För sjuttio år sedan hade andra världskriget pågått i två år. Hitler terrorbombade London och andra engelska städer, och som svar bombades tyska städer. Det hade inte varit svårt för en tysk propagandafilmare typ Leni Riefenstahl att skapa upprörande ”dokumentärer” om lidandet de allierades bomberna orsakade oskyldiga tyskar. En film som visade skrämda och lemlästade tyska barn, dånande bombplan och engelsmännen och amerikaner som brutala och omänskliga. En film som skildrade det fredsälskande tyska folket som tvingas försvara sig mot den allierade aggressionen. Men inga sådana filmer gjordes, och om det skett så hade de genast betraktats som en absurditet och propaganda från en brutal våldsregim, eftersom alla vet vad nazismen stod för.
Därför är det så mycket märkligare att just en lika osmaklig propagandafilm visas i Sveriges public servicekanal. Många europeiska länder valde att inte visa filmen just på grund av sin starkt partiska och osakliga karaktär. Men i Sverige visas den, som väntat tvingas man säga. I filmen ges ingen som helst förklaring till att Israel tog till vapen mot Gaza. Inget sägs om de tusen och åter tusen raketer som skickats över gränsen mot civila israeliska städer – en klar krigshandling tusen gånger om.
Inget sägs om hur palestinier kidnappade en ung israelisk soldat på israeliskt territorium och höll honom som gisslan – ännu en krigshandling. Inget sägs om hur livet lamslagits i södra Israel ända sedan Gaza överlämnades genom att man har en halv minut på sig att söka upp skyddsrum när larmet ljuder. Inget om hur palestinska barn får lära sig i skolor, moskéer och tv att hata ”den sionistiske fienden” och hur martyrskap i kampen mot denne fiende är det högsta att eftersträva.
Inte heller sägs ett ord om hur Hamas satt i system att placera ut avskjutningsramper och raketlager i skolor, sjukhus och liknande byggnader. Man använder civilbefolkningen som levande sköldar och avfyrar raket efter raket. Man vet ju att till slut måste Israel slå ut ramperna, och då kommer även oskyldiga till skada, varefter ”sanningen” om de grymma israelerna kan kablas ut till omvärlden av massmedier som ofta villigt agerar ”nyttiga idioter” för Hamasterroristernas räkning.
Inget sägs heller om hur Israels armé gjorde mer än någon annan armé för att undvika civila offer; man släppte ner flygblad och till och med ringde upp boende i hus som måste beskjutas och varnade strax innan. Något liknande gjorde aldrig de allierade för tyskarna, men likväl skulle ingen få för sig att framställa dem som krigsförbrytare, ännu mindre den enda skyldiga parten, för vi känner alltför väl till historien och vad nazisterna hade för mål. Många i världen – men långt ifrån alla – är tacksamma för att Hitler och nazisterna stoppades innan de kunde fullborda Förintelsen av Europas judar, och att judarna nu har ett land där de faktiskt kan försvara sig.
Dock vågar varken journalister eller politiker dra ut den logiska linjen mellan nazisterna och Hamas, vars mål i allt väsentligt sammanfaller med nazisternas, nämligen att alla judar ska utplånas. Skillnaden är att medan nazisterna åberopade rasrenhet med mera så är dödandet av alla judar för Hamas en religiös plikt, inskriven i deras program svart på vitt. Banden mellan Hamas och nazisterna blir särskilt tydligt genom att palestinaarabernas andlige muslimske ledare, stormuftin Haj Amin al-Husseini, uppehöll sig hos Hitler i Berlin under kriget och planerade egna förintelseläger i Palestinamandatet, vilket han också säkert hade förverkligat om tyskarna vunnit kriget.
Mellan nazisterna och Hamas skiljer alltså mycket litet ifråga om deras planer för judarna. Naturligtvis får de som ser ”Tears of Gaza” inte veta ett dyft av allt detta. Att denna propagandafilm inte har som mål att öka kunskapen om konflikten utan demonisera Israel är glasklart. Den är ett propagandaverk regisserat av Hamas. Att den sänds i licensfinansierad svensk public service-tv är ett hån mot SVT:s högtflygande programförklaring om objektivitet och opartiskhet. Att vi inte har valfrihet utan tvingas finansiera för propagandan med våra licenspengar är också absurt och ovärdigt en demokrati. Chefen för SVT:s dokumentärredaktion har kommenterat kritiken mot filmen. Hans uttalanden är fullkomligt häpnadsväckande:
"Bakgrund kan också ges på många olika sätt. Den fasanfulla förföljelsen av judar under 1900-talet är något som vi konstant återkommer till. Senast 4/12 visade vi filmen -Läkarnas krig'" . På grund att man uppmärksammat nazisternas folkmord på judar är det alltså helt i sin ordning att som dokumentär visa en film som inte står "Jud Süss" efter ifråga om demonisering av det judiska folket!
Att en propagandafilm visas som är ägnad att öka hatet mot den judiska staten ökar givetvis ytterligare risken för angrepp mot judar i Sverige. Vi har ju redan facit från tiden efter Gazakriget då vissa gruppers judehat gavs fritt utlopp – det var fritt fram. Därför vilar ett särskilt tungt ansvar på TV-ledningen.
Bengt-Ove Andersson