Frågor och svar

Har det funnits några chanser till fred och/eller en palestinsk stat?

Det har funnits många möjligheter att lösa den israelisk-palestinska konflikten, och därmed på ett fredligt sätt etablera både en judisk och en arabisk stat i det gamla brittiska mandatet Palestina. Den israeliske utrikesministern Abba Eban sade 1973: ”The Arabs never miss an opportunity to miss an opportunity”. Nedan följer en lista i kronologisk ordning på tretton sådana missade möjligheter.

  1. Efter Första Världskriget föreslog Feisal, senare kung av Irak, till judiska ledare ett partnerskap för att skapa ett judiskt och ett arabiskt land i det brittiska mandatet. Detta förslag förkastades av alla andra arabiska ledare.
  2. År 1937 föreslog Peel-kommissionen en delning av området i en judisk och en arabisk stat. Enligt förslaget skulle den judiska staten endast omfatta cirka 14% av mandatområdets yta. Den arabiska sidan förkastade förslaget.
  3. År 1939 utfärdade britterna en vitbok som fastlade en plan att dela området. Vitboken strypte också den judiska invandringen till det brittiska mandatet. Förslaget avslogs av den arabiska sidan.
  4. År 1947 lade FN fram en delningsplan för det återstående brittiska mandatet (78% hade år 1922 getts till den arabiska Hashemitiska klanen som bildade landet Jordanien). Inom ramen för delningsplanen skulle det bildas en judisk och en arabisk stat. Detta ledde till resolution 181 i FN:s generalförsamling. Den judiska sidan godtog denna delningsplan. Den arabiska sidan (vilket inkluderade samtliga arabländer och de palestinska araberna) förkastade däremot förslaget och FN-resolutionen, och startade ett krig mot den nybildade staten Israel. Under kriget och dess efterspel flydde ca 815.000 judar från kringliggande arabiska länder för att sätta sig i säkerhet i Israel. Kriget slutade med att Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten ockuperade Gazaremsan, områden som enligt delningsplanen skulle ha utgjort den arabiska staten Palestina.
  5. Under tiden 1948-1967 kunde palestinierna krävt en egen stat från Jordanien och Egypten. Detta skedde dock inte utan de tvingades leva i flyktingläger. I Jordanien har de allra flesta palestinier givits jordanskt medborgarskap.
  6. Under tiden 1948-1967 vägrade de arabiska länderna och palestinierna att diskutera fred med Israel. Istället närde man förhoppningen att en dag utplåna den judiska staten.
  7. År 1967 bröt Egypten mot vapenstilleståndsavtalet med Israel vilket ledde till Sexdagarskriget. Resultatet av kriget blev att Israel fick kontroll över Västbanken, Gaza, Sinai och Golanhöjderna.
  8. Efter Sexdagarskriget ville Israel förhandla om fred men Arabstaterna träffades i Khartoum, Sudan för ett toppmöte (Khartoum Summit) där man kom överens om ”3 Nej” i förhållandet till Israel: Nej till fred med Israel, Nej till erkännande av Israel och Nej till förhandlingar med Israel.
  9. Israel och Egypten lyckades sluta fred år 1979. I den fredsplan man lade fram fanns ett långtgående förslag om palestinskt självstyre på Gaza och Västbanken. Ingen palestinsk företrädare nappade på denna möjlighet då målet fortfarande var ett totalt utplånande av staten Israel.
  10. Efter den första Intifadan 1987-1993 påbörjades Oslo-processen. Det var en fredsprocess mellan Israel och palestinierna, som företräddes av PLO. Den upprättade bl.a. självstyre för palestinierna på Gaza och på delar av Västbanken. I samband med att det palestinska ledarskapet lät utlösa den andra palestinska Intifadan (hösten 2000) bröt Oslo-processen samman.
  11. I december 2000 förkastade Yassir Arafat president Bill Clintons förslag till fortsatta förhandlingar om en slutgiltig fred med Israel. Clintons förslag var en ytterligare eftergift från den dåvarande israeliska premiärministern Ehud Baraks förslag. Palestinierna skulle i det här förslaget ha värdskap för platserna runt Tempelberget, ha östra Jerusalem som sin huvudstad samt styra över de muslimska och kristna områdena i Jerusalems gamla stadsdel. Barak hade accepterat Clintons förslag.
  12. Arabförbundets förslag 2012 om att erkänna Israel om samtliga områden utanför den s.k. Gröna linjen gavs upp, och alla flyktingar fick återvända. Förslaget uppfattades ej som seriöst av Israel.
  13. Efter den israeliska utrymningen av bosättningarna på Gaza-remsan hösten 2005 fanns det en möjlighet för palestinierna att ta tag i det palestinska samhället och skapa en relation av tillit mellan Gaza och Israel. Istället använde man suveräniteten till att öka antalet attacker mot israeliska civila i södra Israel.
  14. År 2008: Olmerts förslag. Israels premiärminister Ehud Olmert gav palestiniernas president Mahmoud Abbas ett erbjudande som innebar israeliskt tillbakadragande från 94% av Västbanken – med israelisk mark som kompensation (“land swaps“) för de större bosättningsblockens resterande 6%. Förslaget innebar också skapandet av en passage mellan Västbanken och Gaza, en delning av Jerusalem, och mottagandet av tusentals palestinska flyktingar. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice kallade budet “amazing“, men Abbas avstod från erbjudandet.
  15. År 2013 erbjöd även premiärminister Benjamin Netanyahu den Palestinska myndigheten ett liknande bud, men president Abbas var inte intresserad av annat än ett maximalistiskt fredsavtal, där i stort sett alla krav inklusive palestinska flyktingars återvändande – till Israel – skulle säkras.

