Hur är det med det kristna kulturarvet?

Hur är det med det kristna kulturarvet? Gunnar Olofssons fråga om det kristna kulturarvet är snarare mer berättigad att gälla de muslimska länderna i Mellanöstern, skriver Monica Strandow.

Gunnar Olofsson ställer sig frågan om man egentligen bryr sig om vad som händer i det heliga landet, i synnerhet undrar han över det kristna kulturarvets fortsatta varande. Hans fråga i det fallet är snarare mer berättigad att gälla de muslimska länderna i Mellanöstern, där odemokratiska regimer och fanatiker sakta men säkert utplånar de kristnas närvaro. Endast en spillra finns numera kvar av de kristna efter deras flertusenåriga historia i området. I Israel och Jerusalem kan däremot de tre monoteistiska religionerna samsas, och även de kristnas olika heliga platser är skyddade. Tyvärr har Betlehems och Nasarets kristna fått en svårare tillvaro på senare tid, vilket inte beror på israelerna.

Det är knappast något att förundra sig över att Israel förklarat Jerusalem som sin odelbara och eviga huvudstad som faktiskt grundades för tretusen år sedan. Under tvåtusen år av förskingring runtom i hela världen var judarnas ständiga bön: “Nästa år i Jerusalem. LeShana Haba’ah b’Jerushalayim.” Trots förskingringen är det väl känt att det alltid funnits en judisk befolkning i landet.

Olofsson undrar också vad som händer när processen är fullbordad. Det finns fullt fog att ställa den frågan med tanke på vilka krafter som kämpar om att få makt över Jerusalem. Man behöver inte vara särskilt insatt för att förstå vad som händer om odemokratiska organisationer liknande Hamas och andra, som inte värnar om mänskliga fri- och rättigheter, och där hedersrelaterat våld och förtryck är accepterat förutom terrorhandlingar, skulle komma till makten.

Förutom dessa ovanstående frågor, undrar Olofsson över de palestinska flyktingarna. Han glömmer i sammanhanget att nämna alla de tusentals judiska invånarna som fördrivits från muslimska länder runt om i Mellanöstern. De som överlevde förföljelsen blev bestulna på allt de ägde, innan de tvingades att lämna länder de befolkat, till och med före islams inträde genom Muhammed. Det är väl känt att efter Förintelsen under andra världskriget hade judarna en fristad i Israel. Om deras rättighet till sitt hemland ifrågasätts; vem skulle då ha större rätt?

I nuläget finns möjlighet för alla religioner och folk att leva sida vid sida, och väldigt många bryr sig verkligen om vad som händer, både bland araber och israeler. Men förutsättningen är att det finns tolerans och en uppriktig fredsönskan. Det ser dock dystert ut för framtiden, med tanke på den indoktrinering som små barn blir utsatta för i palestina-arabiska skolor, finansierade med enorma penningsummor från västvärlden, däribland Sverige. Där har vuxna ett stort ansvar och framför allt de politiska ledarna. För att få en bra framtid, är det dags att lägga ner våldet och hatets handlingar. När det sker; först då kan man säga att processen börjar gå mot fullbordan.
Insändare av Monica Strandow

Artikeln har publicerats i Hela Hälsingland 18 april http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/hur-ar-det-med-det-kristna-kulturarvet Insändaren var ett svar på Gunnar Olofssons densamma 15 april http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/vem-tillhor-jerusalem

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *