Nya inlägg

Israels historia i årtal

TIDSAXEL

Israel under tretusen år – fram till 1949

År 1020 – 1004 f.Kr. (ca) Kung Saul styr över kungariket Israel.

1004-965 f.Kr. Under kung David växte Israel till en regional stormakt. Riket enas. Jerusalem görs till huvudstad.

965 – 930 f.Kr. Kung Salomo. Det första templet uppförs i Jerusalem för att hysa förbundsarken.

930 f Kr. Kungadömet delas i två; Judéen och Israel.

722-720 f Kr. Israel besegras av assyrierna. Tio stammar utvandrar.

587 f.Kr. Efter babyloniernas erövring förstörs det första judiska Templet.
538-333 f.Kr. Persiskt styre. Judar återvänder från exilen i Babylon. Konstruerar det andra Templet (520-515 f.Kr.).

333 – 63 f.Kr. Hellenistiskt (grekiskt) styre efter Alexander den Stores erövring. Grekerna tillåter i allmänhet judarna att styra sig själva – med undantag av kung Antiochos, som lät vanhelga det judiska Templet i Jerusalem. De judiska Mackabéerna gör då uppror och lyckas uppnå självstyrelse. Chanukka firas fortfarande till minne av segern. Judisk autonomi under ätten Hasmonéerna.

63 f.Kr. – 313 e.Kr. Romersk erövring av regionen. Den judiske kungen Herodes styr landet som romersk lydstat. Påbörjade bygget av andra Templet på Tempelberget 37 f.kr. Från år 6 e.Kr. styrs landet direkt via romerska prefekter. Rom under kejsar Titus besegrar Jerusalem år 70 e.Kr. och förstör det judiska templet.

132 e.Kr. Bar Kokhba leder ett judiskt uppror mot det romerska styret. Upproret slås ner av romarna, som döper om Jerusalem till Aelia Capitolina, och Judéen till Syria Palaestina Ursprunget till Palestina är filistéerna, som försvann från historien nära 500 f.Kr. Ordet Palestina och det arabiska ordet Filastin kommer ursprungligen härifrån.

200 (ca) Det judiska folkets styrande råd – Sanhedrin – flyttar till Zippori i Galileen, norra Israel.
Dess ordförande, Judah Hanassi sammanfattar den judiska lagen och tolkar den muntliga lagen i Mishna.

313 – 636 Bysantinskt (kristet, romerskt) styre. Judisk majoritet till slutet av 400-talet.

636 – 1099 Muslimska araber erövrar landet. Kalif Abd al-Malik låter uppföra Klippdomen på det förstörda judiska templet.

1099 – 1291 Korstågstiden

Efter ett påbud från påven Urban II intas det Heliga Landet av korsriddare från Europa. Den icke-kristna befolkningen massakreras.

Senare växer den judiska befolkningen i Jerusalem p.g.a. inflyttning från Europa.

1291 – 1516 Mamlukerna styr området.

1517 – 1917 Ottomanskt (turkiskt) styre. Under sultan Süleyman den store (1520-1566) återuppbyggs murarna kring Jerusalems gamla stad. Den judiska befolkningen i Jerusalem ökar.

1882 – 1903 Den första av fem invandringsvågor (alija på hebreiska). Nu invandrar mellan 20 000 och 30 000 judar till Palestina varav de flesta kom från Östeuropa.

Palestina är sedan 1517 under Ottomanskt (turkiskt) styre.

1893 Sionism myntas som begrepp och politisk nationell rörelse. Som företeelse är sionismen känd sedan tusentals år. Ordet Sion syftar på både Israel och Jerusalem.

1894 Den fransk-judiske officeren Alfred Dreyfus anklagas falskeligen – och döms – för att ha läckt militära hemligheter till tyskarna. Rättegången gör ett starkt intryck på den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl, som är där för att bevaka den för Wien-tidningen Neue Freie Presse, och leder till att han skriver boken “Judestaten”.

1896 Theodor Herzls bok “Judestaten, ett försök till en modern lösning av judefrågan” publiceras. Herzl kan sägas vara den politiska, moderna sionismens fader.

1897 Den första sionistiska kongressen hålls i Basel i Schweiz. Baselprogrammet antas.

1901 En judisk nationalfond, Keren Kajemet Le-Israel, bildas för att samla in pengar för markköp i Palestina.

1904 – 1914 Den andra invandringsvågen, som omfattar cirka 35 000 judar. Fortfarande var det från Östeuropa som det stora flertalet kom. Allt fler av invandrarna var övertygade sionister och har kallats för pionjärer. Tilltalsnamnet kommer av att de började bygga samhällsinstitutioner – institutioner som senare blev viktiga fundament i staten Israel.

1907 Den sjunde sionistiska kongressen slår fast att Palestina utgör det självklara målet för etablerandet av ett judiskt nationalhem.

