Nya inlägg

Nyheter

Besök oss på Bokmässan i Göteborg 27-30/9 2018!

Välkomna att besöka oss på Internationella/Globala torget på Bokmässan i Göteborg den 27 – 30 september 2018!

På scenen har vi följande program:

Lördag den 29 september
kl 9.15 – 10.00
“Kan minskning av ökenspridning förbättra världens klimat?”.  Samtidigt serveras israelisk frukost

kl 12.40 – 13.00
“Kan israelisk vatten- och jordbruksteknik minska missväxt och torka i Afrika och andra delar av världen?”.

Söndag den 30 september
kl 14.40 – 15.00
“Hur ser kvinnornas situation ut i olika delar av Mellanöstern?”.

I vår monter  H 01:02 har vi följande program 

Lördag den 29 september
kl 15.00 – 15.30  “Harttrilogin – där fiktion möter verklighet”
Författaren Ilya Meyer pratar om sin trilogi – ‘Bridges Going Nowhere’, ‘The Threat Beneath’, samt ‘From The Shadows’. Politiska thrillers som utspelar sig i Israel och Sverige – närmare bestämt i Göteborg.

kl 16.00 – 16.20
“Israel: mjölk & honung – och high-tech”

Söndag den 30 september
kl 11.30 – 11.50 “Technion – det globala och innovativa universitetet

kl 13.40 – 14.00 “Israel: mjölk & honung – och high-tech”

kl 15.15 – 15.45 “Harttrilogin – där fiktion möter verklighet”
Författaren Ilya Meyer pratar om sin trilogi – ‘Bridges Going Nowhere’, ‘The Threat Beneath’, samt ‘From The Shadows’. Politiska thrillers som utspelar sig i Israel och Sverige – närmare bestämt i Göteborg.

Vi har också en utställning i  vår monter som visar hur Israel arbetar med de Globala målen.

Välkommen!

Bokmässan i Göteborg, Globala Torget

Hjälp oss inför Bokmässan i Göteborg

Den 27-30 september genomförs Bokmässan i Göteborg.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel finns på plats med en egen monter på Globala Torget. Detta är ett viktigt forum för Vänskapsförbundet att finnas med på och föra fram våra budskap och att vara en stark röst för Israel. Att vara med på Bokmässan är förenat med stora kostnader.

Vi är helt beroende av frivilliga ekonomiska bidrag. Ditt bidrag är därför väldigt viktigt.

Vårt Pg 357649-3. Det går också bra att skicka ett bidrag via
SWISH:123 326 43 30.

Varmt tack för stödet. Tillsammans är vi en stark röst för Israel.

Sverige-Israel Bokmässan i Göteborg 2017
Bokmässan i Göteborg 2017 – På bilden ser vi Inga-Lill Holmén, Jörgen Knudtzon, Inga-Lill Sundström, Stefan Dozzi och Annelie Enochson.

 

Infografik inför det nya året i Israel

I samband med det judiska nyåret (Rosh Hashana) brukar Israels Statistiska Centralbyrå göra en sammanställning med nyckeltal. Här har Israels UD just illustrerat några av dessa siffror:

8,9 miljoner israeler
89% är nöjda med sina liv
26.000 immigrerade till Israel under förra året
Förväntad livslängd är 84,6 år för kvinnor och 80,7 år för män
175.000 nyfödda under gångna året

Rosh Hashana – det judiska nyåret

Enligt judisk tradition skapades jorden på denna dag och det är vid Rosh Hashana Gud bedömer vad människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer, mellan Rosh Hashana och Jom Kippur, finns tid för eftertanke och botgöring innan domen slutligen fastslås. Det är en tid för försoning.

Under Rosh Hashana blåser man i ett vädurhorn, en shofar (såvida dagen inte infaller på en sabbat). Detta skall, enligt traditionen, väcka människorna till eftertanke.

Till sederna kring Rosh Hashana hör även en festmåltid, då man bland annat brukar äta runda bröd med honung (eventuellt socker eller salt, beroende på lokal tradition), äpple med honung, söta bakelser, godis och alla möjliga söta frukter, till exempel granatäpplen. Dessa rätter skall symbolisera önskan om ett sött och gott nytt år.

I många avseenden börjar Israel året med Rosh Hashana. Regeringskorrespondens, tidningar och de flesta mediesändningar visar först det ”judiska datumet”. Man hälsar och skickar nyårshälsningar och lyckönskningar inför det nya året innan Rosh Hashana.

I år (2018) infaller högtiden mellan solnedgången den 9 september och mörkrets inbrott den 11 september. Enligt judisk tideräkning är det år 5779 som inleds.

Shana Tova! Gott Nytt År!

Text hämtad från svenska wikipedia och tidigare års Snabbnytt

UPPROP: Flytta Sveriges Israelambassad till Jerusalem!

