en ”bönebudkavle” som för cirka tio år sedan gick runt i svenska kyrkor lästes upp vad som föregavs vara palestinska barns böner till Gud, där de bad om beskydd mot israeliska bomber. Detta mitt under den blodigaste bombkampanjen mot civila israeler i modern tid.
  • Som nämnts säger de palestinska prästerna vad de måste för att hålla sig väl med islamisterna, vilket alltså är att lägga skulden för sina problem på Israel. Så till exempel i utspelet ”Kairos Palestina”, en skrift där man mycket riktigt pekar ut ”Israels ockupation” som det stora onda. Tacksamt och med en fullkomligt fantastisk aningslöshet för Svenska kyrkan fram detta dokument utan att någonstans fråga sig vilka det egentligen är som förtrycker deras trossyskon.

Mycket mer kan läggas till, som hur Diakonia härom året framställde ett rollspel för barn och ungdomar där de fick lära sig att judarna stjäl vattnet för palestinierna, eller det frikyrkliga studieförbundet Bilda som stod som arrangör för en skandalös konstutställning, ”Det håliga landet”, där israeler framställdes som råttor med kpistar och det hela förde tankarna till nazistiska filmer som ”Jüd Süss” – den var faktiskt så skandalös att den drogs tillbaka.

Det är omöjligt att värja sig för slutsatsen att den antipati som riktats mot det judiska folket i tvåtusen år på något sätt överfördes på den judiska staten då ren och skär antisemitism inte längre var salongsfähig. Och kyrkan är sannerligen inget föredöme därvidlag. När två påvliga sändebud uppvaktade Hitler i slutet av 30-talet för att framföra påvestolens oro över nazisternas behandling av judarna, lär Hitler ha svarat: ”Varför protesterar ni? Jag fullföljer ju bara vad ni har gjort i 2 000 år.” Göteborgsrabbinen Robert Wolkoff gjorde redan för 20 år sedan anmärkningen att kyrkan genom århundradena skapade en jordmån som möjliggjorde Förintelsen. Förfärade över Förintelsen har kyrkan bett judarna om förlåtelse – för att sedan fortsätta på samma sätt som förut, fast med Israel som objekt istället för judarna.

När det gäller inställningen till det judiska folket och Israel kan man kanske grovt dela in kristenheten i tre delar: de som håller till i ena diket och ser judarna mest som ett objekt för sin bibeltolkning; de som befinner sig i det andra diket, som drivna av ersättningsteologi, politiska överväganden eller ren antisemitism helst vill få bort den judiska staten finns och som på olika sätt i kyrkans namn verkar för att ändra på det – ett slags Stasi-kyrka; och så de som går mitt på vägen och visserligen älskar landet och folket för dess andliga betydelse men också står tillsammans med Israel därför att de tror på fair play och ser hur detta pyttelilla land har blivit världens mobboffer – världens jude.

Bengt-Ove Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *