Artiklar

Svensk utrikespolitik påverkar palestinsk förhandlingsvilja negativt

Den svenska regeringen agerar inte sällan direkt Israelfientligt. Nu aktualiseras ett sådant exempel.

Sveriges regering erkänner ännu inte Jerusalem som Israels huvudstad, eftersom man inte vill föregripa resultatet i kommande fredsförhandlingar mellan parterna. Därför har svenska utrikesdepartementet valt att förlägga den diplomatiska verksamheten till Tel Aviv. Det är många länder som resonerar på liknande sätt.

Men när det officiella Sverige på plats skall sköta de diplomatiska kontakterna med den Palestinska Myndigheten har man valt att göra detta från Jerusalem. Här utgör Sverige ett av få undantag.

Sveriges regering kan förstås inte göra någonting som förändrar den judiska statens unika band till Jerusalem. I praktiken utgör staden dessutom på många sätt redan Israels huvudstad. Men regeringens uppenbart obalanserade och orättvisa hållning medför andra problem.

Sveriges nuvarande policy väcker flera frågor:

I) Om den svenska regeringen verkligen menar allvar med sina ord att det ”är viktigt att inte föregripa resultatet av fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina” – varför föregriper man själva ett sådant förhandlingsresultat genom att favorisera palestiniernas anspråk på Jerusalem, och samtidigt motarbeta israelernas?

II) Varför lägger Sverige inte generalkonsulatet i Ramallah, som de facto redan fungerar som administrativ huvudstad för den Palestinska Myndigheten? Här finns inte bara det palestinska presidentpalatset och palestinska departement, utan även de allra flesta utländska representationskontor (i den mån man öht valt att upprätta ett sådant för diplomatiska kontakter med palestinierna).

III) Den palestinska oviljan att komma till förhandlingsbordet är väldokumenterad. De tror sig kunna uppnå mer genom fortsatt våld och påtryckningar. Den svenska regeringens agerande kan tolkas som att de har rätt. Att de ändå kan få som de vill, och därför tjänar på att undvika direkta fredssamtal med Israel. Varför motarbetar den svenska regeringen fredsprocessen genom att låta sig utnyttjas i denna destruktiva kampanj?

Frågorna aktualiseras nu genom att den tillträdande svenska generalkonsuln i Jerusalem just lämnat motsvarigheten till kreditivbrev till den Palestinska Myndighetens president Abbas, för att kunna verka där. Se generalkonsulatets FB-sida https://www.facebook.com/439017732845050/posts/2010216099058531/ och twitter https://twitter.com/SwedeninJERU/status/1074725831346479104

Stillbild från videoklipp på generalkonsulatets facebooksida (20181217): “The Consul General of Sweden in Jerusalem , Ms Jessica Olausson, presents her letter of introduction to the President of the State of Palestine, H.E. Dr. Mahmoud Abbas.”

Det krystade i Sveriges hållning understryks naturligtvis av att vår generalkonsul måste lämna sitt kontor i Jerusalem och resa till Ramallah på Västbanken för att träffa sina palestinska kollegor och den palestinske presidenten i hans presidentpalats.

Vi utgår ifrån att den tillträdande svenska regeringen ser över förfarandet. Sverige skulle kunna utgöra en konstruktiv faktor i den israelisk-palestinska fredsprocessen, och ett lämpligt första steg skulle vara att åtminstone inte motarbeta parternas förhandlingsvilja.

Anders Engström

Så förbereder sig Iran för att förinta Israel (av: Yochanan Visser)

Irans så kallat ”moderate” president Hassan Rouhani kallade förra veckan Israel för ”en cancertumör”, och hävdade att landet är en ’konstgjord regim’ som upprättats av västländerna.

Rouhani påstod också att Israel ’lyder västvärlden fullständigt i regionala frågor’ och att landet ’dödat och förskjutit’ den ’historiska nationen Palestina’.

Sen uppmanade han de islamiska nationerna att skapa en ’gemensam styrka’ mot Israel och USA för att vinna slaget mot ’de kriminella’.

Det var första gången som den iranske presidenten själv använde så starka ord för att demonisera Israel, och hans uttalanden ledde till ett skarpt svar från den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu som på lördagkvällen varnade för att ’Israel mycket väl vet hur man skall försvara sig mot den mordiska iranska regimen.’

Netanyahu uppmanade också ’världens nationer’ att ansluta sig till de nya amerikanska sanktionerna mot Iran, och sa att den islamiska republiken utgör ett hot även mot dem.

Under söndagen hakade Irans högste ledare, Ayatollah Ali Khamenei, på det uppblossande ordkriget mot Israel.

Den iranske ledaren hävdade att ’den sionistiska regimen nu är klart svagare än för 10 och 20 år sedan’. Han skröt om hur Hamas och Hizbollah skulle ha besegrat IDF i krigen 2005, 2008 och 2014 – och för två veckor sedan under vad han kallade ’tvådagarskriget’, då Iran uppenbarligen beordrat de palestinska terrorgrupperna att bombardera södra Israel med 460 raketer.

I ett sällsynt utslag av solidaritet med Israel valde den Europeiska Unionen att fördöma Rouhanis ”cancertumör”-uttalande som ”totalt oacceptabelt”. Man sade sig vara måna om Israels säkerhet, men gick inte så långt som att ansluta sig till de nya Iransanktionerna.

’Med tanke på nuvarande och framväxande hot i regionen upprepar den Europeiska Unionen sitt starka engagemang för Israels säkerhet’, hette det bland annat.

Men omvärlden är långt ifrån redo att ansluta sig de amerikanska sanktionerna mot Iran, och den är likgiltig inför de tecken som visar att Iran fortsätter att kontinuerligt förbereda sig för ett utrotningskrig mot Israel.

EU t.ex., har gjort allt man kan för att europeiska företag skall kunna fortsätta att göra affärer med Iran. Man har till och med uppdaterat sin lagstiftning för att blockera de amerikanska sanktionerna. Denna lagstiftning [blocking statute] är tänkt att skydda europeiska företag från amerikanska straffåtgärder enligt den nya sanktionsordningen.

Dessutom arrangerade EU en konferens med Iranavtalets återstående medlemmar för att hitta ’praktiska lösningar för att kunna upprätthålla normalisering av handel och ekonomiska förbindelser med Iran’.

Tydligen hjälpte det, för under 2018 ökade Europas handel med Iran 7,8%

Teheran får nu också hjälp av några asiatiska länder för att rädda oljeexporten från Trumpadministrationens nya sanktioner.

Indien, till exempel, dubblerade sin oljeimport från Iran under oktober. Importvärdet är nu 1,42 miljarder dollar, och importen har under 2018 ökat med hela 38 procent!

Vidare så har Kina återupptagit sin import av olja från Iran. Detta efter att man erhållit ett undantag av USA.

Samtidigt fortsätter Iran förberedelserna för att angripa Israel i ett trefrontskrig och ta över Syrien.

Regimen i Teheran fortsätter att smuggla tunga vapen till Hamas och Islamiska Jihad i Gaza.

Medier i Israel och Kuwait rapporterade under lördagen att en militant islamistgrupp som tillhör Islamiska Staten, ISIS – Wilayat Sinai – hade kapat en iransk skeppslast bestående av moderna anti-tankmissiler av typen Kornet och andra GPS-styrda vapen. Lasten var avsedd för Gazaremsan.

Hamas använde nyligen en Kornet-missil för att slå ut en israelisk buss som just lastat av femtio IDF-soldater nära gränsen till Gazaremsan.

ISIS befälhavare på Sinaihalvön uppges ha vägrat överlämna vapnen, som också kan användas mot Israel. Wilayat Sinai sköt mot en israelisk gränspatrull under förra veckan.

Och så har vi Syrien, där Iran och Hizbollah tillsammans med den syriske diktatorn Bashar al-Assad nu förändrar det demografiska läget längs gränsen mot Israel som en förberedelse inför ett framtida krig mot den judiska staten.

The Middle East Media Research Institute (MEMRI) har just publicerat en rapport som dokumenterar den tysta etniska rensningen av sunniaraber i södra Syrien, där Assads regim tvingat olika rebellgrupper till så kallade försoningsavtal.

Genom dessa avtal har sunnirebeller fördrivits från sina hem och förflyttats till Idlib, en nordlig provins där majoriteten är sunnimuslimsk. Assadregimen har systematiskt mördat dem som valt att stanna kvar.

Assad beviljar syriskt medborgarskap till tusentals iranier, och shiiter från Pakistan och Afghanistan som stridit jämte den syriska armén för att säkra den skoningslöse diktatorns makt. Nu slår de sig ner i södra Syrien.

Den syriska nyhetssidan Zamanalwsl hävdar att Syriens regering utfärdat 200.000 pass till medlemmar i det iranska revolutionsgardet (IRGC) och till andra shiitiska krigare och deras familjer.

Enligt Zamanalwsl är syftet att ’ge de utländska milismedlemmarna en legal status som gör dem så effektiva som möjligt i framtiden’.

Den libanesiska tidningen Al-Nahar har därefter rapporterat att Syrien utfärdat två miljoner syriska identitetskort till iranska, afghanska och pakistanska shiiter. Enligt MEMRI var nästan samtliga medlemmar av IRGC eller Hizbollah.

Enligt MEMRI strider detta mot den överenskommelse som slutits mellan Israel och Ryssland tidigare i år. Enligt den skulle de iranska och shiitiska styrkorna dras bort från södra Syrien. Utfärdandet av syriska identitetshandlingar till dessa krigare kan vara ett sätt att behålla dem i området utan att öppet bryta mot överenskommelsen.

En annan MEMRI-rapport visar hur Hizbollah fortsätter sin uppbyggnad i sydvästra Syrien, där den Iranstödda terrororganisationen nu upprättat mängder med baser, träningsläger och underjordiska anläggningar. Samtidigt kontrollerar man gränsområdet mellan Syrien och Libanon och förfogar över uppskattningsvis 140.000 missiler.

Iranierna döljer inte längre vilka planer de har för Mellanöstern i allmänhet och för Israel i synnerhet.

Hussein Salami, IRGC:s vice befälhavare, sa i helgen att IRGC:s Basij-milis nu ’sprids över regionen’ och att både palestinier, syrier, irakier och jemeniter ’använder Basij som en förebild för att besegra Takfiri [otroga, kättare] och knäcka konspirationerna från Israel, USA, och det saudiska kungahuset’.

