Artiklar

Begreppet “pinkwashing”, Israelhat och antisemitism (av: Victor Borslöv-Reichmann)

Jag läste en oroande artikel i Proletären idag [20190201], där de tillsammans med 60 organisationer uppmanade att bojkotta ESC och Tel Aviv Pride då de anklagar Israel för ”Pinkwashing” för att dölja konflikten med palestinierna. Detta är inget annat än en unken konspirationsteori.

• Varje år deltar 250,000 personer i Tel Aviv Pride (startade 1979). 🏳️‍🌈🎉

• I ”Gay Happiness Index” hamnar Israel på sjunde plats (Sverige är fyra). De länder som fortfarande krigar mot Israel hamnar i botten. 👭👬

• 1998 vann Dana International ESC, hon är israeliska som tidigare genomgått könsbyte. 💃🏆

• Sedan 2008 får samkönade par adoptera. 👪👩‍👩‍👦

• 2003 grundades Aswat, en palestinsk-lesbisk organisation, med säte i israeliska Haifa. 🏩✊🏻

• Israels hbtq-anhängare är inga propagandamaskiner för sin stat.

Snarare än att tysta Israels hbtq-rörelse, borde det inte vara rimligare att stötta den i Palestina? Där tycker bara sju procent att samhället ska acceptera homosexualitet. I Iran, Förenade Arabemiraten och i Saudiarabien är straffet för homosexualitet döden.

Genom att negligera hbtq-rörelsens framgångar och kamp i Israel och märka den som ”Pinkwashing” rör sig engagemanget snarare om antisemitism än vurmande för hbtq rättigheter. Återigen framstår kampen inte vara för palestinierna i första hand, utan mot judarnas möjlighet att ha en egen stat.

Viva la diva 💃
Viva Victoria 👸🏼

Am Israel Chai! 🇮🇱🏳️‍🌈👬👭🏳️‍🌈🇮🇱

Victor Borslöv-Reichmann

SVT gör propaganda av en motorväg

SVT har satt tre reportrar på att göra ett reportage från en nyöppnad väg. Det rör sig om några kilometer motorväg nära Jerusalem: ”Nya motorvägen i Jerusalem – delas av åtta meter högt stängsel”Nyhetsinslaget är kort, knappt en och en halv minut, men är väldigt typiskt för hur SVT ofta rapporterar från Israel och Mellanöstern.

Så här ligger det till: 

1) Israeliska medborgare – oavsett etnicitet, tro eller hudfärg – har ibland tillgång till vägar som inte alla andra har. Därutöver får även icke-medborgare använda dessa vägar för att t.ex. köra in i Jerusalem om de skaffat tillstånd för detta.

2) Den aktuella vägen är egentligen två åtskilda vägar med delvis skilda sträckningar. Den som vill och får köra in Jerusalem använder den ena vägen. Övriga trafikanter använder den andra vägen.

I sig inget konstigt.

Vägkonstruktionen, med en mur och stängsel i mitten, beror framförallt på den väldokumenterade hotbilden mot israeler. Israel har tvingats försvara sig mot krig och terror konstant i över 70 år. Detta avspeglas självfallet även i landets trafikplanering. (Och när Israel måste skydda sig från grannländernas terrorattacker så kan jag tycka att det inte i första hand är Israel som skall ställas till svars för detta.)

Men inget av detta framkommer i reportaget.

SVT:s inslag gör inget försök att förklara VARFÖR vägen ser ut som den gör – för att rädda liv. Inslaget berör inte heller hur vägen faktiskt fungerar. Om nyhetsvärdet är så stort att tre svenska journalister rapporterar om denna vägsnutt, och vägkonstruktionen skildras som så extrem, så kan man ju fråga sig varför den mest grundläggande uppgiften – säkerhetsfrågan – inte fick plats?

Palestinska röster både inleder och dominerar SVT:s inslag. Och förstärks av de redaktionella kommentarerna. Fredsviljan finns förstås på den palestinska sidan, och bara där.

Bilden av att israeler ’inte pratar om fred’…

…ställer SVT ogenerat i direkt kontrast mot de fredsälskande palestinierna – som dessutom ges både ett ansikte och en röst.

Som nyhetsrapportering är detta inte seriöst.

Reportaget är varken sakligt eller opartiskt, och följer därmed inte ens SVT:s egna riktlinjer. På tal om kontraster så återfinns dessa riktlinjer längre ner på samma sida hos SVT, ironiskt nog.

Som sagt, nyhetsinslaget är kort. Man kan inte få plats med alla tänkbara vinklingar på åttio sekunder, men man måste kunna få plats med två, eftersom konflikten har två parter. SVT måste åtminstone _nämna_ säkerhetsläget som är helt avgörande för förståelsen.

Om SVT bestämt sig för att bara visa ena sidan är det bättre att inte sända inslaget. Som tittare och skattebetalare förtjänar vi nyheter, inte propaganda.

/Anders

Förintelsens minnesdag i riksdagen (av: Mikael Oscarsson)

Har idag haft förmånen att få leda förintelsens minnesdag i riksdagen. En viktig dag, i en tid då antisemitismen ökar runt om i världen. Rekordmånga riksdagsledamöter deltog.

Stort tack till alla som medverkade; min gode vän Max Safir, 93 år, som överlevde – men förlorade hela sin stora familj i förintelsen. Deborah Lipstadt, professor i historia och känd för sin insats i rättegången mot förintelseförnekaren David Irving. Christer Mattson, Segerstedtinstitutet, vice talman Åsa Lindestam och Ingrid Lomfors, Forum för Levande Historia. Fantastisk sång av Lilla Kören, under ledning av Pelle Olofsson.

– Idag minns och hedrar vi minnet av 6 miljoner judar som mördades av nazisterna under andra världskriget. 1,5 miljoner var barn. Dessa 6 miljoner människor mördades av ETT enda skäl: de var judar, sa Mikael Oscarsson och fortsatte:

– Tyvärr är antisemitismen inte ett avslutat kapitel vare sig i Europa eller Sverige. Enligt en ny EU-studie anser 90 procent av judarna i Europa att antisemitismen har tilltagit de senaste fem åren. Varannan jude är rädda för att utsättas för verbala hot och för­olämpningar och 40 procent av Europas judar är rädda för fysiskt våld.

– Vi har en skyldighet att agera och bekämpa antisemitism. Förintelsen ska aldrig få ske igen!

 

Mikael Oscarsson

Text och foto från Mikael Oscarssons FB-sida
https://www.facebook.com/mikael.oscarsson1/posts/10156483903642912

Dags att berätta sanningen om den palestinska frågan (av: Alan Dershowitz)

Denna text bemöter en annan debattartikel, rubricerad ”Dags att bryta tystnaden om Palestina”. Dershowitz konstaterar att den palestinska frågan inte direkt tigs ihjäl, utan snarare är en av de mest överrapporterade i sitt slag – både ute på universiteten, i FN och i medierna. Därefter levererar Dershowitz sitt svar, som här justerats något för en svensk kontext.

Det finns ingen tystnad som behöver brytas. Men något som behöver brytas är de dubbla måttstockar som används av dem som låtsas som om de palestinska kraven skulle vara viktigare än kraven från kurder, syrier, iranier, tjetjener, tibetaner, ukrainare och de många andra grupper som behöver omvärldens stöd. Dessa är mer förtjänta grupper, som verkligen lider av mediernas och det internationella samfundets tystnad. FN lägger mer tid, pengar och omröstningar på den palestinska frågan, än man lägger på samtliga dessa förtryckta grupper sammanlagt.

Palestiniernas lidande, som inte kan jämställas med det lidande som många andra grupper utsatts för, är till stor del självförvållat. Palestinierna kunde haft en egen stat, utan ockupation, om de hade accepterat resultatet av 1938 års Peel-kommission, FN:s delningsplan från 1947, förslaget vid Camp David år 2000, eller Ehud Olmerts erbjudande 2008. De avvisade alla dessa erbjudanden och svarade med våld och terror, eftersom de annars hade varit tvungna att acceptera Israel som det judiska folkets nationalstat. Något de än i dag är ovilliga att göra.

Jag vet detta eftersom jag själv ställde frågan direkt till den palestinska presidenten Mahmoud Abbas och han svarade nej. Det palestinska ledarskapet har alltid varit större motståndare till en judisk stat än man varit tillskyndare av en palestinsk.

