Artiklar

Till alla våra medinvånare i Storbritannien (av: the Jewish Chronicle)

Till alla våra medinvånare i Storbritannien [inför valet]

Den här ledaren – och tidningens förstasida – vänder sig denna gång inte till vår vanliga läsekrets, utan till dem som normalt inte skulle läsa the Jewish Chronicle. Vi vänder oss med andra ord till icke-judar.

De allra flesta brittiska judar anser att Jeremy Corbin är en antisemit. I den alla senaste mätningen, förra månaden, var siffran 87 procent.

Det kan vara svårt att sätta sig in i hur en annan person eller annan grupp har det. Men vi tror att det är viktigt – och brådskande – att du gör det. Nästan hälften (47%) av Storbritanniens judar uppgav i samma undersökning att de skulle ”allvarligt överväga” att emigrera om Corbyn vinner valet den 12 december. Detta kanske kan ge en indikation på hur det känns att vara brittisk jude i en tid då den politiska oppositionen leds av en man som allmänt anses vara en antisemit.

Det finns rasism på alla sidor av politiken och den måste uppmärksammas varhelst den dyker upp. Historien har tvingat vårt samfund att snabbt kunna identifiera extremism – och Jeremy Corbyns val till partiledare för Labour 2015 var ett sådant exempel.

Genom hela sin karriär har han allierat sig med, och stöttat, antisemiter som Paul Eisen, Stephen Sizer och Raed Salah. Han har beskrivit organisationer som Hamas, vars stadgar uppmanar till utplånade av världens alla judar, som sina ”vänner”. Han har lagt en krans för att hedra terrorister som mördat judar. Han har förolämpat ”sionister” – antisemiters kodord när de i själva verket avser judar, eftersom de då tror att de kan komma undan – genom att påstå att de skulle sakna förmåga att förstå ”engelsk ironi”.

Det fanns en del som hoppades att han kunde förändras efter att han väl blivit val. Istället blev det tvärtom. Jeremy Corbyn, och Labours övriga ledarskap, har varit närmast totalt passiva inför partiets antisemiter. Dessa har därmed stärkts samtidigt som andra uppmuntrats.

Faktum är att Corbyn och hans allierade aktivt förhindrat att sätta in åtgärder mot rasisterna.

I stället för att lyssna och lära av de etablerade judiska organisationerna, som Board of Deputies och Jewish Leadership Council, har Corbyn mött dem och deras rekommendationer med förakt, för att i stället vända sig till perifera organisationer som upprättats endast i syfte att förneka antisemitismen inom Labour.

Är det så konstigt att judar oroar sig för en framtid där Corbyn skulle vara premiärminister?

Men ändå, trots allt detta, ser vi samtidigt hur det pågår en valrörelse där antisemitismen hos Corbyn och Labour endast nämns i förbifarten. Brexit, åtstramningarna, utbildningsväsendet, sjukvården och en mängd andra frågor är förstås mycket viktiga. Men hur kan rasismen hos en partiledare – och den allvarliga rädsla detta injagar hos en etnisk minoritet – inte utgöra en av de allra mest grundläggande frågorna?

Därför vill vi ha din uppmärksamhet. Om denne man skulle väljas till vår nästa premiärminister är budskapet tydligt: vår bestörtning över att han ges inflytande över brittisk politik, och vår rädsla inför vart det kan leda, är irrelevant.

Vi måste då dra slutsatsen att den rädslan och förfäran inte räknas.

Men vi tror att du bryr dig.

Vi tror att den överväldigande majoriteten av alla britter avskyr rasism. Vi ber dig bara att du agerar i enlighet med detta när du lägger din röst.

the Jewish Chronicle
The Jewish Chronicle (The JC) is a London-based Jewish weekly newspaper. Founded in 1841, it is the oldest continuously published Jewish newspaper in the world.

Ledare publicerad i the Jewish Chronicle 8 november 2019 (på tidningens förstasida!)
https://www.thejc.com/comment/leaders/to-all-our-fellow-british-citizens-1.491812

Iran håller EU gisslan i spelet om atomprogrammet (av: Matthew Karnitschnig, Politico)

Europeiska ledare låter ibland mer kritiska mot Trump än mot Teheran. För EU tycks det vara som att välja mellan pest eller kolera: den amerikanske presidenten Donald Trump eller Iran.

När Teheran nu kommer allt närmare utveckling av kärnvapen ökar även pressen på den europeiska unionen att välja sida i den konflikt man gjort allt för att hålla sig borta från.

Efter att USA i maj förra året drog sig ur 2015 års atomenergiavtal med Iran, så har Europa ansträngt sig till det allra yttersta för att bibehålla avtalet.

Trumps republikanska parti motsatte sig redan från början avtalet, känt som Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA). Presidenten har själv hävdat att avtalet på lång sikt inte förhindrar Iran från att skaffa kärnvapen.

Men för EU:s del utgjorde JCPOA en diplomatisk milstolpe – en prestation som unionens ledare trodde bekräftade EU:s förmåga att samarbeta inom utrikespolitiken.

Efter att Washington återinförde sanktioner mot Teheran, så uppmuntrade EU å sin sida de egna företagen att fortsätta handla med landet, och försökte även upprätta ett nytt internationellt betalningssystem för att kringgå amerikansk lagstiftning.

I flera månader försökte europeiska ledare att skyla över problemen genom att med jämna mellanrum göra uttalanden om att man stod fast vid det allt mer skakiga avtalet.

Men en serie av iranska brott mot JCPOA – inklusive otillåtet hög anrikning av uran – tvingar nu de europeiska ledarna att ompröva sin strategi.

