Blogg

Vi har historien på vår sida när vi firar att Israel fyller 70 år

Vi har historien på vår sida när vi firar att Israel fyller 70 år
av: Stefan Dozzi och Anders Engström

REPLIK på ”Europa skapade tragedin Palestina – Israel” (Pär Granstedt HN 26/4).

Diskussionen om Israel handlar delvis om perspektiv, men den handlar också om fakta. Vi vänder oss framförallt mot försöket att förvanska Förintelsen för att använda den som ett slagträ i debatten om konflikten mellan israeler och palestinier.

Man kan förstås, som skribenten, välja den tidsperiod som passar ens syften bäst, men ingen kan påstå att den judiska statens historia började under första världskriget. När den brittiska Balfourdeklarationen skrevs 1917 fanns det t.ex. sedan länge redan en judisk majoritet i hela Israels kommande huvudstad, Jerusalem.

Det stämmer inte att britterna gynnade judisk invandring till det palestinska mandatet, som då styrdes av Storbritannien. Tvärtom. Judisk invandring öster om Jordanfloden blev omöjlig redan 1922, då britterna avstyckade den del av Palestinamandatet som blev Jordanien. Och i resten av mandatet ströp britterna den judiska invandringen allt mer, medan den arabiska invandringen tilläts fortsätta.

Som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain uttryckte saken i samband med den ökända så kallade ”Vitbokens” tillkomst 1939: “If we must offend one side, let us offend the Jews rather than the Arabs“.

Tvärtemot skribentens skildring av FN:s delningsförslag, utformades detta i enlighet med hur demografin faktiskt såg ut: framförallt delar med en judisk majoritet var tänkta att tillfalla en judisk stat, medan resten skulle bli det arabiska Palestina. Hade också de arabiska företrädarna accepterat detta, hade vi redan där haft en tvåstatslösning. I stället valde de att anfalla den nyfödda judiska staten. Den arabiska sidans nej kan aldrig bli Israels ansvar.

Inte heller uppstår Israel som en följd av Förintelsen. På trettiotalet finns redan den judiska statens institutioner på plats i det av britterna styrda mandatet, med Jewish Agency som en slags provisorisk regering. När FN och omvärlden erkände Israel 1948 var det en bekräftelse av något som redan existerade.

Tragedin är förstås inte att Israel kunde utropa sin självständighet 1948. Tragedin ligger i att det inte tilläts långt tidigare.

Skribenten beskriver Israel som ett kolonialt projekt, vilket är historielöst och rentav illvilligt. Israel är det judiska folkets hemland. Till skillnad från palestinska araber är judar dessutom en ursprungsbefolkning i Israel. Däremot kan en europeisk syn på palestinier som aktörer utan eget ansvar möjligen tillskrivas ett kolonialt arv.

Förföljelse av judar är inte heller en typiskt europeisk företeelse. Under årtusenden har judar förföljts även i Mellanöstern, också långt före samarbetet mellan nazisterna och arabvärldens diktaturer.

Men vi håller med skribenten på en punkt. Europa har ett visst ansvar, åtminstone för att konflikten fortsätter. Det mest konstruktiva är att se framåt, och använda de ingångar som finns för att påverka parterna. Vi noterar därför tacksamt att allt fler europeiska politiker börjat ställa krav även på den palestinska sidan. Det är en mer balanserad hållning, som ger oss hopp när Vänskapsförbundet Sverige-Israel nu firar att den judiska staten fyller 70 år.

Stefan Dozzi, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Anders Engström, informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Israel behövs som det judiska folkets värn

Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå i ett ledarstick om hur Israel behövs som det judiska folkets värn:

I torsdags var det enligt den judiska kalendern Israels 70-åriga självständighetsdag – Yom Ha’atzmaut. En händelse som alltid berör mig ägde rum den 4 september 2003. Då flög tre F-15 stridsflygplan från det israeliska flygvapnet, med piloter som är ättlingar till överlevare från Förintelsen, i formation över Auschwitz (upptagningar finns på Youtube). Tydligare kan väl segern över nazisternas ondska knappast bli, och det är också en påminnelse om att det judiska folket i och med existensen av en judisk stat inte längre är skyddslösa och utlämnade på nåder åt andra makters välvilja.