’Idag har vi blivit så mäktiga att vi både kan försvara vårt land från invasion och om nödvändigt jaga fienden för att åsamka den ett oförglömligt nederlag’, skröt Salami i samma tal.

IDF å sin sida förbereder sig inför ett flerfrontskrig, nu när det blivit uppenbart att det internationella samfundet – undantaget USA – inte kommer att göra något för att hejda ansamlingen av iranska styrkor vid Israels Syriengräns.

Israels nybildade kommandobrigad har just hållit en storskalig tredagarsövning för att öva förmågan att samtidigt strida mot Hizbollah, Hamas och andra grupper.

Yochanan Visser

Publicerad i Arutz Sheva 26 november 2018
http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/255304

Chanuka – ljusets högtid!

Chanuka är en judisk högtid som firas till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel år 164 fvt.

Ordet chanuka är hebreiska och betyder just ’invigning’.

Chanuka firas till minnet av judarnas, mackabéernas, seger över de grekiska härskarna (164 f. Kr). Man firar både en liten judisk nations seger över det mäktiga Grekland, men även den judiska trons andliga seger över Hellenismen och grekerna. Helgen firas med anledning av den andliga aspekten av segern och miraklet med oljelampan; en mängd helig olivolja som skulle brinna i Templets kandelaber en dag, varade i åtta dagar; den tid det tog för templet att återinvigas.

Chanuka firas i Israel liksom i diasporan, under åtta dagar. Den viktigaste symbolen för denna högtid är att man tänder ljus varje kväll; ett den första, två den andra och så vidare; för att fira minnet av miraklet i templet. I Israel fokuseras Chanukas budskap mycket på Israels självständighet. I diasporan är det vanligt att man ger varandra presenter, liksom att man leker med en dreidl – en leksakssnurra. Snurrans sidor är markerade med hebreiska bokstäver som bildar orden i buskapet ”Ett stort mirakel skedde här”, medan bokstäverna i diasporan är ändrade till ”Ett stort mirakel skedde där” (med där avses i Israel). Under Chanuka-veckan är skolorna i Israel stänga, men inte arbetsplatserna.

Chanuka firas mellan den 25:e Kislev till 3:e Tevet enligt den judiska kalendern, vilket vanligtvis infaller i december efter den kristna kalendern.

I år (2018) inleds Chanuka på kvällen den 2 december. 

Andra vanliga stavningar är t.ex. chanukka och hanukka.

 

Israel sätter stort hopp till nästa svenska regering (Eytan Gilboa)

Regeringsförhandlingarna i Sverige följs noggrant ifrån Israel. Nästa svenska regering har ett gyllene tillfälle att lägga grunden för en ny era för Sveriges roll i världen och för svensk-israeliska relationer, skriver den israeliske professorn Eytan Gilboa, ordförande för Israel Public Diplomacy Forum.

Återupprättandet av goda relationer med Israel bör vara en prioriterad fråga för nästa svenska regering, oavsett vilken politisk färg den kommer att ha. En ny regering är ett utmärkt tillfälle för Sverige att vända blad och för att skapa en bättre relation med Israel, vilket även ligger i linje med Sveriges intresse av att spela en aktiv och konstruktiv roll i Mellanöstern.

Regeringsförhandlingarna följs noggrant ifrån Israel och förhoppningarna är stora på att relationerna ska kunna återgå till vad de en gång var. För att nå det målet krävs gemensamma ansträngningar från bägge stater givet den allvarliga försämringen i svensk-israeliska relationer som orsakats av den senaste regeringen. Flera av regeringens positioneringar de senaste fyra åren har uppfattats som direkt Israelfientliga.

Den svenska regeringen har ensidigt skuldbelagt Israel för misslyckandet att uppnå fred med palestinierna. Samtidigt som den närmast systematiskt förbisett palestiniernas förhalningar, vägran att förhandla och terrorism.

Den svenska regeringen har dessutom ignorerat konflikten mellan de palestinska myndigheterna och Hamas, den islamistiska terrororganisationen som kontrollerar Gaza. Om palestinierna inte kan försonas sinsemellan hur ska de då kunna uppnå fred med judarna?

Dessutom har Israel beskyllts för fruktansvärda dåd på helt andra ställen i världen. Efter den Islamiska statens (IS) terrorattack i Paris i november 2015, som krävde 130 oskyldiga människors liv, kopplade utrikesminister Margot Wallström (S) ihop morden med Israels politiska linje gentemot Palestina.

Sverige har vid flera tillfällen lett partiska och ensidiga resolutioner riktade mot Israel i FN och år 2014 var Sverige det första västerländska landet att ensidigt erkänna den så kallade “Palestinska staten”. Erkännandet, som saknar stöd i de folkrättsliga kriterierna, ledde bara till att öka Palestinas oförsonlighet. Om de kunde få vad de begär utan att behöva ge efter för krav i fredsförhandlingar, varför då förhandla över huvud taget? De palestinska myndigheterna har avfärdat förhandlingsinviter, trots upprepade amerikanska och europeiska vädjanden.

Detta mycket olyckliga beslut skadade först och främst fredsprocessen mellan Israel och Palestina men erkännandet skadade även allvarligt relationerna mellan Sverige och Mellanösterns enda stabila demokrati. I och med beslutet positionerade sig Sverige ensidigt på den palestinska sidan och har kommit att framstå som det mest Israelfientliga landet i väst. I praktiken lämnade Sverige, i och med beslutet, den balanserade linje som förts under många år, och som gett Sverige respekt i alla läger som en konstruktiv, diplomatisk röst i Mellanöstern.