Varför är Jerusalem Israels huvudstad?

Jerusalem har en central roll för det judiska folket, både nationellt och som den allra heligaste platsen. Ingen annan religion eller folkgrupp har en relation till Jerusalem som kommer i närheten av judarnas.

Jerusalem nämns 669 gånger i den hebreiska (d.v.s. judiska) Bibeln, som ungefär motsvarar det kristna Gamla testamentet. Som jämförelse nämns Jerusalem inte alls i Koranen.

I otaliga böner och psalmer, uttrycker judarna sin längtan att få återvända till Jerusalem och Israel. Som när den judiska Påskens (Pesach) sedermåltid avslutas med orden “Nästa år i Jerusalem”. Samma önskan avslutar även gudstjänsten vid judendomens heligaste högtid, Försoningsdagen (Yom Kippur).

Kung David gjorde Jerusalem till judarnas huvudstad på 1000-talet f.Kr. Jerusalem var det religiösa centret i landet. Där låg det första templet som kung Salomo byggde, och senare det andra templet som Herodes byggde.

Sedan dess har Jerusalem ständigt varit en central symbol i judiskt liv, sekulärt och religiöst, i diasporan såväl som i landet Israel.

Hur bildades den moderna judiska staten Israel?

Judarna, som både är ett folk och en religiös grupp, har sina rötter och sitt religiösa ursprung i de landområden som nu utgörs av Israel och Västbanken.

När FN 1947 beslutade att föreslå en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat, bekräftades både den historiska tradition och den statsbildning som sedan länge vuxit fram i området som nu utgörs av Israel, Västbanken och Gaza.

Genom världshistorien har de enda självständiga staterna i området varit judiska, och den judiska folkgruppen är den enda som varit ständigt närvarande i området under årtusendena.

Det moderna Israels självständighet bekräftades även av det krig (Självständighetskriget 1948-1949) som den nyfödda staten tvingades utkämpa efter att ha angripits av sex arabiska arméer.

Landets historia under antiken och framöver

Historiker menar att den judiska anknytningen till Israel sträcker sig tillbaka till 1700 f.Kr. Under tiden mellan 1000-talet och 600-talet f.Kr. hade judarna ett självständigt styre. Det gäller även under syriskt och romerskt styre till en viss grad. Befolkningen var till nästan uteslutande del judisk.

Efter det andra Templet i Jerusalem hade förstörts av romarna år 70 e.Kr. och de flesta judar tvingades i exil fanns det fortfarande en judisk majoritet i landet fram till ca 500 e.Kr.