Det judiska folkets värn (NWT 21 april 2018).
https://nwt.se/asikter/signerat/2018/04/21/det-judiska-folkets-varn

– – –
Här är ett sådant filmklipp, som nämns ovan, där vi ser F15-plan från det israeliska flygvapnet flyga över förintelselägret Auschwitz:
https://youtu.be/OOWCgKVQE5M

“We pilots of the Israel Air Force, flying in the skies above the camp of horrors, arose from the ashes of the millions of victims and shoulder their silent cries, salute their courage, and promise to be the shield of the Jewish people and its nation Israel.”

Nästa år i Jerusalem…

Israels vann Eurovision Song Contest 2018, genom Netta Barzilai och låten Toy.

Netanyahu kommenterade det faktum att TV-värdarna namngett alla deltagarländernas huvudstäder utom Israels:  “Those who didn’t want Jerusalem in the Eurovision now get Eurovision in Jerusalem”.

Netanyahu celebrates Israel’s Eurovision win with chicken dance

Smiling PM gives his impression of Netta Barzilai’s performance, flaps into cabinet meeting. ‘Those who didn’t want Jerusalem in the Eurovision now get Eurovision in Jerusalem’
https://www.timesofisrael.com/netanyahu-celebrates-eurovision-win-with-chicken-dance/

Hamas taktik: skicka fram kvinnor och barn

 

Taktiken är välkänd: att attackera Israel och använda kvinnor och barn som mänskliga sköldar.

Hamas, Hizbollah och PLO har för länge sedan lärt sig hur lydiga de flesta västerländska journalister är – i varje fall om de vill fortsätta jobba på palestinskt territorium och är rädda om sin hälsa. De vet att om de avfyrar tillräckligt många raketer mot Israel så måste Israel till slut svara. Och då ser man till att ha avfyrningsplatserna och vapenlagren i tätt befolkade kvarter, ofta skolor eller moskéer eller till och med vapenlager under sjukhus. Man vet att ett israeliskt svar MÅSTE leda till civila offer, och då står journalisterna lydigt där med kamerorna för att ropa ut Israels övervåld för världen.

Därför är det så illa att den vinklade rapporteringen från Mellanöstern inte bara är djupt oetisk, utan faktiskt leder till mer våld. Det är onekligen allvarligt och illavarslande för fredsansträngningarna i Mellanöstern när massmedia, medvetet eller omedvetet, utgör en part i konflikten.

Så är också fallet nu i de organiserade massangreppen mot Israels gräns. Nedan en länk till en palestinier från Gaza som uttalar sig (anonym givetvis, annars skulle Hamas hämnd mot honom och hans familj vara snabb och brutal), och förklarar precis hur cynisk Hamas taktik är.

https://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/246095

Bengt-Ove Andersson

Kriserna inleds alltid med att Israel försvarar sig…

Nyhetsbevakningens dynamik är densamma, oavsett om det gäller Gaza, Iran eller Syrien: krisen uppstår först när Israel försvarar sig.

Rapporteringen i samband med Israels tillslag mot iranska mål i Syrien påminner en hel del om denna klassiker:

 

Israel svarar på 20 iranska missiler – förstör 50 iranska mål i Syrien. Jerusalem Post

https://www.jpost.com/Middle-East/Netanyahu-says-Iran-crossed-red-line-warns-Assad-against-helping-Tehran-556107

Till minne av Alf Norbäck, en sann Israelvän

Alf Norbäck var min företrädare som ordförande för Gotlandsavdelningen av Vänskapsförbundet Sverige Israel. Då jag tillträdde var föreningskassan tom. Jag frågade Alf om orsaken.  ”Du förstår, det var några israeliska musiker på besök i Sverige. Vi måste ju hjälpa dem att få framträda någonstans.” Att det är svårt att få musikarrangemang att gå runt kände han till, men vi måste ju ställa upp.  En del pengar hade han lagt till själv också.  När det var insamlingar för israeliska projekt, för barn och gamla med behov i landet var Alf en trogen givare.

Alf var den som försåg oss med information om Israel och Mellanöstern .  Han skötte prenumererandet på olika nättidningar.  Då och då var någon tidning fördröjd. Vi andra tänkte väl att den kommer nog snart eller – hemska tanke- vi hade inte ens uppmärksammat förseningen.  Alf uppmärksammade direkt på dagen. Han ringde mig ofta och frågade om någon nättidning, vad jag tyckte.  När det kom till Israeldebatt med oliktänkande väjde han aldrig, gav direkt sina synpunkter på insändarsidorna.

