Artiklar

Sabotage mot Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Almedalen

Under natten har delar av Vänskapsförbundet Sverige-Israels utrustning förstörts med nynazistiskt klotter. På den israeliska flaggan satt tyr-runan, NMR:s logga Föregående natt förstördes även ett mindre tält tillhörande oss.

Polisen upptäckte klottret natten till torsdag, tvättade bort det och upprättade en anmälan. Vi får nu extra skydd och bevakning.

Hoten kommer också från palestinier som skriker och uppträder hotfullt.

Det är fruktansvärt att vi har denna hotbild mot oss hela tiden. Samtidigt stärks vi i vår uppfattning att det är viktigt att vi är på plats i Almedalen för att föra ut vårt budskap och stå upp mot antisemitism och antisionism. Vår närvaro känns mycket meningsfull.

Stort tack till alla som stöttar oss! Tillsammans är vi en stark röst för Israel.

Mer från årets Almedalen:
Skadegörelse mot Förintelsesymbol – utreds som hatbrott
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/LAaEg9/skadegorelse-mot-forintelsesymbol–utreds-som-hatbrott

 

Vår vecka i Almedalen fortsätter

Onsdag (3 juli 2019) är det följande program som gäller:

Idag intervjuar Vänskapsförbundet Sverige Israel terrorforskaren och Sveriges främste expert på terrorfrågor Magnus Ranstorp kl. 13.00

10.30 Ockupationen som inte finns
Christina Toledano Åsbrink

11.30 Palestinska skolböcker för samexistens eller krig
Tobias Petersson

13.00.Magnus Ranstorp intervjuas 

14.00 De judiska flyktingarna
Christina Toledano Åsbrink

16.00 Vad är Palestina och vem är palestinierna?
Christina Toledano Åsbrink

Välkommen!
(Vi finns på Cramérgatan, mitt emot TV4)

Välkomna!

_ _ _

Under tisdagen höll Tobias Petersson föredrag om problemen med UNRWA och de palestinska skolböckerna.

De som inte minns historien är dömda att upprepa den (av: Bengt-Ove Andersson)

”De som inte minns historien är dömda att upprepa den”, är en ofta citerad maxim. Den är verkligen sann när man jämför omvärlden kontra Adolf Hitler för 80 år sedan och omvärlden kontra Iran idag.

Likheterna mellan nazisterna och dagens iranska ledarskap är slående. Nazityskland var en nation med ambitionen att med vapenmakt underlägga sig Europa och frambringa ett tusenårigt rike där man skulle regera, och samtidigt var man fast beslutna att utplåna ett helt folk: judarna.

Den nuvarande iranska regimen drivs av ambitionen att härska över Mellanöstern, och man anser sig utvalda av historien att bereda vägen för ett islamiskt paradis, och att därvid förinta den judiska staten Israel.

Adolf Hitler stack inte under stol med sina planer för judarna utan skrev öppet om dem i sin bok Mein Kampf. Ändå slog stora delar av omvärlden dövörat till. Irans ledare sticker inte under stol med sin ambition att förinta Israel. Minst en av ledarna har öppet förklarat sin beundran för Hitler. Ändå slår stora delar av omvärlden dövörat till.

I omvärlden var den dominerande inställningen att låta Hitler vara. Han hade visserligen i många år flagrant brutit mot villkoren i fredsfördraget efter första världskriget och kraftigt upprustat Tyskland. Hösten 1938 träffade Englands premiärminister Neville Chamberlain Hitler i München, och återvände glatt med en skriftlig försäkran från Hitler att han inte hade några ambitioner att behärska Europa. Denna försäkran skulle innebära ”fred i vår tid”, enligt Chamberlain. Flera var skeptiska, och det visade sig förfärande snabbt att Hitlers försäkran inte var värd pappret den var skriven på. Chamberlain efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han hade länge förklarat att han inte litade på Hitler, men av dem som ville tro på Hitlers goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Tyskland var en stor handelspartner, och många valde därför att ignorera hotet från Hitler och hans uttalade planer att utrota det judiska folket. ”Krigshetsaren” hette Winston Churchill.

I omvärlden har den dominerande inställningen varit att låta Iran vara. Det iranska ledarskapet har visserligen i många år flagrant brutit mot IAEA:s villkor för insamlandet av anrikat uran av den art som behövs för kärnvapen, och gjort just dessa förberedelser. 2012 träffade USA:s president Barack Obama ett avtal med Iran, som försäkrade att de inte hade några ambitioner att behärska Mellanöstern eller skaffa kärnvapen. Detta avtal kallades ”historiskt” av Obama, och utlovades innebära fred i Mellanöstern för överskådlig tid. Flera var skeptiska, och det visade sig nästan genast att avtalet inte var värt pappret det var skrivet på. Obama efterträddes av en politiker som var populär bland folket men hjärtligt illa omtyckt av många andra politiker, även inom sitt eget parti. Han förklarade från början att han inte litade på Iran, men av dem som ville tro på mullornas goda vilja kallades han öppet för krigshetsare. Iran är en stor handelspartner, och därför väljer många att ignorera hotet från mullorna och deras uttalade planer att utrota den judiska staten Israel. ”Krigshetsaren” heter Donald Trump.

Framför allt Europa framstår i sammanhanget som en kontinent av krämare, och ingen mer än Sverige, som hårdnackat har motsatt sig de sanktioner som belades på Irans ekonomi. Orsaken stavas pengar, och Sverige har kraftigt ökat sin handel med Iran sedan år 2000. Det var möjligen ett av de skamligaste ögonblicken i modern svensk politik när kvinnliga ministrar med breda leenden stod på kö i niqab för att få handla mera med den repressiva diktaturen.

När det värdelösa avtalet skrevs mellan USA och Iran 2012 frigjordes miljarder dollar för Iran, pengar som dock inte har gått till folkets levnadsstandard utan kraftigt ökat Irans förmåga att föra krig via ombud mot Israel och ligga bakom det mesta som sker i terrorväg, inte bara i Mellanöstern.

Det stod klart att Iran inte efterlevde ens de tandlösa villkoren i avtalet, och till slut drog sig USA ur avtalet och återinförde sanktioner. Dessa sanktioner slår hårt mot Irans ekonomi och terrorfinansiering, och det är en desperat och ursinnig iransk regim vi nu ser slå vilt omkring sig för att provocera fram en militär reaktion från USA. När Iran för några dagar sedan sköt ner en amerikansk drönare stod kriget för dörren, men Donald Trump valde att inte svara militärt och slå ut de iranska missilbatterierna. Dels ansåg han att cirka 150 iranska dödsoffer vore ett oproportionerligt svar, och dels har han ingen tanke på att låta Iran diktera USA:s aktioner. Så i likhet med Churchill är han knappast någon krigshetsare, däremot en politiker som har förstått att eftergiftspolitik mot aggressiva diktatorer aldrig är en väg till fred, utan styrka är det enda sådana förstår och respekterar.

USA:s president Donald Trump har förmodligen så många fel att de skulle kunna fylla en bok. Det hade Winston Churchill också. Men Churchill var rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt, det är odiskutabelt. Detsamma kan sägas om Ronald Reagan, som genom att visa styrka och inte efterlåtenhet fick Sovjetdiktaturen att slutligen kasta in handduken. Och när det gäller Mellanöstern, Israel, och hotet från Irans mullor, kommer troligen detsamma att kunna sägas om Donald Trump.

Churchill gav för övrigt ett berömt citat om demokratin, som han sa var den sämsta styresformen – bortsett från alla andra. Man skulle kunna överföra det till USA i nutid och säga att Donald Trump nog är den sämsta presidenten – bortsett från alternativet. En Hillary Clinton vid presidentposten hade helt säkert fortsatt med Obamas eftergiftspolitik, samtidigt som hon fortsatt pressa Israel till eftergifter som de aldrig kan gå med på utan att äventyra landets säkerhet. En situation med ett isolerat Israel, där USA gör gemensam sak med Europa och omvärlden och frånkänner Israel rätten till sina heliga platser, vore en mardröm och ett recept för krig.

Liksom de iranska mullorna sökte Adolf Hitler skaffa atomvapen. Det är nästan för hemskt att tänka på vad som hade hänt om han hunnit före USA. Han hade utplånat London som sin första åtgärd, Förintelsen hade fullbordats, och Europa och stora delar av världen hade hamnat under naziststöveln. Utsikterna om Irans ledare uppnår kärnvapenkapacitet är likaså förfärande. Man har redan tydligt förklarat sina avsikter mot den judiska staten, och även resten av länderna i Mellanöstern fruktar Irans stormaktsambitioner och håller i hemlighet på Israels och USA:s försök att förhindra att Iran lyckas.

Det Europa som nästan blev det judiska folkets grav, har utsökt tydligt visat att man inte bryr sig om den judiska statens säkerhet och det dödliga hot som kommer att hänga över landet om högst ett tiotal år. Endast ett USA som förstår Israels situation, som står med Israel och som för en fast politik mot mullorna i Iran kan desarmera den tidsinställda bomb som redan tickar och hotar hela Mellanöstern, och resten av världen.

Bengt-Ove Andersson 
Vice ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen

Kartorna och myten om “det krympande Palestina” (av: Anders Engström)

Det finns ett numera klassiskt inslag i anti-israelisk propaganda, där några historiska kartor placerats jämte varandra och uppges visa ”ett krympande Palestina”.

Sviten av kartor ger en djupt förljugen bild av den historiska processen. Olika typer av markinnehav blandas med varandra; privat och offentligt. Äpplen och päron. När mark varit statlig utan att vara israelisk har den i själva verket aldrig varit palestinsk – utan till exempel jordansk, egyptisk eller turkisk (ottomansk). I kartserien ställs israeliskt och palestinskt mot varandra som om de varit jämförbara storheter och statsbildningar, men i inget läge tillhörde marken någonsin något Palestina.

Kartorna visar förstås inte heller att det varit arabisk och palestinsk fredsvägran som omöjliggjort delningsplanen och andra liknande initiativ. Eller att Israel blivit större efter att grannländerna förlorat krig när de försökt utplåna den judiska staten.

Eftersom kartsviten är propagandistiskt slagkraftig återfinns den i många varianter. En konsul vid det svenska generalkonsulatet i Jerusalem har sedan flera år en av dem som sin bakgrundsbild på Facebook.

Vi arbetar på en grundlig genomgång av eländet, men har redan  översatt en kartserie som ger en långt rimligare bild av regionens utveckling. Tack, Shany Mor, för det engelska kartoriginalet av “Palestinskt-arabiskt styre”!

Ett onödigt krig (av: Franz T Cohn)

Om Sexdagarskriget och Michael B Orens bok Six Days of War.
Artikeln skrevs 2002, men är lika aktuell idag.

Sett i backspegeln var sexdagarskriget 1967 något araberna hade kunnat besparat sig. Idag säger de sig vilja återställa förhållandena från tiden före detta krig, det vill säga en återgång till 1967 års “gränser”. Då skulle det kunna bli fred, menar de. 

I maj 1967 befann sig Israel inom de vapenstilleståndsgränser som etablerats efter 1948 års krig då fem arabiska arméer och friskaror hade misslyckats att eliminera den unga staten.

