Artiklar

Turkiets president Erdogan ljuger med kartor (av: Anders Engström)

FN:s generalförsamling har just haft den allmänna debatten där ledare från hela världen håller sina anföranden. Här är två bilder med Turkiets president Tayyip Erdogan – kan Du se vilken som är fejk?

Svaret är faktiskt att båda ljuger.

Den övre bilden – den med kartserien – påstås visa hur landområden skiftat från Palestina till Israel, men i själva verket rymmer jämförelserna så många fel att det är svårt att reda ut på ett tydligt sätt. Jag gör ändå ett försök:

[I] Första kartans gröna områden visar ett Palestina som aldrig existerade. Här är grönmarkerad mark visserligen inte israelisk eller ägd av judar, men inte heller palestinsk, utan i huvudsak statligt ägd av helt andra aktörer.

[II] Andra kartan visar gränser som föreslogs, men aldrig förverkligades eftersom de arabiska företrädarna sa nej. De vägrade redan då att acceptera existensen av en judisk stat. (Fun fact: eftersom de judiska företrädarna motvilligt sa ja till delningsförslaget, så hade vi redan 1948 kunnat få en tvåstatslösning).

[III] I den tredje kartan ser vi grön mark, men den är fortfarande inte palestinsk, utan ockuperad av Egypten och Jordanien. Och vid det här laget gjorde inga palestinier anspråk på marken.

I glappet mellan tredje och fjärde kartan utkämpades Sexdagarskriget. Om Egypten, Jordanien och palestinierna själva(!) velat ha en palestinsk stat, så hade de kunnat utropa en sådan i stället för att 1967 anfalla Israel.

[IV] Slutligen ser vi ett Gaza kontrollerat av Hamas där det för första gången på 3000 år inte bor några judar. Vi ser också gröna områden på Västbanken där det för första gången någonsin bildats ett palestinskt styre som kan liknas vid en stat. Kanske är det dessa områden som utrikesminister Wallström avsåg när hon erkände Palestina? Ingen vet. På Västbanken ser vi också vita områden som är föremål för förhandlingar mellan parterna (dvs ”fredsprocessen”) och i stort kan antas tillkomma en framtida palestinsk stat.

Kartsviten påstås alltså visa hur ’palestinska territorier förändrats från 1947 till nutid’, men gör inte det. Den är fejk. Tyvärr är det inte bara aktörer som Turkiets president Erdogan som väljer att sprida den här typen av lögner. En svensk konsul vid generalkonsulatet i Jerusalem har sedan flera år valt att ha samma kartserie som omslagsbild här på Facebook.

Den undre bilden – den med geten – är faktiskt också fejk. Tyvärr. Jag insåg att hela kartgrejen kan kännas rätt snårig och trist, och ville gärna göra en pedagogisk poäng av hur även den autentiska bilden ljuger. Och understryka vikten av källkritik. Sorry.

– – –

Se även Kartorna och myten om det krympande Palestina
http://www.sverigeisrael.se/artiklar/kartorna-och-myten-om-det-krympande-palestina-av-anders-engstrom

Därför måste UNRWA läggas ner (av: Christina Toledano Åsbrink)

I FN finns det två organisationer som tar hand om flyktingar. Den största är UNHCR (The Office of the United Nations High Commissioner for Refugees), och den andra är UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East).

UNHCR tar hand om alla världens flyktingar (förutom palestinier), vilka i dag är strax över 70 miljoner. De har en personalstyrka på nästan 17 000, och arbetar i 134 länder.

UNRWA tar bara hand om de palestinska flyktingarna, vilka i dag är strax över 5 miljoner. De har en personalstyrka på strax över 30 000, vilka nästan undantagslöst består av palestinier, och de arbetar i tre länder och två områden (Gaza, samt Judeen och Samarien – även kallat Västbanken).

UNHCR är en permanent organisation under FN, som har hjälpt miljontals flytingar att få tillbaka sitt liv och sin framtid. UNRWA är endast en temporär organisation med en mandatperiod som behöver förnyas vart tredje år. Det var ju tänkt att de palestinska flyktingarna inte skulle vara ett permanent problem, utan ett tillfälligt sådant som skulle komma att lösas.

Men eftersom UNRWA har helt andra kriterier för vad som är en flykting (man ärver till exempel sin flyktingstatus) har inte de palestinska flyktingarna slutat vara flyktingar; de har i stället vuxit i skara, från crtka 750 000 till över 5 miljoner. Dessutom har UNRWA som kriterium att man endast upphör vara flykting om man återvänder till det hem man hade innan konflikten, ett hem som i dag troligtvis inte längre existerar.

På detta sätt har UNRWA garanterat sin egen existens i en evighetscirkel, och i stället för att lösa det palestinska flyktingproblemet har man sett till att problemet är konstant växande. Inget annat FN-organ arbetar på detta sätt.

UNRWA är dessutom ansvarig för de palestinska flyktingarnas utbildning och driver både dagis, skolor och barn- och ungdomsläger. I många år har skolmaterialet kritiserats för sitt våldsbejakande. 2019 års böcker är de värsta hittills. Man uppmuntrar barnen att bli martyrer och ge sitt blod för ”sakens” skull, där ”saken” är att erövra och förinta Israel och dess judiska invånare.

Man förnekar Israels existens, och kallar det Palestina. Att döda en jude (helst flera) blir barnets framtid, och allra bäst är att samtidigt dö själv.

Man utbildar alltså mördare och terrorister, mitt i FN.

Förutom att det i sig är avskyvärt är det även ren barnmisshandel, samt en fruktansvärd indoktrinering av de små. I ett vidare perspektiv kommer chansen till fred att minimeras, eftersom det nu är en hel generation palestinier som vuxit upp med skolmaterial som lärt dem att hata, som lärt dem att dö, och som bestulit dem på deras framtid.