Jag diskuterade en gång detta om att vara Israelvän med Alf. Vi enades snart om att vi européer kan sägas ha en kollektiv skuld till det judiska folket, detta efter det ofattbara folkmordet under Hitlerregimens tid. Ytterst lite gjordes från Sverige eller andra icke inblandade stater den gången för att förhindra eller lindra. Det lilla vi idag kan, eller måste göra, är att stå upp för staten Israel, där judar skall kunna ha en fristad och aldrig mer behöva lida förföljelse.  Alf var född 1932, och hade därför klara minnen av världskrigets tid. När den judiska tragedin efter krigsslutet blev öppet redovisad för en förskräckt omvärld, blev han direkt en stark Israelvän. Jag, som är en del yngre, förstod sammanhangen nog mer tydligt när jag kom att arbeta och bo i Israel.

Under Almedalsveckan har Israels ambassadör brukat besöka Visby ett par dagar. Vi i föreningen ville gärna bjuda in honom för samtal. Alf var den som välvilligt öppnade sitt hem för besöket. Hans fina lägenhet ligger mitt i Visby innerstad med en vidunderlig utsikt från balkongen över bland annat Botaniska trädgården.  Ambassadören Isaac Bachman var alltid imponerad.  Lite spännande var ändå besöket för oss på det lugna Gotland. Ambassadören åtföljdes alltid av två livvakter. De fick kaffe och kaka de också, men ville sitta i köket.

Vi saknar Alf mycket i vår förening. Han var den verklige Israelkämpen.

Vänskapsförbundet Sverige Israel, Gotland
Kerstin Jonmyren

Bilder från Yom Haatzmaut-firandet i Malmö. Och från Sverige-Israels firande i Väst.

Sverige-Israels lokalförbund i Malmö-Lund firade den 19 april Israels självständighet tillsammans med Judiska församlingen i Malmö.


En av värdarna var Sverige-Israels Lars Ahlgren, som välkomnade och tog hand om Lars Adaktusson och undertecknad.


Platsen var en fullsatt festlokal hos Casino Cosmopol i Kungsparken, Malmö. [Foto: Elinor Magnusson]


Gruppfoto med kvällens konferencier Nina Eilenberg-Wemrin, Malmöförsamlingens viceordförande Ann KatinaNegar Josephi och Lars Adaktusson. [Foto: Elinor Magnusson]

– – –

Också Sverige-Israels firande i Väst var välbesökt. Riksordföranden Lars Adaktusson m.fl. talade inför 424 personer på Nimbus, Öckerö, lördagen den 21 april. Mer om detta – och fler foton – nästa vecka, men några foton redan nu:


Annelie EnochsonLars Adaktusson och Jörgen Knudtzon.


Vid trumpeten skymtas Salomon Helperin.

[Tidigare publicerat i Sverige-Israels veckomail Israelnytt. Fortsättning följer.]

På Israels 70-årsdag har landet 8,842 miljoner invånare

På Israels 70-årsdag har landet 8,842 miljoner invånare
av: Times of Israel

Israels statistiska centralbyrå (CBS) släppte på måndagen de senaste siffrorna om landets befolkning.

Israel har nu totalt 8.842.000 invånare, varav 74,5% är judisk. Resten är framförallt arabisk (20,9%), medan 4,6% är icke-arabiska kristna, eller tillhör någon annan etnisk grupp.

Under det gångna året har 177.000 barn fötts, 41.000 israeler avlidit, och 28.000 immigranter anlänt. Detta ger en befolkningsökning på 1,9%.

År 1948 bodde endast 806.000 personer i Israel, det vill säga mindre än en tiondel av i dag. Då var världens judiska befolkning 11,5 miljoner, varav endast 6% i Israel. I dag finns det uppskattningsvis 14,5 miljoner judar i världen. Hela 45% av dem bor i Israel.

När staten bildades fanns det bara tre städer med en befolkning över 100.000. År 2018 finns det 15 sådana städer. För tio år sedan bara 12 stycken.

I israel ligger födelsetalet på 3,11 barn per kvinna, vilket är klart högst i västvärlden. Inom OECD är snittet ungefär 1,7 barn per kvinna, och det näst högsta födelsetalet återfinns i Mexiko, med ca 2,2. [I Sverige är motsvarande siffra 1,88,]

Judiska kvinnor hade under 2016 i snitt 3,06 barn, vilket är en ökning sedan 1996 då antalet var 2,59. Den genomsnittliga arabiska kvinnan hade 3,11 barn, en betydande minskning sedan 1996: 4,35, och 1980: nästan 6.