Sedan 1956 behärskade Egypten ett demilitariserat Sinai och administrerade Gazaremsan. Syrien hade befästningar på Galanhöjderna och tittade ner över norra Israel. Jordanien hade annekterat hela Västbanken och behärskade östra Jerusalem med den gamla staden, men det räckte inte.

Den genomgående arabiska, offentligt proklamerade målsättningen var att Israel skulle utplånas. I Nassers eftersträvade panarabiska rike fanns ingen plats för en judisk stat, än mindre var den önskvärd. Den militanta panarabismen har idag avlösts av en lika virulent panislamism, men målet har förblivit detsamma. Detta glöms ofta bort i dagens debatt, där man okritiskt upprepar det palestinska mantrat att det skulle bli fred om bara Israel drog sig tillbaka till de vapenståndslinjer som rådde före juni 1967, det vill säga lämnade de “ockuperade” områdena.

Det har publicerats många böcker om sexdagarskriget 1967, de flesta skrivna av journalister och politiker ganska snart efteråt. Den israeliske historikern Michael B. Oren har först nu kommit ut med sin skildring Six Days of War – June 1967 and the Making of the Modern Middle East. Orens bok skiljer sig från tidigare redogörelser genom att han kunnat gå in i regeringsarkiv när hemligstämpeln lyfts efter 30 år. Dessutom har han intervjuat flera av huvudaktörerna från den tiden, i USA, Israel, Sovjetunionen, Egypten och inte minst i FN.

Vad var det egentligen som fick Egyptens president Nasser att utlösa kriget? En av flera samverkande faktorer, var säkerligen revanschlystnad efter de förlorade krigen 1948 och 1956. En annan var en gränslös överskattning av den egna krigsmaktens förmåga. Denna hade genomgått en ofantlig upprustning med modern rysk krigsmateriel som Sovjetunionens ledare Kosygin hade bestått med på kredit för att vinna vänner och inflytande i Mellanöstern. Den tredje faktorn var nog en ödesdiger underskattning av den israeliska värnpliktsarmens försvarsvilja och officerarnas militära duglighet. Nasser eldades på av sin fältmarskalk och gode vän Abd al-Hakim Amer som sedan, när det kom till kritan, visade sig sakna förmågan att organisera sina trupper och föra ett modernt krig.

MISSFÖRSTÅND

Det som gör boken andlöst spännande, trots att vi har facit i hand, är skildringen av det pokerspel byggt på avancerade gissningar som alla inblandade ägnade sig åt i brist på adekvat och korrekt information. Idag hade satellitbilder kunnat förebygga en del allvarliga missförstånd och avslöja den desinformation som förekom. Sådan praktiserades av sovjetiska diplomater och politiker i oklart syfte och blev i förlängningen faktiskt ödesdiger för arabstaterna. Till den för Israel lyckosamma utgången av kriget bidrog även ett informationsglapp inom den egyptiska ledningen och krigsmakten och mellan Egypten, Syrien och Jordanien. Inkompetensen inom den egyptiska officerskåren tycks ha varit skriande och innebar att Israel snabbt fick övertaget när väl kriget hade börjat.

Krisen som ledde till kriget kom ingalunda plötsligt. De föregående åren var fyllda med allvarliga incidenter och terror vid Israels gränser i norr, väster och öster. PLOs olika grupper utförde sabotageaktioner. Israel svarade med ibland misslyckade attacker mot misstänkta terroristcentra i Jordanien. Syrien besköt israeliska samhällen i Galileen uppifrån Golanhöjderna. Traktorer som plöjde fälten i den demilitariserade zonen nedanför, vilket tilläts i vapenstilleståndsavtalen från 1949, utsattes för prickskytte. Israel svarade med flyganfall och vid ett tillfälle utspann sig luftstrider där många syriska plan blev nedskjutna. Trots provokationerna höll Israel en låg profil med endast mindre truppstyrkor i norr.

Sovjetunionen gjorde dock gällande att Israel planerade ett anfall mot Syrien. Israels dementier hjälpte inte och Syrien krävde att Nasser skulle mobilisera i söder. Här bidrog den israeliska ledningen ofrivilligt till att misstankarna om en förestående offensiv mot Syrien vann i trovärdighet. Det var när Israel planerade sin årliga militärparad med anledning av självständighetsdagen Jorn Hatsmaot. I april 1967 skulle den gå av stapeln i västra judiska Jerusalem, men för att inte beskyllas för att ha krigiska avsikter lämnade israelerna stridsvagnar och annan tung materiel kvar i kasernerna. Paraden visade endast upp infanteri och jeepar med lätta vapen. Prompt spred en sovjetisk diplomat ryktet att de tunga förbanden inte deltog i paraden för att de hade grupperats mot den syriska gränsen. Han lät sig inte övertalas att åka upp dit för att övertygas om motsatsen.

Även högre upp i Sovjets ledning ville man göra gällande att Israel planerade en attack mot Syrien. I brist på annan information svalde Nasser dessa påståenden och för att avlasta det påstådda trycket på Syrien vidtog han åtgärder som innebar verklig eskalering. Till att börja med stängde han Tiransundet för israelisk sjöfart till och från Eilat. Därmed skar han av Israels handelsförbindelser och oljeimport österifrån. Suezkanalen hade han stängt redan tidigare för transporter till och från Israel.

Enligt internationell rätt var detta en krigshandling, vilket Nasser var fullt medveten om. USA kommer nu in i bilden för att försöka hindra en vidare upptrappning. Turerna i förhandlingar med Washington och diskussionerna inom den israeliska ledningen skildras ingående av Oren. Jo, stängningen av Tiransundet var en krigshandling, men kunde man inte ändå försöka finna en fredlig lösning? Menade Nasser verkligen allvar och kunde man inte först testa detta genom att sända en konvoj genom sundet upp mot Eilat för att se om den skulle bli beskjuten?

