Bokförläggaren (Alhambra förlag) Hesham Bahari har sett en film från 1934, gjord av den egyptiske juden Togo Mizrahi. Filmen får honom att ställa två frågor:

1. Hur såg förhållandet ut mellan Egyptens judar och muslimer under samma period?
2. Hur skulle det ha sett ut idag i Egypten och i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna hade fått stanna kvar i sina ursprungshem?

Den första frågan anser han besvaras av filmen:

"Situationen som filmen utmålar, alltså den sociala och själsliga samhörigheten mellan egyptier av olika religioner, är absolut inte någon fantasi sprungen ur en välmenande regissörs hjärna. […] Judarna var en levande del av dessa samhällen. De upplevde sig aldrig som främlingar. De sjöng samma sånger, spelade samma spel, åt samma mat, gick klädda i samma galabeyyor, berättade samma skämt, agiterade mot samma koloniala herrar och kastades i samma fängelser av samma regeringar, samma kriminella ligor som samarbetar med de internationella maffiorna."

Den andra frågan lämnas, lämpligt nog, obesvarad.

Baharis slutsats om den ”sociala och själsliga samhörigheten” må vara korrekt vad gäller Egypten i början av 1900-talet. Kairo och Alexandria var då verkligt multietniska världsmetropoler. Många invånare var inte egyptiska medborgare, trots att deras familjer bott i Egypten i generationer, och många talade inte ens arabiska. Ända till 1937 gällde en gammal handelsfrämjande ottomansk (turkisk) lagstiftning från tidigt 1800-tal, enligt vilken utlänningar och deras barn inte betalade skatt, behöll sitt utländska medborgarskap och till och med dömdes av sitt hemlands domstolar. Landet hade styrts av turkar, av engelsmän och i tre år (1798-1801) även av fransmän. Alla hade lämnat sina avtryck. Andre Aciman (född 1951) har beskrivit det så här:

"Egypten var min födelseplats, men bara till namnet. Jag växte upp i Egypten, gick i skola i Egypten, min första förälskelse var i Egypten. Men min familj var inte egyptisk. Vi talade inte arabiska, och de av oss som gjorde det talade dåligt. […] Jag är en jude som föddes i en turkisk familj i Egypten. Men jag är inte turk. Jag gick i brittiska skolor i Egypten, men jag är inte britt. Min familj blev italienare, och jag lärde mig italienska, men mitt modersmål är franska. Som barn levde jag i flera år i den felaktiga tron at jag var en fransk pojke som, i likhet med de flesta jag kände i Egypten, snart skulle flytta hem till Frankrike. ”Hem” till Frankrike var en paradox, eftersom i stort sett ingen i min närmsta familj var fransman eller ens hade besökt Frankrike. Men Frankrike var min själs hem, mitt inbillade hem, och kommer så förbli hela mitt liv, även om inte ett uns av mig är franskt. Detta var inte alls ovanligt i det Egypten jag föddes i. De flesta talade åtminstone fem språk."

Inte ens judarna var en homogen grupp, utan kunde delas in i

1. Inhemska, arabisktalande, judar som bott i Egypten i tusentals år. De bodde framför allt i det judiska kvarteret i Kairo, Haret el Yahoud.
2. Sefardiska judar från Italien, Korfu, Nordafrika och Levanten. De var i huvudsak fransktalande. En del talade även Ladino ("judespanska").
3. En liten grupp ashkenaziska judar som kring sekelskiftet flytt ifrån förföljelserna i Östeuropa. Deras modersmål var vanligen jiddisch.
4. Karaiter, en judisk sekt som uppstod i Mellanöstern ungefär samtidigt med islam.

Men även om Baharis slutsats stämmer för 1930-talets multietniska Egypten, så är det direkt fel att, som han gör, extrapolera detta till att gälla hela Mellanöstern.

I en artikel som jag skrev förra året, till 70-årsdagen av den stora pogromen i Bagdad, Farhud, skrev jag i SvD:

"Historikern Bernard Lewis framhäver i sin bok ”Jews of Islam” att det mesta som skrivits om tolerans och intolerans i den muslimska världen har dominerats av två stereotypa bilder. Den ena bilden är den av en fanatisk arabisk krigare som stormar fram till häst med Koranen i ena handen och svärdet i den andra, och tvingar sina offer att välja mellan de två. Den andra bilden målar upp en utopi där män och kvinnor av olika raser och tro levde sida vid sida i en guldålder av obruten harmoni, åtnjöt lika rättigheter och möjligheter och arbetade tillsammans för att främja civilisationen. Båda dessa bilder är befängda förvrängningar, men båda innehåller element av sanning. Intressant nog, påpekar Lewis, är båda dessa stereotypa bilder av relativt sent datum och de har inte sitt ursprung i muslimska länder, utan i västvärlden.