År 1949 var den förväntade livslängden för kvinnor i Israel 67,6 år, och för män 64,9. I slutet av 2016 var det 84,2 för kvinnor, och 80,6 för män, en liten minskning från föregående år.

Times of Israel

Publicerad 16 april 2018
https://www.timesofisrael.com/at-70-israels-population-is-8-842-million-43-of-world-jewry/ Svenska översättningen har tidigare återgivits i Sverige-Israels veckomail Israelnytt.

Israel, en 70-åring med framtiden för sig.

(Infört i Nya Wermlandstidningen 20/4)

Det är nu 70 år sedan staten Israel utropades. Få betänker hur annorlunda historien varit om Israel nu istället firat 80 år. Då hade förföljda judar i Europa haft en tillflykt undan nazisterna och Förintelsen hade inte kunnat genomföras. Men sedan 1948 har Israel utgjort judarnas första nationella hemvist på 2 000 år; nu var judarna inte längre utlämnade åt den eventuella välviljan hos länderna i förskingringen där de befunnit sig.

Det var inte många som trodde att Israel skulle överleva det krig som utlovats av arabländerna efter FN-omröstningen i november 1947. Och förutom en rad erkännanden av den nyfödda staten var det inget land som lade två strån i kors för att hjälpa den att överleva. Mot arabländernas tungt beväpnade och delvis brittisktränade arméer ställdes ett folk på 650 000 invånare som varken hade flygvapen, pansar eller tungt artilleri. Det var David mot Goliat. För att lura fienden att de hade tungt pansar utrustade man jeepar med högtalaranläggningar och åkte omkring och spelade upp kanonmuller. Många unga män kom bokstavligen raka vägen från Förintelsen och fick ett gevär i händerna. Träning fanns det inte tid till. Men mot alla odds lyckades man försvara sig i detta och i en hel rad kommande krig, och den unga staten Israel vann snart beundran runtom i världen för sin förmåga att få öknen att blomma.

Israel är naturligtvis ingen fullkomlig stat, om nu någon sådan överhuvud taget existerar. Arbetet med att bygga en demokrati av västerländskt mått mitt i en region av diktaturer som helst vill förgöra den kunde ses som ett nästan omöjligt projekt. Att Israel idag trots alla krig man tvingats utkämpa och det ständiga hotet från terrorism förblivit ett öppet samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter för alla sina medborgare oavsett etnicitet, är en bedrift utan motstycke i världen. Landet blomstrar också såväl industriellt och tekniskt som kulturellt.

De palestinsk-arabiska flyktingarnas historia är en tragedi. Men det är en tragedi som inte har sin orsak i den judiska statens utropande. Hade araberna sagt ja till FN:s delningsförslag 1947 istället för att gå i krig mot Israel hade de två staterna tillsammans kunna fira 70 år nu. Men konflikten har aldrig handlat om gränser. Grundorsaken är och förblir att en judisk stat upprättats på mark som varit under muslimskt herravälde i över 1 000 år, vilket är omöjligt att acceptera för de extrema i arabvärlden.

Men är det viktigt att det finns en judisk stat? Är inte konceptet med en tillflykt för förföljda judar förlegat? Attacker med antisemitiska förtecken sker regelbundet runtom i världen. Också i Sverige växer antisemitismen snabbt och det är fullkomligt upprörande att en av Sveriges största städer nu är nästan Judenrein på grund av den hotbild som finns mot dem. Så, ja, det är viktigt att Israel finns. Att det finns ett land i världen där judars liv försvaras, där man inte som i Sverige förfasar sig över den ökande antisemitismen men inte gör något åt den i praktiken.

Ända sedan statens utropande har Israel varit ett hopp, inte ett hot, för Mellanöstern. Arabledaren emir Feisal välkomnade 1919 en judisk stat och menade att ”bara tillsammans kan vi nå verklig framgång”. När demokrati och mänskliga rättigheter vinner insteg i Israels grannländer kommer säkerligen också freden till Mellanöstern. Då kommer också till sist den judiska och den palestinska staten att blomstra sida vid sida.

Bengt-Ove Andersson

AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel