Vi har historien på vår sida när vi firar att Israel fyller 70 år

Vi har historien på vår sida när vi firar att Israel fyller 70 år
av: Stefan Dozzi och Anders Engström

REPLIK på ”Europa skapade tragedin Palestina – Israel” (Pär Granstedt HN 26/4).

Diskussionen om Israel handlar delvis om perspektiv, men den handlar också om fakta. Vi vänder oss framförallt mot försöket att förvanska Förintelsen för att använda den som ett slagträ i debatten om konflikten mellan israeler och palestinier.

Man kan förstås, som skribenten, välja den tidsperiod som passar ens syften bäst, men ingen kan påstå att den judiska statens historia började under första världskriget. När den brittiska Balfourdeklarationen skrevs 1917 fanns det t.ex. sedan länge redan en judisk majoritet i hela Israels kommande huvudstad, Jerusalem.

Det stämmer inte att britterna gynnade judisk invandring till det palestinska mandatet, som då styrdes av Storbritannien. Tvärtom. Judisk invandring öster om Jordanfloden blev omöjlig redan 1922, då britterna avstyckade den del av Palestinamandatet som blev Jordanien. Och i resten av mandatet ströp britterna den judiska invandringen allt mer, medan den arabiska invandringen tilläts fortsätta.

Som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain uttryckte saken i samband med den ökända så kallade ”Vitbokens” tillkomst 1939: “If we must offend one side, let us offend the Jews rather than the Arabs“.

Tvärtemot skribentens skildring av FN:s delningsförslag, utformades detta i enlighet med hur demografin faktiskt såg ut: framförallt delar med en judisk majoritet var tänkta att tillfalla en judisk stat, medan resten skulle bli det arabiska Palestina. Hade också de arabiska företrädarna accepterat detta, hade vi redan där haft en tvåstatslösning. I stället valde de att anfalla den nyfödda judiska staten. Den arabiska sidans nej kan aldrig bli Israels ansvar.

Inte heller uppstår Israel som en följd av Förintelsen. På trettiotalet finns redan den judiska statens institutioner på plats i det av britterna styrda mandatet, med Jewish Agency som en slags provisorisk regering. När FN och omvärlden erkände Israel 1948 var det en bekräftelse av något som redan existerade.

Tragedin är förstås inte att Israel kunde utropa sin självständighet 1948. Tragedin ligger i att det inte tilläts långt tidigare.

Skribenten beskriver Israel som ett kolonialt projekt, vilket är historielöst och rentav illvilligt. Israel är det judiska folkets hemland. Till skillnad från palestinska araber är judar dessutom en ursprungsbefolkning i Israel. Däremot kan en europeisk syn på palestinier som aktörer utan eget ansvar möjligen tillskrivas ett kolonialt arv.

Förföljelse av judar är inte heller en typiskt europeisk företeelse. Under årtusenden har judar förföljts även i Mellanöstern, också långt före samarbetet mellan nazisterna och arabvärldens diktaturer.

Men vi håller med skribenten på en punkt. Europa har ett visst ansvar, åtminstone för att konflikten fortsätter. Det mest konstruktiva är att se framåt, och använda de ingångar som finns för att påverka parterna. Vi noterar därför tacksamt att allt fler europeiska politiker börjat ställa krav även på den palestinska sidan. Det är en mer balanserad hållning, som ger oss hopp när Vänskapsförbundet Sverige-Israel nu firar att den judiska staten fyller 70 år.

Stefan Dozzi, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Anders Engström, informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Den israelisk-palestinska konflikten och det journalistiska hantverket

En av Israelnytts läsare har hört av sig med denna text, som vi tacksamt återger med vederbörandes tillstånd:

Det behövs en debatt kring public service-radion, och hur den ska kvalitetssäkras när det gäller det journalistiska hantverket. Det finns nästan inget område där dess brister är så beklämmande tydliga som i rapporteringen från den israelisk-palestinska konflikten.

Idag, på Påskdagen, sändes i Godmorgon Världen Cecilia Uddéns reportage från Jerusalem. Hon gjorde ett stort nummer av det hon vagt och bedrägligt beskrev som den israeliska borgmästarens beslut att ”beskatta Kyrkans egendom”, vilket bl.a. ledde till att den Heliga Gravens Kyrka stängdes i protest i slutet av februari. Hon lät intervjua den palestinske ärkebiskopen, som fick lägga ut texten obehindrat med befängda påståenden om att Israel vill ”få bort kristna palestinier”, och jämförelser med IS attacker mot kristna.