Tyskland, Frankrike och Storbritannien har skrivit under avtalet och hör till de viktigaste enskilda aktörerna utöver EU. Centralt placerade källor hävdar att det enda gruppen kan enas om är att något måste göras. Frågan är vad.

Avtalet gör det möjligt för EU att aktivera en klausul om tvistlösning, en process som skulle kunna leda till att unionen i likhet med USA återinför sanktioner.

Ändå tycks Europa vara mer rädda för ett sådant resultat än vad Teheran är. Sedan den iranske presidenten Hassan Rouhani i juli deklarerade att hans land kommer att anrika uran ”till vilken nivå vi än behöver” har reaktionerna från europeiskt håll präglats av kraftfull retorik utan uppföljande åtgärder.

Som när FN:s atomenergiorgan (IAEA) nyligen rapporterade att Iran anrikade uran i en tidigare hemlig underjordisk anläggning, som västliga underrättelsekällor anser byggdes för framställande av kärnvapen, släppte de europeiska utrikesministrarna ett uttalande om att de var ’oerhört bekymrade’.

Sen gjorde de inget mer.

En del bedömare menar att det redan blivit för sent för Europa att agera.

’Utvecklingen har nu eskalerat till den grad att vi passerat den punkt där européerna kan agera effektivt. Europa skulle ha agerat för länge sedan’ sa Sascha Lohmann, analytiker vid German Institute for International and Security Affairs (SWP), en ledande europeisk tankesmedja inom internationella relationer som bl.a. förser den tyska regeringen med underlag.

Med andra ord: eftersom EU svarat undfallande på tidigare iranska avtalsöverträdelser och andra provokationer – som Irans misstänkta angrepp mot internationell trafik av oljetankers i Persiska viken, och bombningar av ett raffinaderi i Saudiarabien – har Europa förlorat den diplomatiska hävstång man kanske haft.

Ett år efter att USA inledde sin ”Maximum pressure”-kampanj” med förnyade sanktioner har det stått klart – särskilt för det iranska ledarskapet – att Europa saknar möjlighet att dämpa effekterna, och därmed har litet att erbjuda.

Det kanske tydligaste beviset är att Europas största företag ignorerat råden från de egna regeringarna för att i stället följa det amerikanska sanktionsprogrammet. Ett tyst erkännande av den amerikanska dominansen.

Ett annat tecken på Europas minskande inflytande kom i samband med FN:s årliga toppmöte för världsledare i september. Den franske presidenten Emmanuel Macron hade låtit installera en säker telefonförbindelse från den iranske presidentens hotellrum för att denne skulle kunna ringa till Trump därifrån. President Rouhani hade tidigare låtit förstå att han var intresserad av ett sådant samtal, men när det väl blev dags vägrade Rouhani i sista minuten, och förödmjukade därmed den franske ledaren som ägnat flera veckor åt att försöka sammanföra de båda sidorna.

Nu har EU:s roll som åskådare bekräftats än en gång.

Tusentals iranier har tagit sig ut på gatorna över hela landet medan tystnaden från de europeiska huvudstäderna varit öronbedövande.

Medan USA:s utrikesminister Mike Pompeo och andra amerikanska företrädare uttalat sitt stöd för de folkliga protesterna har europeiska politiker valt att tiga.

EU-kommissionen gjorde ett uttalande [18 november] som beklagade ’åsidosättandet av grundläggande friheter’ i Belarus, men förblev tyst beträffande Iran – trots att Amnesty International och andra grupper rapporterat om hur de iranska myndigheterna dödat dussintals demonstranter.

Men så har ju Europa också haft en lång tradition av att titta bort när den iranska regimen kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Varken regimens offentliga avrättningar av homosexuella eller andra övergrepp på hemmaplan, eller dess stöd till terrororganisationer i utlandet har fått Europa att stänga dörren.

Faktum är att framträdande europeiska tjänstemän – som EU:s ’utrikesminister’ Federica Mogherini – ibland låter mer kritiska mot Trumps administration än mot Irans brutala regim.

Detta beror delvis på ekonomin. Ledande europeiska aktörer, särskilt Frankrike och Tyskland, har länge sett det oljerika Iran med sina 80 miljoner invånare som en attraktiv handelspartner med outnyttjad potential.

Europeiska diplomater säger off the record att de klamrar sig fast vid atomavtalet av rädsla för att dess kollaps och förnyade sanktioner bara skulle provocera Iran ytterligare.

Trumpeffekten

Ett annat skäl till EU:s undfallenhet kan helt enkelt vara att man inte vill erkänna att Trump – en man många europeiska politiker haft svårt att dölja sin ovilja mot – skulle haft mer rätt om Iran man trodde.

Europeiska företrädare har länge påstått att Trump-administrationens strategi med ökat sanktionstryck skulle riskera att stärka det inhemska stödet för den islamiska regimen, att iranier skulle sluta upp kring sina ledare mot ’den stora Satan’, som USA kallas i iransk propaganda.

Den senaste vågen av iranska protester, där hundratals demonstranter dödats, och varit så stark att Irans ledare stängt av medborgarnas tillgång till Internet, tycks peka i en annan riktning.

Protestvågens utlösande faktor var regimens beslut att sluta subventionera bränsle. Det är svårt att hävda att de amerikanska sanktionerna som satt enormt tryck på Irans ekonomi inte skulle varit en bidragande faktor.

– I Iran leder den ekonomiska krisen till en bredare diskussion om politik, sa Bahnam Ben Taleblu, analytiker vid den USA-baserade tankesmedjan för utrikespolitik, Foundation for the Defence of Democracies.

– Detta motbevisar teorin om att utländskt tryck skulle leda till nationell enighet.

En anledning till européernas avvaktande hållning är att de hoppats på att nästa års presidentval i USA och 2021 års val i Iran kan förbättra läget.

Om man kan dra några slutsatser av den senaste tidens händelseutveckling har tiden redan runnit ut.

Matthew Karnitschnig

Publicerad i Politico Europe 21 november 2019
https://www.politico.eu/article/iran-europe-relationship-nuclear-weapons-protests/

Om skribenten:
https://www.politico.eu/author/matthew-karnitschnig/

– – –
Den 1 december meddelades att Sverige nu är ett av de nio EU-länder som anslutit sig till INSTEX, betalningssystemet som skapats för att kringgå de amerikanska sanktionerna mot Iran. /Red anm.

En definition av antisemitism (IHRA)

Statsminister Stefan Löfven har vid flera tillfällen sagt att han, regeringen och Sverige ställt sig bakom den arbetsdefinition av antisemitism som den internationella alliansen till minne av Förintelsen (IHRA) antog för ett par år sedan. Europaparlamentet har redan antagit definitionen och rekommenderar medlemsländerna att också omfatta den.

IHRA:s grundades på initiativ av Stefan Löfvens företrädare Göran Persson.

Nedanstående text är hämtad från IHRA:s hemsida.
– – –

IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Den internationella alliansen till minne av förintelsen (IHRA) förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000.

Den 26 maj 2016 antog de 31 medlemsstaterna i IHRA en arbetsdefinition av antisemitism som inte är rättsligt bindande:

”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.”

Följande exempel kan tjäna som illustrationer för att vägleda IHRA i dess arbete:

Yttringar av antisemitism kan bland annat riktas mot staten Israel, som uppfattas som ett judiskt samhälle. Sådan kritik mot Israel som går att jämföra med kritik som förs fram mot vilket annat land som helst kan däremot inte betraktas som antisemitisk. Antisemitism uttrycks ofta i form av påståenden om att judar konspirerar för att skada mänskligheten, och dessa påståenden utnyttjas ofta för att ge judar skulden för att något går fel. Sådana påståenden förekommer i tal, skrift, visuell form och som handlingar, och utnyttjar lömska stereotypier och negativa karaktärsdrag.

Aktuella exempel på antisemitism i det offentliga livet, medier, skolor, på arbetsplatser och inom det religiösa området kan innehålla, men är med hänsyn till det övergripande sammanhanget inte begränsade till följande:

  • Uppmana till, bistå eller motivera att judar dödas eller skadas i en radikal ideologis eller en extremistisk religions namn.
  • Framföra lögnaktiga, förnedrande, komprometterande eller stereotypa påståenden om judar i sig eller om judarnas kollektiva makt, såsom i synnerhet, men inte uteslutande, myten om en världsomfattande judisk sammansvärjning eller om judar som kontrollerar medierna, ekonomin, offentliga myndigheter eller andra samhällsinstitutioner.
  • Anklaga judarna som folk för att vara ansvariga för verkliga eller förmodade missgärningar som begåtts av en enda judisk person eller grupp, eller till och med för handlingar som begåtts av icke-judiska personer.
  • Förneka Nazitysklands, dess anhängares och medbrottslingars folkmord på judarna (förintelsen) som faktum, liksom dess omfattning och mekanismer (exempelvis gaskammare) under andra världskriget.
  • Anklaga judarna som folk eller Israel som stat för själva förintelsen eller för att överdriva den.
  • Anklaga judiska medborgare för att vara mer lojala mot Israel eller judarnas påstådda prioriteringar överallt i världen än mot sina egna nationers intressen.
  • Neka det judiska folket dess självbestämmanderätt, till exempel genom att hävda att staten Israels existens är ett rasistiskt företag.
  • Tillämpa dubbla standarder genom att avkräva Israel ett beteende som inte kan förväntas eller krävas av någon annan demokratisk nation.
  • Använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden att judar dödade Jesus eller begår ritualmord) såsom kännetecknande för Israel eller israeler.
  • Jämföra Israels nuvarande politik med nazisternas.
  • Hålla judar kollektivt ansvariga för staten Israels åtgärder.

Antisemitiska handlingar är kriminella när de definieras så i lagstiftningen (exempelvis förnekande av förintelsen eller spridning av antisemitiskt material i vissa länder).

Kriminella handlingar är antisemitiska när målen för attacker, oavsett om de är personer eller egendom, såsom byggnader, skolor, gudstjänstlokaler och kyrkogårdar, väljs eftersom de är, eller uppfattas vara, judiska eller förknippade med judar.

Antisemitisk diskriminering innebär att man nekar judar tillgång till möjligheter eller tjänster som är tillgängliga för andra. Sådan diskriminering är olaglig i många länder.

Den internationella alliansen till minne av förintelsen (IHRA)

Publicerat på IHRA:s hemsida
https://www.holocaustremembrance.com/sv/node/196

Nej, det var inte Israel som bröt vapenvilan (av: Anders Engström)

Tidigt på torsdagsmorgonen (14/11) inleddes en vapenvila mellan Israel och Palestinska Islamiska Jihad. Därför var det oväntat att Red Alert, en app på min mobil, vid flera tillfällen under dagen larmade för inkommande raketbeskjutning från Gazaremsan.

