Artiklar

Ge oss en regering utan judefientlig Israelpolitik (Stefan Dozzi)

Våra förbindelser med Mellanösterns enda demokrati har aldrig varit så dåliga som under regeringen Löfven.  Våra skattepengar går till terrorister och antisemitism. Nu måste Sveriges dåliga rykte repareras, skriver Stefan Dozzi.

DEBATT | ISRAEL. En ny regering oavsett färg innebär nya möjligheter för svensk Israelpolitik. Den svenska Israelpolitiken har personifierats av Margot Wallströms och UD:s ensidiga skuldbeläggande och demoniserande uttalanden om Israel i konflikten med palestinierna. I det ingår också ökningen av det svenska stödet till PLO och UNRWA, där PLO belönar palestinsk terror och UNRWA permanentat palestiniernas flyktingstatus i generationer. Detta och mycket mer har skadat Sveriges anseende i israel och internationellt.

Sverige saknar trovärdighet i Israel eftersom vi ses som oreserverat partiska och agerar som direkta motståndare till Israel. Agerandet har i flera fall varit så anmärkningsvärt att det uppfattats som antisemitiskt. Våra förbindelser med den enda judiska staten och Mellanösterns enda demokrati har aldrig varit så dåliga som under denna regering.

Vi har mycket att lära Israel

Sverige och Israel har faktiskt många likheter. Israel har ett väl utvecklat socialt skyddsnät, det är en livaktig demokrati, dessutom har forskning och utveckling en framträdande roll. I och med regeringsombildningen finns en möjlighet att bryta en ny väg och reparera Sveriges anseende. Vi har dessutom mycket att lära av Israel om säkerhet och utmaningen med integration av stora mängder invandrare.

En ny regering måste reparera relationerna till Israel. Även många arabstater ser i dag nödvändigheten av att förbättra relationerna med Israel, medan Sverige har gått i motsatt riktning. Sverige måste kunna ha nära och vänskapliga förbindelser med Israels demokratiskt valda regering. Först då kan vi också ha ett oreserverat och fruktbart bilateralt utbyte och först då kan våra idéer och synpunkter tas på allvar och spela en roll för regionens framtid och främja fredsprocessen.

Bistånd går till skolor som lär ut antisemitism

Våra framtida kontakter med regionen måste på ett annat sätt än tidigare präglas av förståelse för båda sidor och med kunskap och respekt för hur komplicerad denna del av världen är.

Hela Israelpolitiken behöver ses över

Tyvärr har den drivits med relativt brett stöd i riksdagen. En politik som polariserat och som har kostat människoliv men också skjutit i sank vår förmåga att agera för fred, demokrati och rättvisa i Mellanöstern – det som bör vara det viktigaste målet för vårt engagemang i regionen.

En ny regering bör inleda en översyn av hela vår Israelpolitik. Resultatet av genomgången måste ge nya utgångspunkter för vårt politiska agerande, vårt bilaterala kunskapsutbyte och hur våra biståndsinsatser ska hanteras i framtiden. Det är dags för en svensk omstart med Jerusalem.

Stefan Dozzi
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Expressen 15 oktober 2018
https://www.expressen.se/debatt/ge-oss-en-regering-utan-judefientlig-israelpolitik/

Israels förehavande alltid i strålkastarljuset (Kerstin Jonmyren)

Replik ”Israel har nu infört en rasistisk apartheid-lag” (Hela Gotland 10/8).

Först vill vi fastslå att vi inte är landet Israels försvarsadvokater utan dess vänner. Vi står på deras sida i den hotfulla politiska verklighet landet lever med hårdföra, ofta aggressiva, diktaturer runt sig.

Israel är en demokratisk stat där alla medborgare har sin fulla rätt att tycka, uttala sig, demonstrera eller opponera sig, och gör det också. Det är märkligt att vad som händer i den lilla landremsan vid Medelhavets östra kust, stort som smått, i detalj uppmärksammas världen över, som i inget annat land.

Diktaturerna som gränsar till Israel, med offentliga avrättningar exempelvis, kunde kanske behöva åtminstone en del av det granskandet.

Nu har en ny grundlag antagits i Israel. Som vanligt stor uppståndelse. De allra flesta i Israel tar det lugnt.

De experter som noga har hunnit läsa själva lagtexten finner den rätt vag, mer symbolisk, öppen för tolkning. Den slår fast det judiska folkets ”rätt till självbestämmande”, att Israel är en judisk stat och att hebreiska är landets huvudspråk.

Knappast några nyheter. Israel bildades 1948 just med målet att skapa en judisk stat med hebreiska som språk. FN godkände direkt denna stat. Man hade det fasansfulla nazistiska folkmordet i färskt minne.

Det judiska folket behövde en fristad. Vid tanke på dagens hårdnande klimat för judar i Europa, inte minst i Sverige, kan detta ännu kännas nog så aktuellt. Trygghet för judar.

Israel har en arabisk minoritet på cirka 20 procent, och det står ingenstans i lagen att de skall ha någon sämre ställning.

De lagar som redan gäller ger samma medborgerliga rättigheter till landets minoriteter. Araberna har – efter eget önskemål – egen skollag och är dessutom befriade från värnplikt. Detta är de enda lagliga skillnaderna. Det har dock diskuterats om arabiska ungdomar som önskar kunde få göra civil värnplikt, för att jämställa.

Sjukvården inne i landet och på Västbanken kan säkert variera. Däremot har vi fått beskrivet hur israeliska läkare i gränsområdena mot Syrien tar emot och behandlar människor från andra sidan gränsen, även soldater, som i smyg tar sig över gränsen för att få sakkunnig hjälp. En fråga gällde repatriering av ättlingar till palestinier som försvann från landet före 1948. Det är en fråga vid fredsförhandlingar, som någon gång måste komma.