Därutöver är många av UNRWA:s anställda medlemmar i terroristorganisationer, som till exempel Hamas. Dessa terrorister får alltså lön av FN-organet UNRWA – en helt absurd tanke! Väldigt många gånger har det även visat sig att de lokaler UNRWA använder sig av (skolor, sjukhus) har varit vapenlager för Hamas.

Terroranklagelserna mot organisationens anställda är många och långa – alldeles för många för att trivas i dagsljuset. Man kan säga att UNRWA blivit en 30 000 personer stark palestinsk organisation som i dag sitter i FN, och trots att de ofta använder sig av uttryck som ”mänskliga rättigheter” är det långt ifrån hur de hanterar verkligheten.

Utöver allt detta skakades UNRWA nyligen av en massiv skandal på högsta nivå. Skandalen involverar sex, dyra resor, hot och hämnd på visselblåsare samt svågerpolitik. På lägre nivå är det lika illa. Korruptionen är enormt utbredd, och mycket av de pengar som skänks till UNRWA går direkt i privata fickor, utan att på något sätt gynna dem som mest behöver dem.

Glöm inte att palestinierna har fått 16 gånger Marshall-planen, som hjälpte hela Europa på fötter efter andra världskriget! Med andra ord borde de vid det här laget haft en utomordentligt bra ekonomi, samt en lysande framtid att förvalta. Så är dock inte fallet.

På grund av ovan nämnda orsaker borde UNRWA fasas ut och möjligtvis inkorporeras i flyktingorganet UNHCR. På så sätt skulle evighetscirkeln av internationellt stöd till våld och flyktingskap upphöra. Det är dags att behandla UNRWA för vad det är – ett problem.

Och i september har vi chansen, för då ska det röstas om en förlängning av UNRWA:s mandatperiod, den 23:e i räkningen. Det räcker nu!

Christina Toledano Åsbrink

Israelkommentar publicerad i Världen idag 15 augusti 2019
https://www.varldenidag.se/israelkommentar/darfor-maste-unrwa-laggas-ner/repsfm!Z3a7ivRPMmzcAafRj1i3Q/

Palestinierna borde försöka dra nytta av Israels framgångar (av: Anders Engström)

När Micael Bindefeld nu firade sin födelsedag i Tel Aviv blev det ytterligare en bekräftelse på stadens status som trendig festmetropol. En stad med hela Israel inom räckhåll för intressanta utflykter, och en chans att ”se helheten”, som det uttrycktes i ett kritiskt debattinlägg på SVT Opinion (20/9).

Tel Aviv är precis som övriga Israel något av en framgångssaga. På bara 110 år har staden utvecklats från sanddyner till ett av världens främsta centra för hightech och innovation.

Den Palestinska myndigheten borde dra nytta av att ligga granne med Mellanösterns mest dynamiska land, tillika en av världens starkaste ekonomier. Tel Avivs och Israels framgångar skulle kunna komma även palestinierna till del. Men varför är det inte så? Varför har t.ex. rörligheten för Västbankens palestinier minskat? Skribenten berättar om en israelisk ”mur”, men förtiger dess ursprung.

Säkerhetsbarriären uppfördes som ett svar på de otaliga palestinska terrordåden under den andra intifadan. Som ett resultat har antalet självmordsbombningar sjunkit till i princip noll.

Ingen vet förstås exakt hur många hundratals eller tusentals liv barriären räddar årligen, men vi vet att den fungerar.

Barriären är för övrigt inte en ”mur”, eftersom ca 95% av konstruktionen utgörs av olika varianter av stängsel. Men där angreppen från palestinska krypskyttar och självmordsbombare varit extra dödliga – som till exempel vid en utsatt motorväg, och nära riskområden som palestinska Qalqilya – är ”muren” mycket riktigt en mur.

Det finns ingen anledning att be om ursäkt för detta.

Däremot borde alla vänner av en fredlig lösning på konflikten reagera mot det palestinska styre som uppmuntrar självmordsbombare och andra ”martyrer” att utföra terrordåd mot Israel och därmed tvinga fram såväl säkerhetsbarriär som checkpoints och andra skyddsåtgärder.

Hur kan den Palestinska myndigheten idag lägga mer pengar på terrorlöner än på bidrag till fattiga palestinier? Och hur kan vi som svenska skattebetalare finna oss i att betala för detta?

Det stämmer att arbetslösheten är hög på Västbanken. Största och näst största arbetsgivarna är den Palestinska myndigheten och FN-organet UNRWA.

Två organisationer som på sikt knappast kan ge befolkningen den framtid de förtjänar.

Ett tag låg visserligen det israeliska företaget SodaStream trea bland Västbankens arbetsgivare, till gagn för såväl palestinier som israeler, men efter en hätsk bojkottkampanj mot läsktillverkaren flyttades denna tillverkning istället till Kina.

De största förlorarna blev alla de palestinier som förlorade sina jobb.

Många palestinier har det mycket svårt, samtidigt som Israel i flera undersökningar rankas som ett av världens lyckligaste länder. Kontrasterna är slående och sorgliga, men den som ser till helheten märker att skillnaden inte är Israels fel.

Så länge både antiisraeliska aktivister och det palestinska ledarskapet prioriterar den väpnade kampen och utopin om ett ”Storpalestina” högre än det palestinska folkets välstånd, så kommer skillnaderna i välstånd mellan israeler och palestinier att bestå, och rentav öka.

Ingen sådan eftertanke skymtas hos skribenten. Allt blir alltid Israels fel när de väljer att på olika sätt skydda sig mot terrorn.