Nåväl, det är inte helt ovanligt att interna oenigheter och annat gör att det kommer efterslängar i de här sammanhangen. Den här gången valde Israel att slå tillbaka genom att angripa terrormål i södra Gazaremsan.Desto mer förvånad blev jag av nyhetsbyrån TT:s telegram, som under rubriken ”Ny israelisk lufträd mot Gaza” påstår att det var Israel som ”bröt det mindre än ett dygn gamla eldupphör som gällt i Gaza.”Jag tittar snabbt i israeliska medier, och där är förstås förloppet glasklart – redan i rubrikerna:

IDF launches fresh strikes in Gaza in response to rocket attacks
https://www.timesofisrael.com/idf-launches-fresh-strikes-in-gaza-in-response-to-rocket-attacks/

IDF strikes PIJ targets overnight following ceasefire breach
https://www.jpost.com/Breaking-News/Sirens-heard-in-Nahal-Oz-Tushia-Alumim-Kfar-Maimon-607874

Israel Strikes Islamic Jihad Positions Following Rockets Launched From Gaza After Cease-fire
https://www.haaretz.com/israel-news/islamic-jihad-israel-gaza-rockets-ceasefire-tel-aviv-hamas-syria-1.8122258

I sitt felaktiga telegram hänvisar TT till kollegorna Reuters och AFP. Kan de verkligen ha haft så fel? Jag tittar på deras underlag, men även där är förloppet riktigt:

Occasional rocket fire from Gaza and a retaliatory Israeli air strike broke the calm, but the ceasefire largely held.
https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians-violence/tenuous-calm-in-gaza-as-islamic-jihad-says-truce-reached-with-israel-idUSKBN1XO029

Five rockets were fired at Israel from Gaza after the ceasefire came into effect and air defences intercepted two of them /…/
https://www.afp.com/en/news/3954/ceasefire-takes-hold-after-deadly-israel-gaza-violence-doc-1m837i34

Avslutningsvis googlar jag nu på TT:s felaktiga utpekande av Israel och konstaterar att nyhetstelegrammet redan drabbat svenska tidningsläsare över hela Sverige – från Ystad Allehanda (YA) i söder till Norrländska Socialdemokraten (NSD) i norr. Och förstås rikstäckande tidningar som Aftonbladet och SvD.

Det rör sig om en enda mening, men den gör förstås hela skillnaden. Och när hela nyheten består av endast fem meningar framstår skuldbeläggningen desto tydligare.

Hur svårt kan det vara att få fram fem korrekta meningar i rad om den israelisk-palestinska konflikten? Och hur kommer det sig att det nästan alltid är Israel som har ”otur” i svensk nyhetsförmedling?

Anders Engström

Varför tiger Sverige när raketerna slår ner i israelernas vardag? (av: Anosh Ghasri)

Hur gick bussresan, cykelturen eller promenaden till skolan, eller jobbet, för dig och dina barn idag och igår? Det var förmodligen lite grått, kanske regnigt och sannolikt lite kallt. Men ni kom fram. Du kunde lämna dina barn på förskolan/skolan, bege dig till jobbet och sen hämta dem.

Det har, enligt samstämmiga uppgifter, avfyras 350 raketer från Gaza mot civila mål, som skolor, bussar och hus i Israel sen igår.

Det är, något grovt räknat, i snitt 14 raketer i timmen med målet att ödelägga hem, förskolor, infrastruktur, och inte minst att släcka så många liv som möjligt i Israel. På andra sidan, där raketerna slår ner, där barnen vanligtvis går i skolan och föräldrarna till jobbet på morgonen, finns världens enda judiska stat. Men det är också en stat där dess muslimska och kristna medborgare känner sig trygga (i många fall tryggare än i andra länder), något som inte bekommer Islamiska Jihad på Gaza.

Det är i snitt 14 raketer i timmen som avfyras mot olika platser i ett land som sett till ytan är ungefär lika stor som Småland. Avståndet från platsen där raketerna avfyras till målen är ungefär som avståndet mellan Kalmar och Växjö – eller som avståndet mellan Hagfors och Karlstad, eller Västerås och Stockholm för att ta andra exempel utanför Småland. Det är på den ytan som attackerna nu äger rum. Det är på den ytan som Israel måste försvara alla sina medborgare – oavsett tro och bakgrund.

Det är lite de här detaljerna som gemene man vanligtvis, men också nu, glömmer. Indignationen brukar vanligtvis vara öronbedövande när en större konflikt uppstår i den regionen, men nu, och ännu en gång, verkar inte ens något engagemang värt namnet kunna uppbådas. Vad hände med den sedvanliga ilskan? Vad hände med de sedvanliga ropen på solidaritet och rättvisa? Vadan denna tystnad?

Anosh Ghasri

Publicerat på Anosh Ghasris facebooksida 13 november 2019
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10159178489434251

Kyrkan och Israel (av: Bengt-Ove Andersson)

För att förstå kyrkans inställning till Israel måste man tveklöst gå tillbaka ända till kristendomens första århundraden. Efter att de judekristna till en början setts som en ny gren av judendomen skedde en brytning vid början av det andra århundradet. Tongivande kyrkofäder som Augustinus och Johannes av Korset formulerade tesen om judarna som Gudsmördare, och gjorde det till en Gudi välbehaglig gärning för kristna att förfölja judar. Även ersättningsteologin hade sin början där, den lära enligt vilken Guds förbund med det israeliska folket hade brutits i och med att de inte som nation tog emot Jesus Kristus som sin messias. Man lärde att de nu var förkastade av Gud, och att alla löften till Israel nu övergick på kyrkan: ”det nya Israel”.