Sedan mer än 3 000 år har Jerusalem varit Israels huvudstad. Inget annat folk i världen kan hävda samma historiska band till sin huvudstad.

När staten Israel 1980 valde att formalisera detta faktum, flyttade världens länder i protest sina ambassader till Tel Aviv, och frånkände således det som ses som en självklar rätt för varje land: att själva bestämma om sin huvudstad.

I december 2017 var USA det första landet att rätta till denna orättvisa och officiellt erkänna Israels rätt till sin huvudstad, och flera länder har följt.

Ju förr Israels självklara rätt till sin huvudstad är officiellt erkänd av omvärlden, desto förr upphör stadens status att vara ett stridsäpple, och utsikterna för en verklig fred ökar.

I ljuset av allt detta anser vi att även Sverige bör ompröva sin tidigare hållning och flytta sin ambassad till Jerusalem.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Skriv gärna under uppropet här:
https://www.skrivunder.com/flytta_sveriges_israelambassad_till_jerusalem

Vem äger det offentliga rummet i Sverige? Reflektion angående hot mot judar och Israelvänner

I år är Vänskapsförbundet Sverige-Israel för första gången med i Almedalen. Nästan genast hotades vår generalsekreterare av två palestinier och senare av flera nynazister. Detta var dock inget unikt utan bara det senaste exemplet på hur samlingar med judiska eller israeliska förtecken utsätts för hot i lilla Sverige. Budskapet är ganska tydligt: ”Stick inte ut hakan. Ni ska kura i era gömslen. Gatorna tillhör oss.” Också en annan sak var symptomatisk: massmedia uppmärksammade det skedda men fokuserade helt på nynazisterna och förbigick hoten från palestinierna med tystnad.

Hot och våld mot samlingar med proisraeliska förtecken var i princip okänt som företeelse i Sverige för 20 år sedan, men har sedan 2000-talets början blivit en del av vardagen. Liksom de ständiga hoten mot synagogor och enskilda judar som öppet bär kippa eller Davidsstjärna. Nedan följer några exempel på det tidigare.

För cirka 15 år sedan anordnade Vänskapsförbundet (dåvarande Samfundet Sverige-Israel) i Umeå ett möte i pingstkyrkan därstädes, där Siewert Öholm skulle tala. En mobb med maskerade huliganer hindrade folk från att komma in, uppträdde våldsamt och sprejade slagord på kyrkans väggar. Ingen greps.

2004 anordnade Keren Hayesod en insamlingsgala i gamla Nalen i Stockholm. Vi som deltog visste inte förrän efteråt något om de kravaller som pågick utanför, där de poliser och vakter som skyddade ingången attackerades med tegelstenar, järnrör och batterisyra, under det att rop om ”Allah Akhbar” hördes från mobben. När samlingen var över blev vi informerade av vaktchefen att vi inte kunde gå ut genom den vanliga ingången, utan fick ta bakvägen och smågator för att undvika mobben. Där fanns rätt många överlevande från Förintelsen, och jag minns hur det kokade i mig inombords över att de ännu en gång, 60 år senare, i Sverige, skulle behöva huka och gömma sig för en antisemitisk pöbel. Några av de mest våldsamma i mobben häktades över natten, men inga fler efterräkningar blev det såvitt jag vet. Det anmärkningsvärda var att i delar av mediebevakningen av det skamliga och fega dådet, fick en av de gripna framställa sig som en martyr för friheten, utan några kritiska frågor om varför hon hotade och jagade gamla judar i Stockholm.

2009, i skuggan av ett av Gazakrigen, höll Vänskapsförbundet tillsammans med Zionit ett stödmöte i Citykyrkan i Stockholm. Denna gång fick vi visserligen gå ut samma väg vi gick in, men vi fick vänta på att en liten men högljudd och hotfull mobb utanför hade behagat ge sig iväg. (Med i trängseln fanns en representant för Diakonia, som tydligen var där som observatör och frimodigt utbredde sig om hur vår ordförande Gunnar Hökmark skulle stå sig slätt i en debatt mot Palestinagruppernas Per Garthon. Jag tänkte påpeka för honom att han hamnat fel och att hans kompisar stod utanför, men lät tyvärr bli.)

Samma år, i samband med att Sverige mötte Israel i tennis i Malmö, ägde högljudda och våldsamma manifestationer rum där, med förstörelse av egendom och skanderande om att ”Mohammeds armé är på marsch”. Detta förringades senare av Per Garthon, som förklarade att det bara rört sig om några ungdomar som förivrat sig. De israeliska tennisspelarna förklarade att de aldrig mötts av ett sådant hat någon annanstans i världen. (!)