Den judiska statens invånare förföljdes redan långt innan någon ”ockupation” inleddes och innan Israel utropades. Skillnaden är att de genom Israels uppkomst äntligen har en möjlighet att försvara sig.

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad på SVT Opinion 26 september 2019
https://www.svt.se/opinion/replik-israels-sakerhet-maste-fa-inga-i-helhetsbilden

Svensk utrikespolitik, Iran och de moraliska principerna (av: Anders Engström)

Komikern Groucho Marx tillskrivs de berömda orden ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem har jag andra.” Han kunde mycket väl ha tänkt på svensk utrikespolitik. [Artikeln skrevs innan utrikesminister Zarifs inbjudan till Sverige i augusti hade offentliggjorts /red anm.]

Irans ”moderate” utrikesminister Javad Zarif försvarade nyligen regimens avrättningar av homosexuella. Ministern – tillika chefsförhandlaren för atomenergiavtalet – förklarade vid en presskonferens i Tyskland att avrättningarna är nödvändiga eftersom ’Iran är ett samhälle med moraliska principer’.

Hur omvärlden väljer att förhålla sig till en sådan regim handlar förstås också om moraliska principer.

Svenska regeringar – oavsett partifärger – väljer att ignorera den iranska diktaturens brott trots att regimen i sig är en provokation mot nära nog alla de värden som i Sverige brukar framhållas som skyddsvärda. Fler exempel:

I Iran råder numera en slags könsapartheid, där lagstiftningen uttryckligen diskriminerar kvinnor i livets alla delar. Om något land skulle besluta sig för att faktiskt driva en feministisk utrikespolitik vore förstås Irans kvinnor bland de allra första man skulle försöka hjälpa.

Och svenska politikers högtravande tal om hur Förintelsen ”aldrig mer” får upprepas, framstår som tomma ord när samma politiker samtidigt bidrar till att stärka den iranska regim som om och om igen på ideologiska grunder hotar den judiska staten Israel med utplåning.

Vidare är den iranska regimen är antagligen den enskilt mest destabiliserande och destruktiva kraften i hela Mellanöstern. Iranska pengar, vapen och militära rådgivare är nu närvarande vid flertalet av regionens konflikter. När svenska politiker säger sig prioritera att ”få ett slut på konflikten i Mellanöstern”, borde udden rimligen riktas mot Teheran.

Svensk utrikespolitik prioriterar istället realpolitik och ekonomisk vinning – nu som alltid.

Halvstatliga Business Sweden, som arbetar för att främja svenska handelskontakter med andra länder, har länge varit funnits på plats i Teheran, men saknar fortfarande kontor i Israel. Och av Europas alla exportkreditnämnder så är Sveriges den som är mest aktiv i islamisternas Iran, vilket inte är en särskilt hedrande topplacering.

Statsminister Löfven ledde häromåret en stor svensk delegation som träffade Irans högste ledare, presidenten och talmannen. Löfven påstår sig ha tagit upp frågan om mänskliga rättigheter i sina samtal med Irans ledare. Det kanske han gjorde. Men inget han sa kan uppväga den propagandaseger besöket innebar för regimen.

Svenska företag levererar lastbilar till Iran för transport av krigsmateriel, elektronik för att spionera på invånarna, och lyftkranar för att hänga dem. Teheran skulle säkert kunna hitta ersättningsprodukter. Men om svenska regeringar tvunget skall fortsätta engagera sig för utökad handel med mullorna skall man åtminstone ha anständigheten att inte samtidigt på olika sätt stärka deras legitimitet, som genom besöksutbyte på högsta nivå. För, som Irans utrikesminister uttryckte sig: det handlar om viktiga moraliska principer.

Som vänner av mänskliga rättigheter och av Israel har vi en särskild skyldighet att uppmärksamma utvecklingen i Iran.

Omvärlden har nu provat fem år av avspänning och eftergifter. Många hoppades att normaliseringen av kontakterna med den iranska regimen också skulle få regimen att normaliseras. Idag vet vi att det blev precis tvärtom: ökat förtryck av invånarna och ökat stöd till terror. I fallet Iran har vårt engagemang nu därför blivit viktigare än någonsin.

/Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah nr 3/19
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/

Vänskapsförbundet gratulerar utrikesminister Ann Linde till utnämningen, hoppas på konstruktiv nystart

Till utrikesminister Ann Linde,

Vänskapsförbundet Sverige-Israel vill härmed framföra våra varma gratulationer till utnämningen.

Det var med stor glädje som vi tog del av nyheten om det planerade mötet med Israels ambassadör.

Inom Vänskapsförbundet Sverige-Israel har vi stora förhoppningar om att din utnämning kommer att innebära början på ett nytt kapitel i de bilaterala relationerna mellan Sverige och Israel.

Under senare år har den svenska politiken med avseende på Israel olyckligtvis saknat balans och präglats av stor ensidighet. Israels grundläggande och legitima intressen har lämnats helt utan avseende. Bland alla EU-länder har Sverige intagit den mest fientliga hållningen i politik riktad mot Israel.

Vi, i Vänskapsförbundet Sverige-Israel, anser att den förda politiken gjort stor skada inte bara med avseende på relationerna till Israel, den har också visat sig vara skadlig för Sveriges egna, nationella intressen. Den har gjort en verklig dialog med Israel så gott som omöjlig.

Vi hoppas att det förestående mötet med Israels ambassadör skall bli början på en ny epok i relationerna mellan Sverige och Israel. Endast en ny inriktning på politiken kan bereda marken för en förnyad och förtroendefull dialog.

Vi ser fram emot att bli en del av arbetet för förbättrade bilaterala relationer!