Dessa läror har tyvärr i hög grad präglat kyrkans inställning till det judiska folket genom hela kyrkohistorien och varit en ursäkt för antisemitism, pogromer och massmord på judar. Även Martin Luther skrev en bok, ”Om judarna och deras lögner”, och det må vara till hans eviga skam att Hermann Göring citerade Luther till sitt försvar när han stod inför rätta i Nürnberg. Och när två av påven utsända försiktigt kritiserade Hitler på 30-talet för hans tvångslagar för judar, lär han ha yttrat: ”Jag fullföljer ju bara vad ni har gjort i snart 2 000 år.” Dock vore det fel att måla bilden enbart svart. Det fanns många kloka kristna, såväl enskilda som präster och biskopar, som förstod att antisemitism är något ont och som talade mot detta.

En annan sak som utgjorde en svår stötesten och skiljemur mellan de två religionerna var de tvångsomvändelser av judar som ägde rum under medeltiden.

Om man kan säga att det skedde en objektifiering av judarna som Gudsfiender under många hundra år, så skedde en förändring på 1800-talet i vissa läger, även om det också här rörde sig om en objektifiering. Det var framför allt i England, där många kristna – inte få i hög ställning – nu läste Bibelns profetior om det judiska folkets återvändande till Löfteslandet, Israel, och såg det som en from gärning att bereda marken för detta, och det Ottomanska riket som länge befunnit sig i förfall visade ju föga intresse för det steniga och försummade område som en gång hade varit Israel.

Det var alltså det kristna England som på flera sätt beredde vägen för ett återvändande av det judiska folket till deras urgamla hemland. När Turkiet besegrats under första världskriget och britterna hade kontroll över stora delar av Mellanöstern, låg vägen plötsligt fri, och Balfourdeklarationen 1917 blev löftet om att bistå vid skapandet av ”ett judiskt nationalhem” i deras gamla hemland. Det löftet höll man dessvärre inte av politiska och ekonomiska skäl (läs: olja).

När staten Israel var ett faktum 1948 sågs detta av många kristna som profetiskt, särskilt bland de nyare kyrkor och väckelserörelser som vuxit fram de föregående 100 åren. Samtidigt hade Förintelsens fasor blivit uppenbara för hela världen, och den antisemitism som funnits kvar som en underström i flera gamla kyrkor var plötsligt inte salongsfähig längre.

Jag menar att vid den här tiden började ske en uppdelning bland de kristna:

A: De som såg kristenhetens skuld mot det judiska folket och som nu stödde kvarlevans rätt att återvända till sitt gamla land. De såg judarna som sina andliga storebröder och ville nu verka för att bryta ner den skiljemur som byggts upp under nästan 2 000 år. Och när Israel utsätts för orättvisa anklagelser känner de sig manade att stå upp till deras försvar.

B: De som huvudsakligen objektifierade judarna som en del i en profetisk uppfyllelse och nu stödde judarna och Israel, inte främst för att de bar kärlek till dem i hjärtat utan för att Bibeln uppmanar till att välsigna dem.

C: De hos vilka den gamla kristna antisemitismen och ersättningsteologin aldrig har rotats ut. De kan visserligen tala med darr i rösten om judarna och Förintelsen men kniper ihop läpparna och får något hårt i blicken när Israel kommer på tal. För dessa har Israel helt enkelt tagit judarnas plats som den föraktade. Dessa återfinns ofta till vänster på den politiska skalan.

Detta är givetvis en grov uppdelning, med tanke på textutrymmet, och bland de i grupp A finns också många som visserligen har stor respekt för de bibliska utsagorna om Israel, men för vilka detta inte är huvudmotivet.

I Sverige har frikyrkorna historiskt tillhört grupp A och B. På senare år har dock främst ledningarna för de äldre frikyrkorna, Missionsförbundet, Metodistsamfundet och Baptistsamfundet, gjort en ganska skarp kursändring, även om huvuddelen av de vanliga medlemmarna inte är medvetna om detta. Man har anordnat studiecirklar som varit mycket vinklade mot Israel och syftat till att förneka den judiska statens legitimitet. På 80- och 90-talet var dåvarande Frikyrkliga Studieförbundets kontor i Jerusalem känt i folkmun som ”PLO-ambassaden”. Det frikyrkliga hjälporganet Diakonia har med hjälp av SIDA-pengar och även gåvomedel (förmodligen av givarna ämnade för verkligt behövande) anordnat välregisserade propagandaresor för svenska riksdagspolitiker, som rikligt fått sig till den palestinska historieskrivningen men när det kommit till att träffa israeler för balansens skull, har dessa nästan undantagslöst själva varit vänsterradikala och starkt kritiska till staten Israel. Man har också för biståndspengar utbildat ”följeslagare”, som påstås verka för fred och samförstånd mellan judar och palestinier, men vars egentliga uppgift är att uppträda provokativt mot israeliska soldater och förhoppningsvis lyckas få något att göra nyheter på.

Svenska kyrkan, som var statskyrka i nästan 500 år, har länge varit politiserad, men paradoxalt nog har denna politisering skärpts ytterligare sedan kyrkan och staten skildes åt år 2000. När den gamla 68:an K-G Hammar tillträdde som ärkebiskop vred han kyrkan ännu mer markerat åt vänster, och huvuddelen av biskoparna ville inte vara sämre. Hammar var pådrivande för den famösa ”HOPP-kampanj” för drygt tio år sedan som var ett slags generalrepetition för uttalad Israel-bojkott, och i uppropet för detta hade han sällskap av Diakonias direktor. Att kristna i Europa överhuvudtaget vill låna sig till att bojkotta den judiska staten visar på en bottenlös historielöshet och naivitet. Om det inte är okunskap och naivitet som ligger bakom är det desto värre. ”Kauft nicht bei Juden!” borde kännas bekant.

Nuvarande ärkebiskop Jacklén har väl mest gjort sig känd för att som kyrkans högsta representant valt att inte stå upp för förföljda trossyskon runtom i världen till förmån för goda relationer med muslimerna, även om dessa saker inte borde utesluta varandra. När det gäller synen på Israel har heller ingen förändring till det bättre skett. Det må vara ett mått på hur illa det är ställt i gamla Svenska kyrkan, att det under ett par års tid har sålts särskilda julkrubbor som avbildar Betlehem som en åter ockuperad och instängd stad – då av romarna, nu av israelerna. Den stenhårda romerska ockupationsregimen jämställs med den nuvarande judiska staten. Just den judiska stat som blivit en tillflykt inte bara för judar utan också för förföljda kristna från omkringliggande länder. Man har liksom ingen skam i kroppen.

Sedan finns det förstås många rättsinniga präster som inte är ”med på tåget”, och några står rakryggat upp emot sin egen ledning, ungefär som en viss jude gjorde mot det korrupta prästerskapet för 2 000 år sedan. En sådan är Annika Borg. Men hon kommer aldrig att bli nominerad som biskop, och det vet hon säkert om, liksom de andra präster som protesterat mot den politisering som präglar Svenska kyrkan. Man kan helt klart säga att för den vars åsikt i Mellanösternfrågan skiljer sig från den ovanifrån dikterade, är karriärvägen stängd. Och det vet alla om.

Man kan lite förenklat säga att samtidigt som det finns en fåra av kristna som arbetar för att riva ner den gamla skiljemuren mellan judar och kristna, finns det en annan fåra som gör allt för att inte bara behålla skiljemuren, utan göra den ännu högre.

Det är därför högeligen befogat när Israels ambassadör tar bladet från munnen angående Diakonias hyckleri. Diakonia å sin sida spelar naturligtvis den sårade oskulden och fortsätter att med biståndspengar försöka undergräva den judiska statens legitimitet och att försvåra, inte underlätta, en försoningsprocess. De kommer säkert inte att ändra sig, men det är ändå viktigt att gång på gång lyfta fram det pågående hyckleriet, så att enligt principen om droppen som urholkar stenen, möjligen en kommande svensk regering sätter stopp för att skattepengar används till propaganda, och ser till att de istället används till det de är ämnade till.

Bengt-Ove Andersson

När en gummikula är mer än tio raketer (av: Anders Engström)

Å ena sidan har vi en händelse från 2018 då en israelisk gränspolis sköt en gummikula i ryggen på en palestinier. Den gränspolis som avlossat skottet greps (tillsammans med fyra av hennes kollegor) av israelisk polis och avskedades efter en rättslig prövning.

När nu även Israels justitiedepartement inlett en granskning av det avlossade skottet, passar nyhetsbyrån TT på att uppmärksamma fallet: “Palestinier sköts i ryggen av polis” (2019-11-04). TT låter förstås palestinska PLO avrunda telegrammet med sitt utfall om israeliskt “blint hat och sionistisk rasism”.

Å andra sidan har vi en aktuell händelse från denna helg då palestinska terrorister på Gazaremsan avlossar tio raketer mot israelisk civilbefolkning i städer inne i Israel.

TT:s reaktion på helgens raketangrepp? Total tystnad. Inte ett ord.

Den israeliska gränspolisen gjorde fel. Hon dömdes och stängdes av. Systemet tycks ha fungerat. Om händelsen har något att berätta för oss som följt hela förloppet så är det ju egentligen att Israel är en rättsstat. Ett föredöme för Mellanöstern.

Den svenska nyhetsvärderingen är inte lika lättolkad.

Helgens raketbeskjutning erbjöd ett antal dramatiska berättelser att haka upp nyhetsbevakningen på. Tiotusentals israeler som plötsligt tvingas lämna sina hem för att söka skydd, bostadshus träffas, någon berättar om hur en raket slår ner bakom dem innan de hunnit fram till ett skyddsrum, bilder visar hur fastigheter och annan egendom förstörts av splitter, en kvinna skadar sig i foten på flykt undan terrorn, en traumatiserad femårig flicka som heter Tahel blir ofrivillig rikskändis, och så vidare.

Ändå tiger våra medier om raketbeskjutningen. Några dagar senare skickar TT i stället ut ett telegram om en gummikula som avlossades förra året. Varför denna obalans? Hur kan en israelisk gummikula värderas högre än tio palestinska raketer? Och hur kan det få fortsätta så här?

Anders Engström

_ _ _

Skärmdumpen är hämtad ur en film som släpptes av IDF under fredagskvällen
“RAW FOOTAGE: The moment the Iron Dome Aerial Defense System intercepted 7 rockets fired from #Gaza at #Israel.” (2019-11-01)
https://twitter.com/IDF/status/1190351784876883973

Flamingor i det Heliga Landet (av: Bill Slott)

Om de underbara och extravaganta fåglar som valt att avbryta sin flytt för att i stället hänga utanför Eilat.

Varje höst tar Israel emot miljoner fåglar som rör sig från Eurasien till Afrika. Det märks inte minst vid mitt hem i Aravadalen, söder om Döda havet. Och vi står förstås även som värd till våren, när fåglarna flyger tillbaka igen, under vad som är den största massflytten av fåglar på hela den östra hemisfären.

