Artiklar

Kristen och judisk påsk – likheter och skillnader (av: Stefan Sturesson)

Den judiska påsken, Pesach, det osyrade brödets högtid, firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste bibliska högtiderna. Den infaller i år samtidigt med den kristna påsken och firas normalt under åtta dagar. Under denna tid äter man inte syrad eller jäst mat, som vanligt bröd, utan man äter osyrat bröd som kallas matza. Anledningen till detta är att man var tvungen att bryta upp hastigt och ge sig iväg från slaveriet i Egypten så man hann inte jäsa brödet, och till minne av detta äter man ojäst bröd.

Under de två första kvällarna av Pesach har man ”seder-afton”. Seder är hebreiska och betyder ”ordning”. I detta fall syftar det på en rituell Pesach-måltid, i hemmet utformad som en ytterst pedagogisk lektion för barn, under vilken de får smaka på olika små rätter som ska symbolisera t ex murbruk och bittra tårar i samband med det slaveri som judarna utsattes för. Under seder-aftnarna läser man Pesach-berättelsen ur en bok som kallas Haggada (”berättelse”).

Pesach ur ett kristet perspektiv. Sett ur ett kristet perspektiv är Pesach, den påsk som judarna firar än idag, mycket intressant. Paulus, som var en spränglärd judisk teolog, ser på de bibliska högtiderna som en ”skuggbild av det som skall komma”. Vad var det som skulle komma? Paulus svarar själv att det är Kristus. Följaktligen är Pesach någonting som berättar om Kristus.

–       Skuggbilden förtydligar något som Bibeln ser som det mest centrala, nämligen Kristus. Pesach handlar ju om befrielsen från slaveriet i Egypten. Kristus kom för att lösa människor ur syndens slaveri. Blodet från ett felfritt lamm struket på dörrposten till de judiska hemmen skulle vara tecknet för dödsängeln att gå förbi medan egyptiernas hus skulle hemsökas. När Johannes Döparen utropade ”Se Guds lamm” började lärjungarna att följa Jesus. De kunde sin Bibel och visste att det felfria lammet var en förebild för Messias (Kristus) som Herren utlovat som Israels befriare, säger Bengt Berggren, som fördjupat sig i de bibliska högtidernas betydelse.

–       Till och med herdarna på ängen förstod vad det handlade om när Herrens ängel stod framför dem och berättade om att Messias, frälsaren, var född. De var inte vilka herdar som helst, utan tempelherdar, utsedda av översteprästen att föda upp de lamm som skulle utgöra det felfria syndoffret i tempeltjänsten. Detta berättar den judiska bibelkommentaren Mishna.

 I varje detalj är Pesach en förebild för det som Jesus gjorde före och genom sin död och uppståndelse. När Jesus kom ridande in i Jerusalem fyra dagar före påsk, red han upp till tempelplatsen.

– Där blev han utsatt för de skriftlärdas granskning, då de på alla sätt försökte snärja honom. Men de kunde inte finna något fel i det han sade. Han befanns vara ett felfritt ”offerlamm”. På samma sätt granskades de offerlamm som skulle offras mycket noggrant så att prästerna var förvissade om att de lamm som offrades var felfria.

– Johannes Döparen som hade pekat ut Jesus som ”Guds lamm” var själv av aronitisk släkt, och tillhörde alltså prästsläkten, den släkt som fått Guds uppdrag att tjäna i templet. Han var alltså kvalificerad att bli utsedd till överstepräst. Nu utväljs han istället av den högste, Gud själv, att vara Hans överstepräst, som visar världen på Messias, den frälsare, som det felfria lammet i tempeltjänsten varit en ”skuggbild” av.

– I sedermåltiden, den måltid som inleder Pesach, dricks fyra bägare vin (helgelsens, lidandets, försoningens och tacksägelsens bägare). Vidare bryter man osyrat bröd (afikoman). Brödet är hålat (Jesus blev stucken i sidan) och har ränder (som symboliserar såren efter gisselslagen). Det osyrade brödet är också en symbol för syndfrihet. Paulus talar i 1 Korintierbrevet om ”renhetens och sanningens osyrade bröd” och Kristus som vårt påskalamm.

När Jesus instiftar nattvarden så sker det vid den tredje bägaren vin i sedermåltiden, försoningens bägare. Vår kristna nattvardsmåltid är ingenting annat än en mini-Pesach. När brödet bryts i både sedermåltiden och nattvarden är det en förebild av att Jesu kropp blev sönderbruten. När en bit av afikoman göms undan under sedermåltiden är det en bild av att Jesu kropp lades i en grav. Vid samma tid som översteprästen fullbordar slakten av offerlammet ropar Jesus på korset ”det är fullbordat”. Dagen efter veckosabbaten viftar judarna med en kärve av korn, den så kallade förstlingskärven. Dagen efter sabbaten uppstår också Jesus och har enligt Paulus ”uppstått som förstlingen av de avsomande”. Detta är bara några exempel på alla de paralleller som finns mellan Pesach-högtiden och  vad som hände med Jesus.

Den kristna påsken. Den kristna påsken är fokuserad på Jesu lidande, död och uppståndelse. Däremot har den tappat sambandet med den judiska påsken Pesach. Med tanke på de väldigt starka parallellerna kan man fråga sig varför Pesach-firandet är så okänt i den kristna traditionen. Sannolikt har detta väldigt mycket att göra med ersättningsteologin och kyrkans tidiga avståndstagande från judendom och judiska traditioner. Men att fira Pesach tillsammans med judarna och sätta sig in i det symbolspråk som används vid firandet är berikande också för en kristen.

Stefan Sturesson

Publicerad på egna sidan 8 april 2009
https://stefansturessonsblog.wordpress.com/heaven-and-earth/kristen-och-judisk-pask-likheter-och-skillnader/

Därför vann Netanyahu – och detta kan vi förvänta oss nu (av: Tom Gross)

Premiärminister Netanyahu sätter ett anmärkningsvärt rekord när han nu tycks ha säkrat en femte mandatperiod.

Bedömare har sagt att valet var för jämt för att vara säker på utgången, och på många sätt stämmer detta. Såväl Netanyahus högerparti Likud som dess främsta rival, det centerorienterade White and Blue ser ut att ha fått 35 platser var i Knesset som består av totalt 120 ledamöter. [Likud fick slutligen 36 och Blue and White 35]. Men Netanyahu har en mycket större chans att bilda en koalition med mindre partier på högerkanten och religiösa partier.

Det är nu upp till Israels president, Reuven Rivlin, att välja vem som först skall få försöka sätta ihop en koalition. Även om Rivlin personligen ogillar Netanyahu (de är bittra politiska fiender sedan tiden i Likud) och Rivlin många gånger under sin tid som president kritiserat premiärministern, verkar valresultatet inte ge Rivlin något annat val än att vända sig till Netanyahu.

Valresultatet är en stor bedrift av Netanyahu. Det är hans partis bästa resultat sedan valet 2003 (då det vann 38 platser under Ariel Sharon), och dess bästa under den nu 69-årige Netanyahus ledning. I det nu utgående Knesset har Likud 30 platser, så Netanyahu har stärkt positionerna rejält. Och detta trots en i allmänhet väldigt fientlig mediabevakning och hot om korruptionsåtal hängande över honom. Anklagelserna om korruption avfärdas av många israeler som påhitt från vänstern för att försöka få bort honom från ämbetet (i mycket påminner detta om hur många amerikaner anser att anklagelserna mot Trump rörande samverkan med Ryssland i själva verket är något som medierna driver för att tvinga bort presidenten från Vita Huset).

Varför gick det så bra för Bibi, som han kallas av såväl kritiker som beundrare? De som ogillar Netanyahu gör det intensivt, de ogillar hans personlighet, hans ibland hätska stil och hans ordval.

Men för de flesta israeler är svaret enkelt: Den israeliska ekonomin blomstrar, säkerhetssituationen är bra på det stora hela, och ytterst få israeler har dött av terrorangrepp jämfört med hur det varit tidigare; Netanyahus diplomatiska framgångar är betydande (han har upprättat nära arbetsrelationer med ledarna i USA, Ryssland, Indien, Kina, Japan och Brasilien, med flera – vilket viktigt nog inkluderar en rad arabiska ledare); och utanför kretsarna av de vanligen mycket missnöjda vänstereliterna, ser det ljust ut.

Israel är världens 13:e mest lyckliga nation enligt FN:s World Happiness Report som nyligen släpptes. (Som kontrast kan nämnas att Storbritannien kom på 15:e plats, USA på 19:e och Frankrike, Spanien och Italien ännu längre ner på listan). Förra månaden rankades Israel på tionde plats i ”Healthiest Country Index” (USA är nummer trettiofem). Det ligger i luften. Lilla Israel har just blivit det blott fjärde landet (efter Ryssland, USA och Kina) att sända en raket till månen. Och på måndagen annonserade Madonna att hon kommer att framföra två låtar vid Eurovisionfinalen i Tel Aviv nästa månad – det är första gången en stjärna av hennes magnitud gått med på att framträda i Eurovision.

Men valresultatet är en betydande framgång även för Benny Gantz, den förre arméchefen som gick in i politiken så sent som i december. (Gantz gick i pension från armén år 2015 och enligt israelisk lag måste f.d. generaler vänta i tre år innan de får bli politiskt aktiva). Gantz höll sitt första politiska tal sent i januari och hans koalition Blue and White bildades först den 21 februari i år.

Det var en förödande kväll för den israeliska vänstern. Labour – partiet som tidigare gett oss många premiärministrar, inklusive mottagarna av Nobels fredspris: Yitzhak Rabin och Shimon Peres – fick endast sex platser (i förra Knesset hade man 19). Men många av partiets supportrar valde att taktikrösta på centerorienterade Gantz bara för att han hade större chans att besegra Netanyahu, och de väljarna kan mycket väl återgå till Labour i nästa val.

Så innebär resultatet att Netanyahu kommer att bilda en utpräglad högerregering (vilket många medier förutspår) utan större fredshopp? Inte nödvändigtvis.

Netanyahu vet att detta är hans sista mandatperiod, och de geostrategiska förhållandena talar för fredsinitiativ – särskilt som stora delar av arabvärlden i tysthet redan etablerar band till Israel. (För ett par dagar sedan spelades Israels nationalsång i Hamasfiniansierande Qatar när en israelisk gymnast vann guld – detta hade varit otänkbart för ett år sedan.)

Trots hans hårda retorik från valrörelsen, tror jag att Netanyahu kommer att acceptera Trumps kommande fredsplan, som, även om den uppfattas som Israelvänlig, fortfarande kommer att kräva betydande israeliska eftergifter.

Jag har följt Netanyahus karriär noga ända sedan jag första gången träffade honom som tonåring, innan han gav sig in i politiken – publicisten George Weidenfeld, jag själv, och min far hade en lång frukost i New York när Netanyahu var diplomat vid Israels delegation där på 1980-talet. Och jag känner några av Netanyahus främsta rådgivare idag. Så till skillnad från många andra tror jag att Netanyahu kan komma att försöka bilda en bredare koalition med Gantz som försvarsminister eller vice premiärminister. Han får då mycket större möjligheter att på hemmaplan få igenom de eftergifter som Trumps fredsplan kan kräva, utan att vara helt beroende av koalitionspartners på högerkanten.

Och palestinierna då? Den högst oförsonlige palestinske ledaren Mahmoud Abbas (som nu är inne på sitt femtonde år på ett fyraårigt mandat) har i drygt tio år vägrat att ens diskutera fred, och har avvisat alla tidigare fredsförslag.

Men en ny opinionsmätning från Jerusalem Media and Communication Center (en palestinskledd organisation som tidigare visat sig träffsäker) visar att 87% av palestinierna vill att Abbas skall utlysa ett nytt val, 89% vill ha bort honom från makten, och endast 6% stöder den än mer oförsonlige Hamasledaren Ismail Haniyeh. Så Abbas har kanske inget annat val – om han vill sitta kvar – än att acceptera trumps fredsplan, och förbättra tillvaron för sitt folk, även om fredsplanen inte levererar allt han skulle vilja.

Tom Gross

Publicerad i the Spectator 10 april 2019
https://blogs.spectator.co.uk/2019/04/benjamin-netanyahu-has-defied-his-critics-again/

Låt inte “kulturuppropets” deltagare stå oemotsagda (av: Anosh Ghasri)

Wiehe, Thåström, Wollter och Dreijer gör, tillsammans med en rad andra artister och kulturarbetare, gemensam sak i ett upprop för att bojkotta Israel. Vad kan resultatet bli annat än antisemitism klädd i vad man med nöd och näppe försöker få till antisionism och Israelkritik (läs förakt)?