Den palestinska frågan är inte ”en av vår tids stora moraliska utmaningar” som det hävdades i New York Times kolumn. Det är ett sammansatt, nyanserat, pragmatiskt problem, med fel hos alla parter. Frågan kunde lösas om palestinska ledare vore redo att acceptera de ”smärtsamma kompromisser” som israeliska ledare redan kommit överens om att acceptera.

Hade det tidiga palestinska ledarskapet, med de omgivande arabstaterna, inte attackerat Israel samma stund som landet deklarerade sin självständighet, så hade palestinierna fått en livskraftig stat utan flyktingar. Hade Hamas använt de resurser man fick då Israel avslutade sin ockupation 2005 till att bygga skolor och sjukhus i stället för att låta resurserna gå till att bygga raketramper och terrortunnlar, då kunde Gazaremsan kanske ha blivit ett nytt Singapore – istället för den fattiga enklav som det palestinska ledarskapet nu förvandlat den till.

Hamas ledare och den Palestinska Myndigheten har minst lika stort ansvar för palestiniernas umbäranden som israelerna. Israel är verkligen inte felfritt, men debattens återkommande skyll-allt-på-Israel-attityd är kontraproduktiv eftersom det uppmuntrar den palestinska motviljan till att hitta en fungerande lösning. Som den israeliske diplomaten Abba Eban en gång noterade: ”Palestinierna missar aldrig en chans att missa en chans”.

I New York Times kolumn påstods vidare att israeliska araber drabbas av legal diskriminering. I själva verket har israeliska araber fler rättigheter än araber någonstans i den muslimska världen. De röstar fritt, har sina egna politiska partier, argumenterar fritt och öppet mot den israeliska regeringen, och gynnas av den positiva särbehandlingen vid israeliska universitet. Den enda juridiska rättighet de saknar är att förvandla Israel till ytterligare en muslimsk stat styrd av sharia-lagar, istället för att som nu vara det judiska folkets nationalstat, styrd av frihet och sekulär demokratisk lagstiftning. Detta är vad Israels nya nationalstatslag handlar om när den förnekar araber ”rätten till självbestämmande i Israel”. Personligen är jag dock motståndare till denna lag.

Kolumnen fördömer att ”palestinska hem jämnas med marken” men nämner inte att dessa hem tillhör terrorister som mördar judiska barn, kvinnor och män. Texten sörjer Gazas dödsoffer, utan att nämna att många av dessa offer var mänskliga sköldar, utnyttjade av Hamas för att terroristerna skulle kunna skjuta raketer mot den israeliska civilbefolkningen. Gaza kallas ”ockuperat” trots att varenda bosättare och soldat lämnade redan 2005. Det påstås finnas ”gator som endast är för judar”, vilket är en ren lögn. I de omtvistade områdena finns vägar där säkerhetsläget gör att endast bilar med israeliska nummerskyltar får köra. Men dessa vägar är faktiskt öppna för alla israeler, inklusive druser, muslimer, kristna, zoroastrier, och personer som saknar tro.

Kolumnens mest upprörande avsnitt är påståendet att den skulle ha skrivits under inspiration av Martin Luther King Jr. Han var i själva verket en stabil sionist, som sa att ”When people criticize Zionists, they mean Jews. You are talking anti-Semitism”. Det är säkert möjligt att han skulle kunna vara kritisk till vissa politiska inslag i dagens Israel, men jag är övertygad om att han skulle förfärats av kolumnens orättvisa angrepp mot det judiska folkets nationalstat. Särskilt som skribenten i detta syfte valt att missbruka Martin Luther King Jr:s goda namn.

Alan M Dershowitz

Alan M. Dershowitz är the Felix Frankfurter Professor of Law, Emeritus, at Harvard Law School.
Följ honom på twitter: @AlanDersh

Publicerad I bl.a. The Hill 22 januari 2019 “Time to tell the truth about the Palestinian issue“.

Texten är en replik på “Time to Break the Silence on Palestine” (Michelle Alexander NYT 19/1).

Iranska regimens Israelhat drabbar internationell schackturnering i Stockholm

Under förra veckan arrangerades den stora schackturneringen Rilton Cup i Stockholm. Då skulle den iranske spelaren Aryan Gholami mött Ariel Erenberg från Israel, men han vägrade att möta den unge israelen.

Gholami säger till schack.se att han visserligen inte hyser något personligt agg mot Erenberg, men att han själv skulle drabbas av svåra konsekvenser om han valt att spela.