“Det iranska hotet har paradoxalt nog inspirerat judisk-arabiskt koalitionsbyggande.”

Den palestinsk-israeliska konflikten är inte, och har aldrig varit, den främsta källan till instabilitet och våld i Mellanöstern. Att lösa konflikten är givetvis viktigt och önskvärt men det kommer inte påverka det övriga läget i regionen. Detta har vid upprepade tillfällen bevisats genom olika våldshandlingar, revolutioner, kontrarevolutioner och krig inom och mellan arabiska stater. För att inte nämna inbördeskrigen i Syrien, Irak, Libyen och Jemen. Konflikter som inte har något att göra med Israel.

Roten till konflikt i regionen kan främst härledas till Iran och det religiösa kriget som pågår mellan sunni- och shiamuslimer. Trots kärnavtalet med väst fortsätter regimen i Iran att försöka avsätta sunnitiska regeringar och att intervenera i länder som Syrien, Irak och Jemen. Dessutom hotar de återkommande med att utplåna staten Israel. Som ett led i detta sponsrar och beväpnar Iran Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza och uppmuntrar terrororganisationernas attacker gentemot civila mål i Israel. Iran försöker kontrollera Syrien och har expansiva och aggressiva ambitioner på att bygga upp permanent militär närvaro utanför landets gränser. Detta hotar inte enbart Israels fred utan hela Mellanöstern och den liberala världsordningen.

Det iranska hotet har paradoxalt nog inspirerat judisk-arabiskt koalitionsbyggande. Israel och USA har tillsammans med europeiska länder byggt upp gemensamma strategiska samarbeten med västerländskt orienterade arabiska stater såsom Egypten, Jordanien, Saudiarabien och flera utav länderna runt Persiska viken.

“Sverige har stora och växande problem med antisemitism.”

Mellanöstern kännetecknas i alltför hög grad av diktaturer och konflikter. Västvärldens och i synnerhet Sveriges röst behövs. Utöver stabilitet behöver regionen mycket mer av de västerländska värden som Sverige och Israel delar: demokrati, tilltron till rättsstaten, öppenhet, mänskliga rättigheter, en ansvarstagande marknadsekonomi, frihandel och fred.

Sverige har en självbild och en ambition att verka som en enande och medlande part i världspolitiken. Och ert land har en stolt historia av internationellt ansvarstagande, vilket bland annat manifesteras i kandidaturen till FN:s säkerhetsråd. Sverige kan och behöver spela en konstruktiv och medlande roll i Mellanöstern, men det kan man inte göra genom att konsekvent motarbeta den enda stabila demokratin i regionen.

Professor Eytan Gilboa, ordförande för Israel Public Diplomacy Forum.
Professor Eytan Gilboa, ordförande för Israel Public Diplomacy Forum, vid sitt välbesökta föredrag för Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Stockholm 26/11 2018.

Sverige har stora och växande problem med antisemitism, bland annat i Malmö där judar får det allt svårare att öppet ge uttryck för sin tro och kultur. Antisemitismen är så utbredd i Malmö att USA:s dåvarande president Barack Obama skickade sitt särskilda sändebud mot antisemitism, Ira Forma, till Malmö för att granska hur hot och trakasserier mot landets judar hanteras. Situationen kan inte sägas ha förbättrats de senaste åren. Kampen mot antisemitism behöver alla röster den kan få och världen behöver stå enad mot detta hot. Men det mest effektiva sättet att motarbeta antisemitismen är att ha nära och vänliga relationer till förintelseöverlevarnas land. En ändrad svensk hållning gentemot Israel skulle även kunna bidra till att skapa en bättre situation för judar i Sverige.

Goda relationer med Israel står över partipolitik och ligger i alla de folks och länders intressen som är berörda av konflikten. En ny svensk regering har att utforma en ny utrikespolitik, och med detta en ny balanserad Mellanösternpolitik, inklusive vänskapliga relationer med Israel. Nästa svenska regering har ett gyllene tillfälle att lägga grunden för en ny era för Sveriges roll i världen och för svensk-israeliska relationer.

Eytan Gilboa
professor i internationella relationer vid Bar-Ilan University i Israel, ordförande och medgrundare till Israel Public Diplomacy Forum, för närvarande på besök i Sverige för att föreläsa om Israel och Mellanöstern

Debattartikel publicerad i SvD 29 november 2018
https://www.svd.se/israel-satter-stort-hopp-till-nasta-svenska-regering

 

Vänskapsförbundet Sverige-Israel, uttalande

Israeliska civila utsätts för ständig beskjutning från Gazaområdet. De senaste dagarna har cirka 400 projektiler avfyrats. Inget land kan stillatigande låta sina medborgare systematiskt beskjutas.

Judar från hela världen har kommit till Israel därför att omvärldens länder inte kan beskydda dem från våld med antisemitiska förtecken. Och Israel har ansvar för alla sina medborgare, vare sig de är judar, araber, druser eller något annat.

Det är Israels självklara skyldighet att agera militärt för att skydda sina medborgare och slå ut de baser varifrån missilerna avskjuts.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel uttalar åter sitt stöd för Israel.

 

Vänskapsförbundet Sverige-Israels styrelse, riksorganisationen

80 år sedan Kristallnatten

Den 9 november 1938 ägde i Tyskland rum vad som blev känt som ”Kristallnatten”, då 7 500 judiska butiker skövlades och 100-tals judar dödades i en statsstyrd pogrom som blev inledningen till massmordet på 6 miljoner judar i Europa. I propagandan som föregick Förintelsen hade nazisterna använt alla olika religiösa och politiska mytbildningar om judarna som gudsmördare, förgiftare av brunnar och som eftersträvande världsherravälde genom en gigantisk komplott. Syftet var att dehumanisera judarna som folk för att det inte skulle kunna kallas rån och mord när man sedan plundrade dem och mördade dem. Även i dåvarande Palestina hetsades från moskéer till blodiga pogromer mot judar – pogromer som britterna var sorgligt oförmögna, eller ovilliga, att stoppa. Den muslimske ledaren i Palestinamandatet, Hadj-Amin-al-Husseini, stödde också aktivt nazisternas försök att helt enkelt utplåna judarna som folk och uppehöll sig tidvis under kriget i Berlin. Hans plan var att själv förinta de judar som lyckats ta sig till Palestinamandatet.

Alla tänkande människor vet idag att våldet och förföljelsen mot judar i Europa då, för 80 år sedan, motiverades med lögner och mytbildningar. Idag är det återigen förenat med fara att var jude i Europa; synagogor, judiska skolor och enskilda judar utsätts för attentat. Även den som vill visa solidaritet med judarna och den judiska staten Israel riskerar att utsättas för våld. Budskapet är brutalt, och likaledes effektivt, och yttrandefriheten gäller inte längre i Europa för alla grupper, inte heller i vårt land. Parallellerna till situationen 1938 är obehagliga. Men det finns en stor och avgörande skillnad: Judarna i Europa och Sverige må vara utelämnade åt myndigheternas eventuella vilja och förmåga att ge dem skydd, men det finns idag en tillflykt, en stat där judar har både rätt och förmåga att försvara sina liv.

De grupper som hotade judar för 80 år sedan byggde sitt handlande på lögner och mytbildningar om det judiska folket som fiender till hela världen. Det vet vi. Förutsättningarna att fortsätta sprida den lögnen om judarna gick upp i rök i koncentrationslägrens krematorieugnar. Nu är det i stället den judiska staten Israel som ”apartheid-stat”, trots att Israel är den enda stat i regionen med lika rättigheter oavsett etnicitet, religion, kön eller sexuell läggning; Israel som förtryckare och hinder för fred i Mellanöstern. Detta trots att man under hela sin existens stått med handen utsträckt till fred och samexistens med sina grannländer, samtidigt som man tvingats försvara sin egen existens, och det existentiella hotet har kanske aldrig varit större än i dag, då det finns mullor i Iran med den överordnade ambitionen att utplåna den judiska staten och snart har kärnvapen att göra verklighet av hotet.

Kristallnatten var en brutal tragedi som signalerade att judar nu var lovligt byte, och det var också inledningen till Förintelsen. Det är självklart att hågkomsten av Kristallnatten bör gälla just detta.

Därför är det tragiskt och upprörande att vi de senaste åren har tvingats se hur främst extrema vänstergrupper i Sverige ”kapar” hågkomsten av Kristallnatten och använder den till hätska utfall mot den judiska staten Israel. Trots sin historia håller Europa ännu en gång på att vända judarna ryggen.

Antisemitismen har bytt kläder och kallar sig nu antisionism. Då – attackera judiska affärer. Nu – kräva bojkott av den judiska staten.

Viktigt att minnas. Det får aldrig tillåtas hända igen. Israel är den enda garanten.

 

Bengt-Ove Andersson, AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

 

Några rader om Jan Guillou och Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Jag läste just Jan Guillous senaste anti-israeliska drapa (Aftonbladet 28/10). Som vän av Israel och en fredlig lösning på den israelisk-palestinska konflikten är det lätt att haka upp sig på textens sakfel, och försåtliga formuleringar, men jag slås av att det vore fel sätt att förhålla sig till Guillous artikel.

Det intressanta är förstås inte vad Jan Guillou skriver. Han skriver ungefär samma texter i dag som för snart femtio år sedan, då han för tidskriften Lektyrs räkning lajvade revolutionär tillsammans med palestinska terrororganisationen DFLP. Och så sent som 2015 påstod han i P1 att “antisemitismen är så gott som utplånad i Sverige”. Åtminstone fram till då, enligt Guillou. Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad hans analyser på detta område kan tillföra dagens debatt .

Det vore mig förstås fjärran att beskylla någon för att vara självgod eller antisemit, men Jan Guillou är en av få samtida debattörer som av allt att döma har nyckelordet ”antisemit” som en del av sin personliga omvärldsbevakning. Han blir bitterljuvt missnöjd när någon anklagar honom för att vara antisemit, och närmast förnärmad när någon beskriver antisemitism som ett problem i dagens Sverige.

Det intressanta är inte längre hans texter utan snarare att han väljer att angripa just Vänskapsförbundet Sverige-Israel, och deras företrädare. Och att han gör det just nu.

Vår organisation har stark medvind. Det visar sig inte bara genom våra högprofilerade artiklar som Guillou vänligt nog hänvisar till, utan också genom att förbundets medlemsantal ökar kraftigt – samtidigt som förbundet får ett allt större genomslag även i sociala medier. En utveckling som understryks av Guillous egen text, ironiskt nog.