Kerstin Jonmyren
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel, Gotlandsavdelningen

Insändare publicerad i Hela Gotland 22 augusti 2018
http://www.helagotland.se/insandare/israels-forehavande-alltid-i-stralkastarljuset-15277237.aspx

Hot, skadegörelse och rasism (Kerstin Jonmyren)

När vi i Vänskapsförbundet Sverige Israel bestämde oss för att ställa upp med en monter under Almedalsveckan var vi väl medvetna om att vi hade en hotbild mot oss.

Tyvärr fick vi rätt i våra farhågor.

Redan på tisdagen kom en grupp hotfulla unga män som uppgav sig vara av palestinsk bakgrund och meddelade att de hade som plan att riva bort monterns israeliska flaggor och bränna dem.

Någon natt senare skedde ett inbrott i tältet, alla flaggor hade stulits eller trasats sönder. På onsdagen kom en grupp nynazister till tältet, drog ner en av våra medarbetare så att hon slog bakhuvudet i gatan.

De ställde sig sedan hotfullt runt om henne.

När en man från oss försökte dra upp henne, fick han ta emot knuffar och slag.

Samtidigt måste tilläggas att många människor kom till vår monter under veckan och var positiva.

Många förklarade sig vara Israelvänner, och vi fick ett antal nya medlemmar.

Många kom också och lyssnade till Israels ambassadör och en representant för ”Simon Wiesenthal-centret” när Jerusalemutställningen i tältet invigdes.

Tilläggas kan att en journalist höll ett föredrag om helt andra saker på en helt annan plats inom området på torsdagen.

Han råkar vara av judisk börd. Nynazisterna kom in i tältet och betedde sig så hotfullt att en del åhörare flydde ut.

I Göteborg dömdes samma vecka tre palestinska unga män skyldiga till hatbrott i samband med den anlagda branden mot en synagoga i Göteborg.

I Malmö förekommer ständiga hot från islamister.

De nazistiska angreppsmålen från 1930-talet känns igen, och mönstret är gammalt och känt, antisemitism, förföljelse av judar.

Angriparna här och nu gör ingen skillnad på judar, judevänner, israeler och israelvänner.

Vi har hot från minst tre håll, militanta unga muslimer, vänsterextremister samt nynazister.

Polisen har efteråt meddelat att de hade missbedömt hotsituationerna.

Det är så dags att säga.

Det tog tid innan de kom på plats vid våra incidenter.

Detta trots att både riksorganisationen och vår lokalavdelning i förväg nogsamt hade informerat om hotbilden.

Detta om något visar att vårt vänskapsförbund verkligen behövs, och att vi därför givetvis måste återkomma till Almedalen.

Kerstin Jonmyren
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel, Gotlandsavdelningen

Insändare publicerad i Hela Gotland 27 juli 2018
http://www.helagotland.se/insandare/hot-skadegorelse-och-rasism-15248412.aspx

45 år sedan oktoberkriget

Det har nu gått 45 år sedan Yom Kippur-kriget eller Oktoberkriget utkämpades mellan Israel och deras grannländer, och då den 25-åriga statens existens hängde på en skör tråd. Först en kort bakgrund:

Bakgrund

Sedan Israel 1948 efter sitt utropande lyckats överleva de samlade anfallen från grannländerna och kriget utmynnat i ett vapenstillestånd 1949, hade Israel levt på ungefärligen den landremsa som FN:s kommission föreslagit. Det var två arabländer, Jordanien och Egypten, som ockuperade de områden som idag kallas Västbanken och Gaza, de områden som enligt samma FN-kommission var avsedda åt de araber som fanns inom Palestinamandatet som Nationernas Förbund efter första världskriget uppdrog åt Storbritannien att förvalta under en övergångstid. Israels skuggregering hade motvilligt sagt ja till förslaget medan palestina-arabernas företrädare samt arabländerna sade blankt nej till delningsförslaget samt lovade att krossa den nya judiska staten om den utropades. Det är idag inte politiskt salongsfähigt att påminna om att arabländerna hade alla möjligheter mellan 1949 och 1967 att utropa en palestinsk stat på de områden de själva behärskade.

Som en fotnot kan nämnas att PLO grundades 1964, tre år innan Israel vann Västbanken och Gaza från araberna. PLO:s fördrag talade om ”befrielsen av hela Palestina”. Det var alltså undanröjandet av Israel som var målet, då som senare.(Jerusalem skulle enligt FN:s delningsförslag vara en öppen stad i nio år, varefter en folkomröstning bland stadens invånare skulle avgöra vart staden skulle höra. Eftersom Jerusalem hade haft en judisk majoritet åtminstone sedan 1860-talet råder ingen tvekan om att Jerusalem hade kommit att höra till Israel. Därför är det mycket märkligt hur journalister och politiker med någon slags ordmagi försöker besvärja historien och använder benämningen ”östra arabiska Jerusalem” om just den gamla stad som varit Israels huvudstad i mer än 3 000 år och judendomens självklara andliga och nationella centrum. När Israel bygger bostäder inom staden kallas det ”bosättningar på ockuperat område”.)

Det var framför allt Egyptens ledare Nasser som var den judiska statens svurna fiende, och 1967 hade under en tid en stor militär uppladdning ägt rum, ivrigt uppmuntrad av Sovjet som i princip förde krig via ombud mot Israel. Efter Suez-kriget 1956 som utlösts efter att Nasser nationaliserat Suez-kanalen, lämnade Israel tillbaka krigsbytet Sinaihalvön som i gengäld skulle hållas av FN-trupper som en buffert mot nya angrepp. Nu beordrade Nasser helt sonika FN att dra sig undan, vilket de genast gjorde och således lämnade vägen fri för honom. Inte att undra på att Israels förtroende för FN-garantier inte är stort.

