Nyheter

Israels självförvållade sår (Ronald S. Lauder)

Israels självförvållade sår
av: Ronald S. Lauder

Israel närmar sig nu sitt 70-årsfirande, och jag är fylld av stolthet när jag ser hur den en gång så sårbara judiska staten utvecklas till den starka och välmående nation det är idag.

Som president för World Jewish Congress anser jag att Israel är viktigt för varje judes identitet, och jag känner att det är mitt andra hem. Ändå fruktar jag idag för min älskade nations framtid.

Det stämmer att den israeliska armén är starkare än någon annan av Mellanösterns arméer. Och ja, Israels ekonomiska kapacitet är nu välkänd över hela världen: Israels teknik, innovationer och entreprenörskap är berömt i Kina, Indien och Silicon Valley.

Men den judiska demokratiska staten står inför två allvarliga hot, som jag tror kan äventyra dess existens.

Det första hotet är tvåstatslösningens död. Jag är konservativ och republikan, och jag har stött Likud sedan 1980-talet. Men verkligheten är att det bor 13 miljoner människor mellan Jordanfloden och Medelhavet. Och nästan hälften av dem är palestinier.

Om nuvarande utveckling håller i sig måste Israel helt enkelt välja: Antingen ge palestinierna fullständiga rättigheter och inte längre vara en judisk stat, eller begränsa palestiniernas rättigheter och inte längre vara en demokrati.

För att undvika dessa oacceptabla scenarier är tvåstatslösningen den enda vägen framåt.

President Trump och hans team är mycket engagerade för fred i Mellanöstern. Arabstater som Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten är nu närmare Israel än någonsin tidigare. Och även om nyhetsrapporteringen ger en annan bild, så har framträdande palestinska ledare sagt till mig personligen att de är redo att omgående inleda direkta förhandlingar.

Men en del israeler och palestinier har agendor som hotar denna möjlighet.

Palestinsk oförsonlighet och uppvigling till våld är destruktivt. Men det är även den israeliska högerns annekteringsplaner, och omfattande bosättarprojekt bortom separationslinjen. Under de senaste åren har bosättningar tillåtits växa och expandera på landområden som antagligen skulle tillfalla en palestinsk stat i ett kommande avtal. Sådan trångsynt israelisk politik skapar irreversibla fakta på marken som leder till en enstatslösning.

Det andra hotet är Israel skulle kapitulera inför religiösa extremister och det växande avståndet till den judiska diasporan. De flesta judar som lever utanför Israel accepteras inte av de ultraortodoxa i Israel som kontrollerar statens rituella regelverk och heliga platser. Sju av de åtta miljoner judar som bor i USA, Europa, Sydamerika, Afrika och Australien är modernt ortodoxa, konservativa, reformerta eller sekulära. Särskilt under de senaste åren har många av dem börjat känna att den nation som de stöttat politiskt, ekonomiskt och andligen, nu vänder ryggen mot dem.

Genom att ge efter för en minoritet i Israel, alienerar den judiska staten stora delar av det judiska folket. Krisen är särskilt tydlig hos den yngre generationen som i huvudsak är sekulär. Ett ökande antal av de judar som fötts sedan millennieskiftet – särskilt i USA – fjärmar sig från Israel eftersom värderingarna skiljer sig åt. resultaten är inte särskilt förvånande: assimilering och en allvarlig erosion av den globala judenhetens samhörighet med det judiska hemlandet.

Under det senaste årtiondet har jag besökt judiska samfund i över 40 länder. Överallt mötte jag medlemmar som uttryckte sin oro över Israels framtid och över dess relationer till diasporans judar.

Många icke-ortodoxa judar, däribland jag själv, känner att Israels statligt sanktionerade religiositet förändrar en modern liberal nation till en semi-teokrati. En stor majoritet av världens judar skulle inte acceptera att kvinnor utesluts från vissa religiösa moment, de strikta reglerna för konvertering, eller att kvinnor och män inte får be gemensamt vid den Västra Muren. De förvånas av hur Israel tycks ge upp Theodor Herzls humanistiska vision, för att istället iklä sig en roll som varken passar Israels grundvärderingar eller 2000-talets anda.

Den judiska världens ledare hedrar alltid de val som gjorts av Israels väljare. Vi handlar alltid i samförstånd med Israels demokratiskt valda regering. Jag är också mycket väl medveten om israelernas utsatta tillvaro. De gör uppoffringar och riskerar sina egna liv varje dag så att judar över hela världen skall kunna överleva. Jag känner att jag alltid kommer att vara dem skyldig för deras uppoffringar.

Men ibland gör lojaliteten att vänner måste vara uppriktiga mot varandra, och uttrycka obekväma sanningar. Och den obekväma sanningen är att enstatslösningen, och den växande klyftan mellan Israel och diasporan, hotar framtiden för det land som jag älskar så mycket.

Vi står vid ett vägskäl. De val som Israel gör den närmaste tiden kommer att bestämma framtiden för vår enda judiska stat, och vårt folks framtida enighet.

Vi måste ändra kurs. Vi måste arbeta för en tvåstatslösning och se till att hela den judiska gemenskapen tillsammans säkrar framtiden för vår älskade nation.

Ronald S. Lauder 
President, World Jewish Congress.

Debattartikel publicerad i New York Times 18 mars 2018
https://www.nytimes.com/2018/03/18/opinion/israel-70th-anniversary.html

Artikeln uppmärksammades av bl.a. Haaretz på nyhetsplats: https://www.haaretz.com/israel-news/lauder-no-two-state-solution-lack-of-pluralism-may-endanger-israel-1.5913948

Översättningen gjordes av Vänskapsförbundet Sverige-Israel och publicerades i Israelnytt nr 52.

Israel är världens elfte lyckligaste land

Av totalt 156 länder kom Israel på en elfte plats när världens lyckligaste länder skulle rankas. Det är femte året i rad Israel får denna placering i FN:s “World Happiness Report“.

Israel placerar sig därmed mellan Australien och Österrike, och strax efter Sverige som ligger på plats 9.

Listan toppas av Finland, Norge och Danmark.

De palestinska områdena ligger på plats 104, Libanon 88, Jordanien 90 och Syrien 150.

Overall rankings of country happiness are based on “income, healthy life expectancy, social support, freedom, trust and generosity” as factors determining well-being.
https://www.haaretz.com/israel-news/israel-ranks-11th-happiest-country-palestinian-territories-at-114-1.5908427

Israel’s overall No. 11 position was helped by its health system; the report placed the Jewish state in sixth position for improvement in life expectancy, after Japan, Iceland, Italy, Switzerland and Canada.
https://www.timesofisrael.com/israel-is-11th-happiest-nation-in-the-world-for-fifth-year-in-succession/

Rapporten som pdf
https://s3.amazonaws.com/happiness-report/2018/WHR_web.pdf

Symposium om akut omhändertagande vid incidenter med många skadade – vad kan Sverige lära av israeliska erfarenheter?

Symposium om akut omhändertagande vid incidenter med många skadade – vad kan Sverige lära av israeliska erfarenheter?

Svenska vänföreningen till Magen David Adom i samarbete med Vänskapsförbundet Sverige-Israel har härmed glädjen att inbjuda till ett symposium om akut omhändertagande vid incidenter med många skadade – vad kan Sverige lära av israeliska erfarenheter?

Datum: 10 april, klockan 13:00-17:00
Plats meddelas vid anmälan.

Obligatorisk föranmälan till SMDA senast 30 mars [sic!], kansli@smda.se 08-661 31 05
Varmt välkomna!

Info på facebook: https://www.facebook.com/events/191326698142553/

Präster utan heder i Jerusalem

Sedan staten Israels utropande för 70 år sedan har religionsfrihet rått och religionerna – alltså inte bara judendomen – har haft en gynnad ställning med bland annat skattefrihet. Israel, som är en judisk stat, har också på senare år kommit att fungera som en tillflykt för förföljda kristna från de omkringliggande muslimska länderna. Faktum är att Israel är det enda land i Mellanöstern där antalet kristna ökar. Detta har dock inte medfört att kyrkoledarna i Israel har uttryckt någon tacksamhet för judarnas omsorg om deras trossyskon; snarare har man titt som tätt tagit ställning för PLO och mot Israel.

Gravkyrkan i Jerusalem är ett kapitel för sig, och ett tragikomiskt sådant. Denna plats, som borde vara ett mönsterexempel på kristlig tolerans och enhet har varit allt annat. Olika samfund har grundligt misslyckats att samsas där och israelisk polis har vid flera tillfällen fått rycka in och lugna munkar och präster som rykt på varandra för att de inte kunnat enas om ansvaret för kyrkans skötsel.

Och nu har en ny kris seglat upp. Under 1800-talet köpte kyrkor stora markstycken av dåvarande ottomanska imperiet i vad som nu är västra Jerusalem. I början av 1950-talet skrev grekisk-ortodoxa kyrkans patriark ett 99-årigt arrendeavtal med Judiska nationalfonden. Enligt avtalet fick Jerusalemborna bygga hus på marken, i tron att arrendet automatiskt skulle förnyas när det löpt ut. Sedan 2010 har kyrkorna sålt delar av marken till privata investerare, som gått till de boende och krävt summor på mellan 50 000 och 140 000 dollar för att inte mista äganderätten till sina hem.

Kyrkorna har alltså gjort ett finansiellt klipp och flera tusen familjen riskerar nu att mista sina hem. Nu har ett lagförslag lagts om att kyrkorna bör betala skatt för kommersiella byggnader som hotell. Något som måste anses som högst rimligt eftersom andra som driver hotell måste betala skatt och det existerande tillståndet snedvrider konkurrensen.

Detta lagförslag har alltså fått kyrkorna ifråga att gå i taket och stänga gravkyrkan i protest. Jerusalems borgmästare Nir Barkat försvarade lagförslaget och konstaterade att kyrkorna är skyldiga cirka 186 miljoner dollar i uteblivna skatter, och att man inte kan begära att Jerusalems skattebetalare ska täcka upp underskottet längre.

Det verkligt osmakliga och upprörande är att kyrkorna i sitt uttalande jämför Israels agerande med nazisternas judelagar på 1930-talet. Jerusalems grekisk-ortodoxa patriark Teofilus III sa till journalister: ”Det här påminner om lagar av liknande slag som stiftades mot judar under mörka perioder i Europa”, och man talar om en ”systematisk kampanj mot kyrkor och kristna”.

Att de skulle mista sin särskilt gynnade ställning i Israel jämför de alltså med nazisternas judeförföljelse. Detta visar tydligt att de inte bara saknar all känsla för vad som är passande men också all verklighetsuppfattning. Det är knappast Israel som driver systematiska kampanjer mot kristna.

Israel, som tydligen ständigt får vända andra kinden till gentemot de bortskämda kyrkoledarna, har nu dragit tillbaka lagförslaget och premiärminister Netanyahu ska tillsätta en expertgrupp för att lösa krisen. Kyrkorna har i sin välvillighet gått med på att öppna gravkyrkan för allmänheten igen.

Bengt-Ove Andersson

Intel storsatsar i Israel (Israelinnovation.se)

Intel förväntas meddela investeringar som uppgår till motsvarande 32-40 miljarder svenska kronor avseende att expandera produktionen i Israel. Investeringsmålet är förmodligen en uppgradering av produktionsanläggningen i Kiryat Gat till 7-nanometerteknik, rapporterar den israeliska affärstidningen Globes.

Intel är Israels största privata arbetsgivare med över 10 000 anställda och landets största privata exportör. Sedan 1990-talet har Intel satsat på runt 75 israeliska företag och företagets totala investeringar i Israel uppgår till närmare 100 miljarder svenska kronor. Intel har också ett intressant utbildningsprogram som hittills en halv miljon studenter och lärare fått ta del av i Israel.

Mer om Intels satsning (länk till Globes)

Israelinnovation.se
Publicerat på egna sidan den 18 februari 2018

”Vi är kanaanéerna!” (David Rosenberg)

Den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas berättade för FN:s säkerhetsråd att självstyrets invånare är de direkta ättlingarna till kanaanéerna. Han hävdade också att Palestina gjorde betydande bidrag till mänskligheten före 1917 års Balfourdeklaration.

Vid sitt tal inför FN:s säkerhetsråd uppmanade han det internationella samfundet att hålla en fredskonferens för Mellanöstern, med målet att inleda multilaterala förhandlingar. Abbas hävdade samtidigt att de arabiska invånarna på Västbanken och Gazaremsan i själva verket stammar från de gamla kanaanéerna.

“We are the descendants of the Canaanites who lived in the land of Palestine 5,000 years ago, and continuously remained there to this day. Our great people remains rooted in its land. The Palestinian people built their own cities and homeland, and made contributions to humanity and civilization.”

Experterna har avfärdat ”Kanaanism”-teorin som historierevisionism, eftersom kanaanéerna sedan länge försvunnit. Abbas har emellertid vid flera tidigare tillfällen gjort liknande anspråk. Kanaanéerna var hedningar som offrade sina barn till guden Moloch. Andra palestinier har uppgett sig härstamma från jebusiterna, som styrde Jerusalem fram till Kung Davids erövring. Trots dessa påståenden är det ett historiskt faktum att araberna faktiskt anlände till Israel på 600-talet e.Kr.

I januari påstod Abbas att Levanten för 5.000 år sedan beboddes av ”arabiska kanaanéer”, som enligt Abbas var förfäder till dagens palestinska araber.

“When we talk about Al-Quds … we are talking about a civilization of generation after generation that has existed for 5,000 years or more, but we say that we have been in this land for at least 1,400 years, since the Arab Canaanites built the city of Al-Quds. Moreover, we may be talking about a history that is even longer than that, as it says in the Hadith of the Prophet (Muhammad), the Noble Prophet (Muhammad): “The Al-Aqsa Mosque is the second mosque that was established in the land after the holy mosque (in Mecca.)”

Under sitt FN-tal i tisdags fortsatte Abbas att kritisera Storbritannien för 1917 års Balfourdeklaration, där britterna lovade att hjälpa till med upprättandet av en judisk stat i det historiska hemlandet Israel. Presidenten påstod att palestinska araber före deklarationen hade etablerat en avancerad civilisation med ”internationellt inflytande”.

“They established institutions, schools, hospitals, cultural organizations, theaters, libraries, newspapers, publishing houses, economic organizations, businesses, and banks with wide regional and international influence. All of this existed before and after the Balfour Declaration issued by the British government in 1917.”

Abbas hävdade även att ”Storbritannien gav bort något som inte var deras till människor som saknade rätt att göra anspråk på det”.

Detta är inte första gången Abbas offentligt förkastat Balfourdeklarationen, eller skällt på Storbritannien för dess kontakter med den sionistiska rörelsen efter första världskriget.

På Balfourdeklarationens 100-årsdag i november krävde Abbas att Storbritannien skulle be om ursäkt och kompensera den palestinska Myndigheten för skador som påstods ha uppkommit som ett resultat av deklarationen.

David Rosenberg

Nyhetsartikel publicerad i Arutz Sheva, 18 februari 2018
http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/242203

Genomför en vaccinationskampanj mot antisemitism (Jonas Segersam)

“Om vi inte går till botten med roten till antisemitismen, bland annat kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig tillrätta med problemen”, skriver Jonas Segersam, kommunalråd i Uppsala som föreslagit en “vaccinationskampanj mot antisemitism” i kommunens skolor.

Sverige skakas av antisemitiska demonstrationer och våldsdåd mot synagogor och judar. Alla rycker enstämmigt ut från höger till vänster och fördömer dessa antisemitiska yttringar. Det är bra. Men vi måste våga prata om rötterna till problemen, och dessutom måste vi våga konfrontera antisionismen som är en grogrund för antisemitism i Sverige i dag.

Jag förstår att svenska judar är ytterst trötta på att hela tiden bli sammanblandade med synen på Israel utifrån Israel-Palestina-konflikten. Svenska judar är (vanligen) inte israeler och lika lite som Sverigefinnar ska behöva svara för den finska regeringens agerande så ska judar i Sverige behöva stå till svars för vad den israeliska regeringen gör.

Men, om vi accepterar ett synsätt som innebär att förneka staten Israels rätt till existens, eller att Israel är en stat som är rasistisk, apartheid eller som kan jämföras med Hitler-Tyskland, ja då öppnar vi för ett synsätt som indirekt leder till att vi legitimerar antisemitism bakvägen.

Det går inte att under några omständigheter förklara eller försvara vare sig Hamas, Hizbollah eller andra terrororganisationers agenda. Att acceptera ett synsätt som innebär att man förhärligar och upphöjer dödande av israeler (därmed judar) som något positivt, och att den demokratiska staten Israel inte bör finnas, innebär ett accepterande av antisemitism.

Att vi sedan har problem med islamofobi i Sverige, eller att muslimer alltför ofta utsätts för både hat och orättvisa påhopp är inget försvar för att vi inte ska våga fördöma den ytterst utbredda antisemitismen i Mellanöstern. Detta synsätt innebär att Israel inte bör finnas, och att det är okej att döda judar bara för att de är judar. Jag och min familj har själva bott i Haifa i Israel och med egna ögon sett den propaganda som maler i vissa arabiska tv-kanaler (i det här fallet Al-Manar, Hizbollahs kanal från Libanon), med exempelvis en modern dramatisering av Sions Vises protokoll, en av antisemitismens klassiska verk, och ett förhärligande av barnsoldater som kämpar mot Israel. Vi har också rest med de busslinjer som bara något år tidigare (2001) utsattes för självmordsattentat riktade mot judar.