1914 – 1918 Första världskriget

1917 De allierade trupperna tågar in i Jerusalem. Britterna behärskade nu området Palestina. Därmed avslutas 400 år av ottomanskt (turkiskt) styre.

Balfourdeklarationen. Judarna utlovas ett nationalhem i Palestina av britterna.

1918 – 1948 Brittiskt styre.

1920 Haganah bildas (“försvaret” på hebreiska). Ett försvarssamarbete som kom att utgöra ursprunget till Israels försvarsmakt.
Organisationen stärktes efter de antijudiska upploppen 1929.

Storbritannien tillerkänns det Palestinska mandatet (Landet Israel). Nationernas Förbund bekräftar Balfourdeklarationen, som därmed ingår i folkrätten.
Mandatområdet i Palestina kom att omfatta dagens Israel, Gazaremsan, Västbanken och Jordanien.

1922 Transjordanien, området öster om Jordanfloden(senare Jordanien 1946) får tre fjärdedelar av det ursprungliga mandatet för att bilda ett kungadöme under ledning av den saudiske Sharif Abdullah bin al-Husayn. Det innebar att en fjärdedel av landet fanns kvar till det judiska nationalhemmet.
Judisk invandring förbjöds därmed till Transjordanien.

Egypten blir självständigt. Det var tidigare under brittisk kontroll.

1924 – 1928 Den tredje och fjärde invandringsvågen, med cirka 100 000 judar.

1925 Hebreiska universitetet i Jerusalem öppnas.

1929 – 1939 Den femte stora invandringsvågen, med omkring 250 000 judar.

1929 Militanta araber massakrerar judar i Hebron och Jerusalem.

Jewish Agency bildas. Utgjorde den sionistiska organisationens verkställande organ – en slags preliminär regering i väntan på självständigheten.

1931 Den militanta gruppen Irgun bildas.

1932 Palestine Post grundas. Engelskspråkig tidning som 1950 bytte namn till Jerusalem Post, och fortfarande är en av Israels största.

1936 – 1939 Militanta araber gör uppror mot britterna och attackerar även judarna.

1936 Palestine Orchestra grundas. Idag känd som Israel Philharmonic Orchestra (IPO).

1937 Peelkommission lämnar ett delningsförslag för resterande Palestina. Knappt 20% skulle tillfalla det judiska samhället, Jishuv, och resten den arabiska befolkningen. En delning ansågs nödvändig på grund av motsättningarna mellan araber och judar. Jishuv accepterar, medan den arabiska folkgruppen under Haj Amin al.Husseini vägrar.

1939 Den judiska invandringen begränsas avsevärt genom en brittisk vitbok. Den tillkom efter arabiska påtryckningar.

1939 – 1945 Andra världskriget. Förintelsen i Europa. Sex miljoner judar, över 2/3 av den europeiska judenheten, mördas.

1940 Den militanta gruppen Lehi (“Sternligan”) bildas.

1944 En judisk brigad bildades som en del av brittiska styrkor.

1946 Syrien blir självständigt. Hörde tidigare till det franska mandatet.
Jordanien blir självständigt. Hörde tidigare till det brittiska mandatet.

1947 Britternas situation i mandatområdet alltmer ohållbar. Man vänder sig till FN (UNSCOP) för vägledning.

UNSCOP föreslår bildandet av en arabisk och en judisk stat i det som är kvar av det brittiska palestinamandatet. FN:s generalförsamling röstar i november bifall till resolution 181.
Judarnas företrädare Jewish Agency accepterar resolutionen, medan arabernas företrädare Arabförbundet avvisar den.

Judiska bostadsområden attackeras direkt efter omröstningen av arabisk milis. Därefter startar “inbördeskriget” i Palestina.

1948 Britterna lämnar mandatet i förtid, den 14 maj.

Israels första premiärminister David Ben Gurion proklamerar Israels självständighet den 14 maj, 1948. Två tusen judar dödas under detta krig.

Israel invaderas av fem arabländer (den 15 maj)

FN:s medlare Folke Bernadotte mördas av Lehi (Stern-ligan). Gruppen förbjuds och upplöses. (sept)

1948 – 1949 Självständighetskriget (från maj 1948 till januari 1949)

700.000 palestinska flyktingar från det som kom att bli Israel. Två tredjedelar av dessa utgjorde “internally displaced persons” inom området – det vill säga flyttade från en del av Palestina till en annan.

Inga judar fanns nu kvar i de områden av Palestina som erövrades av den arabiska sidan. De judiska flyktingarna absorberas direkt av Israel.

1949 Överenskommelser om vapenstillestånd undertecknas med Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon.

Under Självständighetskriget har flera stater – Israel, Egypten, Jordanien och Syrien – erövrat mer mark än FN avsett.

Israel utses till FN:s 59 medlem!