Nyheter

En påminnelse: Varför är Jerusalem Israels huvudstad?

Jerusalem har en central roll för det judiska folket, både nationellt och som den allra heligaste platsen. Ingen annan religion eller folkgrupp har en relation till Jerusalem som kommer i närheten av judarnas.

Jerusalem nämns 669 gånger i den hebreiska (d.v.s. judiska) Bibeln, som ungefär motsvarar det kristna Gamla testamentet. Som jämförelse nämns Jerusalem inte alls i Koranen.

I otaliga böner och psalmer, uttrycker judarna sin längtan att få återvända till Jerusalem och Israel. Som när den judiska Påskens (Pesach) sedermåltid avslutas med orden “Nästa år i Jerusalem”. Samma önskan avslutar även gudstjänsten vid judendomens heligaste högtid, Försoningsdagen (Yom Kippur).

Kung David gjorde Jerusalem till judarnas huvudstad på 1000- talet f.Kr. Jerusalem var det religiösa centret i landet. Där låg det första templet som kung Salomo byggde, och senare det andra templet som Herodes byggde.

Sedan dess har Jerusalem ständigt varit en central symbol i judiskt liv, sekulärt och religiöst, i diasporan såväl som i landet Israel.

_
Ur skriften “Israel – vanliga frågor och ärliga svar”, skriven och utgiven av Lisa Abramowicz och Anders Engström för Svensk Israel-Information.

Sverige ägnar sig åt Bagdad Bob-politik

Sverige förnekar envist det som är uppenbart för snart sagt hela världen. Att svenska skattepengar indirekt finansierar terror och död är fruktansvärt och en skandal av första rang, skriver Stefan Dozzi och Bengt-Ove Andersson (Expressen 27/11).

Anders Österbergs (S) svar på vårt inlägg om Sveriges bistånd till palestinsk antisemitism och terror bekräftar riktigheten i vår kritik. Det finns uppenbarligen ingen plan för hur den palestinska myndigheten ska förmås att ändra sitt agerande. Sverige ägnar sig åt ett slags Bagdad Bob-politik, och förnekar envist det som är uppenbart för snart sagt hela världen. Att svenska skattepengar indirekt finansierar terror och död är fruktansvärt och givetvis en skandal av första rang och direkt kontraproduktivt för alla fredssträvanden.

Om regeringen var så aktiv och noggrann som Anders Österberg påstår så skulle den palestinska myndigheten för länge sedan ha slutat betala årliga belöningar till terrorister och upphört med att sprida antisemitisk propaganda i sina skolor. Så är det inte. Vi fortsätter att okritiskt ge stöd till en administration vars skolböcker är värre i år än förra året. En administration vars president sitter kvar och där planerade val skjutits upp gång på gång. Nya palestinska skolor får namn efter terrorister och barn lär sig att hata judar.

Avbryt allt bistånd till den palestinska myndigheten

Ingen kräver perfekt demokrati av någon. Men den palestinska myndigheten befinner sig dock oerhört långt ifrån vad andra demokratiska länder menar är demokrati. Våra eventuella påtryckningar ger inga resultat. Då måste vi agera tydligt. Med tanke på den utbredda – och väl dokumenterade – korruptionen i de palestinska områdena, tillsammans med den palestinska myndighetens stöd till både antisemitiska kampanjer och terror, borde Sverige givetvis avbryta allt bistånd till den palestinska myndigheten. Det är gåtfullt varför regeringen blundar för dessa fakta och vägrar agera.

Om vi inte ställer rimliga krav på den palestinska sidan i konflikten blir det dessutom väldigt svårt att med någon som helst trovärdighet ställa krav på den andra. Vänskapsförbundet Sverige-Israel kommer målmedvetet att arbeta vidare för en ny och rättvis Mellanösternpolitik. Först då kan nya broar för fred byggas i Mellanöstern.

Stefan Dozzi 
Generalsekreterare
Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Bengt-Ove Andersson 
Arbetsutskottets ordförande
Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Debattartikel publicerad i Expressen 27 november 2017
https://www.expressen.se/debatt/sverige-agnar-sig-at-bagdad-bob-politik/

Se även Stefan Dozzis och Bengt-Ove Anderssons inledande artikel (Expressen 9/11) Svenskt bistånd går till judehat och terror. Den återfinns också i Israelnytt nr 34.

Svenskt bistånd går till judehat och terror

Vi behöver en politik som ställer tydliga krav på alla som får bistånd från vårt land. Den nuvarande regeringens passivitet kan varken försvaras eller förklaras, skriver Stefan Dozzi och Bengt Ove Andersson från Vänskapsförbundet Sverige-Israel (Expressen 9/11 2017). 

