Varför finns det så många palestinska flyktingar idag?

Enligt den främste experten på den palestinska flyktingfrågan, historieprofessorn Benny Morris, flydde palestinska araber i olika stadier: Först gav sig överklassen av, redan före statens Israels tillkomst. Sedan lämnade medelklassen landet och därefter flydde ledarlösa arbetare och bönder.

När den nyligen utropade staten Israel anfölls av grannstaterna, flydde ytterligare araber från sina byar och städer. Det var inget som den israeliska ledningen hade planerat, utan skedde främst som en följd av kriget. De flesta palestinska araber flydde självmant eller blev uppmanade att fly av arabiska ledare.

Vissa hävdar felaktigt att israelerna fördrev majoriteten av de palestinska araberna men faktum är att endast en liten del av dem fördrevs av israeliska styrkor. Enligt Benny Morris flydde cirka 85-90% av araberna och cirka 10-15% fördrevs, ofta i samband med attacker mot israeliska styrkor under kriget. Enligt FN:s statistik flydde ca 700.000 araber från det som sedan blev staten Israel. De flesta flyktingarna hamnade inom det forna brittiska mandatområdet (som omfattade dagens Israel, Gaza, Västbanken och Transjordanien), det vill säga att de var internflyktingar.

Drygt 150.000 palestinier stannade emellertid kvar i Israel och blev israeliska medborgare. Idag uppgår den arabiska andelen av Israels befolkning till ca 1,75 miljoner, eller ca 20,7% av befolkningen.

De palestinska flyktingarnas tillflyktsorter blev främst Gaza/Egypten, Västbanken/Jordanien, Syrien och Libanon. Endast i Jordanien tilläts flyktingarna allmänt att erhålla medborgarskap. I de andra länderna kom de att förbli flyktingar i generation efter generation. Många har varit hänvisade till speciella läger som fortfarande finns kvar. Det förekommer omfattande diskriminerande lagstiftning och praxis mot palestinska flyktingar i de flesta arabländer, främst i Libanon. Det gäller även Jordanien, trots att de flesta palestinier har jordanskt medborgarskap, och trots det faktum att palestinier utgör en majoritet i landet.

Palestiniernas flyktingstatus går i arv

En anledning till att antalet palestinska flyktingar idag är så stort är att flyktingstatus för palestinier räknas på annat sätt än för andra flyktinggrupper. Definitionen på en palestinsk flykting är en arabisk person som bodde i Palestina mellan 1 juni 1946 och 15 maj 1948 (det vill säga i knappt två år) och som både förlorade sitt hem och sina möjligheter till försörjning på grund av 1948 års krig. Sålunda räknas personer in vars fäder eller anfäder uppfyllde villkoren trots att de själva aldrig satt sin fot i landet enligt UNRWA – det av FN:s flyktingorgan som till skillnad från UNCHR enbart handhar palestinier – som flyktingar. Palestinsk flyktingstatus går i arv, något som är unikt i flyktingsammanhang. Eftersom flyktingfrågan förblivit olöst och på grund av sättet att beräkna antalet flyktingar uppgår den palestinska flyktingbefolkningen idag till drygt fem miljoner. Observera att UNRWA:s flyktingräkning inte binder Israel folkrättsligt.

Om mängden palestinska flyktingar beräknas på samma sätt som man gör i alla andra sammanhang kommer man fram till att korrekt antal inte är fem miljoner, utan snarare i storleksordningen 30.000 personer.

Texten hämtad från skriften “Israel – vanliga frågor och ärliga svar”, Lisa Abramowicz och Anders Engström, Svensk Israel-Information 2015, ISBN: 978-91-637-2748-1

Israel med sin begränsade yta och litet drygt åtta miljoner invånare anser att landet omöjligt kan ta emot fem miljoner palestinska flyktingar inklusive deras ättlingar. Israelerna menar att det är mer rimligt att de palestinska flyktingarna vid bildandet av en palestinsk stat bör kunna bli medborgare i den nya statsbildningen. Att kräva att alla palestinska flyktingar och deras ättlingar i oändliga led ska få bosätta sig i Israel innebär att man egentligen förkastar en tvåstatslösning, menar Israel.

Från palestinskt håll brukar man hänvisa till FN-resolution 194 från 1948 när man hävdar att alla palestinska flyktingar ska kunna åka till Israel. Men resolutionen är icke bindande och numera obsolet då den avsåg den då föreliggande situationen. De för konflikten mest avgörande Säkerhetsrådsresolutionerna 242 och 338 nämner inte res. 194, utan talar om att “rättvist lösa flyktingfrågan” utan att särskilt nämna den palestinska vid namn. Det var ingen slump, utan avsåg även de judiska flyktingarna från arabvärlden.