Lars Adaktusson
Ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israels riksstyrelse

Maria Halkiewicz
Ordförande för riksstyrelsens arbetsutskott

Stefan Dozzi
Generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Är Israel förlorat utan Netanyahu, eller förlorar vi Israel med honom?  (av: David Horovitz)

Netanyahu står i centrum när Israel går till val nu på tisdag. Artikeln från Times of Israel tar upp hans enorma arbetskapacitet, men också den växande kritik som riktas mot honom, och de faktorer som gör att valresultatet är så svårt att förutspå. 

Han är premiärministern, som håller koll på hela vår regering.

Han är vår försvarsminister – övervakar arbetet för att förhindra Iran att skaffa kärnvapen, kampen mot Hizbollah i södra Libanon, striderna mot Hamas i Gaza, och ett otal andra utmaningar mot vår nationella säkerhet.

Han lämnade nyligen jobbet som försvarsminister, men han fortsätter att sköta Israels utrikespolitik – flyger kors och tvärs över jordklotet för att träffa personer som Storbritanniens premiärminister Boris Johnson (förra veckan), och Rysslands president Vladimir Putin (troligen denna vecka); koordinerar på nära håll relationerna med Vita Huset, dels på egen hand, och dels genom sin betrodde ambassadör i Washington, Ron Dermer; flyger till Fjärran Östern och Afrika och till destinationer i vår egen närhet som ännu inte offentliggjorts.

Han styr över Israels ekonomiska politik, styr sin kvästa finansminister, och lyfter fram Israels övergång från ett land av Jaffa-apelsiner, till ett land som domineras av högteknologi, innovation och cyberskicklighet.

Han är förresten även vår minister för diasporafrågor, och fram till förra veckan vår välfärdsminister. Han är formellt sett även vår hälsominister eftersom den biträdande ministern är ledare för ett ultraortodoxt parti (United Torah Judaism) som inte vill att dess företrädare är fullvärdiga ministrar i den judiska statens regering.

Hur klarar Netanyahu av det här? Hur får han tiden att räcka? Expertkunskapen? Och energin (han fyller 70 år i höst)?

Men det är inte allt.

Större delen av senaste året har han även ägnat sig åt att försöka få sitt Likud-parti att sitta kvar vid makten… i två val – det i april som han trodde sig ha vunnit, men åtminstone inte förlorade, och nu, under det nyval som Avigdor Liberman och de två ultraortodoxa partierna försett oss med.

Det är Netanyahu själv som ser över kampanjstrategin. Det är Netanyahu som förhandlar fram överenskommelserna med allierade och rivaler. Det är Netanyahu som bestämmer hur långt man skall gå i sin delegitimering av arabiska väljare inför valet; Netanyahu som avgör om och i så fall hur hårt man skall försvara utplaceringen av observatörer med kameror i vallokalerna – trots att han avråtts av såväl den domare som bevakar valet, och partiets egen juridiske rådgivare.

Det är Netanyahu som kampanjar mest energiskt över hela landet för Likud, han kampanjar dessutom mer än de flesta av de politiska motståndarna. Det är Netanyahu som är stjärnan i Likuds valfilmer. Det är Netanyahu som låter sig intervjuas oavbrutet i medierna i valkampanjens slutspurt.

Men det är inte heller allt.

Under nästan tre års tid har Netanyahu varit under utredning i tre brottmål, vilket i februari kulminerade i riksåklagare (Attorney General) Avichai Mandelblits beslut att förbereda åtal mot honom i alla tre fallen. Misstankarna gäller mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman, och ett åtal kan väckas efter förhör med Netanyahu.

Så utöver sina plikter inför nationen och partiet, håller han även koll på sitt eget försvar när han nu kämpar för att slippa åka i fängelse – han besvarar utredarnas frågor, styr sitt juridiska team, och i takt med att utredningarna läcker till allmänhetens kännedom gör han sitt bästa för att kontrollera utfallet.

Enligt utkastet till åtal har Netanyahu dessutom lagt massor med tid på att få så stor del av israeliska medier som möjligt på sin sida. Han stöds redan av tidningen Israel Hayom, och vill gärna komplettera det med stöd från t.ex. webbportalen Walla!, vilket påstås ha uppnåtts genom olagliga överenskommelser med Walla!:s ägare. Han påstås även ha försökt att sluta något slags avtal med landets största medieimperium Yedioth Ahronoth.

Och inte ens det är allt.

Han tar sig varje kväll hem till en hustru, Sara, som har återkommande duster med rättsväsendet som premiärministern måste hantera. Hon har också en egen politisk agenda – som sägs inkludera svartlistning av män och kvinnor som premiärministern får, eller inte får, anlita, avskeda, gynna och/eller bjudas in i Likudpartiet.

Han har också ett visst föräldraansvar för en son, Yair, som på egen hand har getts stort utrymme i pressen, eftersom han är något av en slugger i sociala medier.

Att vara Israels premiärminister måste vara ett av planetens mest utmanande jobb. Även fullt rimliga beslut och politiska inställningar kan få förödande konsekvenser. Felmarginalen är skrämmande liten. Och Benjamin Netanyahu har ändå lyckats inneha det ämbetet, och flera andra, längre än någon annan israel någonsin – samtidigt som han hanterat alla möjliga typer av distraktioner och tidstjuvar som dränerat honom på tid och energi. Det senaste årtiondet har han suttit i ett streck och inte ens haft någon paus.

Han har inte för avsikt att sluta nu.

Ingen vet hur nästa veckas val kommer att landa. Israeliska val är alltid omöjliga att förutspå, med så många deltagande partier och där även små förändringar snabbt kan innebära stora skillnader för koalitioners förutsättningar. Men sådana här val som vi har nu har vi aldrig haft tidigare – ett nytt val fem månader efter det förra, med alla möjliga typer av svårbedömda faktorer.