Han förklarade att den iranska regimen genom Irans schackförbund bestraffar dem som spelat mot israeler. De tillåts helt enkelt inte längre att företräda Iran i internationella turneringar.

Turneringschefen för Rilton Cup, Jonas Sandbom, säger till schack.se att i en turnering ska alla få chansen att möta varandra oavsett politiska konflikter. Vidare säger han att frågan nu ska tas upp i Riltonkommittén.

Människorättsorganisationen Tavaana motsätter sig den iranska regimens uttnyttjande av unga schackspelare och har efter händelserna i Stockholm reagerat med denna karikatyr.

Våren 2017 drabbades iranske schackspelaren Borna Derakhshani av en sådan avstängning eftersom han i en internationell turnering – the Tradewise Gibraltar Chess Festival – mött israelen Alexander Huzman. (Samtidigt stängdes även iranierns schackspelande syster av från kommande turneringar eftersom hon i samma turnering spelat utan hijab).

Iran är antagligen allra värst i detta avseende, men inte de enda i Mellanöstern att diskriminera israeler.

Ett världsmästerskap i Blixt-schack flyttades i julas från saudiska Riyadh till St Petersburg eftersom de saudiska arrangörerna inte gett israeliska schackspelare visum till mästerskapet. Även föregående år diskriminerades israeliska spelare inför en turnering i Saudiarabien.

Och i somras förvägrades det israeliska underbarnet Liel Levitan deltagande i schack-VM på grund av att värdlandet Tunisien inte tillät henne att spela.

_ _ _

Läs mer:

Det iranske regimets hatefulle rasisme på åpen utstilling i svensk sjakkturnering
https://www.miff.no/europa/2019/01/08det-iranske-regimets-hatefulle-rasisme-pa-apen-utstilling-i-svensk-sjakkturnering.htm

Rilton Cup hamnade i storpolitik – iranier vägrade spela
http://schack.se/rilton-cup-hamnade-i-storpolitik-iranier-vagrade-spela/?fbclid=IwAR2_NzrzJ157bFGs4jqpnkWG4t5ul3_o6HcJk2BrXYjrh3dIbwo95CZCQaw

Karikatyrbilder och fortsatta politiska bråk i Rilton Cup-affären
http://schack.se/karikatyrbilder-och-fortsatta-politiska-brak-i-rilton-cup-affaren/

Iran Bans Teenage Chess Master Siblings From Competing
https://www.newsweek.com/iran-bans-chess-siblings-match-israeli-hjiab-559589

World chess contest moved from Saudi Arabia after two Israelis complain of ban
https://www.timesofisrael.com/world-chess-contest-moved-from-saudi-arabia-after-two-israelis-complain-of-ban/

Vad får juden tycka? (av: Fredrik Haage)

Det tog bara någon dag från det att en folkhop i Malmö skrek att man skulle skjuta judarna till att den judiska synagogan i Göteborg utsattes för ett brandattentat från ett tjugotal män. Den berömda Sverigebilden mörknar.

Den antisemitism vi här ser prov på är av ett slag som inte låter sig bekämpas med annat än realism. Ett första nödvändigt steg är att erkänna att det handlar om en tradition som härrör från Mellanöstern och som vunnit insteg i takt med invandringsströmmarna från regionen i fråga. Alltför länge har alltför många debattörer velat tassa runt detta genom att använda mindre känsliga termer som ”den nya antisemitismen”.

Men den är inte ny, i så fall nytillkommen. Det är ett svek mot svenska judar att inte vilja kalla det hot de utsätts för för vad det är. Ingen kippavandring gör judarna någon större tjänst så länge den antijudiska aggressionens faktiska karaktär förbises.

En annan mindre uppmärksammad aspekt av problemet är den obehagliga underton i debatten som tyst och sakta vinner allt mer mark: Man skall inte beskylla svenska judar för vad Israel företar sig, sägs det. De är ju svenska och inte israeliska medborgare. Och det är ju riktigt. Men om de nu ändå gör det, alltså stöder mycket i den israeliska hållningen? Om de bifallit byggandet av den barriär som hindrat många terrordåd? Om de inte accepterar bilden av israeliska angrepp som övergrepp utan som vedergällning och förebyggande militära operationer? Om de faktiskt tycker att det är rimligt att Jerusalem är Israels huvudstad?