Anders Engström

10 skäl till varför BDS-rörelsen är omoralisk och förhindrar fred (av: Alan M Dershowitz)

[BDS står för Boycott, Divestment and Sanctions, och är en global kampanj riktad mot Israel. /Red anm]

Som en stark förespråkare av en tvåstatslösning och en kritiker av Israels bosättningspolitik, är jag mycket bestört över ansträngningarna att påtvinga avyttringar, bojkotter och sanktioner gentemot Israel och Israel enbart, eftersom BDS gör det svårare att uppnå en fredlig lösning av Mellanösternkonflikten, som kräver kompromisser ifrån alla parter.

BDS-rörelsen är högst omoralisk, hotar fredsprocessen och uppmuntrar palestinierna i att inte samtycka till någon rimlig uppoffring för freden. Här följer 10 övertygande skäl till varför BDS-rörelsen är omoralisk och oförenlig med aktuella ansträngningar att uppnå en fredskompromiss.

1. BDS-rörelsen är omoralisk då den lägger den totala skulden för fortsatt israelisk ockupation och bosättningspolitik på israelerna. Den vägrar erkänna historiska fakta att Israel, vid åtminstone tre tillfällen, har kommit med erbjudanden om att avsluta ockupationen och att det palestinska ledarskapet, stödd av sitt folk, vägrade att acceptera dessa erbjudanden. 1967, spelade jag en liten roll i att utarbeta FN:s Säkerhetsråds Resolution 242, som drog upp riktlinjerna för att avsluta ockupationen i utbyte mot ett erkännande av Israels rätt att existera. Israel accepterade Resolutionen, medan palestinierna, tillsammans med samtliga arabstater, samlade i Khartoum, utfärdade sina tre berömda “nej”. Nej till fred, nej till förhandlingar, och nej till erkännande. Det gjordes inga försök till bojkott och sanktioner mot eller avyttringar från dessa arabiska nejsägare. År 2000 – 2001, erbjöd Israels liberale premiärminister Ehud Barak, tillsammans med Amerikas President Bill Clinton, palestinierna en stat och en avslutning av ockupationen. Yasser Arafat avvisade detta erbjudande – ett avvisande, som många arabiska ledare betraktade som ett brott mot det palestinska folket. År 2007 erbjöd Israels premiärminister Ehud Barak, palestinierna ett ännu bättre avtal; ett erbjudande de inte svarade på. Det förekom inga BDS-hotelser gentemot dem, som avvisade Israels fredserbjudanden. Nu förekommer fredsförhandlingar, där bägge parter gör uppoffringar och ställer krav. Under dessa omständigheter är det omoraliskt att skuldbelägga enbart Israel och att rikta en BDS-rörelse enbart gentemot den nationella staten för det Judiska folket som vid tre tillfällen har erbjudit sig att avsluta ockupationen i utbyte mot fred.

2. Den nuvarande BDS-rörelsen uppmuntrar palestinierna, särskilt i Europa och på några amerikanska universitets campus, att avvisa kompromisslösningar på konflikten. Några inom det palestinska ledarskapet har beskrivit för mig, att ju längre de håller ut gentemot en fredslösning, desto starkare kommer BDS-rörelsen att bli gentemot Israel. Varför inte vänta tills BDS stärker deras förhandlingsposition, så de inte behöver kompromissa genom att ge upp rätten att återvända, samtycka till en demilitariserad stat och göra andra eftergifter, som är nödvändiga för fred, men svåra för en del palestinier att acceptera? BDS-rörelsen gör en fredlig lösning svårare att uppnå.

3. BDS-rörelsen är omoralisk, därför att dess ledare aldrig kommer att vara nöjda med det slag av tvåstatslösning, som är acceptabel för Israel. Många av dess ledare tror inte på begreppet Israel, som en nationell stat för det judiska folket. (Den främsta ledaren för BDS-rörelsen, Marwan Barghouti, har upprepade gånger uttryckt sitt motstånd mot Israels rätt att existera som en nationell stat för det judiska folket, även innanför 1967 års gränser.) I botten, motsätter sig således BDS-rörelsens ledarskap, inte bara Israels ockupation och bosättningspolitik, utan dess själva existens.

4. BDS-rörelsen är omoralisk, eftersom den våldför sig på kärnprincipen i mänskliga rättigheter: nämligen “det värsta först”. Israel är bland de mest fria och mest demokratiska nationerna i världen. Israel är definitivt den mest fria och mest demokratiska nationen i Mellanöstern. Dess arabiska medborgare åtnjuter mer medborgerliga rättigheter än araber någon annanstans i världen. De tjänstgör i Knesset, inom juridiken, i utrikesdepartementet, i den akademiska världen och i affärsvärlden. De är fria att kritisera Israel och stödja dess fiender. Israeliska universitet är drivbänkar för anti-israelisk retorik, opinionsbildning och till och med undervisning. Israel har en superb meritlista vad gäller kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter, miljömässiga rättigheter och andra rättigheter, som nätt och jämnt existerar i de flesta delar av världen. Dessutom, Israels meriter vad gäller att undvika civila offer, medan man bekämpar fiender, som gömmer sina soldater bland civila, saknar motstycke i världen idag. Situationen på Västbanken är uppenbarligen annorlunda på grund av ockupationen, men till och med araberna i Ramallah, Bethlehem and Tulkarim har mer mänskliga och politiska rättigheter, än vad den stora majoriteten av araber har i världen idag. Därutöver, vem som helst – jude arab, kristen – som är missnöjd med Israels handlingar, kan uttrycka sitt missnöje i domstolar och i media, både hemma och utomlands. Denna frihet existerar inte i något arabiskt land, inte heller i många icke-arabiska länder. Ändå är Israel enda landet i världen, som hotas med BDS. När en sanktion riktas mot endast ett land, med en av världens främsta meriter, vad gäller mänskliga rättigheter och denna nation råkar vara det judiska folkets stat, så måste misstanken om bigotteri övervägas.