På senare år har vi tyvärr fått uppleva terrorattentat även i Sverige, tack och lov inte i någon större omfattning. Det har ändå hjälpt till att svenskar fått upp ögonen för terrorismen, och dess rötter. För judar, särskilt i Israel, har detta varit en smärtsam erfarenhet under decennier. Samtidigt har det också lett till att på grund av alla säkerhetsåtgärder är Israel ett av världens säkraste länder att bo och leva i.

Så länge inte den Palestinska myndigheten i praktisk handling och politik tar tydligt avstånd från den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, så är erkännandet av staten Palestina något som kommer att ligga Sverige till last under överskådlig framtid. Även det innebär i praktiken ett indirekt erkännande av den förtäckta antisemitism som den accepterade överrocken antisionismen döljer.

Visst ligger det en komplexitet i att staten Israel själv definierar sig som en judisk stat, men man får aldrig glömma att israeliska araber har fullständiga demokratiska och juridiska rättigheter i denna stat. Arabiska är, bredvid hebreiska och engelska, officiellt språk. Parlamentariker i Knesset kan både förneka staten Israels rätt till existens och öppet samarbeta med ledare för länder som ligger i öppet krig med Israel (Syrien) och ändå sitta kvar som Knesset-ledamöter.

Staten Israel står för ett tydligt försvar för en rättsstat och mänskliga rättigheter. En stark kontrast till Israels grannländer, där yttrandefrihet och demokratiska rättigheter är mer undantag än regel. Även israeliska kvinnor (såväl judiska som arabiska) har fullständiga rättigheter, till skillnad från exempelvis kvinnor i grannlandet Saudiarabien som inte ens får köra bil, än mindre rösta i demokratiska val.

Om vi inte går till botten med roten till den antisemitism vi nu ser flera konkreta tecken på i Sverige, bland annat genom kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig kunna komma tillrätta med problemen.

Jag har i Uppsala kommunfullmäktige föreslagit en vaccinationskampanj mot antisemitism i kommunens skolor. I Sverige lever fortfarande överlevande från Förintelsen. Inte en enda skolelev i vårt land borde kunna undgå att få höra deras självupplevda vittnesbörd om vad antisemitism innebär. Vi ska aldrig behöva frukta att något liknande skulle accepteras i Sverige.

Jonas Segersam

Debattartikel publicerad i Världen idag 27 december 2017
http://www.varldenidag.se/debatt/genomfor-en-vaccinationskampanj-mot-antisemitism/repqlf!IOGDOxZ5n5WLCNcSGob5BQ/

Jonas Segersam är kommunalråd (KD) i Uppsala, och sitter i styrelsen för Uppsalas lokalavdelning av Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Segersams blogg:
https://segersam.blogspot.se/

Att leva med Iranavtalet (Aviva Klompas)

Den här helgen inföll 39-årsdagen av 1979 års islamiska revolution, och hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna för att fira. Regimen trotsade västvärlden och visade upp sin ballistiska missil Ghadr, som har en räckvidd på 2.000 kilometer – vilket ungefär motsvarar avståndet mellan Teheran och Jerusalem. Många brände amerikanska och israeliska flaggor, medan andra brände ett vitt tygstycke som bar inskriptionen ”BARJAM”. Texten är en akronym som på farsi betecknar det atomavtal (JCPOA) som omvärlden 2015 slöt med Iran.

Två och ett halvt år efter att avtalet slöts ser vi efterdyningarna av den överenskommelse som stärkte regimen och gjorde nya aggressioner finansiellt möjliga. När sanktioner lyftes för att Iran åter skulle kunna sälja sin råolja på världsmarknaden var tanken att det skulle leda till lättnader för de miljoner iranier som kämpat med höjda matpriser och stigande arbetslöshet. Men inga lättnader kom.

I stället valde Teheran att använda sitt nya välstånd till att stärka sitt militära inflytande över regionen. Washington Times har visat hur Iran-stödda terrorister får ta del av de 1,7 miljarder dollar som enligt avtalet nu hamnat hos regimen efter att ha varit frysta.

I processen som ledde fram till avtalet valde omvärlden att bortse från den överväldigande bevisning som visade regimens list och lögner. Avtalets arkitekter hävdade att ett avtal med den iranska regimen skulle göra världen till en säkrare och tryggare plats. Det är dags för dem att erkänna att de hade fel.

När man ignorerar, ursäktar och förlåter årtionden av iranskt dubbelspel blir regimen djärvare och farligare än någonsin, vilket inte borde komma som en överraskning för någon.

