Samfundet Sverige Israel

Samfundet Sverige Israel

Vem är objektiv inför den arabisk-israeliska konflikten? av Lisa Abramowicz

Marcus Stevens, masterstudent vid Stockholms Universitet, har kritiska synpunkter på min artikel om Ingmar Karlssons framträdanden i samband med presentationen av sin bok om Sionismen i Människor och Tro, P1 den 13 april och Utrikespolitiska Institutet (UI) den 24 april. Det är bra. Har jag uttryckt mig otydligt i min artikel från den 30 april ska jag försöka vara glasklar nu.

 

Stevens börjar med att påpeka att ”Det mesta av litteraturen som handlar om konflikten mellan Israel och palestinier är emellertid allt annat än objektiv”.

Så är det nog, men oavsett om det skrivna är journalistiskt eller akademiskt måste man välja, och det är i detta urval som ens omdöme och trovärdighet prövas. Vad är relevant? Vad är sant? Hur signifikant är en viss företeelse? Vilken kontext skriver man i? Vilken roll har jag som skriver/agerar? Hur mycket utrymme har man till sitt förfogande? Hur mycket tid kan man lägga ner? Efter att ha arbetat som opolitisk tjänsteman på Regeringskansliet i många år (för regeringar av olika kulör) förstår jag att den roll man har i sin professionella yrkesutövning definierar ens arbetsinsatser.

Stevens tar några exempel i min artikel som bevis på att jag är ”allt annat än objektiv”.  Innan jag går in på dessa exempel vill jag förtydliga min roll. Jag är inte objektiv. Jag har inte påstått att jag är objektiv varken i min artikel eller i övrigt. Däremot försöker jag liksom den organisation jag arbetar för, Svensk Israel-Information (www.si-info.org) att vara saklig, eftersom att på så sätt når man ett visst mått av trovärdighet, liksom tillfredsställelse i arbetet.

Sedan kan man ju fråga sig om inte akademiska institutioner och dess företrädare ska gå ett steg längre och försöka uppnå vetenskaplig objektivitet? Något som såväl verksamma vid Lunds som Stockholms universitet torde vara bundna av. Därför föreslår jag att Stevens kastar ett getöga på regeringens hemsida

Så vitt jag vet har inte kriterierna förändrats sedan 1999. Eller menar Stevens att vetenskaplig objektivitet och saklighet enbart ska gälla för små informationskontor, medan akademiker verksamma på statliga universitet kan bortse från sådana kriterier?  

Efter dessa filosofiska resonemang ska jag nu gå in på Stevens tre exempel på min bristande objektivitet. Först skriver Stevens att ”även om inte devisen Ett land utan folk till ett folk utan land” myntades av sionister så är det irrelevant, ”eftersom det användes som en slogan för deras rörelse”.

Nja, det är nog en sanning med en hel del modifikation, för det är främst den brittiske Israel Zangwill, en inte särskilt betydande sionist som använde devisen, men den är inte särskilt signifikant för sionismen oavsett politisk hemvist, särskilt inte efter 1917. Men det är ändå intressant att veta att Zangwill hade besökt Palestina (slutet av 1800-talet, början 1900-talet) och han visste att det fanns en befolkning där om än liten. Vad han menade med att kalla det för "ett land ”utan folk” var att när han besökte landet fanns det då inget folk eller etnisk grupp som identifierade sig som en speciell nation.” (Länk). 

För de som är intresserade i att fördjupa sig mer i denna slogan och se hur den missbrukats genom åren för att misskreditera sionismen se: Länk. Den slogan som främst användes av de sionistiska rörelserna var idén om ett judiskt hemland.

Det som förenade de olika sionistiska rörelserna var strävan efter nationellt självbestämmande. Den var en befrielserörelse som syftade till att frigöra judarna från tusental år av förtryck från de omgivande majoriteterna. Givetvis var såväl de judar fortsatt levat i det heliga landet som det då oftast kallades, och de sionister som flyttade dit från 1880-talet var medvetna om att det fanns araber i området. Landet var då mycket glest befolkat, det uppskattas att det fanns ca 350 000 år 1850 (ottomanska siffror) på ett område - Israel, Västbanken och Gaza - som nu hyser sammanlagt drygt 11,5 milj invånare.

Vad man i efterhand kan ifrågasätta var den något naiva tron att en större inflyttning av judar skulle uppskattas av de folk som redan bodde i området, t ex av ekonomiska och sociala skäl. Denna naivitet delades för övrigt av Sherif  Hussein, Arabvärldens ledare under första världskriget och hans son Emir Feisal, som representerade Arabvärlden vid Paris fredskonferens:

 “We Arabs, especially the educated among us, look with deepest sympathy on the Zionist movement.... We will wish the Jews a hearty welcome home.... We are working together for a reformed and revised Near East, and our two movements complement one another. The movement is national and not imperialistic. There is room in Syria for us both. Indeed, I think that neither can be a success without the other.”