Till exempel så är alla försök att uppskatta valdeltagandet rena gissningar. Jag har på sistone träffat ett otal personer som sagt sig vara så trötta på alltihop att de inte kommer att rösta; jag har ingen aning om vilket parti de inte kommer att rösta på. Hur kommer det arabiska röstandet att påverkas av allt ståhej kring kameror i vallokalerna? Kommer den ultraortodoxa andelen av väljarna att öka nu när rabbinerna ser till att ingen stannar hemma? Hur trovärdigt är partiet Blått och Vitts påstående att 170.000 av deras väljare befinner sig utomlands under valdagen?

Och som aprilfiaskot visade, så vet vi kanske inte vem som vann ens efter att valet är över och alla röster räknats. Oj som vi skrattade åt Blått och Vitts ledare Benny Gantz när han höll sitt segertal trots att vi visste att han grundade det på en felaktig exit-poll. Men oj, vad skrattet fastnade i halsen på oss och på Netanyahu sju veckor senare när det stod klart att även premiärministerns segertal var ogrundat: då det visade sig att Liberman, bråkmakaren ”till vänster” faktiskt hade menat allvar när lovat att inte ingå i Netanyahus koalition.

Ändå skulle bara en dåre välja att satsa pengar på att Netanyahu förlorar.

En halv generation har vuxit upp med honom som premiärminister och känner inte till någon annan. Det finns inga juridiska begränsningar för omval och det saknas känsla för att regelbundet skifta ledarskap, och de externa hoten är allvarliga, komplexa och obevekliga. Då skall det mycket till för att väljarna skall byta ut ett beprövat ledarskap – även om invändningarna mot premiärministern kan vara många.

Många israeler är djupt oroade över att Netanyahu uppenbarligen är beredd att ta till fula knep för att sitta kvar. De bekymras av hans attacker mot den arabiska väljarkåren, mot medierna, mot osynliga fiender och kuppmakare inom hans eget parti, mot poliserna, mot åklagarna, mot domstolarna, och nu mot valprocessen. Det har inte framkommit trovärdig bevisning som bekräftat omfattande valfusk i april, och knappast heller beträffande mindre incidenter. Det är hursomhelst inte partierna själva som skall säkra valprocessens integritet – de är ju de minst oberoende och minst tillförlitliga aktörerna i sammanhanget – utan den centrala valkommittén, vilket också påtalats av ansvarig domare i högsta domstolen. Ändå fortsätter Netanyahu falskeligen påstå att vår demokrati skulle stärkas av att partiföreträdare filmar och fotar vid vallokaler.

En del israeler bekymras av brottsutredningarna. En del är oroliga för att hans hantering av försvarspolitiska frågor kanske påverkas av vad som är partipolitiskt gynnsamt – som att ta på sig ansvaret för flygräder genomförda utomlands, ett risktagande som ersätter en praxis av att varken bekräfta eller dementera, och låta fienden sväva i ovisshet. En del oroas av Israel under Netanyahu och Donald Trump blivit en hjärtefråga för framförallt republikanerna, och att Israels viktigaste allians kan börja spricka den dag Vita Huset får en president från demokraterna. En del beklagar friktionerna mellan stora delar av diasporans judar och Netanyahus vägran att begränsa det ultraortodoxa monopolet på religiös praxis här, samt regeringens svala känslor inför judenhetens icke-ortodoxa inriktningar.

En del israeler oroas av att allt mer makt samlas i händerna på Netanyahu.

Men för många israeler har denna centralisering av makt också gjort att bilden av ett Israel utan Netanyahus styre – ett Israel utan kung Bibi – nästan kan bli litet skrämmande.

I den förra valrörelsen, i april, lyckades ett parti bestående av tre före detta IDF-chefer övertyga många väljare om att Israel inte skulle förloras utan Netanyahu, inte bli sårbart utan sin ständige politiske kung. Många väljare övertygades, men inte tillräckligt många för att få bort honom från tronen.

På valdagen, när valrörelsen var slut, sjönk Blått och Vitts Benny Gantz ihop utmattad i baksätet på sin bil; Medan Netanyahu mest påminde om duracell-kaninen, svettandes i sin kostym på Netanyas stränder, ropande åt de badande att de borde ta sig upp ur vattnet för att rösta. I april gav Netanyahu intrycket att var den som helst ville vinna. Och på den punkten har inget förändrats under de gångna fem månaderna.

Netanyahu försöker få oss att tro att Israel är förlorat utan honom. Hans motståndare hävdar att med honom vid rodret förlorar vi Israel. Detta är vad nästa veckas val handlar om. I skrivande stund jobbar Netanyahu hårdare än sina rivaler – på gott och ont – för att vinna. Jobbar han mer effektivt? Vi får se.

David Horovitz

Horovitz är en prisbelönt brittisk-israelisk journalist och grundare av Times of Israel. På wikipedia sammanfattas hans åsikter så här: Horovitz had counted himself among Israel’s political left but grew disillusioned with the peace process after the second Palestinian intifada. He described himself in 2015 as a member of the “confused middle ground of Israeli politics.” His books A Little Too Close to God (2000) and Still Life with Bombers (2004) show strong admiration of the late Yitzhak Rabin (and strong criticism of Benjamin Netanyahu).

Ledare publicerad i Times of Israel 8 september 2019
Is Israel lost without Netanyahu, or are we losing Israel with him?
https://www.timesofisrael.com/is-israel-lost-without-netanyahu-or-are-we-losing-israel-with-him/

Kan Sverige resa sig efter Wallström? (av: Bengt-Ove Andersson)

På 50 år har Sverige gått från att vara en av den unga judiska statens närmast vänner till att allmänt ses i Israel som landets värsta fiende utanför arabvärlden. Ja, faktum är att Israel numera har betydligt bättre förbindelser med flera arabländer än med Sverige.