Den iranska regimens stöd till Houthis i Jemen har nästan lamslagit landet. I Gaza fortsätter Iran att finansiera och göda Hamas fientligheter mot Israel.

Och tack vare iranska vapen, finansiering och träning har Hizbollah åtagit sig ett utrotningskrig mot Israel. Terrorgruppen har drygt 150.000 sofistikerade missiler, som den gömt bland Libanons civilbefolkning.

Den 30 januari turnerade Ebrahim Raisi längs gränsen mellan Libanon och Israel. Han är den iranske högste ledaren Ali Khameneis tänkte arvtagare. Ebrahim Raisi sa då till sin grupp: “We see today the influence of Hezbollah across the Islamic countries… Hezbollah’s fighting and efforts have caused the establishment of the steadfastness and the resistance in the Islamic countries. Inshallah, soon we will witness the liberation of Jerusalem.

I Syrien har Iran försett den barbariska Assad-regimen med det finansiella, politiska och logistiska stöd som gjort det möjligt för honom att sitta kvar. Det är tveklöst så att Teheran är medskyldigt till massakern på en halv miljon syrier och landets förödande humanitära kris.

Vid ett säkerhetsrådsmöte nyligen, så redogjorde Israels FN-ambassadör Danny Danon för hur det i Syrien finns 82.000 stridande direkt under iranskt befäl, inklusive 3.000 medlemmar ur det iranska revolutionsgardet IRGC, 9.000 Hizbollah-medlemmar, och 10.000 medlemmar ur shiamiliser som rekryterats från hela regionen, t.ex. Irak, Afghanistan och Pakistan.

Teheran har inte gjort någon hemlighet av sina ambitioner. Man har framgångsrikt etablerat en shiitisk halvmåne av inflytande, sammansatt av ett nätverk av allierade och lydmiliser, och som sträcker sig från den egna Irak-gränsen hela vägen till Libanon.

Israel har länge varnat för att Iran kommer att vilja öppna en ny front för aktiv konfrontation. Denna aggression är inte bara ett hot mot Israel, utan hotar även de rivaliserande sunnimuslimska länderna, ledda av Saudiarabien. Också amerikanska intressen i regionen hotas, och Irans lydstyrkor i Irak har redan hotat amerikansk trupp med våld.

Den iranska regimen har lärt sig hur spelet fungerar. Den vet att världssamfundets reaktioner på dess militära framstötar är begränsade, och har därför fortsatt att provocera.

I öppet trots mot FN:s resolutioner har Iran utvecklat och testat interkontinentala ballistiska missiler. En av deras raketer avfyrades knappt 1.500 meter från ett amerikanskt marinfartyg. Ayatollorna fick inte ens en näsknäpp till svar.

Det är inte så konstigt att den iranska regimen anser sig vara oövervinnerlig – man har ju faktiskt visat sig vara närmast immun mot konsekvenser. Den här helgen testade man Israel genom att skicka in en stealth-drönare på israeliskt territorium.

Israel svarade med en bred offensiv mot iranska mål i Syrien. Ett israeliskt plan sköts ner av syriska styrkor på sin väg tillbaka till Israel – en skänk från ovan för Iran, vilket ökar risken för fler konfrontationer.

Så ser det ut idag. Den iranska regimens hegemoni stärks utan att möta något motstånd. Iran fortsätter att destabilisera regionen. Atomavtalet är intakt. Och enligt avtalet upphör alla begränsningar för Irans nukleära ambitioner om knappt åtta år.

Så försök gärna förklara för mig hur atomavtalet gjort världen till en säkrare och tryggare plats.

Aviva Klompas

Aviva Klompas is a speechwriter, strategist, and public speaker. She currently serves as the Associate Vice President of Strategic Israel Engagement at Combined Jewish Philanthropies. Previously, she served as the Director of Speechwriting at the Permanent Mission of Israel to the United Nations.

Debattartikel publicerad i Times of Israel 12 februari 2018.
http://blogs.timesofisrael.com/living-with-the-iran-deal/

Vår översättning publicerades först i veckomailet Israelnytt nr 47.

Så kan vi lösa problemet med det palestinska flyktingorganet UNRWA (Johanna Markind)

I stället för att försöka medverka till en fredlig lösning på den palestinska flyktingfrågan, så bidrar UNRWA (UN Relief Works Agency) till att förlänga problemet, och främja våld. Den 16 januari tillkännagav president Trump att USA skulle hålla inne ungefär hälften av sitt årliga bidrag till UNRWA, och donera endast 60 miljoner dollar av de 125 miljoner som förväntats. Han har också hotat att avsluta stödet helt. Finansieringen till UNRWA minskar, men nedskärningarna är inte tillräckliga för att reformera den organisation som gjort så mycket för att förlänga konflikten mellan Israel och palestinierna.

