Hur bildades den moderna judiska staten Israel?

Judarna, som både är ett folk och en religiös grupp, har sina rötter och sitt religiösa ursprung i de landområden som nu utgörs av Israel och Västbanken.

När FN 1947 beslutade att föreslå en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat, bekräftades både den historiska tradition och den statsbildning som sedan länge vuxit fram i området som nu utgörs av Israel, Västbanken och Gaza.

Genom världshistorien har de enda självständiga staterna i området varit judiska, och den judiska folkgruppen är den enda som varit ständigt närvarande i området under årtusendena.

Det moderna Israels självständighet bekräftades även av det krig (Självständighetskriget 1948-1949) som den nyfödda staten tvingades utkämpa efter att ha angripits av sex arabiska arméer.

Landets historia under antiken och framöver

Historiker menar att den judiska anknytningen till Israel sträcker sig tillbaka till 1700 f.Kr. Under tiden mellan 1000-talet och 600-talet f.Kr. hade judarna ett självständigt styre. Det gäller även under syriskt och romerskt styre till en viss grad. Befolkningen var till nästan uteslutande del judisk.

Efter det andra Templet i Jerusalem hade förstörts av romarna år 70 e.Kr. och de flesta judar tvingades i exil fanns det fortfarande en judisk majoritet i landet fram till ca 500 e.Kr.

Under årtusenden har olika stormakter styrt i landet (assyrierna, babylonierna, perserna, grekerna, romarna, olika arabiska härskare, turkarna). Judar fördrevs, men fortfarande levde stora grupper kvar. Många judar i exil har hela tiden sökt återvända och bosätta sig i landet. (se kapitel 3)

Före första världskriget var Palestina en del av det ottomanska imperiet, men under kriget erövrades landet av britterna. År 1917 meddelade Storbritanniens utrikesminister Lord Balfour i ett dokument – Balfourdeklarationen – att den brittiska regeringen avsåg att medverka till att återskapa ett judiskt hemland i Palestina. Balfourdeklarationens löfte om ett judiskt nationalhem ingick i uppdraget som Nationernas Förbund gav britterna 1922. Uppdraget, eller mandatet, var att förvalta området Palestina.

Världssamfundet accepterade på så sätt idén om ett judiskt hemland. Under andra världskriget stoppades judisk invandring till dåvarande mandatet Palestina trots det pågående folkmordet på judar i Europa. Britterna ströp 1939 judisk invandring till maximalt 15.000/år för att inte stöta sig med omkringliggande arabländer och de palestinska araberna. Arabisk invandring kunde under hela mandatperioden fortsätta ostört.

FN:s delningsförslag 1947

1947 föreslog FN en delning av Palestinamandatet, där en arabisk och en judisk stat skulle skapas. En kvalificerad majoritet av FN:s medlemmar röstade för förslaget och generalförsamlingen antog resolution 181(II). Judarna accepterade delningsförslaget men arabstaterna och de palestinska araberna gjorde det inte.

Före omröstningen hade FN:s UNSCOP gjort en noggrann utvärdering. I förslaget togs hänsyn till demografi, att hundratusentals judiska överlevande väntade på att få komma in och att ett fungerande judiskt samhälle redan fanns på plats. Omedelbart efter FN-beslutet attackerades judiska byar och städer av de palestinska arabernas irreguljära styrkor. Ett inbördeskrig påbörjades, där 2000 judar dödades.

Den 14 maj 1948 deklarerade David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, Israels självständighet och därmed uppstod staten Israel.

Självständighetskriget

Genast invaderades den nyblivna staten av sex arabarméer. Judarna skulle drivas i havet och någon judisk stat skulle inte få existera, oavsett storlek. Arabförbundets generalsekreterare, Abd al-Rahman Azzam, förklarade den 15 maj i en BBC-intervju: “Detta kommer att bli ett utrotningskrig och en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen.”

Azzams uttalanden besannades delvis, för efter kriget fanns inga judar kvar i de områden som arabländerna hade erövrat. Judarna hade antingen flytt, fördrivits eller dödats. Det gällde såväl östra Jerusalem (där de varit i majoritet sedan 1850-talet, och största folkgruppen sedan 1800-talets början), som Gaza och Västbanken.

Självständighetskriget varade t.o.m. januari 1949 och arabstaterna lyckades inte att förinta den judiska staten. Detta är remarkabelt med tanke på att Israel försvarades av bönder och stadsfolk varav en stor del just hade överlevt Förintelsen, och inte av en professionell armé.

Många länder i Mellanöstern, t.ex. Irak, Libanon, Syrien och Jordanien, bildades vid tiden för eller strax efter andra världskriget – ofta efter att ha ingått i liknande mandat. Flertalet av världens stater har tillkommit efter Israels självständighetsförklaring 1948.

Förföljelse och rätt till självbestämmande

Israels pånyttfödelse har även att göra med den förföljelse judar har utsatts för i exil under över 2000 år, inte bara i Europa utan även som förföljda minoriteter i andra delar av världen, såsom i arabvärlden.

Folkrätten ger världens folkgrupper rätt till självbestämmande. För det judiska folket uppfylls denna rättighet genom just Israel. Detta är folkrättsexperter med så vitt skilda synsätt som Ove Bring och Göran Lysén eniga om. Att Israel är judiskt är inte konstigare än att det finns 23 stater som kallar sig arabiska – det gäller även den Palestinska myndigheten.

Israel byggdes upp långt före Förintelsen och FN:s beslut

Israel bildades också genom det judiska samhälle – yishuv på hebreiska – som växte fram i Palestina. När staten formellt utropades 1948 fanns redan en statsliknande organisation, där Jewish Agency fungerade som en slags provisorisk regering.

Det judiska civila samhället var väl utvecklat. Det fanns redan då israeliska fackförbund, en filharmonisk orkester, ett framstående universitet (Hebreiska Universitetet) och en landsomfattande fotbollsturnering långt innan Israel utropades.