Det är ett stycke i uppropet, publicerat i Aftonbladet idag – och som jag medvetet väljer att inte länka till – som är direkt ohederligt då dessa 171 själar undanhåller specifika detaljer för läsarna. Och det är detta:

Bara några dagar efter den israeliska segern i Eurovision Song Contest maj 2018 sköt Israels armé ihjäl 62 palestinier som protesterade mot sin fängelseliknande instängning i Gaza.

Det som inte nämns för läsaren är följande:

I samband med förra årets ”March of return” menade Hamas till en början att det skulle bli fredliga demonstrationer. Inte långt senare, och med närmare 20 000 personer vid gränsen, kröp dock den vanliga retoriken fram. Man skulle korsa gränsen och marschera in på israelisk mark.

Yahya Sinwar, Hamas försteman i Gaza som endast hade gjort ett enda offentligt framträdande fram tills veckorna innan oroligheterna, trots spänningar i området, trädde då fram. Ismail Haniyeh, från Hamas politbyrå, menade att:
We will not concede a single inch of the land of Palestine and do not recognize the Israeli entity.” (Källa: Jerusalem Post).

Israels dåvarande försvarsminister Avigdor Liberman uppmanade demonstranterna, på arabiska, att inte närma sig gränsen. På engelska löd det:
To residents of Gaza. Hamas leadership is playing with your lives. Anyone who approaches the fence today is putting himself in danger. I recommend that you continue to live your lives and not join in the provocation.” (Källa: Libermans officiella Twitterkonto, samt Jerusalem Post).

Vad gjorde då Hamas och dess anhängare? De skickade bland annat fram en sjuårig (7!) palestinsk flicka till gränsen. Vad hände med flickan? Hon återfördes till sina föräldrar av israelisk militär. Den meningen tål att läsas om. Vem som var mer mån om att att situationen inte skulle eskalera, och vem som agerade mer humant i situationen, givet förutsättningarna med hets och hot från Hamas, borde stå bortom all tvivel.

Efter några dagar av spänningar, och efter att Hamas ständigt försökt mobilisera för dessa spänningar, dödades två palestinier efter att ha närmat sig gränsen och uppträtt misstänkt, i färd med att sabotera strukturen runt gränsen. Hamas fick vatten på sitt kvarn. Palestinier i Gaza kastade molotovcocktails mot israeliska soldater och rullade brännande däck mot dem. Boven i dramat? Israelisk militär förstås, som bara skyddade judar några hundra meter från gränsen. Det man bör tänka på, och som kulturarbetarna skickligt spelar på, är att hur Israel än agerar i sådana lägen får Hamas, bojkottivrarna och även medier vatten på sitt kvarn.

Saeb Erekat, de palestinska myndigheternas chefsförhandlare skrev då på sociala medier i samband med detta att: ”We mourn the martyrs of our great people and we tell their families that our people shall not surrender.’‘ Hur ska Israel agera i ett sådant läge? Våldsverkaren ses som martyr. Försvar ses som våld. Låter man Hamas passera så har man skrivit under sin dödsdom.

Dessa 171 eldsjälar som nu uppmanar till bojkott, och vill framstå som solidariska med de svaga, hade, om de ansträngt sig och lagt skygglapparna åt sidan, kunnat engagera sig för palestinier på andra sätt.

* Om det på riktigt är palestinier dem bryr sig om, kan de engagera sig i frågan om hur det kommer sig att president Mahmoud Abbas som tillträde 2005 på en mandatperiod på 4 år gör sitt femtonde år som president.

Om det på riktigt är palestinier de värnar, varför inte plädera för att även palestinier ska få ställa upp med ett bidrag istället för att ropa på bojkott av Israel? Vore det inte en bra arena för sämja?

* Om det är palestinska barn de värnar om, kan de engagera sig i att det massiva svenska biståndet används till att bygga skolor, utveckla utbildningsväsendet, rensa antisemitiska inslag ur läroböckerna, ordna sunda aktiviteter som ger barnen en chans att bygga en sund framtid och se till att de med med utbildning i ryggen kan komma vidare i livet.

Men detta är förstås för mycket krävt av dessa 171 självgoda eldsjälar som inte vill försitta ett tillfälle att visa hur (skenbart) solidariska de är.

Eurovision klarar sig alldeles utmärkt utan Wiehe, Wollter och Dreijer. Det gör för den delen även svensk kulturscen. Vad värre är, är att dem så återkommande och så fritt får sätta agendan och så oemotsagda definiera godhet, solidaritet och omtanke i en redan på nyanser fattig diskussion.

Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist

Publicerad på egna facebooksidan 2 april 2019
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10158437379934251

Er avsky mot Israel ska inte stoppa Eurovision (av: Stefan Dozzi, Mats Fält)

Replik från Vänskapsförbundet Sverige-Israel efter kulturarbetarnas upprop [2/4]

Israel drabbas oavbrutet av attacker från Gaza. Olika grupper skjuter raketer och släpper iväg ballonger som ska orsaka eldsvådor i södra Israel. För några dagar sedan undkom en familj i sista sekunden att utplånas av en raket tolv mil från Gaza. Dessutom försöker våldsverkare och terrorister ta sig över gränsen för att mörda och plundra.

Det faktum att Israels försvarsmakt ofta framgångsrikt stoppar dessa angrepp gör dem inte mindre allvarliga. Inget land ska behöva leva i skräck för sina grannar.

I Gaza firar man när israeler dödas. Dödade och fängslade terroristers familjer får stora belöningar för sina insatser i kampen.

Situationen i Gaza borde stämma till eftertanke. Det är uppenbart vilken sida som står för terror och vägrar fred. Israel har samma rätt som andra stater att försvara sina medborgares liv och säkerhet. Angreppen från Gaza måste upphöra.

För delar av kultureliten är den terror som sprids från Gaza i stället ett argument för kulturell bojkott av den enda judiska staten i världen. Den enda demokratin i regionen och den enda stat där homosexuella och andra sexuella minoriteter kan leva i säkerhet.

I andra sammanhang brukar kontakter och samtal framhållas som viktiga vapen för fred och försoning. Det gäller tydligen andra – men inte den judiska staten.

Spåren från historien borde räcka som motargument mot det delar av vår kulturelit nu föreslår. Att arrangera schlagerfestivalen i Tel Aviv ger tvärtom hela världen chansen att få se det verkliga Israel. Den möjligheten får inte blockeras av en grupp som ensidigt driver sin avsky för landet.