Är de då ”skyldiga”? Är det då följdriktigt att de faller offer för våld och trakasserier, och att de har sig själva att skylla? Någonstans är det ju det som den skarpa retoriska åtskillnaden mellan svenskt och israeliskt medborgarskap underförstår, att det inte är anständigt att tycka någonting annat än att Israel är en gangsterstat.

Om man officiellt håller för givet att Israel är en skurk och att palestinier är offer, vilket den svenska staten mer högljutt än något annat europeisk land har gjort, då har man också legitimerat en svartvit verklighetsuppfattning. Därifrån är steget till israelkritikers moraliskt rättfärdigade ”aktioner”; demonstrationer, nätverksarbete och opinionsbildning som lösgör destruktiva energier, mycket kort. Energier som i ett annat debattklimat hade fått svårare att vinna i styrka.

Många politiker uttrycker nu förstås sitt avståndstagande från attentatet. Men en hel del av dem har också självrannsakan att göra.

Fredrik Haage

Publicerad i Smålandsposten 10 december 2017
http://www.smp.se/ledare/vad-far-juden-tycka/

Om S, Israel och Palmes 70-talsanalys (av: Lars Adaktusson)

När den israeliske professorn Eytan Gillboa nyligen besökte Sverige lyfte han fram de intressanta förändringar som just nu sker Mellanöstern. Gulfstaterna visar ett ökat intresse för Israel i takt med att Irans hegemoniska maktambitioner växer, Israels tekniska know how efterfrågas mer än tidigare. Även Europa och ett utvecklingsinriktat Afrika vill idag ta del av Israels kunnande och entreprenörskap.

Detta till trots tycks svensk socialdemokrati leva kvar i Olof Palmes politiska 70-talsanalys, med regressiva, repressiva allierade som skyller alla Mellanösterns problem på Israel. Professor Gillboa efterlyser därför en ny era vad gäller Sveriges utrikespolitiska roll och påpekar mycket riktigt att återupprättandet av goda relationer med Israel borde vara en prioriterad fråga för nästa svenska regering, oavsett sammansättning och politisk färg.

I en replik på professor Gillboas artikel (SvD, 3 dec) påstår riksdagsledamoten Anders Österberg att även Socialdemokraterna vill ha bättre relationer till Israel, men att israelerna agerar ”snarstucket” och väljer att se Sveriges erkännande av en palestinsk stat som en förolämpning. Sanningen är dock en annan; Israels uppfattning om Sverige har mindre att göra med erkännandet av en palestinsk stat än med den rödgröna regeringens samlade agerande under den senaste mandatperioden.

Det är en mandatperiod där den S-ledda regeringen i FN-sammanhang konsekvent har vägrat erkänna kopplingen mellan 3000-årig judisk historia och Jerusalem. Där utrikesminister Margot Wallström beskyllt demokratin Israel för att genomföra utomrättsliga avrättningar och där Islamiska statens terrordåd i Paris kopplats till Israels politik i palestinska områden. Till detta ska läggas en biståndspolitik som håller ett korrumperat palestinskt ledarskap under armarna och ser mellan fingrarna med dess terrorstöd, spridande av antisemitism och Israelhat.

Från allt detta bortser Österberg nogsamt i sin replik. Inte heller adresserar han frågan hur fred med Israel och en tvåstatslösning ska kunna bli verklighet när Fatah och Hamas bekrigar varandra. Visst är en tvåstatslösning angelägen, samtidigt är det uppenbart att en sådan aldrig kan komma till stånd så länge palestinska områden styrs av en terrororganisation vars främsta mål är att utplåna staten Israel.

Sverige har såväl en historisk som en dagsaktuell roll att spela i Mellanöstern. Med en balanserad syn på den israelisk-palestinska konflikten, med förståelse för staten Israels särskilda utsatthet, med tydliga fördömanden av den palestinska ledningens antisemitiska villfarelser kan Sverige fungera som trovärdig brobyggare. En process för normaliserade relationer med Mellanösterns enda demokrati kan inledas.

Regionen förändras just nu i grunden. Sverige bör vara en konstruktiv part i den utvecklingen, inte en passiv åskådare.