Sverige vill spela en positiv roll i fredsprocessen i Mellanöstern. Därför är det gåtfullt att man har fört en Israelfientlig politik som totalt raserat alla sådana förhoppningar. Om vårt land ska kunna spela en positiv roll så måste vi återupprätta vänskapliga förbindelser med den enda demokratin i Mellanöstern – Israel. Och då krävs en ny Israelvänlig politik. En normalisering av förbindelserna borde vara ett självklart mål för en ny regering. För att komma dit måste vi ompröva vårt sätt att hantera problemen i Mellanöstern.

Israel är omgivet av fientliga stater och terrororganisationer som utgör ett ständigt hot. Vi måste respektera Israels självklara rätt till självförsvar.

Delar av vår utrikespolitik måste omprövas i grunden. Den palestinska administrationen får hundratals miljoner kronor av vårt land varje år. Detta trots att demokratin inte fungerar och att samhället präglas av en omfattande korruption. Administrationen belönar terrorister och deras familjer med stora belopp varje år och sprider antisemitisk propaganda som uppmanar till våld. 

Ställ hårdare krav på biståndstagarna

Vi behöver en politik som ställer tydliga krav på alla som får bistånd från vårt land. Svenska biståndsmedel ska aldrig gå till spridande av propaganda för terror och hat mot judar. Den nuvarande regeringens passivitet kan varken försvaras eller förklaras. Varför är det så svårt att ställa krav på demokrati och avståndstagande från våld och terror?

En viktig grund för en ny Israelpolitik är att agera konsekvent. Vi måste stödja det vi själva tror på. Om terrorism och antisemitism är fel i Sverige så kan vi inte heller acceptera det på Västbanken eller i Gaza. Om polisen får försvara samhället mot terror i Trollhättan så måste det vara rimligt också i Israel.

Om en regering för en rättvis och balanserad Mellanösternpolitik kommer också debatten om regionens problem att bli mer nyanserad. Fler kommer att kunna bidra till en saklig diskussion om Sveriges roll i Mellanöstern. En diskussion som utgår från de verkliga problemen och inte från ensidiga propagandabilder.

En av de viktigaste uppgifterna kommer att bli att återigen göra det möjligt för vårt land att spela en positiv roll i Mellanöstern. Då måste Sverige äga trovärdighet hos båda parter, inte bara den ena.

Därför vill vi Israelvänner ha besked från varje parti i god tid inför valrörelsen 2018 om var de står i Mellanösternpolitiken.

Av Stefan Dozzi 
Generalsekreterare, Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Bengt Ove Andersson 
Arbetsutskottets ordförande, Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Debattartikel publicerad i Expressen 9 november 2017
https://www.expressen.se/debatt/svenskt-bistand-gar-till-judehat-och-terror/

Adaktusson blir Europaparlamentets föredragande om relationerna till Israel

Vänskapsförbundets ordförande, Kristdemokraternas Europaparlamentariker Lars Adaktusson, har utsetts till Europaparlamentets rapportör i frågor rörande relationerna till Israel. Uppdraget som löper under återstoden av mandatperioden innebär att Adaktusson blir ansvarig för betänkanden, rapporter och förhandlingar i ärenden relaterade till Israel.

Jag är tacksam över förtroendet och att få arbeta för fördjupade relationer mellan EU och Israel. Det känns hedrande att få gå in i rollen som parlamentets föredragande i en fråga som jag verkligen brinner för”, säger Lars Adaktusson.

I rollen som stående rapportör har Adaktusson möjlighet att med stöd av utrikesutskottets sekretariat utarbeta förslag till den politik som Europaparlamentet ska driva i förhållande till Israel. Det kan röra sig om skiftande politiska frågor kopplade till aktuell händelseutveckling.

Oavsett om det handlar om den arabisk-israeliska konflikten, handelsfrågor eller forskningssamarbete har Europaparlamentet en central roll att spela. Israel är strategisk partner till Europeiska unionen och det ska prägla våra relationer”, säger Lars Adaktusson.

Vid sidan av uppdraget som ordinarie ledamot i Europaparlamentets utrikesutskott och underutskottet för mänskliga rättigheter är Adaktusson kristdemokratiska EPP-gruppens skuggföredragande i frågor kopplade till palestinska områden. Han är också ordförande i European Israel Public Affairs och Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Pressmeddelande publicerat 13 november 2017. Återfinns på Lars Adaktussons egen sida:
http://adaktusson.eu/pressmedelande-adaktusson-blir-europaparlamentets-foredragande-om-relationerna-till-israel/


Se även artikeln i Världen idag 14 november 2017
http://www.varldenidag.se/nyheter/adaktusson-far-eu-uppdrag-som-israel-rapportor/repqkn!1F8bZZtmAzauOX1JRz0uw/

Storbritanniens premiärminister tydlig mot BDS och den antisemitism som gömmer sig i Israelhat

Storbritanniens premiärminister Theresa May uttrycker sin stolthet över Storbritanniens medverkan vid Israels tillkomst genom Balfourdeklarationen. Hon tar också tydligt avstånd från BDS-aktivisterna och den nya formen av antisemitism som riktar sin udd mot Israel.

