…Domedagen kommer inte förrän muslimerna nedkämpar och dödar judarna … Stenarna och träden kommer att ropa: Oh, muslim! Det gömmer sig en jude bakom mig, kom och döda honom!” Ovanstående är inte ett utdrag ur en urspårad antisemitisk roman, hur gärna man än skulle önska det. Det är hämtat från artikel 7 i programmet för makthavarna i Gaza, Hamas. Hamas och nazisternas mål sammanfaller alltså. Skillnaden är att judarna numera har en stat och inte längre låter sig slaktas utan vidare. Och denna stats existens är förhatlig för många grupper.
Att Ship to Gaza är ett politiskt propagandajippo och inte en humanitär insats måste man blunda väldigt hårt för att inte inse. Bland deltagarna kan urskiljas olika kategorier. Den hårda kärnan utgörs av aktivister – inte för fred eller humanitär hjälp – utan människor med rötter i extremvänstern eller extremhögern som bär på ett starkt hat mot den judiska staten. Att de sedan agerar utifrån titlar som folkrättsexperter, journalister eller deckarförfattare ändrar inte ett dyft på den saken.
Därnäst finns en grupp som villigt deltar i jippot och möjligen tror att de utför en humanitär insats, trots att de inte gärna kan vara omedvetna om att allt som behöver införas i Gaza går alldeles utmärkt att införa via Israel – bara inte iranska missiler som ska användas mot civila i Israel. Till denna kategori måste i år tyvärr räknas de politiker, kommuner med flera som deltar i denna politiska provokation mot Mellanösterns enda demokrati och till stöd för Hamas som förtrycker och dödar religiösa, politiska och sexuella minoriteter.
Att de två gångna årens jippon inte var inriktat på att hjälpa Gazaborna humanitärt utan en politisk propagandaprovokation – som tyvärr lyckades för två år sedan men inte alls ifjol – visas också av det faktum att man hade ytterst lite förnödenheter och nyttigt material med sig. Även FN:s generalsekreterare har uttryckt oro för ”potentiella nya flottiljer till Gaza som kan provocera fram onödig konfrontation” och uppmanat alla berörda regeringar att avråda från sådana.
Verkligheten inte bara hunnit ifatt utan sprungit ifrån de antiisraeliska aktivisterna. Stora delar av arabvärlden i Mellanöstern skakas av omvälvningar och brutalt våld mot demonstranter och minoriteter. Då är det faktiskt absurt med en ”frihetskonvoj” som inte riktar sin indignation mot Syrien eller någon annan av de brutala polisstaterna i Mellanöstern, utan mot Israel, det enda landet i regionen där alla invånare, araber som judar, har fulla medborgerliga fri- och rättigheter.
Det lilla fikonlövet av låtsad omsorg om förtryckta har blåst all världens väg för Ship to Gaza. Detta jippo är ett hån mot de verkligt förtryckta folken i Mellanöstern.
Bengt-Ove Andersson