En grupp fåglar, ett drygt tusental flamingor, har valt att sluta riskera sina liv och ödsla såväl tid och energi, för att i stället bosätta sig permanent på avdunstningsdammarna i ett naturreservat, strax norr om Eilat. Dammarna byggdes en gång för att producera salt från tillfört havsvatten, men idag har de istället blivit hem för en mängd olika fåglar som kan äta de små kräftdjur som kommer in med havsvattnet. Här uppträder många varianter av vattenfåglar, men showens stjärna är flamingon. Fågeln är är inte riktigt så rosa som jag minns den från min barndom, men utgör ändå en häpnadsväckande kontrast mot den färglösa öken som omger oss. Poolerna ligger vid gränsen, så ibland kan man vinka till de jordanska fågelskådare som njuter av skådespelet från andra sidan, med de fantastiska röda Edombergen som bakgrund.

En gång i tiden var det här en hemlighet som bara lokala reseguider kände till, och för att komma hit måste man måste fortfarande köra förbi många skyltar med texten ”Tillträde förbjudet”. För bara några år sedan byggde Keren Kajemet en solskyddad liten obeservationsplats med bänkar och informationstexter. Och fortfarande känner besökaren att den upptäckt något speciellt, något underbart och oväntat: Flamingor i Israel.

Men det är egentligen inte så oväntat eller orimligt som man skulle kunna tro. Geografiskt befinner sig Israel liksom mitt-i-prick, då man utgör den enda landmassa som förbinder Europa och Asien med Afrika. Redan innan ens skriftspråket uppfunnits, förflyttade sig växter, djur och människor över denna landbrygga för att ta sig från den ena kontinenten till den andra. Här tog sig Homo Erectus långsamt ut från Afrika för 100.000 år sedan. Under historiens gång har kungar och bönder vandrat här på jakt efter strid, handel och grönare betesmarker. Därav rikedomen och variationen av arkeologiska skatter, historiska berättelser, och arkitektonisk mångfald. Det är ingen slump att detta landområde, där idéer rörde sig tillsammans med nationer, var födelseplats för såväl monoteismen som alfabetet.

Och nu har vi flamingor. Dessa färgglada världsresenärer som valt att slå sig ner för gott i vad som tidigare bara var en rastplats. Långbenta, långhalsade och kroknäbbade vattenfåglar, vars uppenbarelse inspirerar trädgårdsutsmyckningar över hela världen. En ädel fågel som stolt inväntar sina betraktare.

Samtidigt måste jag erkänna att det räcker med en kort bilresa söderut för att komma till Eilats fantastiska Bird Watching Center, där fågelälskare kan få en rundtur, och lära sig om migrationen och om det stora utbudet av arter som finns här. Äkta fågelskådare kanske rentav skulle skratta åt den flamingokoloni som råkat samlas i Evrona.

Men jag tycker att det finns något hos dessa fåglar som de har gemensamt med den uppsjö av språk, kulturer och religioner som satt sin prägel på vårt land. Flamingorna kanske inte direkt kan mäta sig med Alexander den Store – som redan i trettioårsåldern hade erövrat hela den kända världen, och efterlämnat ett tusenårigt arv – men de rör sig på liknande sätt och fascinerar mig inte desto mindre.

Bill Slott

Bill Slott är licensierad reseledare i Israel, och har vandrat och cyklat kors och tvärs över hela landet. Bill är medlem i Kibbutz Ketura, där han bott med sin fru och två döttrar sedan 1981.

http://www.bill-tourguide.com/

Publicerad i Times of Israel 8 juni 2016
https://blogs.timesofisrael.com/flamingos-in-the-holy-land/

Turkiets president Erdogan ljuger med kartor (av: Anders Engström)

FN:s generalförsamling har just haft den allmänna debatten där ledare från hela världen håller sina anföranden. Här är två bilder med Turkiets president Tayyip Erdogan – kan Du se vilken som är fejk?

Svaret är faktiskt att båda ljuger.

Den övre bilden – den med kartserien – påstås visa hur landområden skiftat från Palestina till Israel, men i själva verket rymmer jämförelserna så många fel att det är svårt att reda ut på ett tydligt sätt. Jag gör ändå ett försök:

[I] Första kartans gröna områden visar ett Palestina som aldrig existerade. Här är grönmarkerad mark visserligen inte israelisk eller ägd av judar, men inte heller palestinsk, utan i huvudsak statligt ägd av helt andra aktörer.

[II] Andra kartan visar gränser som föreslogs, men aldrig förverkligades eftersom de arabiska företrädarna sa nej. De vägrade redan då att acceptera existensen av en judisk stat. (Fun fact: eftersom de judiska företrädarna motvilligt sa ja till delningsförslaget, så hade vi redan 1948 kunnat få en tvåstatslösning).

[III] I den tredje kartan ser vi grön mark, men den är fortfarande inte palestinsk, utan ockuperad av Egypten och Jordanien. Och vid det här laget gjorde inga palestinier anspråk på marken.

I glappet mellan tredje och fjärde kartan utkämpades Sexdagarskriget. Om Egypten, Jordanien och palestinierna själva(!) velat ha en palestinsk stat, så hade de kunnat utropa en sådan i stället för att 1967 anfalla Israel.

[IV] Slutligen ser vi ett Gaza kontrollerat av Hamas där det för första gången på 3000 år inte bor några judar. Vi ser också gröna områden på Västbanken där det för första gången någonsin bildats ett palestinskt styre som kan liknas vid en stat. Kanske är det dessa områden som utrikesminister Wallström avsåg när hon erkände Palestina? Ingen vet. På Västbanken ser vi också vita områden som är föremål för förhandlingar mellan parterna (dvs ”fredsprocessen”) och i stort kan antas tillkomma en framtida palestinsk stat.