Times of Israel har snappat upp den brittiska premiärministerns tal som hölls 2 november:

But as we work together towards Balfour’s vision of a peaceful co-existence we must be equally clear that there can never be any excuses for boycotts, divestment or sanctions: they are unacceptable and this government will have no truck with those who subscribe to them,” the British prime minister continued.

Neither can there ever be any excuse for anti-Semitism in any form… And yes, this means recognizing that there is today a new and pernicious form of anti-Semitism which uses criticism of the actions of the Israeli government as a despicable justification for questioning the very right of Israel to exist,” she said. “This is abhorrent and we will not stand for it.

So let me be clear. Criticizing the actions of Israel is never – and can never be – an excuse for questioning Israel’s right to exist, any more than criticizing the actions of Britain could be an excuse for questioning our right to exist,” she said.

Times of Israel: British PM emphatically rejects call to apologize for Balfour Declaration
https://www.timesofisrael.com/british-pm-emphatically-rejects-call-to-apologize-for-balfour-declaration/

Min vision för fred mellan Israel och en ny palestinsk stat (Boris Johnson)

[Vi instämmer förstås inte i alla delar av den brittiske utrikesministerns text, men tycker att det är ett intressant inlägg med anledning av Balfourdeklarationens hundraårsjubileum. Detta är inte en officiell översättning av den brittiske utrikesministerns text, utan vår egen. Artikeln har publicerats i Vänskapsförbundets veckomail Israelnytt. /red anm]

Det var här i detta rum, under samma förgyllda tak, som det nya kapitlet inleddes. Den 2 november 1917 satt min företrädare Lord Balfour på utrikesministerns kontor, där jag skriver nu, och formulerade ett brev till Lord Rothschild.

Kärnan i Balfourdeklarationen består av en mening på 67 ord: omsorgsfullt avvägda stavelser som lade grunden till staten Israel.

Balfour deklarerade att ”Hans Majestäts regering ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket”; med det välkända och avgörande villkoret att ”intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen”.

Nu vid hundraårsjubileet säger jag vad jag tror, att Balfourdeklarationen var oumbärlig för skapandet av en stor nation. Under de sju decennier som gått sedan födelsen har Israel segrat över grannskapets ibland bittra fientlighet, och blivit en liberal demokrati med dynamisk högteknologisk ekonomi.

I en region där många drabbats av auktoritärt styre och vanskötsel, har Israel alltid stått ut som ett fritt samhälle. Precis som alla andra länder har Israel sina fel och brister. Men strävar efter att leva enligt de ideal jag tror på.

Jag jobbade på en kibbutz när jag var ung, och – även om jag mest höll på med disken – så såg jag tillräckligt mycket för att förstå Israels mirakel: de band som skapades genom hårt arbete, självtilliten, och den djärva och obevekliga energi som håller samman detta anmärkningsvärda land.

Framförallt finns detta grundläggande moraliska mål: att förse ett förföljt folk med ett säkert hemland. Så jag är stolt över Storbritanniens del i att ha skapat Israel, och hennes majestäts regering kommer att uppmärksamma hundraårsdagen nu på torsdag i denna anda.

Jag ser ingen motsättning i att vara en vän till Israel – och tro på det landets historiska uppgift – och samtidigt djupt beröras av lidandet hos dem som drabbades och rycktes upp vid Israels födsel. Det viktiga förbehållet i Balfourdeklarationen, som syftade till att värna andra samhällen, har inte förverkligats till fullo.

Jag är säker på att den enda livsdugliga lösningen på konflikten liknar den som först sattes på pränt av en annan britt, Lord Peel, i den kungliga Palestina-kommissionens rapport 1937, vilket var visionen om två stater för två folk.

För Israels del är födelsen av en palestinsk stat enda sättet att säkra sin demografiska framtid som judisk och demokratisk nation. För palestinier skulle en egen stat tillåta dem att förverkliga sina önskemål om självbestämmande och självstyre.

Att uppnå detta mål kommer att kräva smärtsamma kompromisser från båda sidor. För att använda den israeliske författaren Amos Oz ord: konfliktens tragedi är inte att det är en kamp mellan rätt och fel, utan snarare en ”kamp mellan rätt och rätt”.