De som tvivlade tidigare borde nu i Gaza kunna se det uppenbara – de palestinska grupper som står för hat och terror kan aldrig ge sin befolkning fred och välstånd. Fred kan bara skapas av de som tror på fred – och den kan bara skapas tillsammans med Israel, den enda demokratiska staten i regionen.

Mats Fält, ordförande i arbetsutskottet, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Stefan Dozzi, generalsekreterare, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 4 april 2019
https://www.aftonbladet.se/a/lAn0Ry?fbclid=IwAR1LVEIi_NVmf3m1ipKUvGXkv-1UjvDOIKDgGDRHucWu3QOgD8Qt9UAp_Xg

Var är vänsterns protestsång mot antisemitism? (av: Jenny Sonesson)

Återigen [denna gång maj 2018] kräver vänsterpartister att demokratin Israel ska portas från att delta i musiktävlingen Eurovision. Vänsterpartiets medlemmar har knappast lika högljutt ropat på bojkotter av diktaturerna Azerbaijan, Vitryssland eller Ryssland som alla har framgångsrika schlagerartister.

Årets Eurovision genomfördes under helgen i Portugals huvudstad Lissabon. Med flest röster utsågs Netta Barzilai och Israel som vinnare av Eurovision 2018 med trallvänliga låten ”Toy” som redan älskas världen över.

Som vanligt ses inte Israels medverkan i det lättsmälta kulturutbytet med blida ögon av den svenska vänstern. Vänsterpartiet i Malmö krävde under söndagen i ett officiellt uttalade att Eurovision Song Contest ska utesluta Israel och israeliska artister ”på humanitära grunder” med hänvisning till Israel–Palestina-konflikten. Under måndagen framfördes samma krav i en debattartikel av Ung Vänsters ordförande och vice ordförande.

Det är inte första gången lokalavdelningen i Malmö är på krigsstigen mot israelisk schlager. När Malmö var värdstad för Eurovision 2013 gjorde Daniel Sestrajcic, dåvarande ordförande för både Vänsterpartiet och kulturnämnden i kommunen, ett politiskt utspel om att Israel skulle portas. Tillsammans med Palestinanätverket i Malmö skrev Sestrajcic till och med en protestsång för att framföra budskapet: Israel, vi skyller allt på dig, fångad i apartheid, natt och dag”.

När Hans Linde, som idag är förbundsordförande för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), ännu var vänsterpartistisk riksdagsledamot på Göteborgsbänken krävde även han att Israel skulle kastas ut ur Eurovision. Linde hävdade att Israel är en apartheidstat och jämförde demokratin Israel med diktaturens Sydafrika. Han uppmanade till att: ”damma av den strategi som besegrade apartheidregimen i Sydafrika. Det är dags för en kulturell och idrottslig bojkott av Israel”.

Årets vinnare Netta (som är hennes artistnamn) borde omfamnas av den vänster som påstår sig älska acceptans och öppenhet. Hennes smittande segerlåt har ett allvarligt budskap som tydligast framkommer i refrängen, ”I’m not your toy, you stupid boy” (jag är inte din leksak, du korkade kille). Netta uppger att texten är sprungen ur #metoo-rörelsen, om hur kvinnor har funnit styrka att stå upp mot sexuella kränkningar.

Sångerskan, som delvis är uppvuxen i Nigeria, har även ett BMI som överstiger det man vanligen ser hos kvinnor i underhållningsprogram. I sin feministiska slagdänga sjunger Barzilai att hon minsann är vacker och spänner ögonen i publiken. Den “toleranta” vänstern borde inte heller glömma att Israel är det enda land i Mellanöstern där bögar och flator kan kyssas och stolta gå i Prideparader utan att lynchas eller dras inför domstol.

Om man vill kritisera ett lands politiska ledning finns det bättre tillfällen än att attackera ett forum för festligt kulturutbyte som förenar människor över nationsgränser med hjälp av schlager. Förra året drog musiktävlingen närmare 200 miljoner tittare och sannolikt var det inte färre i lördags. De som tävlar är i första hand inte stater utan underhållare som råkar ha olika nationaliteter.

Vänsterpartiets fixering vid Israel i schlagersammanhang tål att granskas. Partiets företrädare har knappast lika högljutt ropat på bojkotter av diktaturerna Azerbaijan, Vitryssland eller Ryssland som alla har framgångsrika schlagerartister.

Vilka strider ett partis medlemmar väljer avslöjar prioriteringar och värderingar. Nyligen påstod den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att Förintelsen orsakades av judars bankverksamhet och ”ocker” vilket är en klassisk antisemitisk konspirationsteori. Påståendet fördömdes kraftfullt av både FN och EU:s utrikestjänst för att undergräva staten Israels legitimitet och försvåra en tvåstatslösning. Det är värt att notera att inga protestsånger mot Abbas har hörts från Vänsterpartiet.

Jenny Sonesson

Ledare publicerad i GP 15 maj 2018
https://www.gp.se/ledare/sonesson-var-%C3%A4r-v%C3%A4nsterns-protests%C3%A5ng-mot-antisemitism-1.6009979

Israels suveränitet över Golanhöjderna borde erkänts för länge sen (av: Jeff Jacoby)

Under ett möte i Vita Huset med Benjamin Netanyahu undertecknade president Trump ett dokument som formellt erkänner israelisk suveränitet över Golanhöjderna.

Därmed erkände presidenten något som redan varit ett faktum sedan länge, han stärkte en allierad partner som är mycket viktig för USA, främjade stabiliteten i en djupt instabil region, och gjorde åtskillnad mellan territorier som förvärvas genom angreppskrig och sådana som förvärvas genom lagligt självförsvar. Alla dessa resultat är välkomna och i linje med Vita Husets redan genomförda åtgärder.

Men alla uppskattar förstås inte förändringarna av amerikanska policyn. Bland de ilskna kritiker som fördömer erkännandet återfinns de diktatorer och terrorsponsorer som styr Iran, Turkiet, Ryssland, Syrien och den Palestinska Myndigheten. Några reflexmässigt Trumpfientliga ledarredaktioner klagade på vad man kallade en ”meningslös provokation” som kommer att ”skada amerikansk diplomati”. Men talande nog hördes det från flertalet arabstater knappt några protester. Dessa har på senare tid kommit att uppskatta Israel som en allierad kraft mot Iran och dess ombud. Som en av CNN:s rubriker uttryckte saken: ”Trumps tillkännagivande om Golanhöjderna möts i arabvärlden med en axelryckning”.

