Blogg

Att leva med Iranavtalet (Aviva Klompas)

Den här helgen inföll 39-årsdagen av 1979 års islamiska revolution, och hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna för att fira. Regimen trotsade västvärlden och visade upp sin ballistiska missil Ghadr, som har en räckvidd på 2.000 kilometer – vilket ungefär motsvarar avståndet mellan Teheran och Jerusalem. Många brände amerikanska och israeliska flaggor, medan andra brände ett vitt tygstycke som bar inskriptionen ”BARJAM”. Texten är en akronym som på farsi betecknar det atomavtal (JCPOA) som omvärlden 2015 slöt med Iran.

Två och ett halvt år efter att avtalet slöts ser vi efterdyningarna av den överenskommelse som stärkte regimen och gjorde nya aggressioner finansiellt möjliga. När sanktioner lyftes för att Iran åter skulle kunna sälja sin råolja på världsmarknaden var tanken att det skulle leda till lättnader för de miljoner iranier som kämpat med höjda matpriser och stigande arbetslöshet. Men inga lättnader kom.

I stället valde Teheran att använda sitt nya välstånd till att stärka sitt militära inflytande över regionen. Washington Times har visat hur Iran-stödda terrorister får ta del av de 1,7 miljarder dollar som enligt avtalet nu hamnat hos regimen efter att ha varit frysta.

I processen som ledde fram till avtalet valde omvärlden att bortse från den överväldigande bevisning som visade regimens list och lögner. Avtalets arkitekter hävdade att ett avtal med den iranska regimen skulle göra världen till en säkrare och tryggare plats. Det är dags för dem att erkänna att de hade fel.

När man ignorerar, ursäktar och förlåter årtionden av iranskt dubbelspel blir regimen djärvare och farligare än någonsin, vilket inte borde komma som en överraskning för någon.

Den iranska regimens stöd till Houthis i Jemen har nästan lamslagit landet. I Gaza fortsätter Iran att finansiera och göda Hamas fientligheter mot Israel.

Och tack vare iranska vapen, finansiering och träning har Hizbollah åtagit sig ett utrotningskrig mot Israel. Terrorgruppen har drygt 150.000 sofistikerade missiler, som den gömt bland Libanons civilbefolkning.

Den 30 januari turnerade Ebrahim Raisi längs gränsen mellan Libanon och Israel. Han är den iranske högste ledaren Ali Khameneis tänkte arvtagare. Ebrahim Raisi sa då till sin grupp: “We see today the influence of Hezbollah across the Islamic countries… Hezbollah’s fighting and efforts have caused the establishment of the steadfastness and the resistance in the Islamic countries. Inshallah, soon we will witness the liberation of Jerusalem.

I Syrien har Iran försett den barbariska Assad-regimen med det finansiella, politiska och logistiska stöd som gjort det möjligt för honom att sitta kvar. Det är tveklöst så att Teheran är medskyldigt till massakern på en halv miljon syrier och landets förödande humanitära kris.

Vid ett säkerhetsrådsmöte nyligen, så redogjorde Israels FN-ambassadör Danny Danon för hur det i Syrien finns 82.000 stridande direkt under iranskt befäl, inklusive 3.000 medlemmar ur det iranska revolutionsgardet IRGC, 9.000 Hizbollah-medlemmar, och 10.000 medlemmar ur shiamiliser som rekryterats från hela regionen, t.ex. Irak, Afghanistan och Pakistan.

Teheran har inte gjort någon hemlighet av sina ambitioner. Man har framgångsrikt etablerat en shiitisk halvmåne av inflytande, sammansatt av ett nätverk av allierade och lydmiliser, och som sträcker sig från den egna Irak-gränsen hela vägen till Libanon.

Israel har länge varnat för att Iran kommer att vilja öppna en ny front för aktiv konfrontation. Denna aggression är inte bara ett hot mot Israel, utan hotar även de rivaliserande sunnimuslimska länderna, ledda av Saudiarabien. Också amerikanska intressen i regionen hotas, och Irans lydstyrkor i Irak har redan hotat amerikansk trupp med våld.

Den iranska regimen har lärt sig hur spelet fungerar. Den vet att världssamfundets reaktioner på dess militära framstötar är begränsade, och har därför fortsatt att provocera.

I öppet trots mot FN:s resolutioner har Iran utvecklat och testat interkontinentala ballistiska missiler. En av deras raketer avfyrades knappt 1.500 meter från ett amerikanskt marinfartyg. Ayatollorna fick inte ens en näsknäpp till svar.

Det är inte så konstigt att den iranska regimen anser sig vara oövervinnerlig – man har ju faktiskt visat sig vara närmast immun mot konsekvenser. Den här helgen testade man Israel genom att skicka in en stealth-drönare på israeliskt territorium.

Israel svarade med en bred offensiv mot iranska mål i Syrien. Ett israeliskt plan sköts ner av syriska styrkor på sin väg tillbaka till Israel – en skänk från ovan för Iran, vilket ökar risken för fler konfrontationer.

Så ser det ut idag. Den iranska regimens hegemoni stärks utan att möta något motstånd. Iran fortsätter att destabilisera regionen. Atomavtalet är intakt. Och enligt avtalet upphör alla begränsningar för Irans nukleära ambitioner om knappt åtta år.

Så försök gärna förklara för mig hur atomavtalet gjort världen till en säkrare och tryggare plats.

Aviva Klompas

Aviva Klompas is a speechwriter, strategist, and public speaker. She currently serves as the Associate Vice President of Strategic Israel Engagement at Combined Jewish Philanthropies. Previously, she served as the Director of Speechwriting at the Permanent Mission of Israel to the United Nations.

Debattartikel publicerad i Times of Israel 12 februari 2018.
http://blogs.timesofisrael.com/living-with-the-iran-deal/

Vår översättning publicerades först i veckomailet Israelnytt nr 47.

Så kan vi lösa problemet med det palestinska flyktingorganet UNRWA (Johanna Markind)

I stället för att försöka medverka till en fredlig lösning på den palestinska flyktingfrågan, så bidrar UNRWA (UN Relief Works Agency) till att förlänga problemet, och främja våld. Den 16 januari tillkännagav president Trump att USA skulle hålla inne ungefär hälften av sitt årliga bidrag till UNRWA, och donera endast 60 miljoner dollar av de 125 miljoner som förväntats. Han har också hotat att avsluta stödet helt. Finansieringen till UNRWA minskar, men nedskärningarna är inte tillräckliga för att reformera den organisation som gjort så mycket för att förlänga konflikten mellan Israel och palestinierna.

UNRWA – historia och problem

Först litet bakgrund. Under Israels självständighetskrig flydde ungefär 700.000araber från sina hem i det som skulle bli Israel. År 1949 upprättade FN UNRWA för att hjälpa palestinska flyktingar. FN-organet har idag över 30.000 anställda, varav de flesta är palestinier.

Därefter bildade FN 1950 UNHCR (the UN High Commissioner for Refugees). Denna organisation ansvarar för – ja, alla flyktingar i hela världen utom palestinska flyktingar. Enligt dess egna uppgifter har UNHCR 10.966 anställda som arbetar i 130 länder för att hjälpa 17,2 miljoner människor.

Mängden palestinska flyktingar har märkligt nog ökat med tiden. År 2017 erkände UNRWA över 5,3 miljoner palestinska flyktingar, vilket är en sjufaldig ökning sedan 1949.

Anledningen är att palestinska flyktingar definieras annorlunda än alla andra flyktingar på den här planeten. UNHCR använder definitionen från FN:s flyktingkonvention (1951) med tilläggsprotokoll. UNHCR definierar flyktingar som ’människor som flyr konflikt eller förföljelse’. Men UNRWA hjälper även ’ättlingarna till palestinska manliga flyktingar, inklusive adopterade barn’. Följden blir att även om antalet palestinier som faktiskt flydde från det palestinska mandatet minskar med åren, så har mängden personer etiketterade ”palestinska flyktingar” skjutit i höjden.

En annan skillnad mellan de två organisationerna: UNHCR:s mandat är att lösaflyktingkriser, genom att hjälpa till med att integrera flyktingar i sina värdländer, eller slå sig ner i ett annat land. Detta är inte en av UNRWA:s uppgifter; tvärtom motsätter man sig försök till bosättning i nya länder.

Särskilt den Palestinska Myndigheten har på motsvarande sätt arbetat för att förlänga ”flyktingkrisen”. Sedan Osloavtalen har man motarbetat försöken att avveckla flyktinglägren på Gazaremsan och Västbanken.

För närvarande utbildar UNRWA 515.260 skolbarn, som är barnbarn och barnbarnsbarn till personer som faktiskt lämnade sina hem. 311.071 av dessa befinner sig på Gazaremsan och Västbanken. Under 2017 spenderade UNRWA 760 miljoner dollar – motsvarande ungefär två tredjedelar av sin budget – på utbildning. Dess socialtjänst hjälper 294.152 personer, och man förser 3,1 miljoner människor med vård.

Vid tillhandahållandet av dessa tjänster har UNRWA blivit partiskt mot Israel. Man främjar och förespråkar terrorism. UNRWA använder utbildningsmaterialsom demoniserar judar, ignorerar eller förminskar Israels syn på konflikten, och man stöder våld. Organisationen har anställt terrorister på höga poster. Och dess anläggningar avsedda för utbildning eller vård har använts för att skydda Hamas vapendepåer, och en försåtminerad tunnelingång.

Förslag

Givet UNRWA:s bakgrund och den dysfunktionella roll organisationen i nuläget spelar, vore det önskvärt att reducera eller rentav lägga ner FN-organet. Här följer ett förslag på hur man skulle kunna gå till väga för att använda budgetnedskärningarna på ett konstruktivt sätt.

President Trump bör tillkännage att USA inte kommer att göra några framtida donationer, eller ge något annat typ av stöd till UNRWA, men att man är beredda att i stället ge motsvarande finansiella stöd till UNHCR på följande villkor:

1) Att UNRWA överlämnar alla sina åtaganden till UNHCR, och själva lägger ner verksamheten för gott.

2) Att UNHCR använder sig av sin egen personal, åtminstone på chefsnivå, och åtar sig att avsluta allt samarbete med terrorister (t.ex. att anställa Hamas-personal, och tillåta Hamas lagra vapen i anläggningarna, eller använda dem till tunnelingångar).

3) Att UNHCR identifierar vilka och hur många av dem som registrerats för UNRWA:s stöd som i själva verket är flyktingar enligt UNHCR:s definition. Endast de senare kommer att vara berättigade till tjänster och stöd från UNHCR.

4) Att UNHCR granskar allt utbildningsmaterial, och tar bort all antisemitisk och antiisraelisk propaganda från dem.

5) Att UNHCR förbereder en skriftlig plan för att integrera palestinska flyktingar i sina värdländer, och/eller placerar dem i andra länder utanför konfliktzonen.

UNHCR måste överta ansvar från UNRWA och vidta åtgärder som visar att man åtminstone påbörjat uppfyllande av samtliga villkor innan finansieringen återställs.

Detta förslag skulle få bort en aktör som förhindrar att flyktingfrågan löses. Det skulle också skapa rättvisa mellan flyktingar, genom att samma definitioner och finansiella resurser skulle gälla för all världens flyktingar – inklusive dem från Syrien, Irak och Rohingya-flyktingar från Myanmar.

Genom att ta initiativet och kräva att UNHCR behandlar och definierar palestinska flyktingar precis som alla andra flyktingar – varken mer eller mindre – skulle USA föregå med gott exempel, och lättare få med sig opinionen. Invändningarna från FN och europeiska stater kommer att klinga än mer ihåligt än idag. Agerandet skulle också göra det möjligt för andra arabstater att inta en mer konstruktiv hållning. De vill ha Israels stöd mot den iranska expansionismen, de är trötta på det palestinska ledarskapets vägran att förhandla, de har många andra arabiska flyktingar att ta hand om, och befinner sig i en region i desperat behov av ökad stabilitet, vilket endast en permanent lösning kan ge.

USA:s agerande skulle också sätta fokus på det faktum att det idag bara finns ytterst få palestinska flyktingar kvar, och se till att deras situation löses på samma sätt som alla andra flyktingproblem – huvudsakligen genom integration och etablering på annan plats.

Det finns 5,5 miljoner syriska flyktingar; FN, EU, Arabförbundet och medierna som i vanliga fall lobbar för palestiniers ”rätt” att ”återvända” till Israel, kräver inte att syriska flyktingar skall återvända till Syrien. Efter andra världskriget lät Tyskland 12 miljoner etniska tyskar bosätta sig där efter att ha fördrivits från Östeuropa. Israel tog om hand flertalet av de 850.000 judar som fördrivits från arabvärlden och Iran efter Israels bildande. Det finns ingen anledning till att de verkliga palestinska flyktingarna och deras efterlevande inte skall kunna slå sig ner i de palestinska områdena, eller integreras i Libanon, Jordanien, och de andra platser där de nu befinner sig.

Och kanske viktigast av allt skulle dessa förändringar pressa den Palestinska Myndigheten att agera som en riktig regering, istället för att vara den ständige bråkstaken. Genom ovanstående förslag skulle FN under ordnade former avsluta sitt åtagande att förse icke-flyktingar med tjänster som utbildning, sociala tjänster, och hälso- och sjukvård. I stället kommer den Palestinska Myndigheten att fylla denna roll.

Den Palestinska Myndigheten har framförallt satsat på att upprätthålla konflikten med Israel, snarare än att bygga effektiva institutioner för statsbildningen. Man kan göra så här eftersom andra aktörer (inklusive UNRWA) levererar de tjänster som den Palestinska Myndigheten egentligen skulle ta hand om. Antagligen kommer det palestinska styret att fortsätta ducka för sitt ansvar, och skylla på Israel, USA och FN – men det är inte säkert att det skulle fungera. De nyliga protesterna i Iran visar att även ett förtryckt folk som tyngts av ständig propaganda till slut kan tröttna på att utnyttjas av sina regeringar.