Hur kan framtiden komma att se ut? I personliga möten brukar israeler och palestinier ofta berätta för mig hur deras fredsvisioner ser ut, och deras upplägg har ofta mycket gemensamt. Men de vill förståeligt nog inte göra samma uttalanden offentligt. Nu i november är det dessutom 50-årsdagen av ett annat dokument som tagits fram av britter: FN:s resolution 242. I den finner vi principen om land-för-fred som en väg till fred i det heliga landet. Så i denna tid av årsdagar – och inspirerad av andan hos Balfour, Peel och Lord Caradon (bättre känd som Hugh Foot, som tog fram resolution 242) – har jag ett förslag till vad jag tycker kan vara en rättvis kompromiss.

Det borde finnas två oberoende och suveräna stater: ett säkert Israel, det judiska folkets hemland, som ligger sida vid sida med en livskraftig och sammanhängande palestinsk stat, hemland för det palestinska folket, så som FN:s generalförsamlings resolution 181 beskrivit.

Gränserna borde baseras på de linjer som fanns 4 juni 1967 – strax innan Sexdagarskriget bröt ut – med likvärdiga landutbyten [land swaps] för att tillgodose nationella, säkerhetsmässiga, och religiösa behov hos de judiska och palestinska folken. För israelernas del måste det finnas säkerhetsåtgärder som ser till att terrorismen inte blommar upp igen, och som effektivt hanterar alla hot, inklusive nya och allvarliga hot i regionen; och för palestiniernas del måste suveräniteten respekteras, rörelsefriheten säkerställas, och det måste bli tydligt att ockupationen är över.

Det måste finnas en rättvis, överenskommen och realistisk lösning på den palestinska flyktingfrågan i linje med FN:s resolution 1515. I praktiken innebär detta att varje sådan överenskommelse måste vara demografiskt kompatibel med två stater för två folk, och ett generöst paket med internationell kompensation måste sammanställas. Jerusalems slutliga ställning måste avgöras i en överenskommelse mellan parterna, och se till att den heliga staden är huvudstad för både Israel och en palestinsk stat, med garanterad tillgänglighet och religiösa rättigheter för alla som så önskar.

Allt detta föreslår jag med tillbörlig ödmjukhet, eftersom det är israeler och palestinier – och inte vi som bor långt därifrån – som måste bära den börda som kompromisserna innebär. Och jag är uppmuntrad av president Trumps uppenbara engagemang för att finna en lösning.

Storbritannien och säkert också våra europeiska vänner är redo att hjälpa till vid implementeringen av ett avtal, vilket inkluderar att stödja dess säkerhetsarrangemang, bidra till flyktingkompensation, möjliggöra handel och transaktioner mellan Europa, Israel, och en palestinsk stat och dess arabiska grannar.

Jag tycker också det är upplyftande att den nya generationen av arabiska ledare inte ser Israel i samma ljus som sina företrädare. Jag litar på att det kommer att mer mot tvillingplågorna terrorism och antisemitisk uppvigling. Men i slutänden är det israeler och palestinier som måste förhandla om detaljerna och skriva sitt eget kapitel i historien. Efter ett århundrade gör Storbritannien vad vi kan för att sluta cirkeln och slutföra det som Balfourdeklarationen ännu inte uppnått.

Boris Johnson
Storbritanniens utrikesminister

Publicerad på brittiska regeringens hemsida 30 oktober 2017. Och som debattartikel i Daily Telegraph.
https://www.gov.uk/government/speeches/my-vision-for-middle-east-peace-between-israel-and-a-new-palestinian-state-article-by-boris-johnson-on-the-balfour-declaration

_
Mer om utrikesministerns tid i Israel:
Boris Johnson’s Sister Reveals His Little-known Past as a Volunteer on an Israeli Kibbutz
‘He was so socially low on the pecking order,’ recalls Rachel Johnson. ‘He was not a kibbutznik. He was not a soldier. And he was so pale he couldn’t even go in the sun.’
https://www.haaretz.com/israel-news/1.735689

Efter försoningen med Fatah: Ledare för Hamas är påfallande tydlig om sina planer beträffande Israel.

Yahya Sinwar är Hamas ledare på Gazaremsan, och valdes till Gazas “premiärminister” efter Ismail Haniyeh.

I förra veckan fastslog Yahya Sinwar att Hamas varken kommer att lägga ner vapnen eller erkänna Israel.

Ur Haaretz 19/10:

I ett möte med palestinska ungdomar deklarerade Sinwar att “The discussion is no longer about recognizing Israel but about wiping Israel out.

Han sa att Hamas kommer att lägga ner sina vapen “when Satan enters paradise,” och att ingen kan tvinga dem att avrusta. “There’s not one minute of the day or night when we aren’t building up our military might.”