Israel valde 1967 att slå till först, och lamslog det egyptiska flygvapnet genom att slå ut det på marken. Efter hårda pansarstrider hade man efter endast sex dagar besegrat de arabiska arméerna. Jordanien, som besatte Västbanken och östra Jerusalem sedan 1949, hade uppmanats av israelerna att inte gå med i kriget, så skulle inte Israel kriga mot dem. Men den vankelmodige kung Hussein vågade inte trotsa Nasser och gick motvilligt med, vilket resulterade i att han förlorade Galiléen och Samarien (Västbanken) och Egypten förlorade Gaza.

Israel behärskade nu dessa områden som en förhandlingsbricka i utbyte mot fredsavtal, och därav kom formuleringen i FN-resolution 242 om de stridande parternas återlämnande av ”områden” i obestämd form, för att ge utrymme för de nya gränserna att bestämmas vid ett fredsavtal.

Tragiskt nog dämpades inte Nassers krigslust av det förkrossande nederlaget, utan han inledde snart vad som kallats ”utnötningskriget” – ständiga attacker med beskjutning och infiltration av terrorister, för att tvinga Israel till att befinna sig i ett ständigt beredskapsläge vilket sliter hårt på ett land både ekonomiskt och psykologiskt. Sovjet nöjde sig inte längre med att bara förse med vapen och instruktörer, utan även ryska piloter till MiG-planen. Enligt obekräftade uppgifter ägde i juli 1970 en luftstrid rum över Sinai mellan israeliska och sovjetiska piloter i egyptiska plan.

Oktoberkrigets förlopp

Gamal Abdel Nasser hade avlidit i ett slaganfall i september 1970 och ersatts av Anwar Sadat, som lovade att följa Nasser i fotspåren och föra krig mot ”den sionistiska enheten”.

Inför Yom Kippur – Försoningsdagen och judendomens heligaste dag – som 1973 inföll i början av oktober, hade en stor uppladdning ägt rum främst i Egypten och Syrien, vars sovjetiska stridsvagnar vid Israels norra gräns hade ett numerärt överläge av 10 mot 1.

Det framhålls ibland att anfallet den 6 oktober kom som en blixt från klar himmel och överrumplade Israel, men givetvis hade Israel hållit noga uppsikt på uppladdningen och visste att det bara var en fråga om dagar. Flera militärer rådde premiärminister Golda Meir att beordra ett förebyggande anfall, liksom sex år tidigare. Men Israel hade fått allvarliga varningar från främst USA att inte vara den som sköt första skottet nästa gång. Golda Meir tog det politiska beslutet att låta araberna slå första slaget, för att visa för hela världen att Israel inte önskade krig.

De första dagarna av Oktoberkriget pressades Israel bakåt både i Sinai och i norr. Läget var förtvivlat, och den lilla statens existens hängde på en tråd. Det var främst det faktum att de israeliska reserverna i krigsmateriel var försvinnande små och inte skulle räcka under ett utdraget krig, medan arabsidan fick sitt pansar och sina plan ersatta i en strid ström från Sovjet från dag ett. De överlägsna syriska pansarstyrkorna hade kört över den lilla israeliska gränsstyrkan och stod på Golanhöjderna med 600 tanks och inga israeliska pansarstyrkor mellan dem och Haifa. Där kunde kriget ha förlorats för Israel, och många försök har gjorts att förklara varför de syriska trupperna helt enkelt stannade upp. Förklaringen är nog att de syriska pansarofficerarna helt följde den ryska doktrin de lärt sig. De hade uppnått det krigsmål de fått sig tilldelat för tillfället – nu inväntade de nya order. Tack vara detta hann israeliska förstärkningar fram och hårda pansarslag böljade på Golanhöjderna.

USA:s president Kennedy hade på sin tid gett ett högtidligt löfte till Israel att USA inte skulle svika dem i nödens stund. Israeliska sändebud gjorde nu allt för att få president Nixon att hålla det löftet genom att upprätta en luftbro för att ersätta förstörd krigsmateriel. Sovjet hade redan upprättat en luftbro och pumpade in krigsmateriel på den arabiska sidan. Nixon själv var mitt uppe i Watergateskandalen och hade nog med egna inrikesproblem. Men till slut föll han föga – enligt vissa därför att Golda Meir hotat att gå ut internationellt och anklaga USA för löftessvek. USA:s utrikesdepartement föreslog en begränsad luftbro för att inte reta upp arabsidan, och Nixon lär då ha yttrat de bevingade orden: ”Araberna kommer att hata oss lika mycket för tre plan som för trehundra. Skicka allt som kan flyga.”

Vad som följde därefter är smärtsamt att skriva om för en europé. Europa hade intresserat suttit och sett på hur Israels försvar maldes ner och den 25 år gamla statens existens hotades. Man hade belagt redan betalda vapenleveranser till Israel med embargo. Nu hade USA beslutat om en luftbro, men nekades tillstånd att mellanlanda någonstans i Europa. Europa, den kontinent som 30 år tidigare höll på att bli judarnas grav, vägrade nu att hjälpa deras nya stat att överleva, och tillät inte heller någon annan att göra det. Till slut lyckades USA utverka tillstånd av Portugal – för en okänd ersättning – att mellanlanda på ögruppen Azorerna, och luftbron sattes i stånd. Senare skedde också mellanlandningar i Storbritannien.

Detta var något helt annat än 6-dagarskriget. Långa, utdragna strider pågick både norr och söder. I norr anslöt sig irakiska och jordanska pansartrupper till syrierna, och i söder gick Marocko och Libyen in i kriget på Egyptens sida. Men som tidigare nämnts var det egentligen Sovjet som förde krig via ombud, för att via en arabisk sovjetstödd seger göra Mellanöstern till sin intressesfär och stänga dörren för amerikanskt inflytande. Efter mer än tio dagar började Israel återta initiativet och pressa fiendestyrkorna bakåt. Pansargeneralen och sedermera politikern och premiärministern Ariel Sharon gick över kanalen in i Egypten, bröt sönder dess missilskärm och skar av de egyptiska trupper som befann sig i Sinai. Snart befann sig 45 000 egyptiska soldater och 300 tanks avskurna och hjälplösa. Israeliska pansarstyrkor var på väg mot Kairo.