Lars Adaktusson

Svensk utrikespolitik påverkar palestinsk förhandlingsvilja negativt

Den svenska regeringen agerar inte sällan direkt Israelfientligt. Nu aktualiseras ett sådant exempel.

Sveriges regering erkänner ännu inte Jerusalem som Israels huvudstad, eftersom man inte vill föregripa resultatet i kommande fredsförhandlingar mellan parterna. Därför har svenska utrikesdepartementet valt att förlägga den diplomatiska verksamheten till Tel Aviv. Det är många länder som resonerar på liknande sätt.

Men när det officiella Sverige på plats skall sköta de diplomatiska kontakterna med den Palestinska Myndigheten har man valt att göra detta från Jerusalem. Här utgör Sverige ett av få undantag.

Sveriges regering kan förstås inte göra någonting som förändrar den judiska statens unika band till Jerusalem. I praktiken utgör staden dessutom på många sätt redan Israels huvudstad. Men regeringens uppenbart obalanserade och orättvisa hållning medför andra problem.

Sveriges nuvarande policy väcker flera frågor:

I) Om den svenska regeringen verkligen menar allvar med sina ord att det ”är viktigt att inte föregripa resultatet av fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina” – varför föregriper man själva ett sådant förhandlingsresultat genom att favorisera palestiniernas anspråk på Jerusalem, och samtidigt motarbeta israelernas?

II) Varför lägger Sverige inte generalkonsulatet i Ramallah, som de facto redan fungerar som administrativ huvudstad för den Palestinska Myndigheten? Här finns inte bara det palestinska presidentpalatset och palestinska departement, utan även de allra flesta utländska representationskontor (i den mån man öht valt att upprätta ett sådant för diplomatiska kontakter med palestinierna).

III) Den palestinska oviljan att komma till förhandlingsbordet är väldokumenterad. De tror sig kunna uppnå mer genom fortsatt våld och påtryckningar. Den svenska regeringens agerande kan tolkas som att de har rätt. Att de ändå kan få som de vill, och därför tjänar på att undvika direkta fredssamtal med Israel. Varför motarbetar den svenska regeringen fredsprocessen genom att låta sig utnyttjas i denna destruktiva kampanj?

Frågorna aktualiseras nu genom att den tillträdande svenska generalkonsuln i Jerusalem just lämnat motsvarigheten till kreditivbrev till den Palestinska Myndighetens president Abbas, för att kunna verka där. Se generalkonsulatets FB-sida https://www.facebook.com/439017732845050/posts/2010216099058531/ och twitter https://twitter.com/SwedeninJERU/status/1074725831346479104

Stillbild från videoklipp på generalkonsulatets facebooksida (20181217): “The Consul General of Sweden in Jerusalem , Ms Jessica Olausson, presents her letter of introduction to the President of the State of Palestine, H.E. Dr. Mahmoud Abbas.”

Det krystade i Sveriges hållning understryks naturligtvis av att vår generalkonsul måste lämna sitt kontor i Jerusalem och resa till Ramallah på Västbanken för att träffa sina palestinska kollegor och den palestinske presidenten i hans presidentpalats.

Vi utgår ifrån att den tillträdande svenska regeringen ser över förfarandet. Sverige skulle kunna utgöra en konstruktiv faktor i den israelisk-palestinska fredsprocessen, och ett lämpligt första steg skulle vara att åtminstone inte motarbeta parternas förhandlingsvilja.

Anders Engström

Så förbereder sig Iran för att förinta Israel (av: Yochanan Visser)

Irans så kallat ”moderate” president Hassan Rouhani kallade förra veckan Israel för ”en cancertumör”, och hävdade att landet är en ’konstgjord regim’ som upprättats av västländerna.

Rouhani påstod också att Israel ’lyder västvärlden fullständigt i regionala frågor’ och att landet ’dödat och förskjutit’ den ’historiska nationen Palestina’.

Sen uppmanade han de islamiska nationerna att skapa en ’gemensam styrka’ mot Israel och USA för att vinna slaget mot ’de kriminella’.

Det var första gången som den iranske presidenten själv använde så starka ord för att demonisera Israel, och hans uttalanden ledde till ett skarpt svar från den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu som på lördagkvällen varnade för att ’Israel mycket väl vet hur man skall försvara sig mot den mordiska iranska regimen.’