5. BDS-rörelsen är omoralisk, eftersom den kommer att skada fel personer: den kommer att skada palestinska arbetare, som kommer att förlora sina arbeten, om ekonomiska sanktioner riktas mot företag, som anställer dem. Den kommer att skada artister och akademiker, av vilka många, utgör de starkaste rösterna för fred och en avslutning av ockupationen. Den kommer att skada sjuka människor över hela världen, som skulle vara hjälpta av israelisk medicin och ett samarbete mellan israeliska vetenskapsmän och andra vetenskapsmän. Den kommer att skada högteknologisk industri över hela världen, eftersom Israel bidrar oproportionellt mycket till utvecklingen av livs förhöjande teknologi.

6. BDS-rörelsen är omoralisk, eftersom den uppmuntrar Iran – världens ledande understödjare av internationell terrorism – att frigöra sina ombud, såsom Hizbollah och Hamas mot Israel, i en förväntan att, om Israel besvarar terrorattacker, så kommer pressen på BDS gentemot Israel att öka, såsom den gjorde, när Israel besvarade tusentals raketattacker från Gaza 2008 – 2009.

7. BDS-rörelsen är omoralisk, då den fokuserar världens uppmärksamhet ifrån långt större orättvisor, inklusive folkmord. Genom att fokusera oproportionerligt mycket på Israel, så riktar samfunden för mänskliga rättigheter oproportionerligt mindre uppmärksamhet på andra ockupationer, såsom dem av Kina, Ryssland och Turkiet och på andra mänskliga katastrofer, såsom den som äger rum i Syrien.

8. BDS-rörelsen är omoralisk, då den främjar falska bilder av den nationella staten för det judiska folket, uppförstorar dess skavanker och främjar därigenom nya varianter av världens äldsta fördom, nämligen anti-semitism. Det är därför inte förvånande att BDS-rörelsen är framhävd hos nynazister, hos Förintelseförnekare och på andra öppet anti-semitiska webisdor och främjas av några av världens mest ökända antisemiter, såsom David Duke.

9. BDS-rörelsen är omoralisk, eftersom den reflekterar och uppmuntrar en dubbel måttstock ifråga om bedömning och respons, beträffande överträdelser av mänskliga rättigheter. Genom att kräva mer av Israel, den nationella staten för det judiska folket, så förväntar sig BDS-rörelsen mindre av andra stater, folk, kulturer och religioner och materialiserar därigenom en form av kolonial rasism och omvänt hyckleri, som skadar offren, utsatta för brott mot de mänskliga rättigheterna, tillfogade av andra.

10. BDS-rörelsen kommer aldrig att uppnå sina mål. Varken Israels regering eller det israeliska folket kommer någonsin att kapitulera inför de utpressningsmedel, som finns implicit i BDS. De kommer inte och skall inte heller fatta viktiga beslut rörande nationell säkerhet och säkerheten för dess befolkning, på basis av omoraliska hot. Dessutom, om Israel skulle kompromissa om sin säkerhet, ställd inför sådana hotelser, så skulle resultatet bli mera krig, mera död och mera lidande.

Alla anständiga människor, som söker fred i Mellanöstern, borde tillsammans förenas i motstånd mot den omoraliska BDS-rörelsen. Använd era moraliska röster till att kräva att både den israeliska regeringen och den Palestinska Myndigheten accepterar en kompromissfred, som tillförsäkrar säkerhet för Israel och livskraft för en fredlig och demokratisk palestinsk stat. Vägen framåt går inte via omoraliska utpressningshotelser, som gör mera skada än nytta, utan snarare via förhandlingar, kompromisser och god vilja.

Alan M Dershowitz

Ursprungligen publicerad 2014 (Ten reasons why the BDS movement is immoral and hinders peace) En version av denna artikel har publicerats hos Haaretz. Svensk översättning Irene Altschul.

Ge oss en regering utan judefientlig Israelpolitik (Stefan Dozzi)

Våra förbindelser med Mellanösterns enda demokrati har aldrig varit så dåliga som under regeringen Löfven.  Våra skattepengar går till terrorister och antisemitism. Nu måste Sveriges dåliga rykte repareras, skriver Stefan Dozzi.

DEBATT | ISRAEL. En ny regering oavsett färg innebär nya möjligheter för svensk Israelpolitik. Den svenska Israelpolitiken har personifierats av Margot Wallströms och UD:s ensidiga skuldbeläggande och demoniserande uttalanden om Israel i konflikten med palestinierna. I det ingår också ökningen av det svenska stödet till PLO och UNRWA, där PLO belönar palestinsk terror och UNRWA permanentat palestiniernas flyktingstatus i generationer. Detta och mycket mer har skadat Sveriges anseende i israel och internationellt.