Det var nu tydligt för Sovjet att arabländerna skulle förlora kriget, och man började begära en FN-resolution om ett eld-upphör. När ett förslag om vapenvila kom den 22 oktober sade Israel ja. Sadat ville inte se nederlaget i vitögat men sade slutligen ja till vapenvila. Samtidigt krävde han en gemensam sovjetisk-amerikansk undsättning av den inringade egyptiska armén i Sinai. Sovjet hotade med att själva gå in om USA inte gick med på begäran, och gjorde öppna militära förberedelser för detta. USA svarade med en motsvarande uppladdning och varnade därefter Sovjet att en ensidig sovjetisk aktion skulle få ”oöverskådliga konsekvenser”. Under ett par dygn stod världen inför det största kärnvapenhotet sedan Kubakrisen. Egypten drog tillbaka sin begäran varefter Sovjet drog tillbaka sitt hot om militär intervention.

Men faktum kvarstod att stora delar av den egyptiska armén var inringade i Sinai av israeliska styrkor och var i stort behov av förnödenheter. Nu var det USA som pressade Israel att gå med på en icke-militär FN-konvoj till de inringade trupperna. Israel hade redan själva undsatt de egyptiska trupperna med förnödenheter, men Golda Meir krävde som motprestation för en FN-konvoj att Egypten genast skulle återlämna alla israeliska krigsfångar och inleda direkta förhandlingar med Israel om en hållbar vapenvila och fred. Sadat sade först nej. Egypten hade ju varit drivande i den ”Vägrarfront” av arabländer som i Khartoum enades om följande: ”Inget erkännande av Israel; ingen fred med Israel; inga förhandlingar med Israel.” Men så den 27 oktober hände det ingen hade trott möjligt: Anwar Sadat bröt själv med Vägrarfronten och gick med på direkta förhandlingar.

Efterspelet.

Israel stod till slut som segrare i kriget. Men det hade varit en mycket dyrköpt seger där över 2 600 israeliska soldater fått ge sina liv och 9 000 sårats. I det israeliska folkdjupet fanns en stor besvikelse över att Israel låtit sig tas med överraskning, och en undersökningskommission riktade kritik mot Israels ÖB, David Elazar, som avgick. Golda Meirs regering avgick våren 1974 som ett resultat av kriget. Trots att han förlorat kriget och ådragit Egypten ännu högre dödssiffror än de israeliska, hyllades Anwar Sadat som en hjälte i arabvärlden – han hade visat att israelerna inte var övermänniskor. Men han hade kommit till en viktig slutsats: Det gick inte att besegra Israel militärt. Det var den insikten snarare än en nyfunnen kärlek för den judiska staten som gjorde att han fyra år senare som förste arabledare besökte Israel och tala i Knesset.

Ett år senare undertecknades ett historiskt fredsavtal mellan Israel och arvfienden Egypten. Det har varit en kall fred som inte ledde till någon öppning i relationerna mellan de två länderna ifråga om handelsutbyte och vänskap. Men många israeler har lakoniskt kommenterat att även en kall fred är bättre än ett hett krig. I utbyte mot fred överlämnade Israel hela Sinaihalvön till Egypten, komplett med odlingar, oljeborrstationer och bosättningar. (De israeliska bosättarna utrymdes helt sonika av Israels armé.) Sadats fredsavtal med Israel sågs dock som ett svek av främst islamisterna i arabvärlden, och 1981 mördades Sadat. När nyheten kom ut dansade man på gatorna i Tripoli.

Kriget ledde också till ett oljeembargo från OPEC-länderna, främst mot de länder som visat sig vänskapligt inställda till Israel: USA och Holland. Man använde också sin dominans som oljeproducenter som ett politiskt vapen, som visade sig mycket verksamt, inte minst i Västeuropa vars politik blev märkbart mer proarabisk och har varit det sedan dess.

Bengt-Ove Andersson

 

Varför är palestinska flyktingar annorlunda än alla andra flyktingar? (av David Harris)

Ja varför?

Enligt rapporter i media överväger Vita Huset att fatta det historiska beslutet att omdefiniera vem som är, och inte är, en palestinsk ”flykting”. Har hoppas detta stämmer. En förändring är sannerligen på tiden, och skulle faktiskt på sikt kunna underlätta en fredlig lösning.

Tragiskt nog har vi under historiens lopp sett otaliga mängder flyktingar.

Bara under nittonhundratalet tvingades tiotals miljoner (om inte fler) flyktingar söka nya hem. De var offer för krig, gränsjusteringar, tvångsförflyttningar, politisk demagogi, och så vidare.

Lausannefördraget 1923 reglerade befolkningsutbytet mellan greker och turkar, vilket omfattade över 1,5 miljoner människor.

Mycket stora mängder hinduer och muslimer flyttade när den tidigare brittiska kolonin Indien delades upp i två självständiga stater – Indien och Pakistan [Sammanlagt ungefär 14,5 miljoner människor, jämt fördelade mellan de båda grupperna /Övers anm]

När det tyska Tredje Riket rasade samman efter tolv år uppstod miljontals flyktingar utan möjlighet att återvända till sina hemländer.

Stora mängder lämnade Kambodja, Laos och Vietnam efter de kommunistiska maktövertagandena.

Stamkrig och inbördeskrig i Afrika skapar ständiga flyktingflöden.

Hundratusentals jemeniter slängdes ut ur Saudiarabien under det första Gulfkriget på grund av att Jemen stödde Irak.

Otaliga muslimer flydde från Bosnien och Kosovo efter serbiska angrepp.

Och detta är bara toppen av flyktingarnas isberg.

Själv behöver jag inte leta särskilt länge för att förstå vår tids flyktingkriser – eller de trauman de skapat. Min mor, min far och min hustru var alla flyktingar. Men ändå, istället för att vältra sig i rollen som offer, eller konsumeras av hat och hämnd, startade de om på nytt, tacksamma för att deras nya länder gjort detta möjligt.