Detta av president Johnson föreslagna genombrytningsförsök kom av sig efter långa förhalningar. Inget annat land var redo att riskera försöket, trots att Israel hade ett fartyg i beredskap som eventuellt kunde offras i Tiransundet.

sexdagarskriget karta 1967

De mörka ytorna är områden som Israel intog på sex dagar fram till 11 juni 1967.

FN GER SIG AV

Spänningen stiger ytterligare när Nasser den 14 maj 1967 börjar flytta stora styrkor över kanalen genom Sinai mot den gamla vapenstilleståndslinjen. Denna bevakas av FN-trupper som förlagts i posteringar från Röda havet upp till Medelhavet och runt Gaza. Det skedde efter Sinaikriget 1956 som ett villkor för att Israel då skulle dra sig tillbaka. När så Nasser begär att FN -trupperna skall ge sig av, viker sig FN s svage generalsekreterare U Thant utan att föra saken till generalförsamlingen eller säkerhetsrådet. De egyptiska trupperna når fram innan FN-soldaterna ens hunnit ge sig av.

Israelerna väntade under andra hälften av maj ett förödande anfall från Egypten, Syrien och Jordanien på tre fronter och mot sina städer. Även irakiska trupper hade förts fram och stod beredda i Jordanien. Man visste att Nasser inte var främmande för att använda giftgas. Det hade använts av Egypten under dess militära inblandning i inbördeskriget i Jemen 1962. I största hast köpte Israel gasmasker från länder som var villiga att leverera- alla var det inte – skyddsrum ställdes i ordning och tusentals gravar förbereddes för de många dödsoffer som befarades. Vintern 2002-2003, liksom under Gulfkriget 1991, upplever Israel på nytt detta hot, men nu från Irak.

Oren, som intervjuat egyptiska befälhavare från sexdagarskriget, visar att de egyptiska trupperna kastades fram genom Sinai utan ordentlig planering. Truppernas förbindelser med högkvarteret i Kairo, samt mellan detta och regeringen, var synnerligen bristfälliga. Nasser stod för den offentliga krigsretoriken, men det tycks ha varit hans vän, fältmarskalken Amer, som i själva verket var den pådrivande kraften. Israel mobiliserade i mitten av maj när den egyptiska uppmarschen började framstå som mer än en manöver. Under tiden hade Syrien intensifierat sin artilleribeskjutning av byarna i Galileen. De jordanska styrkorna hade ställts under en egyptisk generals befäl.

Allt detta hände medan egyptiska diplomater reste i skytteltrafik till Moskva för att försäkra sig om sovjetiskt stöd i händelse av en av USA understödd israelisk attack och Israels regering försökte utverka amerikanskt stöd för att hålla Sovjet borta om Egypten skulle anfalla. President Johnson hade händerna fulla med kriget i Vietnam och ville inte riskera någon konfrontation med Sovjet. Det minsta Israel krävde av USA var att man åtminstone inte skulle fördöma en israelisk aktion i fall en sådan blev nödvändig för att rädda landet från undergång.

Författaren förmedlar den oerhörda nervpress som premiär- och försvarsminister Levi Eshkol, regeringen och militärledningen utsattes för. Eshkol ville till varje pris undvika att reta amerikanerna. Den israeliska befolkningen blev alltmer modfälld av den arabiska uppmarschen, ända tills Moshe Dayan slutligen och efter mycket politiskt manövrerande utsågs till försvarsminister. Med Dayan vid försvarsrodret återkom en viss optimism hos gemene man. Dayarr sade efteråt att han, om han haft ansvaret, inte skulle ha väntat ut alla diplomatiska manövrer utan omedelbart efter stängningen av Tiransundet gått in för att häva blockaden. Detta skulle Israel utan vidare haft folkrättsligt stöd för.

OPERATION GRYNING

Under tiden hade Amer gett klartecken för en stor överraskningsattack mot Israel, Operation Gryning (Operation Dawn på engelska, al-Fajr på arabiska). I gryningen den 27 maj satt de egyptiska piloterna redan startklara i sina moderna ryska bomb- och attackplan när Nasser blåste av det hela. Det hade kommit signaler via Moskva som i Kairo tolkades så att Israel visste om offensiven som därför mist sitt viktiga överraskningsmoment.

Nio dagar senare, den 5 juni, lyckades det israeliska flygvapnet genom ett överraskningsanfall i gryningen slå ut först det egyptiska och något senare det syriska och jordanska flygvapnet, vilket i praktiken avgjorde kriget. Dayan gjorde en korrekt taktisk bedömning genom att på marken ge den södra fronten företräde över den norra syriska fronten. De israeliska samhällena i norr fick ta stryk och många jämnades med marken av det syriska artilleriet. Armen fick först göra jobbet klart mot egypterna. Under tiden började Jordanien beskjuta Tel Avivs förstäder och inledde operationer mot västra Jerusalem. Genom att israelerna efter tre dagar praktiskt taget hade nått sina mål i Sinai och stod vid Suezkanalen, kunde trupper flyttas över till Jerusalem. Syriska fronten stod sist i tur och den syriska armen besegrades den sjätte dagen.