Hamas Leader in Gaza: We Will Neither Disarm nor Recognize Israel
https://www.haaretz.com/middle-east-news/palestinians/1.818235

Svenske terrorexperten Magnus Ranstorps kommentar:
“Sverige bör nu kräva av Fatah att Hamas ändrar sin hållning innan mer bistånd ges.”
_
Mer om Yahya Sinwar på Wikipedia. Han satt fängslad, dömd till flera livstidsstraff för mord, men blev en av dem som frigavs i utbyte mot bortrövade israelen Gilad Shalit:
https://en.wikipedia.org/wiki/Yahya_Sinwar

50 år sedan sexdagarskriget

Denna text skrevs av vår medlem Bengt-Ove Andersson på 50-årsdagen av sexdagarskriget. Den finns som pdf här.

50 sedan sexdagarskriget

Det är alltså 50 år sedan sexdagarskriget 1967, det som av större delen av arabvärlden men framför allt Israels ärkefiende Egypten var tänkt att göra slut på den judiska staten en gång för alla. Israel hade framgångsrikt försvarat sig efter sin födelse 1948, och efter vapenstilleståndet 1949 höll man ett område som i princip överensstämde med det man tilldelats genom FN:s delningsplan 1947. Men det var mycket svårförsvarade gränser, och på det smalaste stället var landet inte mer än 16 kilometer smalt. Dessutom var Jerusalem delat.

Av det ursprungliga Palestinamandatet, det som erövrats av britterna under första världskriget från Turkiet, hade cirka 75 procent redan 1922 skurits bort och gjorts till ännu en arabisk stat – Jordanien. När britterna överlämnade förvaltandet av resten av mandatet till FN 1947, tillsatte FN alltså en kommission som skulle komma med rekommendation om hur detta skulle fördelas. FN föreslog alltså en lösning där de västliga delarna tilldelades den judiska staten, och där Gaza-området och stora delar av Judeen och Samarien (vanligen kallat Västbanken) tilldelades landets arabiska invånare.

(Det är väl att märka att ingen då talade om en palestinsk nation eller ett palestinskt folk, helt enkelt för att inget sådan hade existerat historiskt. Däremot hade den judiska återuppbyggnaden av landet resulterat i en mycket stor arbetsinvandring från de omkringliggande länderna, och i ett mycket gåtfullt och olycksdigert beslut efter kriget 1948-49 beslöt FN att alla araber som uppehållit sig i landet i 2 år eller mer före 1948 automatiskt räknades som palestinska flyktingar.

Efter andra världskriget fanns flera miljoner flyktingar i Europa. Det skedde en enorm folkomflyttning och slutlig assimilering av dessa flyktingar i nya hemländer när krutröken lagt sig, precis som skett efter tidigare krig i historien. Men nu fanns plötsligt en märklig flyktingstatus som dessutom kunde ärvas, och det finns nu palestinska flyktingar i fjärde generationen. Skillnaden mellan andra krig och kriget 1948-49 var att Israels motpart aldrig existerade dess utgång eller överhuvudtaget erkände landets existens. ”Den sionistiska enheten” var ett vanligt uttryck.)

Jerusalems status

Jerusalem föreslog av FN bli en ”öppen stad”. Denna status skulle vara i nio år, och därefter skulle stadens invånare rösta om vilket land de skulle tillhöra. Eftersom judarna hade varit i klar majoritet i staden i nästan hundra år, finns ingen tvekan om hur omröstningen hade utfallit. Argumenten för att östra Jerusalem skulle vara ockuperat av Israel är alltså lika tunga som ett höstlöv.

Men när vapnen tystnade 1949, höll judarna den västra delen av staden, medan Jordanien höll den östra, som innehöll Gamla staden och judarnas heliga platser. Gaza-området hölls av Egypten, och Västbanken av Jordanien. Det fanns alltså inga hinder i världen för dessa länder att upprätta en palestinsk stat på dessa områden. Israel hade säkerligen accepterat det, i utbyte mot ett fredsavtal. Men arabländerna hade redan i FN förkastat delningsförslaget och sagt nej till fred och nej till en judisk stat.

Nassers roll

Det var aldrig någon tvekan om att det var Egypten och president Nasser som var Israels ärkefiende, med Syrien som god tvåa. Nasser utlöste redan 1956 ett nytt krig då han förstatligade Suezkanalen och stoppade den för israelisk sjötrafik. Resultatet av det kriget var att Israel erövrade Sinaihalvön, men lämnade tillbaka den för att kontrolleras av en FN-styrka. Kriget, där både Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel tog till vapen för att häva den olagliga blockaden av Suezkanalen, upphörde efter att Sovjet hotat att ingripa militärt och ett tredje världskrig hotade.