Den Palestinska Myndigheten har vägrat att delta i konstruktiva förhandlingar, utan har i stället ställt absoluta krav på ”rätten att återvända” för ”flyktingar”, och vägrat gå med på permanenta gränser som ger Israel Jerusalem, eller något annat heller. Under tiden håller man 5 miljoner flyktingar och deras efterlevande i limbo.

Den palestinska oviljan att kompromissa mötte motstånd när Trump nyligen erkände verkligheten, att Jerusalem är Israels huvudstad – ett erkännande som i själva verket inte uteslöt palestinska anspråk på delar av staden, bara det palestinska kravet att få HELA Jerusalem. Genom att pressa FN att behandla denna flyktingfråga som alla andra flyktingfrågor, och lösa problemet, skulle den amerikanske presidenten utgöra en motvikt till palestinsk vägran att förhandla, och i stället främja en lösning av konflikten.

Johanna Markind

Publicerad i The Tower 24 januari 2018
http://www.thetower.org/5872-beyond-the-money-a-modest-proposal-to-remake-unrwa/?utm_content=buffer977c7&utm_medium=social&utm_source=twitter.com&utm_campaign=buffer

UNRWA:s anställda fortsätter hylla terrorism och sprida antisemitism

Rapporten ”Poisoning Palestinian Children – UNW Report on UNRWA Incitement” släpptes för ett år sedan, men är fortfarande minst lika aktuell. Ur rapportens inledande sammanfattning:

Den här rapporten avslöjar mer än 40 facebooksidor som uppmuntrar till terrorism eller antisemitism, och som drivs av lärare, rektorer och andra som är anställda av det palestinska flyktingorganet UNRWA. Rapporten är uppdelad efter region och inkluderar UNRWA-personal i Libanon, Jordanien, Gazaremsan och Syrien. Dessa fall är tillägg till de 30 liknande exempel som UN Watch sammanställde i slutet av 2015

De exempel på uppvigling som ges i denna rapport inkluderar hur UNRWA:s lärare och medarbetare firar terroristers kidnappning av israeliska tonåringar, jublar när raketer avfyras mot israeliska civila centra, stöder olika former av våld, raderar Israel från kartan, hyllar Hitler och postar hans foto, och publicerandet av öppet antisemitiska videor, karikatyrer och uttalanden.

Uppvigling som symptom på problemets kärna.

Det är viktigt att förstå att det hat som uppvisas inom UNRWA är symptom på ett djupare, underliggande problem: organisationens själva existens, dess struktur och verksamhet, och dess centrala politiska uppgift. Som Dr Einat Wilf, världens främsta expert på UNRWA, påtalat fungerar FN-organet som en politisk palestinsk organisation, bundet till det politiska målet om ”återvändande”, vilket innebär att fem miljoner ättlingar till 1948 års flyktingar skall skickas in i Israel, och effektivt avsluta den judiska staten av idag. Istället för att sträva efter fred, är UNRWA idag det största hindret för fred, vilket Dr Wilf visat. Organisationen institutionaliserar, upprätthåller och blåser upp den palestinska flyktingfrågan, och drömmen om ett palestinskt ”återvändande” till det som är staten Israel.

USA, Storbritannien, EU och de andra stora bidragsgivarna måste agera.

Bland UNRWA:s största givare återfinns USA, som gav 280 miljoner dollar under 2015, EU (136 miljoner USD), och Storbritannien (100 miljoner USD). [Motsvarande siffra för Sverige var 45 miljoner USD]

Dessa och andra bidragsgivare, inklusive Kanada som nyligen åtog sig en ny post om 25 miljoner USD, har ett ansvar att se till att UNRWA lever upp till sina skyldigheter som humanitärt FN-organ.

När vi förra året avslöjade trettio liknande exempel på uppvigling som skett online, svarade UNRWA:s talesperson Chris Gunness tyvärr med att attackera UN Watch, och att förneka eller förringa problemen hos UNRWA. Först efter månader av uppmärksamhet i media tillkännagav FN i New York diskret att några anställda hade stängts av. Det avslöjades aldrig vilka förövarna var, eller hur länge de blivit avstängda. UNRWA har själva aldrig gjort några uttalanden på temat – varken på hemsidan eller någon annanstans.

Det faktum att så många UNRWA-anställda fortsätter att offentligt visa Facebookinlägg som hyllar radikal islamistisk terror, och uppviglar till antisemitism, visar att UNRWA – trots egna uppgifter om motsatsen – inte tar frågan på allvar. Och att dess anställda är medvetna om detta.

När UNRWA:s ledarskap gör sina dagliga utfall mot Israel (vilket i sig är ett brott mot humanitära organisationers förväntade neutrala hållning) skapar detta en atmosfär inom organisationen där lärare tydligen känner sig bekväma med att radera Israel från kartan.

UN Watch

Inledande sammanfattning till rapporten ”Poisoning Palestinian Children – UNW Report on UNRWA Incitement”, publicerad februari 2017

Läs hela: https://www.scribd.com/document/338677749/Poisoning-Palestinian-Children-UNW-Report-on-UNRWA-Incitement

https://www.unwatch.org/130-page-report-unrwa-teachers-incite-terrorism-antisemitism/

– – –
Lars Adaktusson har under den gångna veckan på twitter uppmärksammat problemen med UNRWA: “Är det så att @margotwallstrom och @IsabellaLovin nu ökar biståndet till @UNRWA, som ersättning för USAs minskade anslag, bör de berätta det. Skattebetalarna vill säkert veta om ytterligare biståndsmiljoner ska gå till korrumperade PA samt spridande av antisemitism och Israelhat.

Se även Lars Adaktussons meningsutbyte med Carl Bildt här och här.
___
Publicerat i Sverige-Israels veckomail Israelnytt.

Bli aldrig förövaren, offret eller den passive åskådaren (citat: Yehuda Bauer)

Professor Yehuda Bauer har just besökt Sverige. Han är en av världens främsta forskare om Förintelsen.

På Förintelsens minnesdag 1998 sa han bl.a. följande inför Bundestag, den tyska riksdagen:

In the book of which I have spoken before, are the Ten Commandments. Maybe we should add three additional ones: “You, your children and your children’s children shall never become perpetrators”; “You, your children and your children’s children shall never never allow yourselves to become victims”; and “You, your children and your children’s children shall never, but never, be passive onlookers to mass murder, genocide, or (let us hope it may never be repeated) to a Holocaust-like tragedy.”

På svenska ofta återgivet i varianter som: Du skall aldrig bli förövaren. Du skall aldrig bli offret. Och du skall aldrig bli en passiv åskådare.

Talet i sin helhet.

Tel Aviv är bästa staden att resa till 2018, enligt resemagasinet Vagabond!

Träffande oneliner när resemagasinet Vagabond utser Tel Aviv till bästa staden att resa till 2018:

“Allt som resten av Mellanöstern  inte  är,  det är  Tel Aviv: tolerant, avspänd och sekulär”

Nedanstående text från Israeliska turistbyråns pressmeddelande:

Varje år listar tidningen Vagabond de bästa resmålen i olika kategorier. Per J Andersson, redaktör för tidningen, gästade TV4 Nyhetsmorgon tidigare i veckan och berättade om topplaceringarna i de olika kategorierna. I kategorin ”Bästa städerna” står Tel Aviv som vinnare.

För det åttonde året i rad har Vagabonds vittberesta redaktion listat de hetaste resmålen i världen att besöka det nästkommande året. Nomineringen till Tel Aviv är för den 13 (8) kilometer långa sandstranden och för att staden är coolast i Mellanöstern.

“Allt som resten av Mellanöstern  inte  är,  det är  Tel Aviv: tolerant, avspänd och sekulär”, konstaterar redaktionen. 

Per J Andersson från Vagabond skildrade i TV4 att ”Staden Tel Aviv är en bubbla som är tolerant, avspänd och sekulär. Där lever många olika sorters människor sida vid sida i en ganska stor harmoni. Exempelvis finns det en ganska stark gayrörelse. Judar, muslimer och kristna, alla samsas här. Tel Aviv har en av världens finaste stadsstränder, en 8 km (13 km) lång gyllengul fin sandstrand direkt inpå stadskärnan. Gå från caféet rakt ner till stranden!

Se hela listan Vagabond korar: Hetaste resmålen 2018!:

http://www.vagabond.se/artiklar/nyheter/20171219/vagabond-korar-hetaste-resmalen-2018 /

Se klippet från TV4 Nyhetsmorgon, Tel Aviv börjar från 2,33 minuter: 

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/hit-ska-du-resa-2018-%C3%A4t-v%C3%A4rldens-b%C3%A4sta-mat-f%C3%B6r-under-20-kronor-3949008

– – –
Från Israeliska turistbyråns pressmeddelande, publicerat 20 december 2017
http://news.cision.com/se/israeliska-statens-turistbyra/r/tidningen-vagabond-utser-tel-aviv-som-basta-staden-att-resa-till-2018-,c2418993

Notisen har tidigare publicerats i vårt veckomail Israelnytt.