Några Israelvänner hade samma år begärt och fått tillstånd för en stilla manifestation i Malmö till stöd för Israel. Femti meter därifrån samlades återigen en rasande mobb, som hölls tillbaka av polisen. Smällare, flaskor och stenar haglade över Israelvännerna, liksom högljudda hot. Efter en stund agerade polisen. Inte genom att köra bort mobben och garantera den lilla gruppens rätt att samlas i frihet, utan genom att upplösa mötet. Gruppen fick rådet att skingras och smyga sig hemåt på bakgator. Efteråt sprang hotfulla män omkring och frågade folk om de var judar. Inga efterräkningar.

Vid ett offentligt Israelmöte i Göteborg några år senare, hade motdemonstranter ställt sig en bit bort och gjorde allt för att föra väsen och överrösta talarna. En av Israelvännerna frågade ansvarig polis på platsen om det inte är rimligt att den som sökt och fått tillstånd för ett offentligt möte bör få ”decibelföreträde”, alltså att faktiskt kunna få hålla sitt möte i fred. Polisen svarade att det var deras sak att avgöra var gränsen gick. Det finns förstås fler exempel, men detta är några av de mest anmärkningsvärda.

På denna uppräkning kan det låta som om polisen alltid är ointresserad. Så är det naturligtvis inte. Vid varje manifestation till stöd för Israel känner deltagarna stor tacksamhet mot de poliser som i stort antal finns där för att de ska kunna hålla sitt möte. Samtidigt är det ju fullkomligt absurt att det ska behövas en större polisinsats när människor samlas för att visa stöd för Mellanösterns enda demokrati och judars enda säkra hemvist på jorden.

Att det är tre grupper som ligger bakom hoten och våldet är fullkomligt logiskt. Den hårda vänstern, islamister och nynazister har alla det gemensamt att den som inte inordnar sig i deras tyckande och öppet visar det, stoppar man med hotelser och ibland handgripligheter. Det vill säga, så länge samhället tillåter det. På sin respektive ”hemmaplan”, det vill säga de gamla kommunistdiktaturerna, de fundamentalistiska islamiska staterna och gamla nazi-Tyskland, var/är det inte fråga om att nöja sig med hot, utan de som inte hukar sig och inordnar sig röjs helt enkelt ur vägen med våld.

Vi befinner oss alltså i ett läge i Sverige där det alltmer är nävrätten som gäller på gatorna, och där rättsmyndigheternas hantering av problemet visar på en blåögdhet alternativt uppgivenhet, som i sig ger tydliga signaler. Både till judar och israelvänner att de inte ska räkna med att samhället ska beskydda dem. Och till mobben, de som hotar och hatar, att här är det bara att kliva på – här finns ingen hård handske som skyddar demokratins mjuka hand.

För ett antal år sedan satt jag på planet till Israel bredvid en fransk jude, som berättade att han numera bar basker ovanpå kippan. Han tänkte göra alijah, och han uttalade sitt tvivel över om det skulle finnas några judar kvar i Frankrike i framtiden. Och till vår stora skam är detta nu en relevant fråga att ställa sig även i Sverige.

Det känns allt tydligare att vi som land står vid ett vägskäl. Vem äger det offentliga rummet? Är det medborgare som med vitt skilda åsikter öppet framför dessa åsikter? Eller är det de grupper som vill hota och skrämma till tystnad alla som de hatar för att de har åsikter de inte gillar? Eller som man helt enkelt hatar för att de är judar? Om svaret visar sig bli det senare, har vi som samhälle grundligt svikit, ja, förrått de grupper som har överlevt förföljelse men trott sig vara säkra här. Och då är vi på väg in i ett mörker där ingen är säker.

Bengt-Ove Andersson

AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Hot och vandalisering mot Sverige-Israel i Almedalen

Israelflaggor revs ner när Vänskapsförbundet Sverige-Israel utsattes för inbrott i Almedalen natten mot torsdagen. Två dagar tidigare hotades förbundet av personer som sade sig vara palestinier. Under politikerveckan har förbundet dessutom fått besök av Nordiska motståndsrörelsen (NMR). [Efter att denna text skrevs angrep nynazistiska NMR Sverige-Israels tält.]

Det var i tisdags som två–tre killar i 20-åldern, som sade sig vara palestinier från Gaza, besökte Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält i Almedalen. Killarna var hotfulla och ropade att de skulle bränna de Israelflaggor som fanns vid montern, berättar Stefan Dozzi, generalsekreterare för förbundet.

Natten mot torsdagen såg en väktare hur några unga killar hade tagit sig in i förbundets tält och rivit ner tre Israelflaggor. När Stefan Dozzi kom till tältet på morgonen fanns bara några remsor från flaggorna kvar.

– Det känns fruktansvärt. Samtidigt har vi varit beredda på att något skulle kunna hända, säger Dozzi.