Tillkännagivandet beskrivs som en kampanjinsats i Netanyahus valrörelse, men oavsett vem som vinner det stundande valet så kommer Golan fortfarande att vara en del av Israel. Det är därför som även Netanyahus politiska motståndare applåderade det amerikanska beslutet. Benny Gantz, den pensionerade general som hoppas få bli Israels nästa premiärminister, tackade Trump offentligt för hans tillkännagivande.

Presidentens underskrift förändrar ingenting på marken. De västra två tredjedelarna av Golanhöjderna – en platå som tornar över Galileens Sjö och en stor del av norra Israel – har varit under israelisk kontroll sedan Sexdagarskriget 1967. Man skall inte glömma bort att Sexdagarskriget var ett utpräglat anfallskrig riktat mot Israel: Syrien deltog tillsammans med Egypten och Jordanien i ett angrepp som Syriens försvarsminister Hafez Assad hade kallat en ’utplåningsstrid’ för att ’spränga bort den sionistiska närvaron’ i Mellanöstern.

Men Israel vägrade att utplånas eller sprängas bort. Landet drev tillbaka angriparna och tog Golanhöjderna, som Syrien under drygt tjugo års tid hade använt till att beskjuta judiska gårdar och städer. I krigets efterspel erbjöd sig Israel att lämna tillbaka området i utbyte mot fred. Damaskus vägrade att förhandla. Syrien försökte istället återta Golanhöjderna i ett massivt bepansrat angrepp 1973. Israel avvärjde även detta.

Israel har därmed styrt över Golanhöjderna i 52 år (1967-2019) – vilket är mer än dubbelt så lång tid som det 21 år långa syriska styre som inleddes 1946. Kontrasten mellan de båda tidsperioderna kunde inte vara mer slående, konstaterade Michael Doran, tidigare framträdande medlem i USA:s nationella säkerhetsråd:

Under de senaste 70 åren har vi sett ett fullskaligt experiment, och resultaten är obestridliga. När Syrien styrt så har Golanhöjderna främjat konflikter. När Israel styrt har de främjat stabilitet. (Vittnesmål inför Representanthusets utskott för nationell säkerhet, 17 juli 2018.)

Ändå försökte israeliska och amerikanska ledare långt in på nittiotalet locka Damaskus till en fredsöverenskommelse med sin judiska granne i utbyte mot att få tillbaka Golan. Under sin första mandatperiod som premiärminister använde Netanyahu en hemlig inofficiell kontakt för att kommunicera med Syriens president Bashar Assad om en land-för-fred-lösning.

Lyckligtvis resulterade inte ansträngningarna i någonting. När Syrien imploderade 2011 slungades landet in i ett helvetiskt inbördeskrig som kom att inkludera även Iran, Ryssland, Islamiska Staten, och Hizbollah. Om Israel inte hade behållit Golanhöjderna, hade platån sannolikt intagits av Iran eller IS, och Israel kunde då mycket väl stått inför en existensiell mardröm. Istället har Golanhöjderna förblivit en oas av stabilitet och anständighet vid sidan av det syriska kriget. Israel till och med använde området för att förse tusentals civila syrier med fri sjukvård.

Om Israel intagit Golanhöjderna genom en aggressionshandling hade man knappast haft rätt att behålla området ens nu, efter alla dessa år. Men 1967 var det Israel som utgjorde måltavlan. Israel tog Golan i ett försvarskrig mot en fiende som uttryckligen riktat in sig på ”förintelse”. Syrien förlorade sin suveräna rätt till territoriet när man besegrades av det avsedda offret. Att hävda något annat är att hävda att en stridslysten angripare inte skall förlora något på att starta ett olagligt krig. Det vore dårskap. Genom att stödja Israels suveränitet över Golan har Trump-administrationen sänt ett avskräckande budskap till möjliga krigshetsare. Detta är ett budskap som skulle sänts för länge sedan, men hellre sent än aldrig.

Jeff Jacoby
Kolumnist vid the Boston Globe

Publicerad i bl.a. The Boston Globe 26 mars 2019

Israel’s Golan sovereignty should have been recognized years ago
https://www.bostonglobe.com/opinion/2019/03/26/israel-golan-sovereignty-should-have-been-recognized-years-ago/bwPwcu1VxipmaxN6HKfLnI/story.html

http://www.jeffjacoby.com/

Jeff Jacoby kan nås via jacoby@globe.com. Följ honom på twitter @jeff_jacoby.

Svenska kyrkan är Israelfientlig (av: Ilan Ben-Dov)

Hur kommer det sig att Svenska kyrkans högsta ledning driver en fientlig och extremt negativ kampanj mot den judiska staten, frågar ambassadör Ilan Ben-Dov.

En serie debattartiklar som nyligen publicerats i Dagen reser återigen frågan om den extremt fientliga position som Svenska kyrkan intar i förhållande till Israel.

en intressant artikel publicerad den 5 mars beskriver Jennifer Hegarty utbildningen inför att bli en del av det Ekumeniska följeslagarprogrammet. Författaren ställer sig kritisk till det faktum att programmet presenterar Israel på ett ensidigt, partiskt och manipulativt sätt.

Olyckligtvis representerar detta specifika fall bara toppen av ett isberg och problematiken går mycket djupare. Den mer vitt syftande fråga som måste ställas är varför Svenska kyrkan, eller i varje fall dess högsta ledning, under senare år har utvecklats till att bli en av de mest fientligt inställda organisationerna till Israel med en extremt negativ hållning.

En annan fråga som förtjänar att lyftas är: hur har vi kunnat hamna i ett läge där kyrkans ledarskap så aggressivt driver en hållning som många av dess medlemmar – om inte en majoritet – långt ifrån delar.

Ju mer vi ser av Svenska kyrkans agerande i fråga om Israel, desto tydligare blir det att vi här har att göra med en systematisk, välorganiserad och välorkestrerad kampanj mot den judiska staten från tongivande kretsar inom kyrkan.

De av Svenska kyrkan organiserade resorna till Israel består vanligtvis av en rad exkursioner och möten vilka nästan uteslutande har till avsikt att presentera Israel i sämsta tänkbara dager samtidigt som det så gott som endast och uteslutande är den palestinska sidans narrativ som presenteras. Allt detta medan man i praktiken fullständigt ignorerar Israels historia, det israeliska narrativet och de grundläggande israeliska perspektiven på konflikten.

Vid samtal med en tidigare deltagare i en av resorna till Israel, tog jag mig friheten att fråga om den sionistiska diskursen alls introducerats i programmet. Svaret var att inom Svenska kyrkan är själva begreppet ”sionist” ett skällsord.

Detta ställde mig än en gång inför omfattningen av den fientlighet som genomsyrar vissa kretsar inom kyrkan. Det faktum att man som något illegitimt betraktar det judiska folkets nationella befrielserörelse – en rörelse som lett ett urgammalt folk tillbaka till dess nygamla hemland, där man återupprättat sitt nationella självbestämmande – är skrämmande.

Man kan inte bortse från det faktum att åratal av anti-israelisk indoktrinering och systematisk demonisering av Israel har skapat en kultur av djup fientlighet mot den judiska staten.

I själva verket har vi nått en punkt där Israels många vänner inom kyrkan – och Israel har verkligen många vänner inom kyrkan – helt enkelt är rädda för att gå mot strömmen och göra sin röst hörda.

Det förefaller kräva mycket mod och ett stort mått av intellektuell integritet om någon vill öppet och offentligt uttrycka sitt stöd för Israel inom Svenska kyrkan.

Man måste då också vara beredd att betala ett högt pris – ett pris som inte alla förmår betala, vilket de heller inte kan klandras för.

Som Israels officielle företrädare i Sverige vill jag mot bakgrund av ovanstående härmed uppmana alla våra många vänner inom Svenska kyrkan att kräva sin rätt att bli hörda. Jag skulle också vilja utmana kyrkan att ändra innehållet i sina Israelresor och introducera ett mycket mer balanserat och opartiskt program som skänker deltagarna en nyanserad och rättvisande bild av Israel.

Jag uppmanar sammanfattningsvis Svenska kyrkan att sätta punkt för en kultur av fientlighet mot Israel och börja ett nytt kapitel präglat av god vilja och balans.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör

Debattartikel publicerad i Dagen 26 mars 2019
https://www.dagen.se/debatt/israels-ambassador-svenska-kyrkan-ar-israelfientlig-1.1454474

Läs mer: Jennifer Hegarty: Därför hoppade jag av som följeslagare 
https://www.dagen.se/debatt/jennifer-hegarty-darfor-hoppade-jag-av-som-foljeslagare-1.1288440

Purim – en festlig högtid

Purim är en rabbinsk högtid i början av våren och infaller den 14:e Adar (den 15:e Adar i städer omringade av mur, dvs ffa Jerusalem). Purim firas till minne av judarnas befrielse från belägringen de levde under i Persiska riket under kung Artaxerxes, vilket återges i Esters bok i Bibeln.

Judarna hotades av förintelse men lyckades alltså undkomma. Den persiske kungens främste rådgivare Haman hade tänkt dra lott om vilken dag förintelsen av judarna skulle genomföras, och därför heter helgen purim som betyder just lott.

Denna högtid kompenserar högtidligheten som präglar många av de andra judiska helgerna, och påbjuder istället munterhet och uppsluppenhet. Skolorna håller stängt, allmänna festligheter hålls överallt, tidningarna publicerar skämtnotiser som påminner om 1:a april, barn (liksom vuxna) klär ut sig i maskeradkostymer och när den festlika läsningen av Esters bok sker, ljuder skrammelredskap närhelst Haman’s namn nämns. Ortodoxa judar dricker sig smått berusade, inom vissa gränser, och utför en detaljerad lista med plikter: man skänker allmosor, man läser Esters bok både på kvällen liksom morgonen efter, man utbyter läckerheter och firar med en fullfjädrad högtidsfest.

I år (2019) inleds purim på kvällen den 20 mars och avslutas på kvällen den 21 mars.

Hur korv blev Naknikiya mm (av: Ewa Jonsson)

Vi är många som har promenerat på gatan Ben Yehuda mitt i Centrala Jerusalem. Där finns butiker, caféer, restauranger, gatumusiker, tidningsförsäljare, blomsterförsäljare, israeler och turister och det är allt detta som har gjort gatan Ben Yehuda till ett begrepp!

Handen på hjärtat, det är inte alltid man tänker på varifrån gatan har fått sitt namn. De flesta känner till det men inte mer än så. Eliezer Ben Yehuda (född Perlman) föddes i Litauen 1858. Fadern var rabbin och det var meningen att Eliezer skulle gå i faderns fotspår. Men han blev tidigt fängslad av den moderna hebreiska litteraturen, särskilt den som handlade om längtan till hemlandet, till Sion. Därför satte han sina fötter på palestinsk mark år 1881. Då var Palestina under det Ottomanska väldet och hebreiskan talades inte alls. Det var judarnas gudstjänstspråk men inte mer.

Det finns mycket att säga om detta men det viktiga är att Eliezer började tala hebreiska, hemma, med vänner och bekanta och gav ut de första hebreiska ordböckerna i Eretz Israel i modern tid. Judarna i Palestina blev imponerade och 1921 (då hade britterna fått mandatet över Palestina) var det så vanligt att britterna erkände hebreiskan som det officiella språket för judarna i Palestina.

Att återuppväcka ett språk är inte alltid så lätt. Många ord finns ju i Bibeln samtidigt som många nya ord tillkommit under århundradenas gång. Telefon, Buss, Bil etc. En produkt som måste få ett hebreiskt ord var ”korv”.

Familjen Ben Yehuda var inte helt okontroversiell i Jerusalem. De mer ortodoxa tog varje tillfälle att kritisera. Och så hände det den 31 maj 1908 att dottern i familjen fyllde år och då anordnades ett födelsedagskalas. Signaturen ”Åklagaren” skrev i en tidning vilken skandal det var att barnen hade bjudits på korv, bröd och smör (att blanda smör och korv är inte kosher). Artikeln avslutades med en varning för familjen Ben Yehuda eftersom de förgiftade de små barnens sinnen.

Ben Yehuda kunde inte låta detta stå oemotsagt. Det fanns en tidning som de kunde använda som språkrör och där svarade de att de visst inte serverade mat som inte var kosher. ”På bordet fanns det tre fat: ett med bröd, ett med smör och ett med korv. Barnen fick frågan Vill du ha bröd med smör? Vill du ha bröd med korv? Alltså åt alla barnen kosher! ”Vi är inte särskilt religiösa men vi skulle aldrig ge barnen något att äta som är emot föräldrarnas vilja.”

I sin artikel använde ”Åklagaren” ordet ”karkasharot” som var det vanliga ordet för korv. Ben Yehuda valde att för första gången använda ordet Naknikiya, för att markera mot sin meningsmotståndare. Varifrån kommer ordet? Lukianerna var en gammal stam som levde i Lucania i vad som idag är södra Italien. De var kända för sin goda korv. Grekerna började kalla korv för ”Lukaniko”. Eftersom det även kunde innehålla svinkött valde man att ändra på det hebreiska namnet men ändå ha kopplingen till Luciana.