När Tage Erlander var statsminister sågs det som en självklarhet att stödja det lilla land som blivit en tillflykt för judar undan förföljelse och Förintelse. Ett land som var demokratiskt uppbyggt och garanterade alla sina medborgare fri- och rättigheter enligt västerländskt mått, trots att landets existens var hotad från alla sidor. Israel sågs allmänt i väst som ett hopp för Mellanöstern, en fyrbåk för demokrati och frihet i ett hav av länder där sådana saker var okända begrepp för de allra flesta.

Under det korta men häftiga sexdagarskriget 1967 uttalade Tage Erlander sitt stöd för den hotade lilla staten och uttalade förhoppningen att Israel skulle vinna kriget. 15 år senare, under Libanonkriget, uttalade sig en annan svensk statsminister, Olof Palme, och jämförde då Israel med nazister. Denna omsvängning hade börjat redan i mitten av 70-talet, då Palme som förste västerländske ledare legitimerade Yasser Arafat trots att hans händer då bokstavligen dröp av judiskt blod. Arafat lärde sig snabbt läxan, att de här blåögda västerländska politikerna inte ställde några allvarligt menade krav på att upphöra med terror mot Israel för att släppas in i det storpolitiska finrummet. Och detta har i sin tur lett till omätligt lidande och oräkneliga terroroffer, krasst uttryckt på grund av europeisk och svensk stockdumhet.

Palmes starkt antiisraeliska politik satt kvar i väggarna vid regeringsskiftet 1976, och Per Ahlmark, förmodligen Israels allra bästa vän i Sverige, beklagade sig över hur svårt det var att få med koalitionspartierna på att göra rent hus med Palmeismen. Den svenska Mellanösternpolitiken skulle komma att präglas av en partiskhet, där man mycket fyrkantigt såg Israel som den starka parten och arabsidan som den svaga, och där man begärde att Israel skulle riskera sitt folks säkerhet på ett sätt man aldrig skulle begära av sig själv.

Man hade en självbild av sig själva som moraliskt föredöme, som visste bättre än israelerna hur de borde sköta sitt land och sin säkerhet. Därmed förpassade man sig till den diplomatiska periferin och förstörde alla sina chanser att spela en roll i en eventuell fredsprocess, stick i stäv mot sin självbild.

Den förste och hittills siste som försökte göra något åt den svenska katastrofala Mellanösternpolitiken var Göran Persson. Vid ett tal Per Ahlmark hållit på Yom Haazmaout och jämfört Sveriges grannländer med Israels, hade Pierre Schori enligt vittnen reagerat surt medan Göran Persson gått fram och hjärtligt tackat Ahlmark för talet och uttalat att relationerna mellan Sverige och Israel skulle bli bra igen.

När han tillträtt som statsminister och gjort ett statsbesök i Israel uttalade han att förbindelserna med Israel nu var “normaliserade”, ett uppseendeväckande ordval eftersom det endast brukar användas om länder som varit dödsfiender eller legat i krig. Perssons mer Israelvänliga politik sände chockvågor genom hela det politiska svenska etablissemanget, och framför allt det socialdemokratiska. Det utövades under flera år en stark press på Persson att återföra politiken till gamla hjulspår igen, något som också kom som ett brev på posten efter hans avgång.

Sedan dess har den svenska Mellanösternpolitiken hållit sig på en ganska stadig, låg nivå, där förståelsen för repressiva diktaturer har varit betydligt högre än för Israel. Men med utnämnandet av Margot Wallström till utrikesminister gjorde den svenska Mellanösternpolitiken en djupdykning – om nu detta egentligen är möjligt med tanke på dessa låga nivå – och blev rena rabiat Israelfientlig.

Wallström lyckades inte bara förolämpa Israel djupt genom att koppla islamistiska terrordåd till Israels politik gentemot palestinierna, utan den slutgiltiga förolämpningen var när hon helt utan belägg anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar då terrorister skjutits mitt i dådet. Det var efter detta som Sverige tappade det sista grandet av förtroende och blev helt irrelevanta i fredsprocessen.

Men i Wallströms huvud var det precis tvärtom, och hon har nu talat om hur Sverige har fått respekt i världen. Det är ett mycket märkligt psykologiskt fenomen, det hela, och någon gång kanske en riktig analys görs. Det är som om en studentpolitiker utan någon reell erfarenhet och kunskap i utrikespolitik i allmänhet och den komplexa Mellanösternkonflikten i synnerhet, bedriver plakatpolitik och struntar i att omvärlden ler överseende eller förbryllat skakar på huvudet.

Att Iran utgör ett existentiellt hot mot den judiska staten har inte gjort något större intryck på Margot Wallström, som dragit sitt strå till stacken för att sabotera Israels ansträngningar att stävja Irans hot, då hon glatt tagit emot en iransk minister och gjort sitt för att häva de sanktioner mot Iran som faktiskt försvårat dess väg mot kärnvapen och dess möjlighet att finansiera terror, inte bara i Mellanöstern.

Det är som om det faktiskt är viktigare att sätta rekord i partiskhet och okunnighet än att faktiskt spela en positiv roll i storpolitiken. Resultatet har Sverige fått betala genom att bli till allmänt åtlöje. Wallström går till historien som förmodligen den mest katastrofala svenska utrikesministern när det gäller Mellanöstern, i “gott” sällskap med Sten Andersson och Carl Bildt.

Frågan är om Sverige någonsin förmår att klättra upp ur den djupa grop som grävts i över 40 år, och där Margot Wallström sett till att botten gick ur. Det skulle krävas en ny Göran Persson, en stark politiker med hjärtat på rätta stället, som faktiskt inte bryr sig om vad det övriga politiska etablissemanget tycker utan som ger stöd åt det hotade Israel, inte för att det är populärt utan för att det är rätt.

