Min vision för fred mellan Israel och en ny palestinsk stat (Boris Johnson)

[Vi instämmer förstås inte i alla delar av den brittiske utrikesministerns text, men tycker att det är ett intressant inlägg med anledning av Balfourdeklarationens hundraårsjubileum. Detta är inte en officiell översättning av den brittiske utrikesministerns text, utan vår egen. Artikeln har publicerats i Vänskapsförbundets veckomail Israelnytt. /red anm]

Det var här i detta rum, under samma förgyllda tak, som det nya kapitlet inleddes. Den 2 november 1917 satt min företrädare Lord Balfour på utrikesministerns kontor, där jag skriver nu, och formulerade ett brev till Lord Rothschild.

Kärnan i Balfourdeklarationen består av en mening på 67 ord: omsorgsfullt avvägda stavelser som lade grunden till staten Israel.

Balfour deklarerade att ”Hans Majestäts regering ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket”; med det välkända och avgörande villkoret att ”intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen”.

Nu vid hundraårsjubileet säger jag vad jag tror, att Balfourdeklarationen var oumbärlig för skapandet av en stor nation. Under de sju decennier som gått sedan födelsen har Israel segrat över grannskapets ibland bittra fientlighet, och blivit en liberal demokrati med dynamisk högteknologisk ekonomi.

I en region där många drabbats av auktoritärt styre och vanskötsel, har Israel alltid stått ut som ett fritt samhälle. Precis som alla andra länder har Israel sina fel och brister. Men strävar efter att leva enligt de ideal jag tror på.

Jag jobbade på en kibbutz när jag var ung, och – även om jag mest höll på med disken – så såg jag tillräckligt mycket för att förstå Israels mirakel: de band som skapades genom hårt arbete, självtilliten, och den djärva och obevekliga energi som håller samman detta anmärkningsvärda land.

Framförallt finns detta grundläggande moraliska mål: att förse ett förföljt folk med ett säkert hemland. Så jag är stolt över Storbritanniens del i att ha skapat Israel, och hennes majestäts regering kommer att uppmärksamma hundraårsdagen nu på torsdag i denna anda.

Jag ser ingen motsättning i att vara en vän till Israel – och tro på det landets historiska uppgift – och samtidigt djupt beröras av lidandet hos dem som drabbades och rycktes upp vid Israels födsel. Det viktiga förbehållet i Balfourdeklarationen, som syftade till att värna andra samhällen, har inte förverkligats till fullo.

Jag är säker på att den enda livsdugliga lösningen på konflikten liknar den som först sattes på pränt av en annan britt, Lord Peel, i den kungliga Palestina-kommissionens rapport 1937, vilket var visionen om två stater för två folk.

För Israels del är födelsen av en palestinsk stat enda sättet att säkra sin demografiska framtid som judisk och demokratisk nation. För palestinier skulle en egen stat tillåta dem att förverkliga sina önskemål om självbestämmande och självstyre.

Att uppnå detta mål kommer att kräva smärtsamma kompromisser från båda sidor. För att använda den israeliske författaren Amos Oz ord: konfliktens tragedi är inte att det är en kamp mellan rätt och fel, utan snarare en ”kamp mellan rätt och rätt”.

Hur kan framtiden komma att se ut? I personliga möten brukar israeler och palestinier ofta berätta för mig hur deras fredsvisioner ser ut, och deras upplägg har ofta mycket gemensamt. Men de vill förståeligt nog inte göra samma uttalanden offentligt. Nu i november är det dessutom 50-årsdagen av ett annat dokument som tagits fram av britter: FN:s resolution 242. I den finner vi principen om land-för-fred som en väg till fred i det heliga landet. Så i denna tid av årsdagar – och inspirerad av andan hos Balfour, Peel och Lord Caradon (bättre känd som Hugh Foot, som tog fram resolution 242) – har jag ett förslag till vad jag tycker kan vara en rättvis kompromiss.

Det borde finnas två oberoende och suveräna stater: ett säkert Israel, det judiska folkets hemland, som ligger sida vid sida med en livskraftig och sammanhängande palestinsk stat, hemland för det palestinska folket, så som FN:s generalförsamlings resolution 181 beskrivit.

Gränserna borde baseras på de linjer som fanns 4 juni 1967 – strax innan Sexdagarskriget bröt ut – med likvärdiga landutbyten [land swaps] för att tillgodose nationella, säkerhetsmässiga, och religiösa behov hos de judiska och palestinska folken. För israelernas del måste det finnas säkerhetsåtgärder som ser till att terrorismen inte blommar upp igen, och som effektivt hanterar alla hot, inklusive nya och allvarliga hot i regionen; och för palestiniernas del måste suveräniteten respekteras, rörelsefriheten säkerställas, och det måste bli tydligt att ockupationen är över.

Det måste finnas en rättvis, överenskommen och realistisk lösning på den palestinska flyktingfrågan i linje med FN:s resolution 1515. I praktiken innebär detta att varje sådan överenskommelse måste vara demografiskt kompatibel med två stater för två folk, och ett generöst paket med internationell kompensation måste sammanställas. Jerusalems slutliga ställning måste avgöras i en överenskommelse mellan parterna, och se till att den heliga staden är huvudstad för både Israel och en palestinsk stat, med garanterad tillgänglighet och religiösa rättigheter för alla som så önskar.

Allt detta föreslår jag med tillbörlig ödmjukhet, eftersom det är israeler och palestinier – och inte vi som bor långt därifrån – som måste bära den börda som kompromisserna innebär. Och jag är uppmuntrad av president Trumps uppenbara engagemang för att finna en lösning.

Storbritannien och säkert också våra europeiska vänner är redo att hjälpa till vid implementeringen av ett avtal, vilket inkluderar att stödja dess säkerhetsarrangemang, bidra till flyktingkompensation, möjliggöra handel och transaktioner mellan Europa, Israel, och en palestinsk stat och dess arabiska grannar.

Jag tycker också det är upplyftande att den nya generationen av arabiska ledare inte ser Israel i samma ljus som sina företrädare. Jag litar på att det kommer att mer mot tvillingplågorna terrorism och antisemitisk uppvigling. Men i slutänden är det israeler och palestinier som måste förhandla om detaljerna och skriva sitt eget kapitel i historien. Efter ett århundrade gör Storbritannien vad vi kan för att sluta cirkeln och slutföra det som Balfourdeklarationen ännu inte uppnått.

Boris Johnson
Storbritanniens utrikesminister

Publicerad på brittiska regeringens hemsida 30 oktober 2017. Och som debattartikel i Daily Telegraph.
https://www.gov.uk/government/speeches/my-vision-for-middle-east-peace-between-israel-and-a-new-palestinian-state-article-by-boris-johnson-on-the-balfour-declaration

_
Mer om utrikesministerns tid i Israel:
Boris Johnson’s Sister Reveals His Little-known Past as a Volunteer on an Israeli Kibbutz
‘He was so socially low on the pecking order,’ recalls Rachel Johnson. ‘He was not a kibbutznik. He was not a soldier. And he was so pale he couldn’t even go in the sun.’
https://www.haaretz.com/israel-news/1.735689

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *