Under åren före murens och kommunismens fall i Europa levde de kristna under drakonisk övervakning i östländerna. Endast registrerade församlingar som samarbetade med myndigheterna var tillåtna, och präster visste att rätta sig och säga det myndigheterna ville. De som inte ville böja sig utan bildade fria församlingar förföljdes obönhörligt och fördömdes ofta även av de registrerade kyrkorna.
När pastorer eller präster fick tillåtelse att resa till kyrkor i väst reste de alltid i grupp, där minst en i gruppen skulle bevaka vad som sades offentligt och rapportera tillbaka till KGB. Jag var själv besökare vid en sådan gudstjänst på 80-talet där en rysk pingstpastor försäkrade att även om man hade haft problem tidigare, så var allt mycket bättre nu. Vad annars skulle han säga? Och givetvis grät han inombords och önskade att vi skulle förstå att han ljög under tvång, han liksom så många andra i samma situation.
Anta att förföljda kyrkoledare i Sovjet hade gått samman och för att behaga sina förtryckare författat en skrivelse där de förklarat att alla deras problem berodde på kapitalisterna och krigshetsarna i väst? Det hade helt enkelt blivit lite för parodiskt, även om godtrogenheten var stor i väst och det fanns gott om människor här som negligerade eller förnekade förtrycket i öst, mot kristna och mot andra oliktänkande.
Varför nämna det här i ett forum som handlar om Mellanöstern? Därför att det bär starka paralleller till situationen för kristna i Mellanöstern idag, och i synnerhet på de palestinska områdena. Det är ett oomstritt faktum att andelen kristna på Västbanken och i Gaza har minskat starkt sedan områdena överlämnades till palestinskt styre. De lever under ett ständigt tryck, och liksom andra genom historien så har många arabiska kristna valt att göra det som möjligen skulle göra deras situation lite drägligare: behaga sina förtryckare genom att skylla på Israel. För hundra, eller 500 eller tusen år sedan, var det judarna som folk som demoniserades – nu är det den judiska staten.
Ett exempel på det är Kairos Palestina-dokumentet, där ett antal arabiska kyrkoledare anger just Israels ockupation som huvudskälet till sina problem. Det blir lite parodiskt när man betänker att arabiska kristna faktiskt har tagit sig till Israel och där sökt asyl undan det förtryck man levt under.
Det är dock lätt att känna med dessa kristna – de säger vad de hoppas att det muslimska ledarskapet vill höra, och även om de bryter mot budet om att inte bära falskt vittnesbörd, så befinner de sig i en tvångssituation. Många av oss minns hur nedskjutna och misshandlade piloter under första Gulfkriget tvingades framträda i Saddam Husseins statstelevision och fördöma den västliga aggressionen, och alla genomskådade givetvis det ömkliga spelet och tvångssituationen.
Men de politiserade kristna ledare och debattörer i väst som okritiskt ekar de uppenbart vinklade anklagelserna mot Israel befinner sig inte i någon tvångssituation. De har full tillgång till fakta: till exempel att Israel är det enda landet i Mellanöstern med växande kristen befolkning. De har också full tillgång till det faktum att kristna flyr från alla länder i Mellanöstern som tagits över av islamister.
Det är ett faktum att religionsfriheten aldrig har varit garanterad i det Heliga landet utom under israeliskt styre. Vi känner till hur judarna under jordanskt styre utestängdes från Västa muren, som användes som stall medan judiska gravstenar bröts upp och användes som vägbeläggning och latrinstenar. Kyrkorna i Israel åtnjuter full frihet och skattefrihet. Däremot vittnar ofta de kristnas uppförande i Israel inte så mycket om broderskärlek utan om motsatsen, och det känns genant när israelisk polis ibland måste rycka in för att skilja stridande munkar åt, för att de inte kan komma överens om vems tur det är att sopa i den Heliga gravens kyrka. Det kan inte vara lätt att vara israeler – den sekulära staten Israel har visat enormt tålamod och praktiserat ”vända andra kinden till” gentemot muslimers och kristnas krav på ett sätt som knappast några andra länder skulle.
Israel ger alltså full frihet åt de kristna, och ges som tack skulden för muslimskt förtryck mot kristna. Raphael Israeli, professor vid hebreiska universitetet i Jerusalem, uttryckte det så här i en intervju med journalisten Paul Widén: ”Mellan skål och vägg bönar de kristna ledarna om vårt beskydd, men utåt fördömer de oss. ’Vi måste skydda de få kristna som finns kvar’, säger de när vi klagar. ’Om vi säger att muslimerna utsätter oss för förtryck kommer bara förtrycket att bli värre.’”
Men likväl väljer en del kristna ledare i väst – samt vissa kristna studieförbund, biståndsorganisationer och bloggare – att bortse från fakta och fördöma Israel. Man gör ytterst lite för sina svårt förföljda trossyskon i muslimska länder över hela världen, men riktar istället bannstrålen mot det enda land i Mellanöstern som inte förföljer kristna. Det kan finnas flera skäl till detta. För en del är det nog fråga om ren och skär blåögdhet, brist på civilkurage och en vilja att falla in i den allmänna kören. För andra är det frågan om att bekämpa Israel med alla medel överordnad, och då använder man gärna präst- eller pastorskappan för att ge legitimitet till det man gör. Om de tror på det de predikar så ska de stå till svars en dag för falskt vittnesbörd mot sin nästa – i det här fallet israelerna – men också svara för att man som kristna ledare medvetet har fört sina församlingar vilse.
Bengt-Ove Andersson