Därför valde Ben Yehuda ordet Naknikiya och det är därför vi idag kan gå in i vilken Stormarknad som helst i Israel för att inhandla ”Naknikiya”. Allt beroende på ett födelsedagskalas 1908 och en diskussion mellan två olika falanger bland Jerusalems judar.

Hebreiskan talas idag i Israel. Det ges också ut ett stort antal tidningar och böcker på hebreiska och ett besök i en bokhandel i Jerusalem är en stor upplevelse!

PS Ordet noknikia finns även nämnt i Talmud men meningarna går isär om detta gäller korv eller om det är en feltolkning.

Ewa Jonsson
Gränna

En annorlunda svensk Israelbetraktelse (av: Anosh Ghasri)

Selfies är jag sparsam med, och dessa är inte dagsfärska. Men de är speciella för mig. Den första togs för ett år sedan denna dag, första dagen under mitt besök i Israel. Den andra togs i Mea She’arim, med en bekant som visade mig runt i landet och bjöd på en oförglömlig upplevelse.

Det här är, för de som håller räkningen, och att dessa finns framgår nedan, det 22:a inlägget som på något angränsar till Israel sedan dess. Jag hade förväntat mig reaktioner, men att så många skulle reagera på så olika sätt på inläggen hade jag inte förväntat mig. Naiv. Nykär. Onyanserad. Goy (i negativ bemärkelse). Iranier utan rötter. Judeälskare. Föraktfull. Yrvaken. Och den personliga favoriten: Judefantast. Det är bara några av reaktionerna.

Antisemitism hade jag skrivit om flera gånger innan resan. Och frågan om Israel behöver inte alla gånger vara kopplad till antisemitism – även om många gärna använder just det argumentet för att uttala sig antisemitiskt. Men just Israel hade jag inte yppat ett ord om. Det är en sak att läsa om något och prata med folk som kan en fråga, och en helt annan sak att uppleva det. Man får en annan helhetsbild när man både läser om och upplever något – därmed inte sagt att bilden är fullbordad för det. Efter resan kände jag mig tillräckligt trygg för att uttala mig offentligt om Israel.

Under det gånga åtet har jag flertalet gånger fått frågorna ”varför skriver du om Israel?”, ”Vad är *din* koppling till Israel?”, ”Är du jude?”. Få skulle vara lika förvånade, eller nyfikna, om de mötte någon som var lika fascinerad och intresserad av Kina, japansk kultur, eller indisk litteratur. Men när det kommer till Israel finns frågan ”varför” där per automatik, nästan reflexmässigt. ”Varför?”. Ja, varför inte är det korta svaret. Ett annat svar är att det är modest försök att nyansera bilden av ett fantastiskt land vars rykte besudlats och besudlas utan att särskilt många ens höjer på ögonbrynen. Och varför antagandet att jag skulle vara icke-jude, en muslim, och inte jude? Jag har förvisso uttalat mig om islam, muslimer, erfarenheter av uppväxten i Iran, men det behöver inte innebära att jag är muslim.

Märkligast har reaktionen från en judinna varit när hon, i samband med att jag tyckte att DN:s faktagranskning av huruvida Förintelsen hade förekommit eller inte, mer eller mindre ville att jag helt skulle hålla mig helt utanför allt som rör judar, Israel och antisemitism. (Förintelsen är ett faktum, ett brutalt sådant, och inte en åsikt att ”granska”. En faktagranskning i det fallet innebär att man spelar på förintelseförnekarnas planhalva). I egenskap av en goy hade jag inget med dessa frågor att göra. Identitetspolitiken har ätit in sig även i den här frågan.

Utöver frågan ”Varför”, har vi det lilla men ständigt aktuella ”men”. Uttalar man sig om Israel ska man flika in ett ”men”.
– ”Israel är bra på x, men…”
– ”Israel har lyckats med y, men…
– ”Israel är det ledande landet inom z, men…”
Detta ”men” är så givet för många i just fallet Israel, men inte annars, att det ter sig nästan som en naturlag. Jag menar inte på något sätt att historien eller politiken är okomplicerad, eller att man ska sudda ut nyanser och vara dogmatiskt. Detta ”men” har dock en underton av kritik. Det ska signalera ett visst mått av motstånd mot Israel beroende på vad som följer efter ordet ”men”. Ibland, i sociala sammanhang, är det en reservation för att man vet att varje omnämnande av Israel i Sverige är så infekterad att det bästa vore att inte säga något alls, eller dra till med ”lyssna på båda sidor” och gå vidare.

Dessa ”men” har jag konsekvent och medvetet undvikit. För syftet med dessa ”men” är inte alltid att skapa nyanser, utan att besudla Israels rykte. När det kommer till frågan om varför, kan den ändå förtjäna svar:

När jag besökte Israel hade jag de första dagarna svårt att förstå att jag verkligen var i Mellanöstern. Det hade gått 27 år sedan jag lämnade Iran och jag hade inte satt min fot i den regionen sedan dess. Dofterna, miljön, maten och bakelserna, människors sätt att föra sig kändes bekanta och väckte många minnen till liv. Men det var ändå något som var annorlunda, något som var unikt, något som signalerade att detta ändå inte var Mellanöstern.

Det var kanske kontrasterna. Dynamiken mellan sekulära och troende, särskilt ultraordoxa. De senare med sina ständiga besök till stadshuset med krav på hur livet i den heliga staden ska utformas; vilka reklam som får visas på bussarna i Jerusalem, skyltarna som vänligt men bestämt ber utomstående att respektera klädkoden i det ultraotodarxa Mea She’arim, protester som urartar i bråk med polisen om huruvida bussar ska passera i området på sabbat, flygblad som upplyser om att ett liv utan internet är ett lyckligare liv, osv. Allt detta bara för att några kvarter därifrån hitta ett annat judiskt område där de sekulära, eller icke-troende, bor med tillgång till pubar, restauranger och Internetkaféer.