Det vore en nåd att stilla bedja om, för Sverige, för Israel, för palestinierna och för hela Mellanöstern.

Bengt-Ove Andersson

Vice ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen

1929 års massaker i Hebron – konsekvenser och lärdomar (av: Douglas J. Feith och Sean Durns)

Arabisk antisionism handlar om mer än bara landgränser, vattentillgång och bosättningar. 

År 1929 provocerade arabiska politiker och religiösa ledare fram våldsamma upplopp i Palestina. Man påstod att judarna i hemlighet försökte ta över Jerusalems al-Aqsamoské. Nu har det gått exakt nittio år sedan upploppen, men de tillhör inte på något sätt det förflutna. Den Palestinska myndigheten och Hamas använder sig fortfarande av liknande lögner, och har liknande ideologiska drivkrafter.

Upploppen raserade det judiska samhället i Hebron. Labors sionistiske ledare David Ben-Gurion övertygades om att en socialistisk förbrödring mellan judiska och arabiska arbetare och bönder inte skulle kunna säkra någon fred. Upploppen stärkte den underjordiska självförsvarsgruppen Haganahs ställning bland Palestinas judar. Och de bekräftade sionisternas varningar mot att förlita sig till utomstående för beskydd.

Vid den här tiden var det den brittiska regeringen som kontrollerade Palestina. För att utreda upploppen tillsatte man en utredning som kom att kallas Shaw-kommissionen.

Kommissionen slog fast att det arabiska motståndet mot sionismen var ideologiskt, mångfacetterat, intensivt och svårt att påverka. Ändå ägnade kommissionens rapport tusentals ord åt att ända ner i minsta detalj beskriva vissa arabiska klagomål. Man utredde noga klagomål som rörde att judar – vid ett tillfälle – hade tagit med en stol till den Västra muren i Jerusalem, och att de – vid ett annat tillfälle – satt upp en skärm där för att skilja bedjande kvinnor och män från varandra.

Allt detta får en att tänka på berättelsen om en man som känner en djup avsmak mot sin hustru, men försöker få igenom en skilsmässa med argumentet att hon inte sätter tillbaka locket på tandkrämstuben. Han gnäller om en sak, men avskyr i själva verket något annat. Det här fenomenet förvirrade omvärldens Mellanöstern-kännare redan 1929, och gör det fortfarande.

I dag tycker sig många veta att den palestinsk-israeliska freden kommer att infinna sig så fort man löst vissa grundfrågor (final-status issues), som landgränser, vattenfördelning, säkerhetsarrangemang, bosättningar etc. Men då blundar man inför de väldigt grundläggande invändningarna som kommer från såväl religiösa muslimer och nationalistiska araber, och som riktas mot att Israel överhuvudtaget existerar. Det är som att tro att mannen avskyr hustrun på grund av ett tandkrämslock.

Inför 1929 års upplopp påstod arabiska ledare (falskeligen) att judarna tänkte skända al-Aqsa. Ledarna uppmanade folket att skoningslöst bekämpa sionisterna. En fredag sent i augusti tog sig beväpnade arabiska bybor in i Jerusalem för veckobön. Det brittiska polisbefälet tänkte först avväpna dem, enligt Shaw-kommissionen, men lät sig övertygas om att vapnen bara fanns med som skydd mot eventuella angrepp. Några få timmar senare tog sig ’muslimska gäng med käppar, klubbor och till och med en del svärd’ fram genom staden och attackerade judar.

Nyheten om våldsamheterna spred sig, vilket ledde till fler upplopp. Nästa morgon hade ’araber i Hebron gått till rasande attack mot det judiska gettot och mot isolerade judiska hus … Mer än 60 judar – varav många kvinnor och barn – hade mördats och över 50 skadats’. Kommissionen skrev att ’denna barbariska attack, som inte kan fördömas tillräckligt starkt, hade åtföljts av skadegörelse och plundring. Judiska synagogor skändades och ett judiskt sjukhus, som även vårdat arabiska patienter, hade attackerats och plundrats’.

Omedelbart efter dådet besöktes en av de platser där massakern ägt rum, en religiös skola, av en kanadensisk journalist. Blodet låg fortfarande i pölar på golvet. Han rapporterade hur de arabiska angriparna hade stympat sina judiska offer genom att skära av männens könsorgan och kvinnornas bröst.

Även judar på andra platser blev attackerade. I en by nära Jerusalem skrev kommissionen att ’Hebrons fasor hade upprepats i mindre skala’. Några dagar efter attacken mot Hebron lämnade de överlevande judarna staden under brittisk eskort. Sedan bodde det inga judar där förrän Israel erövrade Västbanken under Sexdagarskriget, 1967 års arabisk-israeliska krig.

För Ben-Gurion utgjorde upploppen en vändpunkt, enligt den framtida premiärministerns biograf, Anita Shapira. De dödade hans hopp om att de arabiska massorna skulle komma att ansluta sig till socialistiska sionister i klassolidaritet mot det priviligierade borgarskapets landägare. Upploppen visade att våldsam, kompromisslös antisionism, hade blivit en palestinsk-arabisk massrörelse. Från denna tidpunkt stödde han också Haganahs utveckling till den professionella och nationella styrka som senare blev Israels försvarsmakt, IDF.

Trots att Storbritannien under första världskriget hade utfärdat den prosionistiska Balfourdeklarationen, ogillades sionismen vanligen av brittiska tjänstemän i Mellanöstern. Shaw-kommissionen arbetade i linje med detta. Den kunde fördöma de brutala morden på judar, men inte bejaka deras ambition att försvara sig själva i en judisk stat i sitt judiska hemland. Enligt kommissionen låg inte skulden hos den extrema fientligheten mot sionism, utan kunde istället förklaras med förståeligt arabiskt missnöje. I praktiken klandrade man sionisterna.