Det måste kännas rätt bra att vara Mahmoud Abbas…

Idag fick den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas ett varmt välkomnande av de europeiska ledarna i Bryssel.

Ungefär två timmar innan han anlände till EU:s högkvarter, gjorde hans organisation Fatah en ny uppdatering på sin officiella Facebooksida.

Uppdateringen markerade årsdagen för den ”heroiske ledaren” Ali Hassan Salameh, hjärnan bakom kidnappningarna och morden på de elva israeliska idrottarna vid OS i München 1972. Fatahs uppdatering refererar till Salameh som ”martyr”, och kallar 1972 års massaker för ”den berömda operationen i München”.

Vid ett tidigare besök i Bryssel gjorde Abbas det famösa påståendet att mystiska ”rabbiner” försökte förgifta palestinska brunnar. Och så sent som förra veckan hävdade han att det judiska folket saknar koppling till Israel. Han upprepade också att den Palestinska Myndigheten under hans ledning även fortsättningsvis kommer att belöna dömda terrorister och deras familjer ekonomiskt.

När EU:s diplomatiska chef i dag hälsade Abbas välkommen, så uttryckte hon kritik endast vid ett tillfälle: när hon angrep israelisk ”bosättningsaktivitet”, och kallade den illegal enligt internationell rätt.

Inte ett enda ord om Abbas uppviglande, hatfulla retorik, eller det ständiga främjandet av våldsam terror som pågår under hans styre. Hon var däremot mycket mån om att försäkra Abbas om EU:s ”fortsatta stöd, även ekonomiskt”.

Det måste kännas bra att vara Mahmoud Abbas.

 

.

.

.

.

.

Avi Mayer

Publicerat som uppdatering på egna Facebooksidan 22 januari 2018
https://www.facebook.com/avi.mayer/posts/10106747424264538?pnref=story Också publicerad i ISRAELNYTT nr 44.

Avi Meyer är internationell presstalesman för Jewish Agency for Israel. Han har hamnat på The Algemeiners lista med ”top 100 people positively influencing Jewish life around the world”, och den tredje mest inflytelserika personen på ’Jewish twitter’ enligt JTA. På twitter kan Avi Meyer följas här: https://twitter.com/avimayer

2018 kan bli positivt för Israel! av: Ulf Cahn

För ett år sedan var fortfarande Barack Obama president i USA. Redan från början av sin första presidentperiod 2009 hade han en mycket kritisk inställning till Israel. Bland det första han gjorde var att åka till Kairo och hålla sitt sedermera famösa tal till arabländerna och muslimerna i Mellanöstern. Däremot besökte han inte Israel under sin första presidentperiod och relationerna med Benyamin Netanyahu var märkbart frostiga.

Inför presidentvalet lät det annorlunda. Obama höll tal där han, liksom alla presidentkandidater under många år före honom, betygade sin omsorg om den judiska staten. Han sade till och med i ett tal att ”Jerusalem är Israels odelbara huvudstad”.

Den 23 december 2016, när Donald Trump vunnit presidentvalet och fyra veckor innan Obama skulle lämna sin post, gav han Israel ett riktigt knivhugg i ryggen. Fyra länder lade fram en resolution i FN:s säkerhetsråd, resolution 2334. Det blev den första som gick igenom sedan 2009, som behandlade Israel och de så kallade ockuperade områdena, och den första så kritiska mot Israel sedan 1980. USA lade ner sin röst, samtliga övriga 14 länder röstade för resolutionen som ensidigt anklagade Israel och ”ockupationen” för att vara anledningen till konflikten med palestinierna.

Den 20 januari 2017 tillträdde Donald Trump som USA:s president och det blev uppenbart hur den amerikanska politiken gentemot Israel förändrades. Om det tog Obama fyra år att besöka Israel tog det Trump fyra månader. Det var också tydligt att Trump och Netanyahu hade en vänskaplig och förtroendefull relation. Trump utsåg Nikki Haley till FN-ambassadör och nu lät det helt annorlunda i FN. Israel och USA var återigen de nära allierade de bör vara.

Donald Trump hade inför valet sagt att Jerusalem är Israels huvudstad och att han ville flytta USA:s Israelambassad dit. Det har många kandidater och valda presidenter sagt före honom, och jag måste medge att jag inte trodde han skulle uppfylla sitt löfte. Mycket riktigt, i maj 2017 gjorde han som samtliga presidenter gjort två gånger om året sedan 1995: utnyttjade möjligheten att skjuta upp det beslut om att flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, som senaten och representanthuset redan hade beslutat om.