Åren 1949-1967 präglades till stor del av ”nålsticksanfall” in i Israel från Gaza och Västbanken, samt resulterande israeliska räder in i dessa områden. 1967 hette Israels premiärminister Levi Eshkol. Han var en duglig statsman och byråkrat som hade lyckats bygga upp en god infrastruktur i Israel, men han var knappast en ledare som ingav respekt för presumtiva fiender. Egypten och Syrien var nu klientstater till Sovjet, som hade utrustat dessa och andra arabländer med toppmodern krigsutrustning. Även Israel hade rustat, och bland annat köpt stridsflygplan från Frankrike, men landets litenhet gjorde att det framstod som en munsbit för de samlade arabarméerna.

Nasser framstod som alltmer segerviss under den militära uppladdning som skedde, medan Eshkol gav ett närmast räddhågat intryck under sina offentliga framträdanden. Utgången kändes given, och hela omvärlden höll andan inför den urladdning som skulle bli slutet på den 19-åriga sagan för den lilla återuppståndna judiska staten. Märk väl att ingen gjorde något aktivt för att hjälpa Israel eller garantera att landet överlevde, medan Sovjet öppet agerade rustmästare och militär rådgivare för arabsidan.

Den minst villiga i den arabiska militäralliansen var Jordaniens kung Hussein, men han valde att inte spräcka den mäktiga militäralliansen. Israel hade försäkrat honom om att om Jordanien inte anföll Israel, skulle inte Israel anfalla. Men han gick med i kriget, och resultatet blev att Jordanien förlorade inte bara östra Jerusalem utan hela Västbanken.

Krigets officiella orsaker

Om man vill söka efter en officiell förklaring till sexdagarskriget, duger det så kallade vattenkriget lika bra som något annat. 1964 blev israelerna klara med ett omfattande, cirka 13 mil långt system av kanaler och pipelines som pumpade vatten från Jordanfloden till Negevöknen. Detta uppfattades av araberna som ett hot eftersom den uppodlingsbara arealen nu växte, vilket möjliggjorde ökad inflyttning av judar. Därför började syrierna avleda Jordanflodens tillflöden på sin egen mark. Israelerna besköt avledningsarbetena, och stridsvagnsslag utkämpades. Till slut blev den israeliska träffsäkerheten för mycket för syrierna, och avledningsprojektet lades ner. Istället påbörjade syrierna en våldsam beskjutning av gårdar och kibbutzer i norra Israel från sina ställningar i Golanhöjderna. I början av april skickades Israels flygvapen upp för att göra slut på artilleribeskjutningen. Syrierna skickade upp sina ryska MiG-plan, men israelerna i sina lättare Mirageplan sköt ner sex av dem utan egna förluster, och flög därefter ett ärevarv över Damaskus. Sovjet förlorade ansiktet, FN kritiserade, araberna rasade.

Nasser krävde att FN-styrkorna skulle lämna Sinai, vilket de gjorde utan knot. Det är värt att observera att själva syftet med dem var att agera som en buffert mellan Israel och Egypten och undvika krigshandlingar, men när Nasser krävde det lydde man genast och lämnade Israels hela södra flank öppen. Den israeliska tvehågsenheten gentemot FN förbyttes nu i häpen misstro. (Det är ett förhållande som består än idag, och Israel kommer säkerligen aldrig att låta sin existens vila på några FN-garantier.) På TV kunde man se folkmassor i Kairo, Damaskus och Bagdad som vrålade: ”Död åt judarna.”

Sovjet spelade sitt eget spel, och meddelade Nasser den 13 maj att Israel drog samman stora pansarstyrkor vid Syriens gräns och tänkte gå till anfall, något som var helt gripet ur luften. (Sovjets ambassadör i Israel erbjöds att följa med på en tur längs nordgränsen, men vägrade.) Nasser stängde nu Tiransundet för israelisk sjöfart, något som i sig var en giltig krigsorsak och gav israelerna rätten att svara med krigshandlingar. Den 1 juni tillträdde en samlingsregering i Israel med tanke på det dödliga hotet mot landets existens, med Moshe Dayan som försvarsminister. Till arabsidan kom också trupper från Irak, Saudiarabien, Algeriet och Kuwait, men det var aldrig någon tvekan om vilka som var huvudaktörer.

Krigets förlopp

5 juni.