För både kristna och muslimer är tolerans en ny dygd och intolerans ett nytt brott. Ända till jämförelsevis moderna tider har det kristna Europa varken prisat eller praktiserat tolerans, och tog ingen större anstöt av andras intolerans. Islam anklagades inte för att dess läror påtvingades människor med våld – det sågs som normalt och naturligt – utan för att dess läror var falska. Likaledes är det först på senare tid som islams apologeter börjat hävda att icke-muslimer varit jämställda med muslimer under islams styre. Traditionella muslimska samhällen varken beviljade sådan jämställdhet eller låtsades att de gjorde det. I själva verket skulle sådan jämställdhet ha betraktats som tjänstefel.

Fysisk förföljelse som under Farhud var ovanlig men långt ifrån unik. Från Mashhad (Iran) i öst till Marrakesh i väst har judar fått sätta livet till. […] För det mesta gällde olika grader av underordning, och vilka uttryck det tog sig varierade stort med tid och geografi. Allmänt gällde att icke-muslimer tvingades betala en extra skatt, jizya, men det gav aldrig någon garanti för säkerhet.

Beroende på nycker från härskaren för dagen fanns andra regler – deras byggnader fick inte vara högre än muslimers byggnader, änkor fråntogs sina barn, kvinnor tvingades ha olikfärgade skor, att rida på häst eller kamel var förbehållet muslimer och så vidare. Den gula tygstjärnan var inte heller en europeisk uppfinning, utan ett lån från tidiga islamska regler. Redan år 807 införde kalifen Harun al-Rashid lagen om gula tygmärken för judar och blå för kristna."

Värst var det för de jemenitiska judarna. Förutom att de utsattes för ständiga våldsamheter, infördes i slutet av 1700-talet en lag som stipulerade att faderlösa judiska barn under 13 år skulle tas ifrån sina mödrar och uppfostras i muslimska hem. Lagen åsidosattes under ottomanskt styre (1872-1914), men återinfördes 1922. Under åren 1881-1914 flydde ca 10% av de jemenitiska judarna till det blivande Israel. Idag återstår bara några hundra av de för 70 år sedan 63.000 judarna i Jemen. Resten har så gott som mangrant tagit sig till Israel. Än idag saknar jemenitiska mödrar i Israel de barn som stulits ifrån dem.

Jag har sammanställt en karta som visar några av de massakrer judar utsattes för under muslimskt styre före 1948. Kartan återfinns här.

Historieförfalskning

Det blir än värre när man läser vad Bahari skriver i kommentarsfältet, på temat "om Israel inte hade ersatt Palestina":

"Redan Herzl förstod att Palestina inte kan delas utan att palestinierna drabbas. Man visste att ett folk inte lämnar sitt hem utan tvång.

[…]

FN:s delningsplan är en skam för mänskligheten. Den gav 600 tusen judar 56 % av landet (den bördigaste delen), där 1 miljon kristna och muslimska palestinier bodde och verkade. FN:s delningsplan är orsaken till den etniska rensningen som ägde rum direkt efter.

[…]

De arabiska arméerna lade sig i pga den pågående etniska rensningen som började redan 1947. Flyktingarna är resultatet av en medveten och våldsam etnisk rensning på stor skala."

Här finns ingen verklighetsanknytning alls. Den enligt Bahari så skamliga delningsplanen gav ingenting till någon, och ingen skulle tvingas lämna sitt hem. Vad planen föreslog var att två stater skulle upprättas, en med judisk majoritet och en med arabisk majoritet. Ingen skulle behöva flytta, och ingen mark skulle byta ägare.

Men tanken på en stat med judisk majoritet, där judar skulle vara muslimers jämlikar, ja till och med styra landet, rimmade illa med 1300 år av islamisk historia, då judar varit tolererade men aldrig jämlikar. Det är konfliktens kärna, ingenting annat!