http://sverigesradio.se/godmorgon-varlden

Cecilia Uddén gjorde sig inte besväret att låta någon från den israeliska sidan komma till tals i denna känsloladdade fråga. Hon nämnde inte heller själv det som gick att läsa i varje internationell (och även arabisk) nyhetsrapport om tvisten. Nämligen att Kyrkans religiösa egendomar är helt skattebefriade och kommer så att förbli. Men att lagen gällde beskattning av Kyrkans *kommersiella* sidoverksamheter, såsom dess omfattande hotell- och restaurangbusiness, i likhet med de regler som gäller på de flesta andra ställen i världen, inkl. i Sverige. (Se ex. Reuters: https://tinyurl.com/y72qnyjl)

I korthet lät alltså Uddén ärkebiskopens påståenden stå helt oemotsagda, i likhet med hennes eget vilseledande utelämnande. Det kan inte vara en slump. Och det är inte acceptabelt. Det är dessutom helt i linje med hur Cecilia Uddén har för vana att agera när hon rapporterar om Israel.

Alla kan göra fel i sin publicistiska verksamhet. Men Sveriges Radio P1 och Ekot har i decennier nonchalerat kraven på opartisk och saklig rapportering gällande Israel, och har låtit Cecilia Uddén hållas. Det var bara när hon använde samma metoder i sin presidentvalsrapportering från USA 2004 som man vidtog åtgärder, och satte henne i karantän (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx…). Men gällande Israel har hon fått hålla på på samma sätt.

I dagens Godmorgon Världen sändes också ett inte mindre än 20 minuter långt samtal med SR:s utrikeskommentator och fd. Mellanösternkorrespondent Agneta Ramberg, med anledning av att hon nu slutar efter 40 år, efter åratal av rapportering med tydlig slagsida mot Israel.

Ska radiolyssnarna tvingas fortsätta att licensfinansiera en verksamhet som ständigt låter kraven som sändningstillståndet ställer nonchaleras, utan tecken på att man vill rätta till den återkommande snedvridningen? Ska vi behöva vänta i ytterligare 40 år innan de värsta brotten mot journalistisk hederlighet och professionalism sanktioneras?

När ska redaktionsledningens ansvar utkrävas för att Cecilia Uddén tillåtits nonchalera kraven på opartiskhet och allsidighet år efter år? När ska missbruket av dess ansvar och förtroende definitivt avhjälpas?

Israels självförvållade sår (Ronald S. Lauder)

Israels självförvållade sår
av: Ronald S. Lauder

Israel närmar sig nu sitt 70-årsfirande, och jag är fylld av stolthet när jag ser hur den en gång så sårbara judiska staten utvecklas till den starka och välmående nation det är idag.

Som president för World Jewish Congress anser jag att Israel är viktigt för varje judes identitet, och jag känner att det är mitt andra hem. Ändå fruktar jag idag för min älskade nations framtid.

Det stämmer att den israeliska armén är starkare än någon annan av Mellanösterns arméer. Och ja, Israels ekonomiska kapacitet är nu välkänd över hela världen: Israels teknik, innovationer och entreprenörskap är berömt i Kina, Indien och Silicon Valley.

Men den judiska demokratiska staten står inför två allvarliga hot, som jag tror kan äventyra dess existens.

Det första hotet är tvåstatslösningens död. Jag är konservativ och republikan, och jag har stött Likud sedan 1980-talet. Men verkligheten är att det bor 13 miljoner människor mellan Jordanfloden och Medelhavet. Och nästan hälften av dem är palestinier.

Om nuvarande utveckling håller i sig måste Israel helt enkelt välja: Antingen ge palestinierna fullständiga rättigheter och inte längre vara en judisk stat, eller begränsa palestiniernas rättigheter och inte längre vara en demokrati.

För att undvika dessa oacceptabla scenarier är tvåstatslösningen den enda vägen framåt.

President Trump och hans team är mycket engagerade för fred i Mellanöstern. Arabstater som Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten är nu närmare Israel än någonsin tidigare. Och även om nyhetsrapporteringen ger en annan bild, så har framträdande palestinska ledare sagt till mig personligen att de är redo att omgående inleda direkta förhandlingar.

Men en del israeler och palestinier har agendor som hotar denna möjlighet.

Palestinsk oförsonlighet och uppvigling till våld är destruktivt. Men det är även den israeliska högerns annekteringsplaner, och omfattande bosättarprojekt bortom separationslinjen. Under de senaste åren har bosättningar tillåtits växa och expandera på landområden som antagligen skulle tillfalla en palestinsk stat i ett kommande avtal. Sådan trångsynt israelisk politik skapar irreversibla fakta på marken som leder till en enstatslösning.

Det andra hotet är Israel skulle kapitulera inför religiösa extremister och det växande avståndet till den judiska diasporan. De flesta judar som lever utanför Israel accepteras inte av de ultraortodoxa i Israel som kontrollerar statens rituella regelverk och heliga platser. Sju av de åtta miljoner judar som bor i USA, Europa, Sydamerika, Afrika och Australien är modernt ortodoxa, konservativa, reformerta eller sekulära. Särskilt under de senaste åren har många av dem börjat känna att den nation som de stöttat politiskt, ekonomiskt och andligen, nu vänder ryggen mot dem.

Genom att ge efter för en minoritet i Israel, alienerar den judiska staten stora delar av det judiska folket. Krisen är särskilt tydlig hos den yngre generationen som i huvudsak är sekulär. Ett ökande antal av de judar som fötts sedan millennieskiftet – särskilt i USA – fjärmar sig från Israel eftersom värderingarna skiljer sig åt. resultaten är inte särskilt förvånande: assimilering och en allvarlig erosion av den globala judenhetens samhörighet med det judiska hemlandet.

Under det senaste årtiondet har jag besökt judiska samfund i över 40 länder. Överallt mötte jag medlemmar som uttryckte sin oro över Israels framtid och över dess relationer till diasporans judar.

Många icke-ortodoxa judar, däribland jag själv, känner att Israels statligt sanktionerade religiositet förändrar en modern liberal nation till en semi-teokrati. En stor majoritet av världens judar skulle inte acceptera att kvinnor utesluts från vissa religiösa moment, de strikta reglerna för konvertering, eller att kvinnor och män inte får be gemensamt vid den Västra Muren. De förvånas av hur Israel tycks ge upp Theodor Herzls humanistiska vision, för att istället iklä sig en roll som varken passar Israels grundvärderingar eller 2000-talets anda.

Den judiska världens ledare hedrar alltid de val som gjorts av Israels väljare. Vi handlar alltid i samförstånd med Israels demokratiskt valda regering. Jag är också mycket väl medveten om israelernas utsatta tillvaro. De gör uppoffringar och riskerar sina egna liv varje dag så att judar över hela världen skall kunna överleva. Jag känner att jag alltid kommer att vara dem skyldig för deras uppoffringar.

Men ibland gör lojaliteten att vänner måste vara uppriktiga mot varandra, och uttrycka obekväma sanningar. Och den obekväma sanningen är att enstatslösningen, och den växande klyftan mellan Israel och diasporan, hotar framtiden för det land som jag älskar så mycket.

Vi står vid ett vägskäl. De val som Israel gör den närmaste tiden kommer att bestämma framtiden för vår enda judiska stat, och vårt folks framtida enighet.

Vi måste ändra kurs. Vi måste arbeta för en tvåstatslösning och se till att hela den judiska gemenskapen tillsammans säkrar framtiden för vår älskade nation.

Ronald S. Lauder 
President, World Jewish Congress.

Debattartikel publicerad i New York Times 18 mars 2018
https://www.nytimes.com/2018/03/18/opinion/israel-70th-anniversary.html

Artikeln uppmärksammades av bl.a. Haaretz på nyhetsplats: https://www.haaretz.com/israel-news/lauder-no-two-state-solution-lack-of-pluralism-may-endanger-israel-1.5913948

Översättningen gjordes av Vänskapsförbundet Sverige-Israel och publicerades i Israelnytt nr 52.

Att leva med Iranavtalet (Aviva Klompas)

Den här helgen inföll 39-årsdagen av 1979 års islamiska revolution, och hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna för att fira. Regimen trotsade västvärlden och visade upp sin ballistiska missil Ghadr, som har en räckvidd på 2.000 kilometer – vilket ungefär motsvarar avståndet mellan Teheran och Jerusalem. Många brände amerikanska och israeliska flaggor, medan andra brände ett vitt tygstycke som bar inskriptionen ”BARJAM”. Texten är en akronym som på farsi betecknar det atomavtal (JCPOA) som omvärlden 2015 slöt med Iran.

Två och ett halvt år efter att avtalet slöts ser vi efterdyningarna av den överenskommelse som stärkte regimen och gjorde nya aggressioner finansiellt möjliga. När sanktioner lyftes för att Iran åter skulle kunna sälja sin råolja på världsmarknaden var tanken att det skulle leda till lättnader för de miljoner iranier som kämpat med höjda matpriser och stigande arbetslöshet. Men inga lättnader kom.

I stället valde Teheran att använda sitt nya välstånd till att stärka sitt militära inflytande över regionen. Washington Times har visat hur Iran-stödda terrorister får ta del av de 1,7 miljarder dollar som enligt avtalet nu hamnat hos regimen efter att ha varit frysta.

I processen som ledde fram till avtalet valde omvärlden att bortse från den överväldigande bevisning som visade regimens list och lögner. Avtalets arkitekter hävdade att ett avtal med den iranska regimen skulle göra världen till en säkrare och tryggare plats. Det är dags för dem att erkänna att de hade fel.

När man ignorerar, ursäktar och förlåter årtionden av iranskt dubbelspel blir regimen djärvare och farligare än någonsin, vilket inte borde komma som en överraskning för någon.

Den iranska regimens stöd till Houthis i Jemen har nästan lamslagit landet. I Gaza fortsätter Iran att finansiera och göda Hamas fientligheter mot Israel.

Och tack vare iranska vapen, finansiering och träning har Hizbollah åtagit sig ett utrotningskrig mot Israel. Terrorgruppen har drygt 150.000 sofistikerade missiler, som den gömt bland Libanons civilbefolkning.

Den 30 januari turnerade Ebrahim Raisi längs gränsen mellan Libanon och Israel. Han är den iranske högste ledaren Ali Khameneis tänkte arvtagare. Ebrahim Raisi sa då till sin grupp: “We see today the influence of Hezbollah across the Islamic countries… Hezbollah’s fighting and efforts have caused the establishment of the steadfastness and the resistance in the Islamic countries. Inshallah, soon we will witness the liberation of Jerusalem.

I Syrien har Iran försett den barbariska Assad-regimen med det finansiella, politiska och logistiska stöd som gjort det möjligt för honom att sitta kvar. Det är tveklöst så att Teheran är medskyldigt till massakern på en halv miljon syrier och landets förödande humanitära kris.

Vid ett säkerhetsrådsmöte nyligen, så redogjorde Israels FN-ambassadör Danny Danon för hur det i Syrien finns 82.000 stridande direkt under iranskt befäl, inklusive 3.000 medlemmar ur det iranska revolutionsgardet IRGC, 9.000 Hizbollah-medlemmar, och 10.000 medlemmar ur shiamiliser som rekryterats från hela regionen, t.ex. Irak, Afghanistan och Pakistan.

Teheran har inte gjort någon hemlighet av sina ambitioner. Man har framgångsrikt etablerat en shiitisk halvmåne av inflytande, sammansatt av ett nätverk av allierade och lydmiliser, och som sträcker sig från den egna Irak-gränsen hela vägen till Libanon.

Israel har länge varnat för att Iran kommer att vilja öppna en ny front för aktiv konfrontation. Denna aggression är inte bara ett hot mot Israel, utan hotar även de rivaliserande sunnimuslimska länderna, ledda av Saudiarabien. Också amerikanska intressen i regionen hotas, och Irans lydstyrkor i Irak har redan hotat amerikansk trupp med våld.

Den iranska regimen har lärt sig hur spelet fungerar. Den vet att världssamfundets reaktioner på dess militära framstötar är begränsade, och har därför fortsatt att provocera.

I öppet trots mot FN:s resolutioner har Iran utvecklat och testat interkontinentala ballistiska missiler. En av deras raketer avfyrades knappt 1.500 meter från ett amerikanskt marinfartyg. Ayatollorna fick inte ens en näsknäpp till svar.

Det är inte så konstigt att den iranska regimen anser sig vara oövervinnerlig – man har ju faktiskt visat sig vara närmast immun mot konsekvenser. Den här helgen testade man Israel genom att skicka in en stealth-drönare på israeliskt territorium.

Israel svarade med en bred offensiv mot iranska mål i Syrien. Ett israeliskt plan sköts ner av syriska styrkor på sin väg tillbaka till Israel – en skänk från ovan för Iran, vilket ökar risken för fler konfrontationer.

Så ser det ut idag. Den iranska regimens hegemoni stärks utan att möta något motstånd. Iran fortsätter att destabilisera regionen. Atomavtalet är intakt. Och enligt avtalet upphör alla begränsningar för Irans nukleära ambitioner om knappt åtta år.

Så försök gärna förklara för mig hur atomavtalet gjort världen till en säkrare och tryggare plats.

Aviva Klompas

Aviva Klompas is a speechwriter, strategist, and public speaker. She currently serves as the Associate Vice President of Strategic Israel Engagement at Combined Jewish Philanthropies. Previously, she served as the Director of Speechwriting at the Permanent Mission of Israel to the United Nations.

Debattartikel publicerad i Times of Israel 12 februari 2018.
http://blogs.timesofisrael.com/living-with-the-iran-deal/

Vår översättning publicerades först i veckomailet Israelnytt nr 47.