Man beslöt sig för att ta tjuren vid hornen och slå till först. Morgonen den 5 juni angrep israeliska jaktplan det egyptiska flygvapnet och slog ut 286 av dess 420 plan medan dessa ännu stod på marken. Man anföll sedan med pansar i norra Sinai, och tack vare sitt luftherravälde hade man efter den första dagen strider nästan utplånat de egyptiska trupperna vid Rafah. De egyptiska generalerna ville inte öppet erkänna sitt misslyckande för Nasser utan skyllde på att brittiska och amerikanska plan hade deltagit i anfallet. Jordanien inledde krigshandlingar genom att beskjuta västra Jerusalem med artillerield och låta sitt flygvapen anfalla Netanya. Israel svarade med att låta sitt flygvapen anfalla flygfält i Jordanien, Syrien och Irak. Jordaniens flygvapen var utplånat. Den israeliska armén omringade nu Jerusalem.

6 juni.

De egyptiska styrkorna blev illa åtgångna när de retirerade på Sinaihalvön. Israelerna erövrade på morgonen Jenin och delar av östra Jerusalem. Striderna där krävde särskilt mycket manspillan på den israeliska sidan eftersom man hade stränga order att inte använda tanks eller tunga vapen, för att skydda de heliga platserna. Det finns många gripande vittnesbörd om de israeliska soldaternas rörelse när de nådde fram till Klagomuren (Kotel), dit de helt nekats tillträde under Jordaniens ockupation. Jordanierna hade använt platsen som latrin och häststallar.

7 juni.

Israel hade nu erövrat hela Västbanken och Sharm el-Sheikh vid Röda havet. Samma dag godkände Jordanien FN-resolutionen om eldupphör.

8 juni.

Även Egypten godkände resolutionen om eldupphör. Dock upprepade Nasser anklagelsen att britterna och amerikanerna hade deltagit i striderna på Israels sida. Natten 8-9 juni nådde israeliska styrkor fram till Suezkanalen. De israeliska styrkorna började beskjuta de syriska ställningarna på Golanhöjderna.

9 juni.

Striderna vid Golanhöjderna fortsatte.

10 juni.

På förmiddagen stormade israeliskt infanteri Golanhöjderna och drev efter hårda strider undan de syriska styrkorna. Till slut godtog även Syrien FN:s krav på eldupphör.

Reaktioner i Sverige

Världen stod slagen med häpnad. Jag minns hur jag som elvaåring såg de svartvita bilderna på TV med Moshe Dayan med sin svarta ögonlapp, stående i sin jeep i stridens hetta. På ett vis blev han den som förkroppsligade det nya Israel, den nye juden, sabran. Plötsligt försvarade sig judarna och lät sig inte längre fösas ihop och förintas. Sveriges statsminister Tage Erlander kan sägas ha symboliserat ”gammelsossarna”, de som såg Förintelsen och Israels födelse, och som såg den israeliska återuppbyggnaden av landet genom kollektiva insatser och kibbutzer i ett land som byggde på allas lika rättigheter och värde – något som låg närmare det socialistiska idealriket än något annat dittills gjort.

Erlander höll ett tal där han kom in på det pågående kriget, och uttalade förhoppningen att Israel skulle vinna. Femton år senare, 1982, under det pågående Libanonkriget, höll dåvarande statsminister Olof Palme ett annat tal vid TCO-kongressen, där han jämförde israelerna med nazister. Det illustrerar vilken omsvängning som skedde efter 1967 i Sverige gällande synen på Mellanösternkonflikten, en omsvängning han själv till stor del var ansvarig för.

Fram till 1967 hade västvärldens bild av Mellanösternkonflikten varit den där en liten kämpande demokrati – vars folk dessutom på ett när hade förintats  — försöker överleva i ett hav av regressiva diktaturer. Nu hade Israel för första gången på allvar visat musklerna och bildligt sopat golvet med sina fiender. Och nu var dessutom 1968 i vardande, då en hel generation (bortskämda och aningslösa) studenter villigt ställde sig under den röda fanan. För dem blev nu Israel inte en demokrati bland diktaturer, utan USA-imperialismens förlängda arm och brohuvud i arabvärlden. Genom någon märklig tankekullerbytta ansåg man sig plötsligt ha mer gemensamt med kvinnoförtryckande diktaturer än med en sekulariserad, demokratisk stat.

Om Erlander symboliserar gammelsossen med sympati för Israel, får Palme symbolisera den svenska socialdemokratin efter 1968. Göran Persson gjorde ett tappert och i flera år framgångsrikt försök att ändra kurs, men läget nu med Margot Wallström är värre än någonsin. Det bör dock sägas att de borgerliga regeringarna inte i någon högre grad har vågat bryta av från den förda Mellanösternpolitiken. Den verkar närmast sitta i väggarna på Rosenbad.