Ett annat minne är förhöret på flygplatsen som inleddes med ”vet du varför du är här? (I förhörsrummet). Jag uppskattar om du är ärlig och samarbetar, då går det snabbare.” Jag har förvisso kontrollerats extra på andra flygplatser, men inte riktigt på det sättet. Och jag kunde inte minnas när jag sist hade ett samtal som inleddes på det sättet. Men cirka femton minuter senare fick jag tillbaka mitt pass av den trevlige herren som förhörde mig. ”Du kan gå ut därborta, njut av vädret.” Sedan var saken klar som om proceduren var den mest naturliga i världen. Var det konstigt och inte inbjudande med ett förhör? Nej, inte alls! Där stod en man, jag, med ett svenskt pass i vilket det står att han är född i Iran. En sämre kombination får man leta efter. Det vore naivt att bara säga ”Hej och välkommen”. Och att vara naiva är det sista israeler har råd med. Förhöret var, om man ser nyktert på det, nödvändigt.

Men den riktigt pulshöjande upplevelsen lät vänta på sig. Den kom först när min ortodoxa bekant och jag färdades norrut i bilen, från Jerusalem till Safed. Planen var åtminstone att besöka Safed och den hade blivit av om alla diskussioner inte hade distraherat oss så pass att vi missade den rätta avfarten. Det var en väg han åkte med sin familj, en väg han var bekant med och bedömde som trygg. Och trygg var den. Västbanken på ena sidan, bakom berget, Jordanfloden på andra sidan. Men så kom vägspärren. Han visade sin legitimation. Jag visade mitt pass. Svenskt pass, född i Iran. Soldaterna dividerade sinsemellan och kallade på tjejen som hade högre rang. Samtalet mellan tjejen och min bekant förstod jag inte mycket av. Men resultatet blev att de vinkade in oss för kontroll. Vi fick kliva in i en modul medan bilen undersöktes med bombhundar. Där inne stod vi, väntandes på att resultatet på proverna som togs på mitt pass och min mobil för att upptäcka eventuella rester av krut, sprängmedel, osv,. skulle bli klara när en av soldaterna kom in med vapnet i högsta hugg. Jag kollade på min bekant, han på soldaten. De växlade några ord, soldaten log och gick sedan ut. Vad sa han, undrade jag. Han ville bara be om ursäkt för att vi får vänta och sa att de gör bara sitt jobb. Han ville att jag ska berätta det för dig.
Det är Israel! Man har inte råd att tumma på säkerheten, kontrollerna, vara blåögda. Men de förmår ändå att vara mänskliga och trevliga.

Israel bjuder på en märkligt intressant dynamik. Där vissa kan se mångkulturalismen kan andra se segregationen. I serien ”Autonomies”, illustreras det väl, i ett scenario där Tel-Aviv är Israels sekulära huvudstad medan Jerusalem är dess ultraortdooxa huvudstad med en vägg som skiljer städerna åt. Spänningarna till trots, var det fascinerade att se hur människor lät varandra leva det liv de ville. Serien illustrerar, med dramatik förstås, en av skiljelinjerna i Israel. Därutöver är serien, i viss bemärkelse, ett tecken på den självkritik och självreflekion som präglar israel, som syns i israelisk litteratur, och till och med bland dess säkerhetstjänst där tidigare ledare för säkerhetstjänsten kan förhålla sig självkritiska (ibland lite väl självkritiska) till israeliska politiker och sina förehavanden. Just självkritik och reflektion över det egna jaget och projektet är inte något större utspritt fenomen i den regionen, särskilt inte när det kommer till konflikter med Israel.

Detta har sagts så ofta att det nästan blivit en kliché, men det är ett ofrånkomligt faktum att Israel inom loppet av 70-år har byggt upp den enda sanna rättsstaten i regionen. Innan man kommer tilll Safed, på stranden på Tisberia, kan man se muslimska och judiska familjer ha picknick tillsammans. Landets nuvarande premiärminister riskerar åtal för korruption. På Allenby Street i Tel-Aviv finner man byggnader där Prideflaggan hänger från fönstren, pubar, caféer, en strippklubb och stadens Great Synagoge – allt på en och samma gata, på en sträcka mindre än 2 kilometer. Den som behöver leta efter kontraster behöver inte leta särskilt länge i Israel. Den som söker sig vidare mot Jaffa, ca 30 minuters promenadavstånd, finner hipsterområden, bokaffärer med feministiska titlar och manifest och det hem som en grupp iranska judinnor byggde när de flydde till Israel på 1700-talet. Här kan araber, sefardiska och mizrahi judar bedriva sina verksamheter, skyddade av israelisk lag och statens våldsmonopol.
Lagen gäller alla, skyddar alla, håller alla ansvariga för deras handlingar men ger därmed också människor möjligheten att själva välja livstil.

Är allt detta ett uttryck för sionism? Nå, den som tycker sig se det som ett uttryck för sionism för då gärna även besvara frågan om vilken sionismen. Herzl? Jabotinsky? Avineri? Ben Gurion? Och vore det så hemskt om det var ett uttryck för sionism? Självfallet inte. Men referensramarna är sådana att det satts ett likhetstecken mellan sionism och ondska, utan några nyanser – alltså just det som så många efterfrågar när Israel diskuteras: nyanser.

Israel är inte bara en projektionsduk som andra länder i regionen kan projicera sina tillkortakommanden på. Numera är den i många avseenden även en ännu större projektionsduk för många röster, partier och länder i väst.

Isaiah Berlin sägs ha varit särskilt förtjust i en anekdot som han gärna berättade­­, från en fest på 1930-talet där en aristokratiskt brittisk dam frågade Chaim Weizmann, då ledare för World Zionist Organization och sedermera Israels president,: ”jag förstår inte. Ni är ett av historiens mest kultiverade, civiliserade, briljanta och kosmopolitiska folk, och ändå vill ni ge upp allt för bli som… Albanien.” Weizmann begrundade sitt svar en stund, sken sedan upp, log och sa: ”Ja, Albanien, Albanien”. Det Weizmann hade i åtanke var snarare att bli ett folk som vilket annat folk som helst. Det var den tanken som låg till grund för skapandet av en judisk stat; att som ett folk ha ett eget land, med en naturlig rätt att styra sitt öde som folk i andra länder, i en egen suverän stat, som man härstammade ifrån. Israel är idag ett land som inspirerar, ett land som borde betraktas som ett utmärkt samarbetspartner, om fler tillåter sig själva att damma av sina fördomar och sluta med att besudla landets rykte för att på ett symboliskt plan vara solidariska med palestiniernas sak som det heter, när det egentligen handlar om något helt annat.

Vi sågs för ett år sedan. Vi ses igen nästa år!

Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist

Publicerad på egna facebooksidan 6 mars 2019
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10158363281254251