På liknande sätt fungerar det idag. Den judiska statens fiender klandrar inte terroristerna och den jihadistiska ideologin för de anti-israeliska terrordåden. Istället läggs skulden snarare hos Israel självt: att man exempelvis bygger säkerhetsbarriärer och upprättar säkerhetskontroller i och omkring Västbanken och Gaza. Detta beskrivs som ”provokationer” som ger bränsle åt palestinskt missnöje.

Vi kan hedra offren för 1929 års upplopp genom att bemöta den vanliga missuppfattningen att konflikten handlar om en ”ockupation” som inleddes 1967. Våldsam arabisk antisionism fanns inte bara före 1967, utan redan innan Israel utropades 1948. Ja, redan före massakern i Hebron.

Förenta Nationernas resolutioner benämner rutinmässigt Västbanken ”palestinskt territorium”, och får det att låta som om området tillhör araberna och att judar inte har någon rätt att leva där. Men att området under åren före Sexdagarskriget 1967 var helt arabiska berodde på att judarna hade fördrivits. I en del fall, som i Hebron, hade fördrivningen genomförts genom massmord.

Det arabiska motståndet mot Israel och sionism kommer från en allt-eller-inget-inställning till rättvisa och heder. Motståndet är hårt och kompromisslöst. Det har rättfärdigat, och rentav krävt, att fienden skall mördas och att palestinska liv skall offras. Om konflikten hade handlat om praktiska saker – som hur områdena skall delas upp på bästa sätt – så hade den varit löst för länge sedan. Konflikten kommer inte att kunna lösas genom diplomati förrän palestinierna har ett ledarskap som är villigt att lägga ideologin åt sidan och kyla ner, snarare än hetsa, de starka känslor som ledde till massakern i Hebron.

Douglas J. Feith och Sean Durns

Douglas J. Feith, a senior fellow at Hudson Institute, served as under secretary of defense for policy in the George W. Bush administration. Sean Durns is a senior research analyst for the Committee for Middle East Reporting and Analysis.

Publicerad I National Review 27 augusti 2019
The Hebron Riots of 1929: Consequences and Lessons
https://www.nationalreview.com/2019/08/hebron-riots-1929-consequences-lessons/

Europaparlamentet och kampen mot terrorism [brev] (av: Anders Engström)

Vänskapsförbundet gjorde i somras ett medlemsutskick med anledning av att terrororganisationen PFLP ännu en gång släppts in i Europaparlamentet för att framföra sitt budskap. (Se: http://www.sverigeisrael.se/artiklar/protestera-mot-att-eu-parlamentet-utnyttjas-som-plattform-for-terrorister/). Många av förbundets medlemmar hörde av sig och ville gärna ha exempel på hur ett protestbrev skulle kunna formuleras. Här är ett sådant brevexempel, som det går alldeles utmärkt att inspireras av eller klippa och klistra från!
– – –

[ATT. David Sassoli] Europaparlamentet och kampen mot terrorism
kyriakos.klosidis@europarl.europa.eu 

Bäste David Sassoli, Europaparlamentets talman!

Tack för Ditt aktiva engagemang mot terrorism. Jag uppskattar att Ditt första publika framträdande som nyvald talman var att hedra Europas alla terroroffer.

Jag är säker på att Du känner till den Terroristförteckning som upprättats av EU. Den innehåller personer, grupper och enheter som är inblandade i terrorist dåd och som omfattas av restriktiva åtgärder.

Bland de 21 grupperna och enheterna återfinns Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP), som funnits med på listan sedan juni 2002.

Men terrororganisationen PFLP har trots detta vid flera tillfällen getts möjlighet att missbruka Europaparlamentet, och använt det som sin plattform. År 2017 bjöds den dömda flygplanskaparen och PFLP-aktivisten Leila Khaled in för att tala inför parlamentet, i själva hjärtat av den Europeiska demokratin. Och nu i somras kunde den framträdande PFLP-medlemmen Khaled Barakat, som sitter i organisationens centralkommitté, göra samma sak.

Fråga: Vad kommer Du att göra för att PFLP inte skall kunna fortsätta att missbruka parlamentet som en plattform för sin agenda?

Jag är väldigt glad att parlamentet har valt en talman som engagerar sig för att bekämpa terrorismen. ”We have to unite in our fight against terrorism and we must remain resolute in this fight”, som Du själv uttryckte det för bara några månader sedan.

Vänliga hälsningar

/Anders Engström
Stockholm, Sverige

– – –

[ATT. Mr David Sassoli] The European Parliament, and the fight against terrorism

Dear Mr David Sassoli, President of the European Parliament,

Thank you for taking an active stand against terrorism. I appreciated that your first public act as newly elected president was to pay tribute to all victims of terror in Europe.

I’m sure you are well aware that the European Union (EU) has established a Terrorist List of persons, groups and entities involved in terrorist acts and subject to restrictive measures.

One of the twenty-one groups and entities is The Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP), which was added on the terrorist list in June 2002.

But the terror organization PFLP has still been able to misuse the European Parliament as their platform on several occations. In 2017 the convicted air plane hijacker Leila Khaled guested the very heart of European democracy to give a speech, and in July this summer the senior activist Khaled Barakat, member of the PFLP central committee, was able to do the same thing.

Question: What will you do to make sure that the PFLP in the future won’t be able to misuse the European Parliament as a platform for their agenda?

I’m very glad that the Parliament has elected a President dedicated to fighting terror. “We have to unite in our fight against terrorism and we must remain resolute in this fight“, as you put it in your own words only a few months ago.

Yours Sincerely,

/Anders Engström
Stockholm, Sweden