Vägen framåt

Arabvärlden var som bedövad efter den förödmjukande förlusten. Israel gjorde vissa gester för att visa god vilja, som att låta Tempelberget – platsen för det gamla judiska templet och numera Klippmoskén – förbli i arabisk kontroll. (Klokheten i detta har ifrågasatts genom åren, och Tempelplatsen kan nu tjäna som en minimodell av en muslimsk palestinsk stat, där inga andra trosriktningar tolereras. Dessutom har den muslimska religiösa myndigheten till många judiska arkeologers vanmakt och förtvivlan tagit sig för att schakta bort mängder av urgamla artefakter ända tillbaka till kung Salomos tid, och absurt men högljutt hävda att det inte finns några judiska band till platsen.)

Sovjet å sin sida slickade såren och började redan återupprusta Egypten och Syrien. Det skulle dröja sex år innan nästa krig, och det var ett krig som höll på att bli slutet för Israel. Men man segrade till slut även den gången, och under de 44 år som gått sedan dess har ingen stående armé anfallit Israel. Det innebar inte att det blev fred, utan terrorismen blev det nya vapnet.

Resultatet av sexdagarskriget blev att Israel vann stora landområden, som man genast räckte fram som förhandlingsbricka för att förmå motsidan att skriva på ett fredsavtal. Dessvärre har det inte funnits någon trovärdig fredspartner under de 50 år som gått, även om västvärlden med Sverige i spetsen gjorde allt man kunde för att lyfta Yasser Arafats status från terroristledare till statsman. På de områden som överlämnats till PLO i fredsförhandlingar har utvecklingen gått bakåt; korruptionen med biståndsmedel galopperar och förföljelsen av kristna och oliktänkande har ökat.

Man kan bara konstatera, som flera redan gjort, att det endast är under israeliskt styre som alla i Jerusalem tillförsäkras att deras rättigheter och tillträde till sina olika heliga platser garanteras. Om östra Jerusalem skulle överlämnas till den palestinska sidan skulle förhållandena genast återgå till de som rådde före 1967, och Israel kommer aldrig att gå med på detta.

Bengt-Ove Andersson

Lars Adaktusson ny ordförande

Lars Adaktusson, ny ordförande för vänskapsförbundet Sverige-Israel, som föreningen numer heter.

Stefan Dozzi kommenterar:

– Vi hälsar Lars Adaktusson varmt välkommen som ny ordförande för vänskapsförbundet Sverige-Israel. Och vi tackar varmt Mathias Sundin som lämnar som ordförande för nya uppdrag i Riksdagen.

Se reportage i tidningen Dagen.

Rikskonferens 5-7 maj

Årets rikskonferens för Sverige-Israel hålls den 5-7 maj på Elite Hotel i Norrköping.

Det är ett digert program med talare som Europaparlamentarikern Lars Adaktusson, Israels ambassadör Isaac Bachman, riksdagsledamöterna Magnus Oscarsson och Mathias Sundin.

Program och anmälan nedan:

Fredag

18.00 Sabbatsmiddag med underhållning

Lördag

Efter frukost, visning av Norrköpings synagoga och stadsvandring genom det judiska Norrköping

12.00 – 12.45  Lunch
12.45  Välkomsttal från Norrköpings kommun
13.00 – 14.30  Balfourdeklarationen 100 år – dess betydelse för Mellanöstern och Israel. Kristina Toledano Åsbrink.
14.30 – 15.00  Eftermiddagskaffe
15.00 – 15.30  Presentation av den nya organisationen
15.30 – 16.45  Årsmötesförhandlingar

17.00 – 18.00  Ambassadör Isaac Bachman
19.00 – 21.00  Festmiddag med tacktal till avgående ambassadör Isaac Bachman, lotteridragning

Söndag

08.00 – 09.00  Frukost
09.00 – 10.00   Ulf Öfverberg ”50 år sedan sexdagarskriget och Jerusalems återförening”.
10.00   Förmiddagskaffe
10.30 – 11.30  ”Sverige och dess hållning till Israel.” Mathias Sundin och Magnus Oscarsson                       11.30-12-15  Lars Adaktusson
12.15  Lunch och avslutning

Kostnad: Fredag-söndag seminarier inklusive middagar, luncher och fika 1160 kr.

Del i dubbelrum: 650 kr/natt. Enkelrum 1100 kr/natt.

Vill du bara gå på delar går det bra:

Sabbatsmiddag, fredag, 320 kr

Seminarier, lördag, inkl. lunch 220 kr

Middag, lördag, 400 kr

Seminarier, söndag, inkl. lunch 220 kr.

Anmälananmalan@sverigeisrael.org

Ange ditt namn, adress och telefonnummer samt vilka delar du kommer medverka på under helgen och om du behöver hotellrum.