UNRWA – historia och problem

Först litet bakgrund. Under Israels självständighetskrig flydde ungefär 700.000araber från sina hem i det som skulle bli Israel. År 1949 upprättade FN UNRWA för att hjälpa palestinska flyktingar. FN-organet har idag över 30.000 anställda, varav de flesta är palestinier.

Därefter bildade FN 1950 UNHCR (the UN High Commissioner for Refugees). Denna organisation ansvarar för – ja, alla flyktingar i hela världen utom palestinska flyktingar. Enligt dess egna uppgifter har UNHCR 10.966 anställda som arbetar i 130 länder för att hjälpa 17,2 miljoner människor.

Mängden palestinska flyktingar har märkligt nog ökat med tiden. År 2017 erkände UNRWA över 5,3 miljoner palestinska flyktingar, vilket är en sjufaldig ökning sedan 1949.

Anledningen är att palestinska flyktingar definieras annorlunda än alla andra flyktingar på den här planeten. UNHCR använder definitionen från FN:s flyktingkonvention (1951) med tilläggsprotokoll. UNHCR definierar flyktingar som ’människor som flyr konflikt eller förföljelse’. Men UNRWA hjälper även ’ättlingarna till palestinska manliga flyktingar, inklusive adopterade barn’. Följden blir att även om antalet palestinier som faktiskt flydde från det palestinska mandatet minskar med åren, så har mängden personer etiketterade ”palestinska flyktingar” skjutit i höjden.

En annan skillnad mellan de två organisationerna: UNHCR:s mandat är att lösaflyktingkriser, genom att hjälpa till med att integrera flyktingar i sina värdländer, eller slå sig ner i ett annat land. Detta är inte en av UNRWA:s uppgifter; tvärtom motsätter man sig försök till bosättning i nya länder.

Särskilt den Palestinska Myndigheten har på motsvarande sätt arbetat för att förlänga ”flyktingkrisen”. Sedan Osloavtalen har man motarbetat försöken att avveckla flyktinglägren på Gazaremsan och Västbanken.

För närvarande utbildar UNRWA 515.260 skolbarn, som är barnbarn och barnbarnsbarn till personer som faktiskt lämnade sina hem. 311.071 av dessa befinner sig på Gazaremsan och Västbanken. Under 2017 spenderade UNRWA 760 miljoner dollar – motsvarande ungefär två tredjedelar av sin budget – på utbildning. Dess socialtjänst hjälper 294.152 personer, och man förser 3,1 miljoner människor med vård.

Vid tillhandahållandet av dessa tjänster har UNRWA blivit partiskt mot Israel. Man främjar och förespråkar terrorism. UNRWA använder utbildningsmaterialsom demoniserar judar, ignorerar eller förminskar Israels syn på konflikten, och man stöder våld. Organisationen har anställt terrorister på höga poster. Och dess anläggningar avsedda för utbildning eller vård har använts för att skydda Hamas vapendepåer, och en försåtminerad tunnelingång.

Förslag

Givet UNRWA:s bakgrund och den dysfunktionella roll organisationen i nuläget spelar, vore det önskvärt att reducera eller rentav lägga ner FN-organet. Här följer ett förslag på hur man skulle kunna gå till väga för att använda budgetnedskärningarna på ett konstruktivt sätt.

President Trump bör tillkännage att USA inte kommer att göra några framtida donationer, eller ge något annat typ av stöd till UNRWA, men att man är beredda att i stället ge motsvarande finansiella stöd till UNHCR på följande villkor:

1) Att UNRWA överlämnar alla sina åtaganden till UNHCR, och själva lägger ner verksamheten för gott.

2) Att UNHCR använder sig av sin egen personal, åtminstone på chefsnivå, och åtar sig att avsluta allt samarbete med terrorister (t.ex. att anställa Hamas-personal, och tillåta Hamas lagra vapen i anläggningarna, eller använda dem till tunnelingångar).

3) Att UNHCR identifierar vilka och hur många av dem som registrerats för UNRWA:s stöd som i själva verket är flyktingar enligt UNHCR:s definition. Endast de senare kommer att vara berättigade till tjänster och stöd från UNHCR.

4) Att UNHCR granskar allt utbildningsmaterial, och tar bort all antisemitisk och antiisraelisk propaganda från dem.