Under årtusenden har olika stormakter styrt i landet (assyrierna, babylonierna, perserna, grekerna, romarna, olika arabiska härskare, turkarna). Judar fördrevs, men fortfarande levde stora grupper kvar. Många judar i exil har hela tiden sökt återvända och bosätta sig i landet. (se kapitel 3)

Före första världskriget var Palestina en del av det ottomanska imperiet, men under kriget erövrades landet av britterna. År 1917 meddelade Storbritanniens utrikesminister Lord Balfour i ett dokument – Balfourdeklarationen – att den brittiska regeringen avsåg att medverka till att återskapa ett judiskt hemland i Palestina. Balfourdeklarationens löfte om ett judiskt nationalhem ingick i uppdraget som Nationernas Förbund gav britterna 1922. Uppdraget, eller mandatet, var att förvalta området Palestina.

Världssamfundet accepterade på så sätt idén om ett judiskt hemland. Under andra världskriget stoppades judisk invandring till dåvarande mandatet Palestina trots det pågående folkmordet på judar i Europa. Britterna ströp 1939 judisk invandring till maximalt 15.000/år för att inte stöta sig med omkringliggande arabländer och de palestinska araberna. Arabisk invandring kunde under hela mandatperioden fortsätta ostört.

FN:s delningsförslag 1947

1947 föreslog FN en delning av Palestinamandatet, där en arabisk och en judisk stat skulle skapas. En kvalificerad majoritet av FN:s medlemmar röstade för förslaget och generalförsamlingen antog resolution 181(II). Judarna accepterade delningsförslaget men arabstaterna och de palestinska araberna gjorde det inte.

Före omröstningen hade FN:s UNSCOP gjort en noggrann utvärdering. I förslaget togs hänsyn till demografi, att hundratusentals judiska överlevande väntade på att få komma in och att ett fungerande judiskt samhälle redan fanns på plats. Omedelbart efter FN-beslutet attackerades judiska byar och städer av de palestinska arabernas irreguljära styrkor. Ett inbördeskrig påbörjades, där 2000 judar dödades.

Den 14 maj 1948 deklarerade David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, Israels självständighet och därmed uppstod staten Israel.

Självständighetskriget

Genast invaderades den nyblivna staten av sex arabarméer. Judarna skulle drivas i havet och någon judisk stat skulle inte få existera, oavsett storlek. Arabförbundets generalsekreterare, Abd al-Rahman Azzam, förklarade den 15 maj i en BBC-intervju: “Detta kommer att bli ett utrotningskrig och en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen.”

Azzams uttalanden besannades delvis, för efter kriget fanns inga judar kvar i de områden som arabländerna hade erövrat. Judarna hade antingen flytt, fördrivits eller dödats. Det gällde såväl östra Jerusalem (där de varit i majoritet sedan 1850-talet, och största folkgruppen sedan 1800-talets början), som Gaza och Västbanken.

Självständighetskriget varade t.o.m. januari 1949 och arabstaterna lyckades inte att förinta den judiska staten. Detta är remarkabelt med tanke på att Israel försvarades av bönder och stadsfolk varav en stor del just hade överlevt Förintelsen, och inte av en professionell armé.

Många länder i Mellanöstern, t.ex. Irak, Libanon, Syrien och Jordanien, bildades vid tiden för eller strax efter andra världskriget – ofta efter att ha ingått i liknande mandat. Flertalet av världens stater har tillkommit efter Israels självständighetsförklaring 1948.

Förföljelse och rätt till självbestämmande

Israels pånyttfödelse har även att göra med den förföljelse judar har utsatts för i exil under över 2000 år, inte bara i Europa utan även som förföljda minoriteter i andra delar av världen, såsom i arabvärlden.

Folkrätten ger världens folkgrupper rätt till självbestämmande. För det judiska folket uppfylls denna rättighet genom just Israel. Detta är folkrättsexperter med så vitt skilda synsätt som Ove Bring och Göran Lysén eniga om. Att Israel är judiskt är inte konstigare än att det finns 23 stater som kallar sig arabiska – det gäller även den Palestinska myndigheten.

Israel byggdes upp långt före Förintelsen och FN:s beslut

Israel bildades också genom det judiska samhälle – yishuv på hebreiska – som växte fram i Palestina. När staten formellt utropades 1948 fanns redan en statsliknande organisation, där Jewish Agency fungerade som en slags provisorisk regering.

Det judiska civila samhället var väl utvecklat. Det fanns redan då israeliska fackförbund, en filharmonisk orkester, ett framstående universitet (Hebreiska Universitetet) och en landsomfattande fotbollsturnering långt innan Israel utropades.