Detta rekordkorta krigsförlopp har skildrats i många böcker och här kan inte Oren bidra med allt för mycket nytt. Kvällen den 11 juni stod Israel helt oplanerat där med kontrollen över stora landområden till följd av de arabiska arméernas sammanbrott och flykt. Det väcktes i Israel en seriös förhoppning att man nu skulle kunna byta land mot en genuin fred. Detta hopp krossades dock genom Khartoum-resolutionen i slutet av augusti 1967: Nej till erkännande av Israel, Nej till fred, Nej till förhandlingar. Följderna av Khartoum lever vi med ännu idag. Det ledde till ännu ett revanschkrig mot Israel hösten 1973 och först flera år senare kunde det slutas fred mellan Israel å ena sida och Egypten respektive Jordanien å den andra. Egypten och Jordanien insåg att det blev för dyrt att föra krig. De forna stridsområdena vid Sinais kuster har av Egypten förvandlats till attraktiva turistparadis. Jordanien har glädje av sina antika sevärdheter och ett industriellt samarbete med Israel. Nassers krig i juni 1967 krävde många offer och som de flesta andra krig var det ett onödigt krig.

BOKFAKTA Författare: Michael B. Oren Titel: Six Days of War: June 1967 and the Making of the Modern Middle East Förlag: Oxford University Press 2002 

Franz T Cohn 
Har varit chefredaktör för tidskriften Menorah.

Publicerad i Svensk Tidskrift nr 6 2002.
https://www.svensktidskrift.se/arkiv100/2002/100%20Franz%20T%20Cohn%3B%20Ett%20on%C3%B6digt%20krig.pdf

– – –
Vi vill passa på att göra reklam för Franz T Cohns egen bok, som kom 2016: Vi lever vidare: en familjekrönika.

Det går att läsa mer om boken hos Smakprov, men boken beställs med fördel genom Förenade Israelinsamlingen: Betala in 100 kr + 30 kr pack o porto till Israelinsamlingens bankgiro 671-6609, skriv “bok Cohn” som referens så kommer boken med vändande post.

Jerusalemdagen – Yom Yerushalayim (av: Israel idag)

I samband med FN:s delningsplan för det brittiska mandatet 1947 skulle Jerusalem bli en internationell stad, varken arabisk eller israelisk, under en tioårsperiod. Efter dessa tio år skulle en folkomröstning hållas där befolkningen skulle få avgöra vilket land de ville tillhöra. De israeliska ledarna accepterade idén, inklusive internationaliseringen av Jerusalem, medan de arabiska vägrade. Sedan 1800-talet fanns det en judisk majoritet i staden vilket tydligt framgår i de Ottomanska folkräkningarna från tiden.

När Israel utropade sin självständighet 1948 attackerades landet av sina arabiska grannar. Jordanien erövrade östra Jerusalem och den Gamla staden. Efter självständighetskriget ockuperade Jordanien östra Jerusalem och Gamla staden och de judiska invånarna tvingades därifrån. Under jordanskt styre jämnades det judiska kvarteret och alla dess historiska synagogor med marken. Gravstenar från den judiska kyrkogården användes som byggnadsmaterial. Inga israeler eller judar hade längre tillgång till den Västra muren. Detta kan jämföras med i dag då alla religioner har tillgång till sina heliga platser i Jerusalem.

I samband med sexdagarskriget 1967 ville Israel inte ha en konflikt om Jerusalem. Man skickade därför ett meddelande till Jordaniens kung Hussein där man sa att så länge fronten hölls lugn skulle man inte anfalla vare sig Jerusalem eller Västbanken. Efter egyptiska påpressningar började dock Jordanien beskjuta civila mål i Israel. Den sjätte juni svarade Israel och dagen efter, den 7 juni 1967, kunde israeliska styrkor inta den Gamla staden.

Senare den dagen meddelande Israels försvarsminister Moshe Dayan att staden var återförenad. Sexdagarskriget slutade med ett eldupphör den 11 juni 1967. Året efter, den 12 maj 1968, utropade regeringen en ny helgdag – Jerusalemdagen.

Publicerat hos Israel idag 28 maj 2014
http://israelidag.se/jerusalemdagen/

I år (2019) inföll Jerusalemdagen 2 juni, och inleddes därmed kvällen före.

Nej, Israel består inte alls av privilegierade vita européer (av: Hen Mazzig)

När nu identitetspolitiken är på frammarsch i USA och i Europa har det också blivit vanligare att den israelisk-palestinska konflikten beskrivs i ett ras-perspektiv. Det påstås att Israel skulle ha bildats som en tillflykt för förtryckta vita europeiska judar, som sen i sin tur kom att förtrycka ett icke-vitt folk, palestinierna.

Som israel, och son till en irakisk judisk mor, och en nordafrikansk judisk far, vänder det sig i magen på mig när jag hör detta.

Jag är mizrahi, precis som de flesta av Israels judar idag. Vi härstammar från Mellanöstern och Nordafrika. Endast ca 30% av Israels judar är ashkenazi, d.v.s. av europeisk härkomst. Jag har mycket svårt att förstå hur vanliga medier och politiker över hela världen kan ignorera sanningen om mizrahi och vår berättelse. Kanske beror det på att vår historia inte är i linje med den stereotyp som finns beträffande mitt land.

Israel, världens enda judiska stat, upprättades inte för endast en typ av judar utan för alla judar, från hela världen – Mellanöstern, Nordafrika, Etiopien, Asien, och, ja, Europa. Oavsett var judar i dag befinner sig rent fysiskt, så har de kvar ett band till landet Israel, där vår historia en gång inleddes, och där vi idag fortsätter att skapa den.

Personer som Tamika Mallory, Marc Lemont Hill och Rashida Tlaib förvanskar verkligheten i sina berättelser om palestiniers ”intersektionella” kamp, i sin användning av begreppet ”apartheid”, och när de får det att låta som om alla israeler kom från Europa.