Netanyahu uppmanade också ’världens nationer’ att ansluta sig till de nya amerikanska sanktionerna mot Iran, och sa att den islamiska republiken utgör ett hot även mot dem.

Under söndagen hakade Irans högste ledare, Ayatollah Ali Khamenei, på det uppblossande ordkriget mot Israel.

Den iranske ledaren hävdade att ’den sionistiska regimen nu är klart svagare än för 10 och 20 år sedan’. Han skröt om hur Hamas och Hizbollah skulle ha besegrat IDF i krigen 2005, 2008 och 2014 – och för två veckor sedan under vad han kallade ’tvådagarskriget’, då Iran uppenbarligen beordrat de palestinska terrorgrupperna att bombardera södra Israel med 460 raketer.

I ett sällsynt utslag av solidaritet med Israel valde den Europeiska Unionen att fördöma Rouhanis ”cancertumör”-uttalande som ”totalt oacceptabelt”. Man sade sig vara måna om Israels säkerhet, men gick inte så långt som att ansluta sig till de nya Iransanktionerna.

’Med tanke på nuvarande och framväxande hot i regionen upprepar den Europeiska Unionen sitt starka engagemang för Israels säkerhet’, hette det bland annat.

Men omvärlden är långt ifrån redo att ansluta sig de amerikanska sanktionerna mot Iran, och den är likgiltig inför de tecken som visar att Iran fortsätter att kontinuerligt förbereda sig för ett utrotningskrig mot Israel.

EU t.ex., har gjort allt man kan för att europeiska företag skall kunna fortsätta att göra affärer med Iran. Man har till och med uppdaterat sin lagstiftning för att blockera de amerikanska sanktionerna. Denna lagstiftning [blocking statute] är tänkt att skydda europeiska företag från amerikanska straffåtgärder enligt den nya sanktionsordningen.

Dessutom arrangerade EU en konferens med Iranavtalets återstående medlemmar för att hitta ’praktiska lösningar för att kunna upprätthålla normalisering av handel och ekonomiska förbindelser med Iran’.

Tydligen hjälpte det, för under 2018 ökade Europas handel med Iran 7,8%

Teheran får nu också hjälp av några asiatiska länder för att rädda oljeexporten från Trumpadministrationens nya sanktioner.

Indien, till exempel, dubblerade sin oljeimport från Iran under oktober. Importvärdet är nu 1,42 miljarder dollar, och importen har under 2018 ökat med hela 38 procent!

Vidare så har Kina återupptagit sin import av olja från Iran. Detta efter att man erhållit ett undantag av USA.

Samtidigt fortsätter Iran förberedelserna för att angripa Israel i ett trefrontskrig och ta över Syrien.

Regimen i Teheran fortsätter att smuggla tunga vapen till Hamas och Islamiska Jihad i Gaza.

Medier i Israel och Kuwait rapporterade under lördagen att en militant islamistgrupp som tillhör Islamiska Staten, ISIS – Wilayat Sinai – hade kapat en iransk skeppslast bestående av moderna anti-tankmissiler av typen Kornet och andra GPS-styrda vapen. Lasten var avsedd för Gazaremsan.

Hamas använde nyligen en Kornet-missil för att slå ut en israelisk buss som just lastat av femtio IDF-soldater nära gränsen till Gazaremsan.

ISIS befälhavare på Sinaihalvön uppges ha vägrat överlämna vapnen, som också kan användas mot Israel. Wilayat Sinai sköt mot en israelisk gränspatrull under förra veckan.

Och så har vi Syrien, där Iran och Hizbollah tillsammans med den syriske diktatorn Bashar al-Assad nu förändrar det demografiska läget längs gränsen mot Israel som en förberedelse inför ett framtida krig mot den judiska staten.

The Middle East Media Research Institute (MEMRI) har just publicerat en rapport som dokumenterar den tysta etniska rensningen av sunniaraber i södra Syrien, där Assads regim tvingat olika rebellgrupper till så kallade försoningsavtal.

Genom dessa avtal har sunnirebeller fördrivits från sina hem och förflyttats till Idlib, en nordlig provins där majoriteten är sunnimuslimsk. Assadregimen har systematiskt mördat dem som valt att stanna kvar.

Assad beviljar syriskt medborgarskap till tusentals iranier, och shiiter från Pakistan och Afghanistan som stridit jämte den syriska armén för att säkra den skoningslöse diktatorns makt. Nu slår de sig ner i södra Syrien.