Händelsen är nu polisanmäld, och Stefan Dozzi hoppas att polisen eller Säpo ska utöka sin närvaro vid tältet.

Trots att Dozzi och hans medarbetare är rädda för sin egen säkerhet har de hängt upp nya flaggor.

– Vi måste stå rakryggade. Man får inte ge vika för sådana här hotelser, säger han.

Händelsen är inte den enda i sitt slag under politikerveckan på Gotland. Stefan Dozzi berättar att personer från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen har kommit och ställt sig och stirrat mot förbundets monter.

Från allmänheten upplever han dock ett stort stöd. När Nordiska motståndsrörelsen gjorde besök kom en massa vanligt folk och ställde sig bland dem för att ge förbundet sitt stöd.

– Det var fantastiskt att se, säger Dozzi.

Vad tänker du om att sådant här sker i Sverige i dag?

– Det är en fruktansvärd utveckling vi har. Vi är fullt medvetna om att Almedalen är en högriskplats där man måste ha en inre beredskap för sig själv, men vi måste kämpa på.

Trots att Dozzi tycker att veckans händelser har varit obehagliga ser han en
positiv effekt av dem.

– Det här triggar oss ännu mer. Vi blir ännu starkare.

Vi är nu på plats i Almedalen

Vänskapsförbundet Sverige-Israel är nu på plats i Almedalen med eget tält på en mycket bra plats.

Våra hedersgäster är Israels ambassadör Ilan Ben-Dov, Simon Wiesenthalcentret som inviger sin egen Jerusalemutställning i vårt tält, Annika Borg, Christina Toledano Åsbrink och givetvis vår ordförande Lars Adaktusson med fler.

Varmt välkomna till vårt tält!

Det började som vanligt med att Israel slog tillbaka

Under stora delar av natten till onsdagen, ända in på morgonen, besköts Israel med raketer från Gazaremsan. Totalt 45 stycken.

På min mobil har jag en app som larmar när larmet går i Israel, men ibland måste jag stänga av den eftersom beskjutningen från Gazaremsan helt enkelt är för intensiv. Fast det är förstås ett banalt problem i jämförelse med dem som drabbas av själva beskjutningen: I de israeliska samhällen som ligger nära gränsen har invånarna bara 15 sekunder på sig att söka skydd när raketlarmet går.

Svenska medier skrev inte ett ord om raketregnet. (Däremot släpptes en hel del andra nyhetstelegram under både natten och morgonen.)

Men såsmåningom kom ändå notisen från nyhetsbyrån TT: “Israel bombar nya mål i Gaza

Inte förrän israeliskt flyg hade besvarat beskjutningen genom att bomba Hamas-mål i Gaza blev alltså raketregnet värt att nämna. Och då genom att först ta upp Israels svarsangrepp – och därefter göra den inledande terrorbeskjutningen mot en miljon israeler till bisak. För effektens skull illustreras det hela med en spektakulär arkivbild från 2014.

Svensk nyhetsbevakning av den israelisk-palestinska konflikten följer ofta det här mönstret. Krisen trappas upp de gånger Israel har fräckheten att försvara sig. Som nyhetskonsument är det lätt att bli avtrubbad. Antagligen borde man känna tacksamhet över att den svenska opinionen inte är mer anti-israelisk än vad den är.

Anders Engström

Mahmoud, Wow – är detta ditt sanna jag?

Mahmoud, Wow – är detta ditt sanna jag?
Bästa hälsningar, Donald Trump

Så skrev president Trump på den avslöjande artikeln, och skickade den till Mahmoud Abbas i Ramallah!

Abbas svarade: Nej, sån är inte jag. Men i april höll han ytterligare ett antisemitiskt tal. Denna gång la han åtminstone delvis skulden för Förintelsen på judarna själva.

Episoden återges nu i the New Yorker (”Donald Trump’s New World Order” 18/6), och är ett av flera exempel på hur den amerikanske presidenten i hemlighet kontaktat Abbas för att ge denne en chans att förklara sig. Resultatet torde paradoxalt nog blivit en växande förståelse för Israels utsatta position.

Det är dags att även svenska politiker får upp ögonen för den palestinska ledningens antisemitism!

_ _ _
Artikeln som skickades till Abbas:
“Abbas proves to be nothing more than a two-faced anti-Semite”
https://nypost.com/…/abbas-proves-to-be-nothing-more…/

Episoden beskrivs här:
“Donald Trump’s New World Order”
https://www.newyorker.com/magazine/2018/06/18/donald-trumps-new-world-order

New Yorkers artikel i sammandrag:
“As Trump-Abbas ties soured, a bad phone line epitomized their broken connection”
https://www.timesofisrael.com/as-trump-abbas-ties-soured…/