Jag tror att deras förvrängda beskrivningar ingår i en strategisk kampanj för att utmåla Israel som en förlängning av det priviligierade och vita Europa, och på det viset rättfärdiga alla tänkbara angrepp mot landet. Tankesättet visar på en farlig trend eftersom Israel då framstår som en aggressiv kolonialmakt istället för en trygg hamn för dem som flyr förtryck. Och ännu värre, det raderar även min familjs historia, eftersom vi kom till Israel från Irak och Tunisien.

Under större delen av vår historia har mizrahim saknat såväl självbestämmande som jämlikhet i den muslimska världen. I Irak var min familj visserligen på pappret ”likvärdiga medborgare”, men var ändå ständigt förtryckt. Den första organiserade attacken kom 1941, den brutala Farhud, ett nazi-initierat upplopp som krävde hundratals judars liv, och tvingade de överlevande att leva i rädsla. Min gammelfarfar blev falskeligen anklagad för att vara sionistisk spion och avrättades i Bagdad 1951. Min mammas familj tilläts emigrera samma år, men fick bara ta med sig en enda resväska.

Det rör sig om 850.000 judiska flyktingar från arabvärlden och Iran som skulle få sin historia raderad. Judar som ända in i tidigt 1900-tal, i det ottomanska rikets efterföljare, behandlades som dhimmis, en arabisk term som används för en skyddad minoritet vars medlemmar betalar för detta skydd, ett skydd som när som helst kan dras tillbaka.

Den demografiska ignoransen skulle också förneka existensen av nästan 200.000 ättlingar till etiopiska judar. Under tidigt 1990-tal hotades de av politisk instabilitet i sitt afrikanska hemland och flögs till Israel i en djärv räddningsoperation.

En av judendomens centrala teman handlar om nationell befrielse från imperialistiska makter. Israel är en plats där en ursprungsbefolkning åter krävt rätten till sitt land och på nytt gjutit liv i sitt urgamla språk. Man har lyckats med detta trots att man omgetts av fientliga grannar och jagats av radikaliserade arabiska nationalister som inte kan acceptera någon annan politisk kraft i området än sin egen. Judar som fördrivits från länder över hela Mellanöstern, som offrat allt de hade, har varit avgörande i bygget och försvaret av den judiska staten.

Det är tveklöst så att judar som överlevde Förintelsen och extrem förföljelse i Europa fick en fristad genom upprättandet av Israel. Men vi kan inte erkänna den delen av historien på bekostnad av judarna från Arabvärlden och Iran, och så många andra, som oavsett hudfärg, delade längtan efter en judisk stat långt innan Israel bildades.

Hen Mazzig

Hen Mazzig, an Israeli writer and activist of Iraqi and North African descent, is editor-at-large at the J’accuse Coalition for Justice. Twitter: @HenMazzig

Debattartikel publicerad i Los Angeles Times 20 maj 2019
https://www.latimes.com/opinion/op-ed/la-oe-mazzig-mizrahi-jews-israel-20190520-story.html

En realistisk syn på det palestinska flyktingproblemet (av: Anders Engström)

Fredsprocessen mellan Israel och palestinierna består av mer än bara officiella möten, avtal och medlarinsatser. Den handlar också om att ge parterna en realistisk bild av vad en fred kan komma att innebära. Och här ligger ett av Sveriges största svek.

En av den formella fredsprocessens mest uppmärksammade stötestenar gäller den palestinska flyktingfrågan. Särskilt i Sverige är den officiella synen ensidig och direkt ogenomtänkt.

FN har två flyktingorgan: ett för palestinska flyktingar (UNRWA) och ett för alla andra flyktingar i världen (UNHCR). Genom indoktrineringen av barnen i UNRWA:s skolor, och definitionen av palestinska flyktingar där statusen unikt nog går i arv, står FN-organet självt för flyktingproblematikens kärna och de kanske största fredshindren.

UNRWA påstår att det i dag finns drygt fem miljoner palestinska flyktingar. Skulle antalet palestinska flyktingar i stället beräknas på samma sätt som alla andra flyktingar (och varför skulle de inte det?) så landar antalet idag på runt 30.000 personer, vilket förstås skulle vara långt lättare att hantera i en fredsuppgörelse.

UNRWA är vidare aktivt i mytbildningen om att palestinier skulle ha en ”rätt att återvända” till vad som idag är Israel. Folkrätten innehåller ingen absolut ”rätt att återvända”, inte för flyktingar i allmänhet och inte heller för palestinska (eller judiska) flyktingar. Det finns inget sådant stadgande, inga sådana mekanismer, inga bindande resolutioner eller avtal mellan Israel och palestinierna. Vi skall därför inte heller låtsas som om det vore så.

Det är alltid svårt att möta en extrem ensidighet, men det extrema i den svenska regeringens hållning kan paradoxalt nog också vara en fördel. Tillsammans kan vi komma långt redan genom att ställa enkla och konkreta frågor i våra möten med politiker och opinionsbildare. Frågor som är svåra att värja sig mot, helt enkelt eftersom det inte finns särskilt bra svar:

1) Varför definieras palestinska flyktingar på ett helt annat sätt än alla andra flyktingar i hela världen? Varför skall bara palestiniers flyktingstatus gå i arv? Skulle det inte vara mer rättvist om antalet palestinska flyktingar beräknades på samma sätt som alla andra flyktingar?

2) Hur kan någon som idag bor i Palestina kallas palestinsk flykting? Om nu svenska regeringen erkänt staten Palestina, så kan väl de palestinier som bor där inte samtidigt vara palestinska flyktingar, eller hur?

3) Och om nu den svenska regeringen vill arbeta för fred och en tvåstatslösning, varför skickar den i så fall pengar till UNRWA och den palestinska regimen, som i skolböcker, genom sina anställda, i officiella TV-sändningar och genom terrorlöner arbetar MOT fred och tvåstatslösning?