Den syriska nyhetssidan Zamanalwsl hävdar att Syriens regering utfärdat 200.000 pass till medlemmar i det iranska revolutionsgardet (IRGC) och till andra shiitiska krigare och deras familjer.

Enligt Zamanalwsl är syftet att ’ge de utländska milismedlemmarna en legal status som gör dem så effektiva som möjligt i framtiden’.

Den libanesiska tidningen Al-Nahar har därefter rapporterat att Syrien utfärdat två miljoner syriska identitetskort till iranska, afghanska och pakistanska shiiter. Enligt MEMRI var nästan samtliga medlemmar av IRGC eller Hizbollah.

Enligt MEMRI strider detta mot den överenskommelse som slutits mellan Israel och Ryssland tidigare i år. Enligt den skulle de iranska och shiitiska styrkorna dras bort från södra Syrien. Utfärdandet av syriska identitetshandlingar till dessa krigare kan vara ett sätt att behålla dem i området utan att öppet bryta mot överenskommelsen.

En annan MEMRI-rapport visar hur Hizbollah fortsätter sin uppbyggnad i sydvästra Syrien, där den Iranstödda terrororganisationen nu upprättat mängder med baser, träningsläger och underjordiska anläggningar. Samtidigt kontrollerar man gränsområdet mellan Syrien och Libanon och förfogar över uppskattningsvis 140.000 missiler.

Iranierna döljer inte längre vilka planer de har för Mellanöstern i allmänhet och för Israel i synnerhet.

Hussein Salami, IRGC:s vice befälhavare, sa i helgen att IRGC:s Basij-milis nu ’sprids över regionen’ och att både palestinier, syrier, irakier och jemeniter ’använder Basij som en förebild för att besegra Takfiri [otroga, kättare] och knäcka konspirationerna från Israel, USA, och det saudiska kungahuset’.

’Idag har vi blivit så mäktiga att vi både kan försvara vårt land från invasion och om nödvändigt jaga fienden för att åsamka den ett oförglömligt nederlag’, skröt Salami i samma tal.

IDF å sin sida förbereder sig inför ett flerfrontskrig, nu när det blivit uppenbart att det internationella samfundet – undantaget USA – inte kommer att göra något för att hejda ansamlingen av iranska styrkor vid Israels Syriengräns.

Israels nybildade kommandobrigad har just hållit en storskalig tredagarsövning för att öva förmågan att samtidigt strida mot Hizbollah, Hamas och andra grupper.

Yochanan Visser

Publicerad i Arutz Sheva 26 november 2018
http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/255304

Chanuka – ljusets högtid!

Chanuka är en judisk högtid som firas till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 fvt.

Ordet chanuka är hebreiska och betyder just ’invigning’.

Chanuka firas till minnet av judarnas, mackabéernas, seger över de grekiska härskarna (164 f. Kr). Man firar både en liten judisk nations seger över det mäktiga Grekland, men även den judiska trons andliga seger över Hellenismen och grekerna. Helgen firas med anledning av den andliga aspekten av segern och miraklet med oljelampan; en mängd helig olivolja som skulle brinna i Templets kandelaber en dag, varade i åtta dagar; den tid det tog för templet att återinvigas.

Chanuka firas i Israel liksom i diasporan, under åtta dagar. Den viktigaste symbolen för denna högtid är att man tänder ljus varje kväll; ett den första, två den andra och så vidare; för att fira minnet av miraklet i templet. I Israel fokuseras Chanukas budskap mycket på Israels självständighet. I diasporan är det vanligt att man ger varandra presenter, liksom att man leker med en dreidl – en leksakssnurra. Snurrans sidor är markerade med hebreiska bokstäver som bildar orden i buskapet ”Ett stort mirakel skedde här”, medan bokstäverna i diasporan är ändrade till ”Ett stort mirakel skedde där” (med där avses i Israel). Under Chanuka-veckan är skolorna i Israel stänga, men inte arbetsplatserna.

Chanuka firas mellan den 25:e Kislev till 3:e Tevet enligt den judiska kalendern, vilket vanligtvis infaller i december efter den kristna kalendern.

I år (2018) inleds Chanuka på kvällen den 2 december. 

Andra vanliga stavningar är t.ex. chanukka och hanukka.