FN är ett kapitel för sig, som vi alla vet. 86 procent av generalförsamlingens resolutioner under 2012–2015 behandlade Israel och kritiserade ensidigt landet för allt mellan himmel och jord.86 procent! Men, som Golda Meir sade en gång i tiden: ”Om Algeriet lade fram en resolution att jorden är platt och att Israel hade plattat till den, skulle den gå igenom med 164 röster mot 13 med 26 frånvarande”.

Även en del FN-organ, som UNESCO och rådet för mänskliga rättigheter, har fortsatt sin ensidiga Israelfientliga linje. Trump beslöt i oktober att lämna UNESCO och i december beslöt Netanyahu detsamma. Även finansieringen av UNESCO:ss och andra FN-organs arbete är ifrågasatt av Trump.

Så kom då den 6 december 2017. Dagen då Donald Trump sade det uppenbara och det enda riktiga: att Jerusalem är Israels huvudstad och att USA ska flytta sin Israelambassad dit. Reaktionerna var väntade: palestiniernas ledarskap rasade, många arabländer likaså, EU och givetvis Sverige sade att detta inte stämde med ”Jerusalems status” och att tvåstatslösningen är enda lösningen på konflikten mellan Israel och palestinierna. FN:s generalförsamling beslöt med stor majoritet att kritisera USA:s beslut. Men flera länder har sedan dess sagt att de ska flytta sina ambassader till Jerusalem.

Sammantaget kan 2018 bli ett år av positiv förändring ur Israels perspektiv. USA:s tryck mot FN och dess uppenbara ensidighet hårdnar. Upprördheten inom arabvärlden mot Trumps beslut den 6 december har inte varit så stor som palestinierna hade önskat. Allt fler länder i till exempel Afrika och Sydamerika har blivit mer positiva till Israel. Vi ser ett antal östeuropeiska länder inom och utom EU som stöder Israel på ett annat sätt än Västeuropa och EU. Palestinierna i Gaza men även på territorierna riktar alltmer sin ilska mot sina egna ledare och inte mot Israel. Kanske kan världen få upp ögonen för det den välrenommerade israeliske journalisten Khaled Abu-Toameh hävdat i decennier nu. Att det är det palestinska ledarskapet som är problemet, inte Israel. Att Abbas (liksom tidigare Arafat) inte går att lita på av två skäl, nämligen dels för att han inte förbereder sitt eget folk för att leva i fred utan raka motsatsen, och dels att han öppet säger (på arabiska) att han inte kan kompromissa för att han inte kan tala för världens 1,5 miljarder muslimer (detta avser främst Jerusalem).

Genom att Israel och USA båda står på sig, håller en principfast och rakryggad linje och sätter hårt mot hårt mot Israels fiender, kan man åstadkomma mycket. Sedan må FN, EU och Sverige säga vad de vill. De står just nu inte på sanningens sida.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod.
http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 3 januari 2018
http://www.varldenidag.se/israelkommentar/2018-kan-bli-positivt-for-israel/repqlf!pL3mxxk4HECLGHEFCoVGg/

Mike Pence i Israel och Abbas i EU

USA:s vicepresident besöker just nu Israel, och han talade i Knesset på måndagen. Det är i sig inget uppseendeväckande; ett antal presidenter och utrikesministrar har gjort det. Det intressanta är vad Mike Pences tal innehöll, och vad det inte innehöll.

Vid tidigare tillfällen har alltid framhållits de nära band och den vänskap som finns mellan USA och Israel, Mellanösterns enda demokrati. Allt detta framhöll även Mike Pence, och han kryddade sitt tal med bibliska referenser.

Men efter de inledande hjärtlighetsbetygelserna brukar alltid komma ett ”men”, med variationer på temat att goda vänner är uppriktiga mot varandra. Och därefter brukar komma kritik. Kritik mot bosättningarna i Judéen och Samarien som fredshinder och kritik för att man inte gått tillräckligt långt för att tillmötesgå palestiniernas ledare, som också vill ha fred. Under Obamas tid brukade man med halsbrytande logik hävda att Israel inte kan vara på samma gång en judisk och demokratisk stat.

Inget sådant denna gång. Inget mästrande om hur Israel inte vet sitt eget bästa eller är ogina som inte tror på att Irans ledare är resonabla människor. Pence tog istället bladet från munnen när det gäller Iran och kallade landet ”en brutal diktatur som försöker förtrycka sina medborgare och förneka dem grundläggande rättigheter”.

Pence underströk också att ambassadflytten från Tel Aviv till Jerusalem verkligen ska bli av, redan nästa år. Han konstaterade att Jerusalem som Israels huvudstad är ett faktum, och sa vidare att verklig fred bara kan bygga på fakta.

I bjärt kontrast står EU, som samtidigt tog emot Mahmoud Abbas och lovade att kämpa för att Jerusalem ska bli palestiniernas huvudstad. Dock har ingen sett några israeler bränna EU-flaggor för det, eller kalla till ”dagar av vrede”.

Mike Pence sa också att varje fredsöverenskommelse måste garantera Israels förmåga att skydda sitt land. Kontrasten mellan USA och Europa har på sätt och vis aldrig varit tydligare. Medan USA stöder den enda demokratin i regionen håller EU en genomkorrumperad och våldsuppviglande regim under armarna. Det har länge varit uppenbart att Israel aldrig kommer att lita på Europa, de lärde sig bittert den läxan för 75 år sedan. EU har inte förstått att de helt enkelt inte är trovärdiga.

Bengt-Ove Andersson

Jean-Pierre Barda om att flytta till Israel

Expressen och Arne Lapidus har en längre artikel med svenska judar som valt att flytta till Israel, att göra aliyah.

En av dem är Jean-Pierre Barda, numera boende i Tel Aviv. Han anser att ”den ständiga medievinklingen mot Israel förstärker antisemitismen” i Sverige. Den förtäckta antisemitismen är svårare att bemöta än öppna och tydliga antijudiska slagord som hörs i demonstrationer, säger han.

Ur reportaget:

Vi träffar honom i trädgården utanför hans lägenhet i centrala Tel Aviv, där det finns både fikonträd och olivträd. Och han har hängt en israelisk flagga intill dörren.

– Som jude i Sverige är man ständigt utsatt för det antiisraeliska medieklimatet. Större delen av antiisraelismen är förklädd antisemitism. Det blir uppenbart när ropen skallar ”Död åt judarna!” i demonstrationer, säger Jean-Pierre Barda.

– Israel är en oupplöslig del av vår judiska identitet och kultur. Sedan behöver man inte gilla den israeliska regeringen. Precis som jag älskar Sverige men inte gillar den svenska regeringen.

Läs mer om vad Jean-Pierre Barda och de andra har att säga i Expressens reportage:

Svenska judar: Israel är säkrare än Sverige
https://www.expressen.se/nyheter/qs/alice-jag-var-tva-kvarter-fran-ett-terrordad-i-tel-aviv-dar-jag-bor-men-jag-ty/

Hade FN rätt om Jerusalem för en gångs skull?

Den 6 december tog USA det historiska steget att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Den 21 december röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som fördömde USA:s erkännande och förklarade att ”beslut och handlingar som syftar till att ändra den heliga staden Jerusalems karaktär, status eller demografiska sammansättning saknar juridisk giltighet, är utan laga kraft och måste upphävas”.

Inget nytt i den församlingen, alltså. Därför hajade säkert flera till när en israelisk krönikör använde rubriken: ”För en gångs skull har FN rätt.” Men de som väntat sig en litania av judiskt självhat – som det inte råder brist på nuförtiden – skulle bli besvikna om de läste vidare. Daniel Pinner fortsatte nämligen med att dra ut den logiska konsekvensen av FN:s resolution.

Han konstaterar nämligen att Jerusalem var Israels huvudstad redan för 3 000 år sedan och var det i över 1 000 år. Sedan kom erövrare i form av romare, bysantiner, araber och turkar, men ingen av dem skapade någonsin en stat i området och ingen utropade Jerusalem till sin egen huvudstad. Dock gjorde romarna ett rejält försök att nästan med ordmagi utplåna de starka banden mellan det judiska folket och Jerusalem, som man gav namnet Aeolia Capitolina. Det hjälpte föga. Även under dessa olika erövrare förblev Jerusalem den självklara hjärtpunkten för judar i diasporan, och under 2 000 år hälsade man vid påsk med orden ”Nästa år i Jerusalem”.

Konsekvensen blir alltså att FN:s resolution logiskt sett bör innebära att alla dessa försök med början hos romarna och följande erövrare och kolonister att ändra Jerusalems karaktär eller status sedan israeliterna gjorde Jerusalem till sin huvudstad är utan laga kraft och måste upphävas. Om man följer historien ogiltigförklarar alltså FN egentligen sina egna tidigare ensidigt antiisraeliska resolutioner och försök att ändra Jerusalems status, som var ett historiskt faktum medan London och Paris bara var glest befolkade träskmarker. Faktum är att inget folk kan åberopa så starka historiska, nationella och religiösa band till sin huvudstad som Israel.

Jerusalem är och förblir Israels huvudstad, punkt, även om det upprör en del omåttligt att USA nu har tagit konsekvensen av historien och den lag man själva stiftade redan för över 20 år sedan.

Bengt-Ove Andersson