Vi kräver inga särskilda rättigheter eller undantag. Vi vill bara att samma rättigheter och skyldigheter skall gälla för palestinier (och israeler) som för alla andra. Därför är det inte heller vi som behöver förklara oss. Förklaringsbördan ligger istället hos dem som kräver undantag för palestinier, och endast för palestinier.

Palestinierna saknar inte omvärldens medkänsla – eller ens biståndspengar. De saknar en realistisk bild av framtiden. Ju fler medlemmar vi är i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, desto starkare blir Israels röst. Och desto större blir också sannolikheten för att Sverige i framtiden spelar en mer konstruktiv roll i den israelisk-palestinska konflikten.

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah nr 2 2019
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/

Israels självständighetsförklaring 14 maj 1948 på svenska, engelska och hebreiska

Den svenska översättningen av Israels självständighetsförklaring kommer från Israels ambassad i Sverige [länk]:

 

Den engelska versionen är hämtad från Knessets hemsida [länk]:

Provisional Government of Israel

Official Gazette: Number 1; Tel Aviv, 5 Iyar 5708, 14.5.1948 Page 1

The Declaration of the Establishment of the State of Israel

The Land of Israel was the birthplace of the Jewish people. Here their spiritual, religious and political identity was shaped. Here they first attained to statehood, created cultural values of national and universal significance and gave to the world the eternal Book of Books.

After being forcibly exiled from their land, the people kept faith with it throughout their Dispersion and never ceased to pray and hope for their return to it and for the restoration in it of their political freedom.

Impelled by this historic and traditional attachment, Jews strove in every successive generation to re-establish themselves in their ancient homeland. In recent decades they returned in their masses. Pioneers, defiant returnees, and defenders, they made deserts bloom, revived the Hebrew language, built villages and towns, and created a thriving community controlling its own economy and culture, loving peace but knowing how to defend itself, bringing the blessings of progress to all the country’s inhabitants, and aspiring towards independent nationhood.

In the year 5657 (1897), at the summons of the spiritual father of the Jewish State, Theodore Herzl, the First Zionist Congress convened and proclaimed the right of the Jewish people to national rebirth in its own country.

This right was recognized in the Balfour Declaration of the 2nd November, 1917, and re-affirmed in the Mandate of the League of Nations which, in particular, gave international sanction to the historic connection between the Jewish people and Eretz-Israel and to the right of the Jewish people to rebuild its National Home.

The catastrophe which recently befell the Jewish people – the massacre of millions of Jews in Europe – was another clear demonstration of the urgency of solving the problem of its homelessness by re-establishing in Eretz-Israel the Jewish State, which would open the gates of the homeland wide to every Jew and confer upon the Jewish people the status of a fully privileged member of the community of nations.

Survivors of the Nazi holocaust in Europe, as well as Jews from other parts of the world, continued to migrate to Eretz-Israel, undaunted by difficulties, restrictions and dangers, and never ceased to assert their right to a life of dignity, freedom and honest toil in their national homeland.

In the Second World War, the Jewish community of this country contributed its full share to the struggle of the freedom- and peace-loving nations against the forces of Nazi wickedness and, by the blood of its soldiers and its war effort, gained the right to be reckoned among the peoples who founded the United Nations.

On the 29th November, 1947, the United Nations General Assembly passed a resolution calling for the establishment of a Jewish State in Eretz-Israel; the General Assembly required the inhabitants of Eretz-Israel to take such steps as were necessary on their part for the implementation of that resolution. This recognition by the United Nations of the right of the Jewish people to establish their State is irrevocable.

This right is the natural right of the Jewish people to be masters of their own fate, like all other nations, in their own sovereign State.

Accordingly we, members of the People’s Council, representatives of the Jewish Community of Eretz-Israel and of the Zionist Movement, are here assembled on the day of the termination of the British Mandate over Eretz-Israel and, by virtue of our natural and historic right and on the strength of the resolution of the United Nations General Assembly, hereby declare the establishment of a Jewish state in Eretz-Israel, to be known as the State of Israel.

We declare that, with effect from the moment of the termination of the Mandate being tonight, the eve of Sabbath, the 6th Iyar, 5708 (15th May, 1948), until the establishment of the elected, regular authorities of the State in accordance with the Constitution which shall be adopted by the Elected Constituent Assembly not later than the 1st October 1948, the People’s Council shall act as a Provisional Council of State, and its executive organ, the People’s Administration, shall be the Provisional Government of the Jewish State, to be called “Israel.”
The State of Israel will be open for Jewish immigration and for the Ingathering of the Exiles; it will foster the development of the country for the benefit of all its inhabitants; it will be based on freedom, justice and peace as envisaged by the prophets of Israel; it will ensure complete equality of social and political rights to all its inhabitants irrespective of religion, race or sex; it will guarantee freedom of religion, conscience, language, education and culture; it will safeguard the Holy Places of all religions; and it will be faithful to the principles of the Charter of the United Nations.

The State of Israel is prepared to cooperate with the agencies and representatives of the United Nations in implementing the resolution of the General Assembly of the 29th November, 1947, and will take steps to bring about the economic union of the whole of Eretz-Israel.

We appeal to the United Nations to assist the Jewish people in the building-up of its State and to receive the State of Israel into the community of nations.

We appeal – in the very midst of the onslaught launched against us now for months – to the Arab inhabitants of the State of Israel to preserve peace and participate in the upbuilding of the State on the basis of full and equal citizenship and due representation in all its provisional and permanent institutions.