Kartsviten påstås alltså visa hur ’palestinska territorier förändrats från 1947 till nutid’, men gör inte det. Den är fejk. Tyvärr är det inte bara aktörer som Turkiets president Erdogan som väljer att sprida den här typen av lögner. En svensk konsul vid generalkonsulatet i Jerusalem har sedan flera år valt att ha samma kartserie som omslagsbild här på Facebook.

Den undre bilden – den med geten – är faktiskt också fejk. Tyvärr. Jag insåg att hela kartgrejen kan kännas rätt snårig och trist, och ville gärna göra en pedagogisk poäng av hur även den autentiska bilden ljuger. Och understryka vikten av källkritik. Sorry.

– – –

Se även Kartorna och myten om det krympande Palestina
http://www.sverigeisrael.se/artiklar/kartorna-och-myten-om-det-krympande-palestina-av-anders-engstrom

Därför måste UNRWA läggas ner (av: Christina Toledano Åsbrink)

I FN finns det två organisationer som tar hand om flyktingar. Den största är UNHCR (The Office of the United Nations High Commissioner for Refugees), och den andra är UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East).

UNHCR tar hand om alla världens flyktingar (förutom palestinier), vilka i dag är strax över 70 miljoner. De har en personalstyrka på nästan 17 000, och arbetar i 134 länder.

UNRWA tar bara hand om de palestinska flyktingarna, vilka i dag är strax över 5 miljoner. De har en personalstyrka på strax över 30 000, vilka nästan undantagslöst består av palestinier, och de arbetar i tre länder och två områden (Gaza, samt Judeen och Samarien – även kallat Västbanken).

UNHCR är en permanent organisation under FN, som har hjälpt miljontals flytingar att få tillbaka sitt liv och sin framtid. UNRWA är endast en temporär organisation med en mandatperiod som behöver förnyas vart tredje år. Det var ju tänkt att de palestinska flyktingarna inte skulle vara ett permanent problem, utan ett tillfälligt sådant som skulle komma att lösas.

Men eftersom UNRWA har helt andra kriterier för vad som är en flykting (man ärver till exempel sin flyktingstatus) har inte de palestinska flyktingarna slutat vara flyktingar; de har i stället vuxit i skara, från crtka 750 000 till över 5 miljoner. Dessutom har UNRWA som kriterium att man endast upphör vara flykting om man återvänder till det hem man hade innan konflikten, ett hem som i dag troligtvis inte längre existerar.

På detta sätt har UNRWA garanterat sin egen existens i en evighetscirkel, och i stället för att lösa det palestinska flyktingproblemet har man sett till att problemet är konstant växande. Inget annat FN-organ arbetar på detta sätt.

UNRWA är dessutom ansvarig för de palestinska flyktingarnas utbildning och driver både dagis, skolor och barn- och ungdomsläger. I många år har skolmaterialet kritiserats för sitt våldsbejakande. 2019 års böcker är de värsta hittills. Man uppmuntrar barnen att bli martyrer och ge sitt blod för ”sakens” skull, där ”saken” är att erövra och förinta Israel och dess judiska invånare.

Man förnekar Israels existens, och kallar det Palestina. Att döda en jude (helst flera) blir barnets framtid, och allra bäst är att samtidigt dö själv.

Man utbildar alltså mördare och terrorister, mitt i FN.

Förutom att det i sig är avskyvärt är det även ren barnmisshandel, samt en fruktansvärd indoktrinering av de små. I ett vidare perspektiv kommer chansen till fred att minimeras, eftersom det nu är en hel generation palestinier som vuxit upp med skolmaterial som lärt dem att hata, som lärt dem att dö, och som bestulit dem på deras framtid.

Därutöver är många av UNRWA:s anställda medlemmar i terroristorganisationer, som till exempel Hamas. Dessa terrorister får alltså lön av FN-organet UNRWA – en helt absurd tanke! Väldigt många gånger har det även visat sig att de lokaler UNRWA använder sig av (skolor, sjukhus) har varit vapenlager för Hamas.

Terroranklagelserna mot organisationens anställda är många och långa – alldeles för många för att trivas i dagsljuset. Man kan säga att UNRWA blivit en 30 000 personer stark palestinsk organisation som i dag sitter i FN, och trots att de ofta använder sig av uttryck som ”mänskliga rättigheter” är det långt ifrån hur de hanterar verkligheten.

Utöver allt detta skakades UNRWA nyligen av en massiv skandal på högsta nivå. Skandalen involverar sex, dyra resor, hot och hämnd på visselblåsare samt svågerpolitik. På lägre nivå är det lika illa. Korruptionen är enormt utbredd, och mycket av de pengar som skänks till UNRWA går direkt i privata fickor, utan att på något sätt gynna dem som mest behöver dem.

Glöm inte att palestinierna har fått 16 gånger Marshall-planen, som hjälpte hela Europa på fötter efter andra världskriget! Med andra ord borde de vid det här laget haft en utomordentligt bra ekonomi, samt en lysande framtid att förvalta. Så är dock inte fallet.

På grund av ovan nämnda orsaker borde UNRWA fasas ut och möjligtvis inkorporeras i flyktingorganet UNHCR. På så sätt skulle evighetscirkeln av internationellt stöd till våld och flyktingskap upphöra. Det är dags att behandla UNRWA för vad det är – ett problem.

Och i september har vi chansen, för då ska det röstas om en förlängning av UNRWA:s mandatperiod, den 23:e i räkningen. Det räcker nu!

Christina Toledano Åsbrink

Israelkommentar publicerad i Världen idag 15 augusti 2019
https://www.varldenidag.se/israelkommentar/darfor-maste-unrwa-laggas-ner/repsfm!Z3a7ivRPMmzcAafRj1i3Q/