I maj beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att man ansvarar för 19,9 miljoner flyktingar, varav de de flesta kommer från Syrien, Sydsudan, Somalia, Sudan, och Demokratiska republiken Kongo. UNHCR beräknar att man under fem årtionden hjälpt 50 miljoner flyktingar att ”starta om sina liv på nytt”.

Men ändå finns det, av alla världens flyktingar EN grupp – palestinierna – som behandlas helt annorlunda.

I själva verket gäller 1951 års flyktingkonvention inte palestinier. Dessa faller inom ramen för FN:s särskilda UN Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East (UNRWA).

Det saknas motsvarande FN-organ för någon annan i världen.

UNRWA:s definition av flyktingar är också unik. Den omfattar alla ättlingar – utan begränsningar – till dem som bedömdes vara flyktingar 1948. Detta förklarar hur deras mängd kunnat öka från 750.000 till över fem miljoner (och att de fortfarande ökar i antal).

Till skillnad från UNHCR försöker inte UNRWA hjälpa de palestinska flyktingar att hitta nya hem, utan tillhandahåller istället socialtjänster, och låter dem sväva i evig limbo.

Och trots arabländernas krokodiltårar över de palestinska brödernas umbäranden hör dessa länder till de sämsta när det gäller att finansiera UNRWA. De hävdar att det inte är deras ansvar att ta hand om flyktingar som uppstått genom andras beslut. Fram tills nu har de fem största givarna till UNRWA varit de amerikanska och europeiska regeringarna. [Med Sverige på sjätte plats 2015 ]

Jag skall förresten passa på att berätta att det är endast de palestinier som anses ha drabbats av den arabisk-israeliska konflikten som får denna särbehandling.

Under första Gulfkriget, när Kuwait körde ut 400.000 palestinier eftersom de ansågs ha stött Saddam Hussein, då märktes inga nämnvärda reaktioner fråndet internationella samfundet. Och mer nyligen, när tusentals palestinier lämnat sina hem på grund av det syriska inbördeskriget, möter vi samma tystnad. Arabiska kränkningar av arabers mänskliga rättigheter bedöms tydligen annorlunda, om de uppmärksammas överhuvudtaget.

Och i Libanon, med dess stora palestinska befolkning under UNRWA:s skydd, där har myndigheterna sedan länge infört strikta restriktioner för vilka yrken som får innehas av palestinier. Var finns protesterna och raseriet mot detta?

Vi har alltså här att göra med något helt unikt.

Palestinierna är inte världens första flyktinggrupp, men deras ledarskap kan mycket väl vara den första att motarbeta en fungerande långsiktig lösning.

Tänk efter. År 1947 erbjöd FN en tvåstatslösning för att hantera två konkurrerande nationella krav. Judarna accepterade; araberna avvisade förslaget. Eller, för att uttrycka det på FN-språk: ’den föreslagna arabiska staten lyckades inte förverkligas’. Hade det varit annorlunda, så hade två stater kunnat bildas, och med litet tur lärt sig att samexistera. Idén om en tvåstatslösning utgör fortfarande den mest framkomliga vägen.

Istället valde den arabiska sidan att inleda ett krig. Har det funnits något krig utan flyktingar? Ändå tillämpas en slags omvänd logik, och man anklagar Israel för de flyktingar som skapades som en följd av de fem arabiska staternas angrepp.

Under tiden skapades ännu fler judiska flyktingar från arabvärlden (och Iran). Men de slog sig ner i sina nya hemländer utan buller och bång, och utan någon som helst uppmärksamhet från FN.

Sen konstruerades en situation där palestinska flyktingar – och deras efterlevande ättlingar i all oändlighet – förvaras i UNRWA-läger för att tjäna som permanenta påminnelser om sin eländiga tillvaro. De har förvägrats möjligheterna att starta nya liv, och blir istället indoktrinerade i att fokusera sitt hat mot Israel och tro på att en dag få ”återvända”. De utnyttjas för att skapa det enskilt största fredshindret: den palestinska fantasin om att få avsluta den judiska suveräniteten i Israel.

Till och med nu, tretton år efter israels fullständiga tillbakadragande frånGazaremsan, lever 500.000 palestinier fortfarande i UNRWA-läger där. Varför!? Gaza styrs av palestinier, inte israeler.

Medan palestinierna hör till världens främsta mottagare av bistånd per capita, hamnar mycket av den hjälpen hos det palestinska ledarskapet, som sen fortsätter kräva mer pengar till folket.

Vi ser ett annat exempel på absurd logik när Hamas klagar på elbrist – samtidigt som man försöker slå ut de israeliska kraftverk som förser Gaza med elektricitet.

Hela processen understöds av ett genomtänkt resursstarkt FN-maskineri, som skapats av en majoritet av medlemsstaterna för att stödja palestinierna. Detta i kontrast till kurder och andra som har ett starkt case för en egen stat. Och cyprioter som på grund av den turkiska ockupationen levt på en delad ö, utan att få hjälp från några motsvarande FN-organ.

Därmed inte sagt att palestinierna haft en bekväm tillvaro, för det har de inte. Utan poängen är att deras ledarskap, tillsammans med hjälp från alltför många andra, genomfört ett av världens mest framgångsrika PR-jobb. I stället för att hjälpa flyktingarna till nya liv, så har dessa och deras efterlevande blivit offer för skamlös exploatering.

Där ligger tragedin – och själva hjärtat – hos den långa konflikten.

David Harris

David Harris är CEO of the American Jewish Committee (AJC).

Debattartikeln publicerades i Times of Israel 30 augusti 2018
Why are Palestinian refugees different from all other refugees?
https://blogs.timesofisrael.com/why-are-palestinian-refugees-different-from-all-other-refugees/

Sukkot – Lövhyddofesten

Fem dagar efter Försoningsdagen Yom Kippur infaller Sukkot som i Bibeln (Lev. 23:34) beskrivs som “lövhyddohögtiden”. Sukkot är en av tre helger som (fram till år 70 e. Kr) firades med pilgrimsfärder till templet i Jerusalem, och de tre är därför kända som “pilgrimsfesterna.” Sukkot firas till minnet av utvandringen från Egypten (Exodus; 1300-talet f. Kr) och är dessutom en skörde- och tacksägelsefest. Vid en del kibbutzer firas Sukkot som Chag Ha’asif (Skördefesten) med teman kring insamlingen av den andra spannmålsskörden och höstens frukter, början på jordbruksåret, liksom det första regnet.

Under de fem dagarna mellan Yom Kippur och Sukkot bygger tiotusentals familjer och företag en sukka – en tillfällig liten bod eller hydda, som i huvudsak används för att äta i och som liknar de hyddor som israeliterna levde i i öknen efter deras utvandring från Egypten. De införskaffar och smyckar sukkan med palmblad, en citron, myrten, järnekskvistar och pilgrenar som också understryker högtidens böneceremoni.

Över hela landet ser man lövhyddor; sukkot, på parkeringsplatser, balkonger, hustak, gräsmattor och på offentliga platser. Ingen armébas saknar en. Vissa tillbringar hela högtiden och de följande sex dagarna bokstavligen boende i sin lövhydda.

I Israel firas den delen som utgör Sukkots helgdag, liksom de två andra pilgrimsfesterna, Pessach och Shavuot, under endast en dag, medan judiska församlingar i förskingringen (utanför Israel) firar helgdagen i två dagar. Detta för att hedra minnet från antikens tider, då fastställandet av högtiderna gjordes i templet och resultaten rapporterades till församlingar i förskingringen genom ett fint nätverk av signaleldar och kurirer.

Gudstjänsten utökas med ytterligare böner, inklusive Hallel, en samling välsignelser och psalmer som läses vid varje Rosh Hodesh (början på varje månad) och vid pilgrimsfesterna.

Efter själva helgdagen fortsätter firandet av Sukkot, men nu med mindre fromhet, såsom föreskrivs enligt Toran (Lev. 23:36). Under vardagsveckan mellan Sukkots båda helgdagar – som till hälften är högtid, till hälften varddag – är det skollov och många arbetsplatser håller stängt eller har en kortare arbetsdag. De flesta israeler tar semester och tillbringar denna halv-helgdagsvecka under Pessach och Sukkot på någon fritidsanläggning.

Vardagsveckan och högtiden avslutas med Shmini Atseret, den “åttonde dagens heliga tillfälle” (Lev. 23:36), som är kombinerad med högtiden Simhat Tora. Firandet av Shmini Atseret/Simhat Tora fokuserar på Toran – de fem Moseböckerna – och utmärks av dans med Tora-rullarna i famnen, liksom uppläsning av Torans allra sista och första kapitel. På så vis förnyar man den årliga Tora-läsningscykeln och börjar således om på nytt. Många församlingar har fester, som ofta hålls utomhus efter mörkrets inbrott, för att festen inte skall begränsas av de religiösa påbud som gäller under själva helgdagen.

Sukkot: Back to Basics. Animerad film med en sång som illustrerar Sukkot.

Hadara Levin-Areddy, a great Israeli singer/songwriter, connects the dots, singing about sadness, joy, and what’s new under the sun.

http://www.youtube.com/watch?v=5wcG5v2BFQU

År 2018 inleddes sukkot på kvällen 23 september och avslutades den 30 september.

Det finns bara 20.000 palestinska flyktingar i världen, enligt amerikansk UD-rapport (av Ariel Kahana, Israel Hayom)

Medlemmar av den amerikanska kongressen kräver nu att utrikesdepartementet skall offentliggöra en viktig rapport som innehåller exakta siffror på hur många som blev flyktingar under 1948 års självständighetskrig.

Rapporten sammanställdes av det amerikanska utrikesdepartementet under Obama-administrationen, men har på grund av sin hemligstämpel inte blivit känd förrän sex månader sedan.

Kongressledamöterna menar att rapporten kan påverka hur USA ser på flyktingfrågan, då det verkliga antalet flyktingar är långt lägre än FN:s officiella siffror.

UNRWA (U.N. Relief and Works Agency) är det särskilda FN-organ som bistår palestinska flyktingar och deras ättlingar. I januari halverade USA sitt bistånd dit, från planerade 125 miljoner dollar till 65 miljoner.

UNRWA, som hävdar att det finns 5,1 miljoner palestinska flyktingar i världen, fokuserar på att förse palestinier på Västbanken, Gazaremsan, Jordanien, Syrien och Libanon med hälsovård, utbildning och socialtjänst.

Alla andra flyktingar hanteras av UNHCR (U.N. High Commissioner for Refugees).

Senator Ted Cruz (REP), sa till the Free Beacon att rapportens innehåll är nödvändigt för att kongressen skall kunna hävda amerikanska skattebetalares intressen.

”UNRWA angriper USA och är inblandat i antisemitisk uppvigling. Hamas terrorister använder UNRWA-anläggningar för att attackera israelisk civilbefolkning”, sa Cruz till the Free Beacon. ”Det amerikanska folket förtjänar att se de beräkningar som UD sammanställt i denna rapport, så att kongressen och Trump-administrationen kan ha en transparent och produktiv diskussion om USA:s roll i organisationen”.

Enligt källor som sett rapporten har UD funnit att endast 20.000 av de 700.000 arabiska flyktingar som flydde under Självständighetskriget fortfarande är vid liv och förskjutna från sina hem.

När den amerikanska journalisten Joan Peters 1984 gjorde research inför sin bok ”From Time Immemorial”, upptäckte hon att FN gjorde det medvetna valet att skilja mellan palestinska flyktingar och alla andra flyktingar. Flyktingar definieras i allmänhet som personer som flytt från en fast bostad, medan det i palestiniernas fall kunde röra sig om personer som levt i Palestina så litet som två år före Israels självständighet 1948. Dessutom: till skillnad från alla andra flyktingar så ärver palestinier flyktingstatus från varandra. Som resultat av detta brukar det sägas att det finns miljontals palestinska flyktingar.

Israel har börjat lyfta frågan internationellt. Premiärminister Benjamin Netanyahu har sagt att FN borde hjälpa palestinierna genom FN:s ordinarie flyktingorgan, och lägga ner UNRWA. Det skulle kräva ett beslut av FN:s generalförsamling, vilket är osannolikt med tanke på det internationella forumets anti-israeliska hållning.

Ariel Kahana

Publicerad i Israel Hayom 18 juli 2018
http://www.israelhayom.com/2018/07/18/report-us-finds-only-20000-palestinian-refugees-in-the-world/

Siffran 20.000 palestinska flyktingar kan sättas i proportion till att FN:s särskilda palestinska flyktingorgan UNRWA har över 30.000 anställda. /Red anm. 

Den översatta texten har tidigare publicerats i Vänskapsförbundets medlemsmail Israelnytt.

Åtskilliga obehagliga aktörer i Ship to Gazas kulisser (av Lars Adaktusson m.fl.)

“Tillsammans är de många, dessa Ship to Gaza-anhängare, som inte är nogräknade med sitt sällskap och som ofta bereds utrymme att framföra sina åsikter om Israel”, skriver Ebba Busch Thor, Lars Adaktusson och Mikael Oscarsson från Kristdemokraterna.

De kallar det en humanitär insats för nödställda palestinier. Men i själva verket är Ship to Gaza mer av ett propagandajippo riktat mot Israel som land med åtskilliga obehagliga aktörer i kulisserna.

Exemplen har varit många genom åren. Årets kryssning medför bland annat två journalister från iranska tv-kanaler som ägs av Irans statsstyrda och enda lagliga etermediebolag IRIB, vars högsta chef utses direkt av landets ayatollah Ali Khamenei. IRIB hårdsatsar just nu på att få ut regimens propaganda på flera olika språk, bland annat engelska, och företaget är naturligtvis väldigt intresserat av västerländska Israelhatare. De anses med största sannolikhet vara mottagliga för den antisemitism och de konspirationsteorier som företagets kanaler redan pumpar ut.

Tidigare har Ship to Gaza samarbetat med den turkiska islamistgruppen IHH, som har starka band till president Erdogan och hans parti AKP. IHH har hotat turkiska judar med hämnd för vad Israel gör. IHH har även kopplingar till terroristorganisationen Hamas, vars officiella hållning är att judarna i Israel ska utrotas.

Så varför är detta viktigt även för oss i Sverige? För att de svenskar som deltar i seglatsen inte är vilka som helst. Många är de toppolitiker som deltagit genom åren. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt deltog 2012 (dock inte på den mer riskabla biten mot slutet) och har uttalat sitt aktiva stöd till årets resa. Alltså den med de iranska statsjournalisterna där också medlemmar från vänsterpartiet deltar.

Bland andra svenska makthavare som rest med på fartyget märks Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som greps ombord 2003 och därefter kastades ut ur Israel. En annan miljöpartist som deltog i samma resa var Mehmet Kaplan, som senare skulle bli bostadsminister men tvingas avgå efter samröre med diverse extremister.

Alla makthavare som rest med Ship to Gaza har inte varit politiker. Forskaren Mattias Gardell har deltagit, liksom läkaren Henry Ascher, författaren Henning Mankell och skribenten Kajsa Ekis Ekman. Tillsammans är de många, dessa Ship to Gaza-anhängare, som inte är nogräknade med sitt sällskap och som ofta bereds utrymme att framföra sina åsikter om bland annat Israel i nyheter, debatter och morgonsoffor.

Därför är den här frågan även inrikespolitik. Antisemitismen brer ut sig i Sverige, både i form av nazistiska NMR som angrep flera människor, bland annat från Vänskapsförbundet Sverige-Israel, under den senaste Almedalsveckan och i form av islamister som invandrat från Mellanöstern. Situationen i Malmö är bekant sedan länge, inte bara i Sverige utan även i USA. Barack Obama skickade som bekant sitt sändebud mot antisemitism till staden – ett mycket dåligt betyg på judars situation där.

När svenska politiker och debattörer blandas med extrema och ibland direkt terroriserande grupper så är det oundvikligen något som får effekt här hemma. Glidningar sker, debattens gränser flyttas. Judars situation riskerar förvärras ytterligare, som ett resultat av dessa direkta och indirekta påverkansoperationer.

Här får aldrig något annat gälla än ovillkorligt motstånd. Vi kristdemokrater är, och tänker fortsätta vara, en garant för att det motståndet aldrig upphör.

Debattartikel publicerad i Världen idag 20 augusti 2018
http://www.varldenidag.se/debatt/atskilliga-obehagliga-aktorer-i-ship-to-gazas-kulisser/reprhf!S27yi8dnREaGKOmTpU7wYw/

Vi har historien på vår sida när vi firar att Israel fyller 70 år

Vi har historien på vår sida när vi firar att Israel fyller 70 år
av: Stefan Dozzi och Anders Engström

REPLIK på ”Europa skapade tragedin Palestina – Israel” (Pär Granstedt HN 26/4).

Diskussionen om Israel handlar delvis om perspektiv, men den handlar också om fakta. Vi vänder oss framförallt mot försöket att förvanska Förintelsen för att använda den som ett slagträ i debatten om konflikten mellan israeler och palestinier.

Man kan förstås, som skribenten, välja den tidsperiod som passar ens syften bäst, men ingen kan påstå att den judiska statens historia började under första världskriget. När den brittiska Balfourdeklarationen skrevs 1917 fanns det t.ex. sedan länge redan en judisk majoritet i hela Israels kommande huvudstad, Jerusalem.