We extend our hand to all neighbouring states and their peoples in an offer of peace and good neighbourliness, and appeal to them to establish bonds of cooperation and mutual help with the sovereign Jewish people settled in its own land. The State of Israel is prepared to do its share in a common effort for the advancement of the entire Middle East.

We appeal to the Jewish people throughout the Diaspora to rally round the Jews of Eretz-Israel in the tasks of immigration and upbuilding and to stand by them in the great struggle for the realization of the age-old dream – the redemption of Israel.

Placing our trust in the Almighty, we affix our signatures to this proclamation at this session of the provisional Council of State, on the soil of the Homeland, in the city of Tel-Aviv, on this Sabbath eve, the 5th day of Iyar, 5708 (14th May, 1948).

David Ben-Gurion

Daniel Auster Mordekhai Bentov Yitzchak Ben Zvi Eliyahu Berligne Fritz Bernstein Rabbi Wolf Gold Meir Grabovsky Yitzchak Gruenbaum Dr. Abraham Granovsky Eliyahu Dobkin Meir Wilner-Kovner Zerach Wahrhaftig Herzl Vardi Rachel Cohen Rabbi Kalman Kahana Saadia Kobashi Rabbi Yitzchak Meir Levin Meir David Loewenstein Zvi Luria Golda Myerson Nachum Nir Zvi Segal Rabbi Yehuda Leib Hacohen Fishman David Zvi Pinkas Aharon Zisling Moshe Kolodny Eliezer Kaplan Abraham Katznelson Felix Rosenblueth David Remez Berl Repetur Mordekhai Shattner Ben Zion Sternberg Bekhor Shitreet Moshe Shapira Moshe Shertok


Nedanstående bild på originalet kommer från Israel State Archives, som har samlat en del intressant material om självständighetsförklaringen
[länk]:

 

 

 

 

Svenska medier dubbelt osunda gentemot Israel (av: Per Ewert)

Anfallet kom oväntat och intensivt. Under två dagar regnade 700 raketer över Israel. Landets försvarssystem, byggt just med syftet att aldrig överraskas av oväntade anfall, lyckades desarmera de flesta, men skadorna på civila hem och personer blev ändå omfattande.

Högst väntad var däremot den svenska medierapporteringen, som var lika förutsägbart snedvriden som vanligt. Det är beklagligt utifrån mediernas uppdrag, men också för möjligheten att lösa konflikten.

Låt oss tänka oss ett krissamtal i en vanlig mellanstadieskola, där några elever medvetet och långvarigt har mobbat och slagit en annan elev, utan att skolan reagerat. Om vi vidare tänker att den mobbade men samtidigt muskulärt starke eleven till slut tröttnar och slår tillbaka på en av mobbarna, och att skolan då kallar in föräldrarna för ett möte om det oacceptabla i att den mobbade slagit tillbaka.

Vi skulle med rätta kalla skolledningens hantering för absurd och orättfärdig. Men det är ändå ganska likt den beskrivning som svenska medier normalt ger av den så kallade Mellanösternkonflikten.

Den som följer internationella medier ser oftast en mer balanserad bevakning, som först beskriver den palestinska sidans raketanfall, och därefter Israels gensvar. I Sverige är tågordningen däremot ofta den motsatta: Man börjar med att beskriva hur den utsatta parten slagit tillbaka, och med lite tur lyckas kanske den snabbt skummande läsaren till slut också få reda på vem som inlett konflikten.

Den här perspektivförflyttningen är osaklig i sig, men den försvårar också hanteringen av ansvarsbördan längs hela kedjan av stridshandlingarnas orsaker, förlopp och möjliga lösning. Exemplen är många, men låt oss denna gång begränsa oss till Aftonbladet, som tillhör Sveriges mest Israelfientliga tidningar.

Varje tidning har förstås rätt att ta ställning i en konflikt, men positionen haltar om den bygger på felaktiga sakuppgifter. Aftonbladet har återkommande gjort sig skyldig till faktamässigt felaktig rapportering i den israelisk-palestinska konflikten.

Även den här gången tar tidningens ledartext sitt avstamp i att en kvinna och hennes bebis dödats av israeliska flygattacker. I verkligheten har dock både Israels försvar och Islamiska jihad förklarat att dessa dog av en raket som var tänkt att skjutas mot israeliska civila men som av misstag exploderade i familjens hem.

Därefter beskriver ledartexten orsakerna till konflikten (Israel är militanta förstörare) och lösningen (Israel måste bli snälla). Ingenstans anförs något moraliskt eller politiskt ansvar hos terrorgrupperna i Gaza eller de krafter som stödjer dem och beväpnar dem.

Om vi återgår till bilden från mellanstadieskolan kan vi vara ganska säkra på att mobbningen och våldet fortsätter om skolan skulle lägga skulden på den utsatte i stället på förövarna. Samma sak gäller i Mellanöstern. Även om många svenska journalister bär på ett starkt patos för den palestinska sidan, borde de ändå inse två saker:

1. Man kan inte ljuga om sakuppgifter, medier behöver tala sanning.

2. Inga konflikter löses av att den ena parten frånkänns moraliskt ansvar – speciellt naturligtvis om det gäller den part som bär huvudansvaret för konflikten.

Att så konsekvent frånkänna de palestinska våldsgrupperna sitt ansvar är ett dåligt sätt att visa stöd. Tvärtom blir det ett tämligen nedsättande sätt att frånta dem sitt vuxenansvar. Moraliskt blir det närmast kränkande att bemöta vuxna människor på det sättet, och pragmatiskt blir det kontraproduktivt, eftersom dessa då aldrig behöver visa den mognad som faktiskt skulle kunna lösa konflikten.

Svenska medier borde förstå bättre än så.