Ko​nspirationsteorier

Jag är inte ett dugg förvånad att se denna rappakalja komma från Hesham Bahari, som har en förkärlek för konspirationsteorier. I Alhambras utbud återfinns åtminstone fyra böcker som "ifrågasätter den officiella versionen" av 11:e septemberattacken. Lägg därtill en bok av Israel Shamir (läs vad Expo har att säga om den saken) och en bok som spekulerar i att Usama bin Ladin varit död sedan 2001, och foliehatten är komplett. Det framgår med all önskvärd tydlighet i flera av Baharis uttalanden:

[I kommentarsfältet]:

Man ska inte skylla på folkslag, grupper och individer, när det är själva systemet det är fel på. Då går man i systemets fälla och ser inte vem som tjänar på förvirringen. Detaljer finns det gott om som kan både bevisa och motbevisa alla påståenden man gör. Kan man komma bortom detta skynke då klarnar sikten. Tyvärr är det inte tillräckligt många som kan, vill eller orkar. Därför befinner vi oss där vi är och fortsätter att skylla på varandra, när vi har allt att vinna av att samarbeta.

[I artikeln Klichébildens envisa fortplantning]:

Ända sedan Andra världskrigets slut har västerlänningar medvetet matats med en klichébild av araberna så ihärdigt och allenarådande att den har uteslutit alla andra bilder.

Syftet bakom denna bilds spridning har varit att främja den imperialistiska agenda som fick sig en och annan törn efter britternas och fransmännens koloniala förluster efter kriget. Man ville försäkra sig om att arabvärlden, som var drivande vad gäller avkoloniseringsprocessen, skulle förbli splittrad och att dess resurser alltid skulle finnas tillgängliga för i-länderna och till det pris i-länderna och deras mellanhänder dikterade.

[…]

I över sextio år har araberna förutom sina självständighetskrig fått utkämpa minst ett större krig mot Israel vart tionde år. Sådana krig var bra för både väst och Israel, men förödande för araberna.

Alhambra​s presentation av sig självt

Förmodligen orsakat av brister i Baharis bildning, ser presentationen av Alhambra förlag ut på följande vis:

Alhambra har fått sitt namn från det moriska palatset utanför Granada i Spanien, en arkitektonisk höjdpunkt i den 700 år gamla arabiska närvaron på den iberiska halvön. En period då filosofer, teologer och skönlitterära andar av alla möjliga religiösa och etniska samfund levde sida vid sida och samverkade till att skapa en färgrik och originell civilisation i Europas södra hörna, med arabiska som dess "latin". Denna civilisation har i sin tur stått som modell för den kommande europeiska renässansen genom sin tolerans och sitt filosofiska närmande till Människan och världen. Alhambra förlag vill genom sin utgivning främja denna anda av samhörighet mellan olika mänskliga kulturer […]

Kanske vet inte Bahari att Granada den 30 december år 1066 var platsen för en av de största massakrer som muslimer utsatt judar för. Flera tusen judar mördades på en dag.

I en ytterst intressant artikel om Spaniens historia i SvD kan man läsa:

"Stanley G Payne, en amerikansk historiker, har ägnat ett långt forskarliv åt 30- talet och Spanien och är den för närvarande mest respekterade experten på området. […] Beträffande äldre historia går Payne igenom idén om mångkulturell samlevnad i Spanien under det muslimska styret, men finner inga bevis för detta."

Jag önskar att jag kunde säga att referensen till det påstått idylliska moriska väldet åtminstone är välmenad, men mängden av konspirationsteorier och historieförfalskningar får den slutsatsen att kännas mycket avlägsen. Det är troligare att Alhambras syfte är att så hat i stället för kunskap.

Varför just Israel?

I min ungdom var jag syndikalist. Jag är det inte längre, men det beror inte på att jag ändrat mina åsikter nämnvärt - ledorden är fortfarande frihet och rättvisa - utan på att jag blivit grundligt desillusionerad vad gäller de flesta "vänsterrörelser". Dessutom när jag fortfarande en sund skepsis, om än inte aversion, gentemot all sorts nationalism. I det ljuset har jag extra svårt att förstå varför just Israel tycks vara den enda stat vars existensberättigande ständigt ifrågasätts.

Om jag tittar på en karta över Afrika eller Centralamerika ser jag många snörräta gränser som kolonialmakter ritat med linjal. Är det en acceptabel grund för en statsbildning? Tittar jag på en karta över Europa är gränserna inte räta linjer, utan de avspeglar hur mycket land kungar och andra krigsherrar lyckats roffa åt sig under historien. Så även Sveriges gränser. Är det acceptabelt? Tydligen är det så.

Men Israel, en stat som vuxit fram ur det judiska folkets behov av fysiskt skydd mot sina kristna och muslimska förtryckare, det har uppenbarligen många svårt att acceptera.