Sverige saknar trovärdighet i Israel eftersom vi ses som oreserverat partiska och agerar som direkta motståndare till Israel. Agerandet har i flera fall varit så anmärkningsvärt att det uppfattats som antisemitiskt. Våra förbindelser med den enda judiska staten och Mellanösterns enda demokrati har aldrig varit så dåliga som under denna regering.

Vi har mycket att lära Israel

Sverige och Israel har faktiskt många likheter. Israel har ett väl utvecklat socialt skyddsnät, det är en livaktig demokrati, dessutom har forskning och utveckling en framträdande roll. I och med regeringsombildningen finns en möjlighet att bryta en ny väg och reparera Sveriges anseende. Vi har dessutom mycket att lära av Israel om säkerhet och utmaningen med integration av stora mängder invandrare.

En ny regering måste reparera relationerna till Israel. Även många arabstater ser i dag nödvändigheten av att förbättra relationerna med Israel, medan Sverige har gått i motsatt riktning. Sverige måste kunna ha nära och vänskapliga förbindelser med Israels demokratiskt valda regering. Först då kan vi också ha ett oreserverat och fruktbart bilateralt utbyte och först då kan våra idéer och synpunkter tas på allvar och spela en roll för regionens framtid och främja fredsprocessen.

Bistånd går till skolor som lär ut antisemitism

Våra framtida kontakter med regionen måste på ett annat sätt än tidigare präglas av förståelse för båda sidor och med kunskap och respekt för hur komplicerad denna del av världen är.

Hela Israelpolitiken behöver ses över

Tyvärr har den drivits med relativt brett stöd i riksdagen. En politik som polariserat och som har kostat människoliv men också skjutit i sank vår förmåga att agera för fred, demokrati och rättvisa i Mellanöstern – det som bör vara det viktigaste målet för vårt engagemang i regionen.

En ny regering bör inleda en översyn av hela vår Israelpolitik. Resultatet av genomgången måste ge nya utgångspunkter för vårt politiska agerande, vårt bilaterala kunskapsutbyte och hur våra biståndsinsatser ska hanteras i framtiden. Det är dags för en svensk omstart med Jerusalem.

Stefan Dozzi
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Expressen 15 oktober 2018
https://www.expressen.se/debatt/ge-oss-en-regering-utan-judefientlig-israelpolitik/

Israels förehavande alltid i strålkastarljuset (Kerstin Jonmyren)

Replik ”Israel har nu infört en rasistisk apartheid-lag” (Hela Gotland 10/8).

Först vill vi fastslå att vi inte är landet Israels försvarsadvokater utan dess vänner. Vi står på deras sida i den hotfulla politiska verklighet landet lever med hårdföra, ofta aggressiva, diktaturer runt sig.

Israel är en demokratisk stat där alla medborgare har sin fulla rätt att tycka, uttala sig, demonstrera eller opponera sig, och gör det också. Det är märkligt att vad som händer i den lilla landremsan vid Medelhavets östra kust, stort som smått, i detalj uppmärksammas världen över, som i inget annat land.

Diktaturerna som gränsar till Israel, med offentliga avrättningar exempelvis, kunde kanske behöva åtminstone en del av det granskandet.

Nu har en ny grundlag antagits i Israel. Som vanligt stor uppståndelse. De allra flesta i Israel tar det lugnt.

De experter som noga har hunnit läsa själva lagtexten finner den rätt vag, mer symbolisk, öppen för tolkning. Den slår fast det judiska folkets ”rätt till självbestämmande”, att Israel är en judisk stat och att hebreiska är landets huvudspråk.

Knappast några nyheter. Israel bildades 1948 just med målet att skapa en judisk stat med hebreiska som språk. FN godkände direkt denna stat. Man hade det fasansfulla nazistiska folkmordet i färskt minne.

Det judiska folket behövde en fristad. Vid tanke på dagens hårdnande klimat för judar i Europa, inte minst i Sverige, kan detta ännu kännas nog så aktuellt. Trygghet för judar.

Israel har en arabisk minoritet på cirka 20 procent, och det står ingenstans i lagen att de skall ha någon sämre ställning.

De lagar som redan gäller ger samma medborgerliga rättigheter till landets minoriteter. Araberna har – efter eget önskemål – egen skollag och är dessutom befriade från värnplikt. Detta är de enda lagliga skillnaderna. Det har dock diskuterats om arabiska ungdomar som önskar kunde få göra civil värnplikt, för att jämställa.

Sjukvården inne i landet och på Västbanken kan säkert variera. Däremot har vi fått beskrivet hur israeliska läkare i gränsområdena mot Syrien tar emot och behandlar människor från andra sidan gränsen, även soldater, som i smyg tar sig över gränsen för att få sakkunnig hjälp. En fråga gällde repatriering av ättlingar till palestinier som försvann från landet före 1948. Det är en fråga vid fredsförhandlingar, som någon gång måste komma.

Kerstin Jonmyren
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel, Gotlandsavdelningen

Insändare publicerad i Hela Gotland 22 augusti 2018
http://www.helagotland.se/insandare/israels-forehavande-alltid-i-stralkastarljuset-15277237.aspx