Stevens menar vidare att jag kommer med ”ett helt felaktigt påstående när det gäller Benny Morris”.  Jag skrev att det var fel att Benny Morris skulle vara för ”transfer”, d.v.s.”tvångsförflyttning av de palestinska araberna” i nutid, vilket var vad jag syftade på, och det jag uppfattade att Ingmar Karlsson sade i sitt referat på UI. Om jag var oklar här så vill jag förtydliga detta nu.

I den intervju i Haaretz som Stevens citerar till, står också vad Morris har sagt. Det tål att upprepas eftersom det klart visar att Morris inte är för en transfer av palestinska araber eller israeliska för den delen.

"If you are asking me whether I support the transfer and expulsion of the Arabs from the West Bank, Gaza and perhaps even from Galilee and the Triangle, I say not at this moment. I am not willing to be a partner to that act. In the present circumstances it is neither moral nor realistic. The world would not allow it, the Arab world would not allow it, it would destroy the Jewish society from within.”

Jag avsåg alltså inte Morris synpunkter eller akademiska verk om ”transfer” under kriget som började i november 1947 och varade till januari 1949. Därför kommer inte att gå in på det. Jag ber att få återkomma med ett inlägg i detta fascinerande ämne vid ett annat tillfälle.

För övrigt behandlade min artikel (30 april) främst Ingmar Karlssons användande av de mest extrema citaten från olika sionister, som jag menar har ett speciellt syfte, vilket Nathan Shachar i DN 2 maj beskriver på följande träffsäkra sätt:

”Låt sionismens teori kasta en skugga över den israeliska verkligheten, och återkoppla samtidigt verkligheten till sionismens grundardokument. Växla mellan aggressiva citat från sionister och ledsamheter ur verkligheten. Så uppstår efter hand en fixeringsbild: Israel och dess öden är inte som andra länders, en virvel av omständigheter och tillfälligheter, utan ett determinerat förlopp. Sionismen är fröet, Israel är växten. Israels ogärningar förestavas av sionismens budord. Det är en metod vi inte skulle drömma om att tillämpa på andra folk.” (Länk). 

Stevens ifrågasätter också att jag åberopar uttalanden av de amerikanska makthavare som hela Camp David 2000-2001 vilar på, nämligen den amerikanske presidenten Bill Clinton, utrikesministern Madeleine Albright och  chefsförhandlaren Dennis Ross. Jag har svårt att förstå varför deras muntliga eller skriftliga utsagor om Camp David och den roll Arafat spelade, inte skulle vara trovärdiga. Men jag kanske helt enkelt var för svepande och inte tillräckligt detaljerad.

Dennis Ross var chefsförhandlare under Camp David. Han har varit ordförande i Nationella Säkerhetsrådet. Från 1993 var han Clintons Mellanösternsändebud. Han hjälpte israeler och palestinier att nå ett interimsavtal om Västbanken och Gaza 1995 och ett avtal om Hebron 1997. Ross medlade mellan Jordanien och Israel i deras fredsavtal 1994. Att anklaga honom för att vara ”opålitlig” för att han senare har arbetat för en AIPAC- etablerad organisation visar på bristande kunskaper om hur det amerikanska systemet fungerar. Och om nu inte Ross speciellt omnämnde ”Clinton Parametrarna” i sina memoarer, så gjorde ju Bill Clinton det i sina (My Life pp 936-946 Vintage,  2005).

”Arafat’s rejection of my proposal after Barak accepted it was an error of historic proportions. However, many Palestinians and Israelis are still committed to peace. Someday peace will come, and when it does, the final agreement will look a lot like the proposals that came out of Camp David and the six long months that followed.” (Länk). 

Där framgår det med önskvärd tydlighet hur Palestinska myndighetens president Yassir Arafat ställde sig. Han var inte beredd att skriva under på något som helst avtal eller att ägna sig åt seriösa förhandlingar. Arafat kom inte heller med några egna initiativ, om man inte ska räkna ifrågasättandet av Jerusalem som den stad där det judiska templet hade stått.

Denna brist på egna initiativ berodde bland annat på att varken Arafat eller PLO hade förberett palestinierna i diasporan på att något massåtervändande till Israel inte skulle komma att ske. Enligt Clinton var ett undertecknande av ett fredsavtal helt enkelt en handling som skulle innebära ett slut på konflikten, något som Arafat, vars liv helt hade dominerats av striden och konflikten, inte mäktade med. Enligt utrikesministern Madeleine Albright var Arafat också säker på - kanske på goda grunder - att om han skulle skriva på ett avtal med Israel om ”slut på konflikten” skulle han inte överleva det. 

Lisa Abramowicz

Publicerad på Newsmill 10 maj 2012
http://newsmill.se

-
Tidigare inlägg i serien:

Lisa Abramowicz, Newsmill 30 april 2012
Ingmar Karlsson sprider lögner om sionismen och Israel
http://www.newsmill.se/artikel/2012/04/27/ingmar-karlsson-sprider-l-gner-om-sionismen-och-israel

Marcus Stevens, Newsmill 7 maj 2012
Abramowicz far själv med halvsanningar
http://www.newsmill.se/artikel/2012/05/06/replik-abramowicz-far-sj-lv-med-halvsanningar