5) Att UNHCR förbereder en skriftlig plan för att integrera palestinska flyktingar i sina värdländer, och/eller placerar dem i andra länder utanför konfliktzonen.

UNHCR måste överta ansvar från UNRWA och vidta åtgärder som visar att man åtminstone påbörjat uppfyllande av samtliga villkor innan finansieringen återställs.

Detta förslag skulle få bort en aktör som förhindrar att flyktingfrågan löses. Det skulle också skapa rättvisa mellan flyktingar, genom att samma definitioner och finansiella resurser skulle gälla för all världens flyktingar – inklusive dem från Syrien, Irak och Rohingya-flyktingar från Myanmar.

Genom att ta initiativet och kräva att UNHCR behandlar och definierar palestinska flyktingar precis som alla andra flyktingar – varken mer eller mindre – skulle USA föregå med gott exempel, och lättare få med sig opinionen. Invändningarna från FN och europeiska stater kommer att klinga än mer ihåligt än idag. Agerandet skulle också göra det möjligt för andra arabstater att inta en mer konstruktiv hållning. De vill ha Israels stöd mot den iranska expansionismen, de är trötta på det palestinska ledarskapets vägran att förhandla, de har många andra arabiska flyktingar att ta hand om, och befinner sig i en region i desperat behov av ökad stabilitet, vilket endast en permanent lösning kan ge.

USA:s agerande skulle också sätta fokus på det faktum att det idag bara finns ytterst få palestinska flyktingar kvar, och se till att deras situation löses på samma sätt som alla andra flyktingproblem – huvudsakligen genom integration och etablering på annan plats.

Det finns 5,5 miljoner syriska flyktingar; FN, EU, Arabförbundet och medierna som i vanliga fall lobbar för palestiniers ”rätt” att ”återvända” till Israel, kräver inte att syriska flyktingar skall återvända till Syrien. Efter andra världskriget lät Tyskland 12 miljoner etniska tyskar bosätta sig där efter att ha fördrivits från Östeuropa. Israel tog om hand flertalet av de 850.000 judar som fördrivits från arabvärlden och Iran efter Israels bildande. Det finns ingen anledning till att de verkliga palestinska flyktingarna och deras efterlevande inte skall kunna slå sig ner i de palestinska områdena, eller integreras i Libanon, Jordanien, och de andra platser där de nu befinner sig.

Och kanske viktigast av allt skulle dessa förändringar pressa den Palestinska Myndigheten att agera som en riktig regering, istället för att vara den ständige bråkstaken. Genom ovanstående förslag skulle FN under ordnade former avsluta sitt åtagande att förse icke-flyktingar med tjänster som utbildning, sociala tjänster, och hälso- och sjukvård. I stället kommer den Palestinska Myndigheten att fylla denna roll.

Den Palestinska Myndigheten har framförallt satsat på att upprätthålla konflikten med Israel, snarare än att bygga effektiva institutioner för statsbildningen. Man kan göra så här eftersom andra aktörer (inklusive UNRWA) levererar de tjänster som den Palestinska Myndigheten egentligen skulle ta hand om. Antagligen kommer det palestinska styret att fortsätta ducka för sitt ansvar, och skylla på Israel, USA och FN – men det är inte säkert att det skulle fungera. De nyliga protesterna i Iran visar att även ett förtryckt folk som tyngts av ständig propaganda till slut kan tröttna på att utnyttjas av sina regeringar.

Den Palestinska Myndigheten har vägrat att delta i konstruktiva förhandlingar, utan har i stället ställt absoluta krav på ”rätten att återvända” för ”flyktingar”, och vägrat gå med på permanenta gränser som ger Israel Jerusalem, eller något annat heller. Under tiden håller man 5 miljoner flyktingar och deras efterlevande i limbo.

Den palestinska oviljan att kompromissa mötte motstånd när Trump nyligen erkände verkligheten, att Jerusalem är Israels huvudstad – ett erkännande som i själva verket inte uteslöt palestinska anspråk på delar av staden, bara det palestinska kravet att få HELA Jerusalem. Genom att pressa FN att behandla denna flyktingfråga som alla andra flyktingfrågor, och lösa problemet, skulle den amerikanske presidenten utgöra en motvikt till palestinsk vägran att förhandla, och i stället främja en lösning av konflikten.

Johanna Markind

Publicerad i The Tower 24 januari 2018
http://www.thetower.org/5872-beyond-the-money-a-modest-proposal-to-remake-unrwa/?utm_content=buffer977c7&utm_medium=social&utm_source=twitter.com&utm_campaign=buffer