Det stämmer inte att britterna gynnade judisk invandring till det palestinska mandatet, som då styrdes av Storbritannien. Tvärtom. Judisk invandring öster om Jordanfloden blev omöjlig redan 1922, då britterna avstyckade den del av Palestinamandatet som blev Jordanien. Och i resten av mandatet ströp britterna den judiska invandringen allt mer, medan den arabiska invandringen tilläts fortsätta.

Som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain uttryckte saken i samband med den ökända så kallade ”Vitbokens” tillkomst 1939: “If we must offend one side, let us offend the Jews rather than the Arabs“.

Tvärtemot skribentens skildring av FN:s delningsförslag, utformades detta i enlighet med hur demografin faktiskt såg ut: framförallt delar med en judisk majoritet var tänkta att tillfalla en judisk stat, medan resten skulle bli det arabiska Palestina. Hade också de arabiska företrädarna accepterat detta, hade vi redan där haft en tvåstatslösning. I stället valde de att anfalla den nyfödda judiska staten. Den arabiska sidans nej kan aldrig bli Israels ansvar.

Inte heller uppstår Israel som en följd av Förintelsen. På trettiotalet finns redan den judiska statens institutioner på plats i det av britterna styrda mandatet, med Jewish Agency som en slags provisorisk regering. När FN och omvärlden erkände Israel 1948 var det en bekräftelse av något som redan existerade.

Tragedin är förstås inte att Israel kunde utropa sin självständighet 1948. Tragedin ligger i att det inte tilläts långt tidigare.

Skribenten beskriver Israel som ett kolonialt projekt, vilket är historielöst och rentav illvilligt. Israel är det judiska folkets hemland. Till skillnad från palestinska araber är judar dessutom en ursprungsbefolkning i Israel. Däremot kan en europeisk syn på palestinier som aktörer utan eget ansvar möjligen tillskrivas ett kolonialt arv.

Förföljelse av judar är inte heller en typiskt europeisk företeelse. Under årtusenden har judar förföljts även i Mellanöstern, också långt före samarbetet mellan nazisterna och arabvärldens diktaturer.

Men vi håller med skribenten på en punkt. Europa har ett visst ansvar, åtminstone för att konflikten fortsätter. Det mest konstruktiva är att se framåt, och använda de ingångar som finns för att påverka parterna. Vi noterar därför tacksamt att allt fler europeiska politiker börjat ställa krav även på den palestinska sidan. Det är en mer balanserad hållning, som ger oss hopp när Vänskapsförbundet Sverige-Israel nu firar att den judiska staten fyller 70 år.

Stefan Dozzi, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Anders Engström, informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Den israelisk-palestinska konflikten och det journalistiska hantverket

En av Israelnytts läsare har hört av sig med denna text, som vi tacksamt återger med vederbörandes tillstånd:

Det behövs en debatt kring public service-radion, och hur den ska kvalitetssäkras när det gäller det journalistiska hantverket. Det finns nästan inget område där dess brister är så beklämmande tydliga som i rapporteringen från den israelisk-palestinska konflikten.

Idag, på Påskdagen, sändes i Godmorgon Världen Cecilia Uddéns reportage från Jerusalem. Hon gjorde ett stort nummer av det hon vagt och bedrägligt beskrev som den israeliska borgmästarens beslut att ”beskatta Kyrkans egendom”, vilket bl.a. ledde till att den Heliga Gravens Kyrka stängdes i protest i slutet av februari. Hon lät intervjua den palestinske ärkebiskopen, som fick lägga ut texten obehindrat med befängda påståenden om att Israel vill ”få bort kristna palestinier”, och jämförelser med IS attacker mot kristna.

http://sverigesradio.se/godmorgon-varlden

Cecilia Uddén gjorde sig inte besväret att låta någon från den israeliska sidan komma till tals i denna känsloladdade fråga. Hon nämnde inte heller själv det som gick att läsa i varje internationell (och även arabisk) nyhetsrapport om tvisten. Nämligen att Kyrkans religiösa egendomar är helt skattebefriade och kommer så att förbli. Men att lagen gällde beskattning av Kyrkans *kommersiella* sidoverksamheter, såsom dess omfattande hotell- och restaurangbusiness, i likhet med de regler som gäller på de flesta andra ställen i världen, inkl. i Sverige. (Se ex. Reuters: https://tinyurl.com/y72qnyjl)

I korthet lät alltså Uddén ärkebiskopens påståenden stå helt oemotsagda, i likhet med hennes eget vilseledande utelämnande. Det kan inte vara en slump. Och det är inte acceptabelt. Det är dessutom helt i linje med hur Cecilia Uddén har för vana att agera när hon rapporterar om Israel.

Alla kan göra fel i sin publicistiska verksamhet. Men Sveriges Radio P1 och Ekot har i decennier nonchalerat kraven på opartisk och saklig rapportering gällande Israel, och har låtit Cecilia Uddén hållas. Det var bara när hon använde samma metoder i sin presidentvalsrapportering från USA 2004 som man vidtog åtgärder, och satte henne i karantän (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx…). Men gällande Israel har hon fått hålla på på samma sätt.

I dagens Godmorgon Världen sändes också ett inte mindre än 20 minuter långt samtal med SR:s utrikeskommentator och fd. Mellanösternkorrespondent Agneta Ramberg, med anledning av att hon nu slutar efter 40 år, efter åratal av rapportering med tydlig slagsida mot Israel.

Ska radiolyssnarna tvingas fortsätta att licensfinansiera en verksamhet som ständigt låter kraven som sändningstillståndet ställer nonchaleras, utan tecken på att man vill rätta till den återkommande snedvridningen? Ska vi behöva vänta i ytterligare 40 år innan de värsta brotten mot journalistisk hederlighet och professionalism sanktioneras?

När ska redaktionsledningens ansvar utkrävas för att Cecilia Uddén tillåtits nonchalera kraven på opartiskhet och allsidighet år efter år? När ska missbruket av dess ansvar och förtroende definitivt avhjälpas?