Vem äger det offentliga rummet i Sverige? Reflektion angående hot mot judar och Israelvänner

I år är Vänskapsförbundet Sverige-Israel för första gången med i Almedalen. Nästan genast hotades vår generalsekreterare av två palestinier och senare av flera nynazister. Detta var dock inget unikt utan bara det senaste exemplet på hur samlingar med judiska eller israeliska förtecken utsätts för hot i lilla Sverige. Budskapet är ganska tydligt: ”Stick inte ut hakan. Ni ska kura i era gömslen. Gatorna tillhör oss.” Också en annan sak var symptomatisk: massmedia uppmärksammade det skedda men fokuserade helt på nynazisterna och förbigick hoten från palestinierna med tystnad.

Hot och våld mot samlingar med proisraeliska förtecken var i princip okänt som företeelse i Sverige för 20 år sedan, men har sedan 2000-talets början blivit en del av vardagen. Liksom de ständiga hoten mot synagogor och enskilda judar som öppet bär kippa eller Davidsstjärna. Nedan följer några exempel på det tidigare.

För cirka 15 år sedan anordnade Vänskapsförbundet (dåvarande Samfundet Sverige-Israel) i Umeå ett möte i pingstkyrkan därstädes, där Siewert Öholm skulle tala. En mobb med maskerade huliganer hindrade folk från att komma in, uppträdde våldsamt och sprejade slagord på kyrkans väggar. Ingen greps.

2004 anordnade Keren Hayesod en insamlingsgala i gamla Nalen i Stockholm. Vi som deltog visste inte förrän efteråt något om de kravaller som pågick utanför, där de poliser och vakter som skyddade ingången attackerades med tegelstenar, järnrör och batterisyra, under det att rop om ”Allah Akhbar” hördes från mobben. När samlingen var över blev vi informerade av vaktchefen att vi inte kunde gå ut genom den vanliga ingången, utan fick ta bakvägen och smågator för att undvika mobben. Där fanns rätt många överlevande från Förintelsen, och jag minns hur det kokade i mig inombords över att de ännu en gång, 60 år senare, i Sverige, skulle behöva huka och gömma sig för en antisemitisk pöbel. Några av de mest våldsamma i mobben häktades över natten, men inga fler efterräkningar blev det såvitt jag vet. Det anmärkningsvärda var att i delar av mediebevakningen av det skamliga och fega dådet, fick en av de gripna framställa sig som en martyr för friheten, utan några kritiska frågor om varför hon hotade och jagade gamla judar i Stockholm.

2009, i skuggan av ett av Gazakrigen, höll Vänskapsförbundet tillsammans med Zionit ett stödmöte i Citykyrkan i Stockholm. Denna gång fick vi visserligen gå ut samma väg vi gick in, men vi fick vänta på att en liten men högljudd och hotfull mobb utanför hade behagat ge sig iväg. (Med i trängseln fanns en representant för Diakonia, som tydligen var där som observatör och frimodigt utbredde sig om hur vår ordförande Gunnar Hökmark skulle stå sig slätt i en debatt mot Palestinagruppernas Per Garthon. Jag tänkte påpeka för honom att han hamnat fel och att hans kompisar stod utanför, men lät tyvärr bli.)

Samma år, i samband med att Sverige mötte Israel i tennis i Malmö, ägde högljudda och våldsamma manifestationer rum där, med förstörelse av egendom och skanderande om att ”Mohammeds armé är på marsch”. Detta förringades senare av Per Garthon, som förklarade att det bara rört sig om några ungdomar som förivrat sig. De israeliska tennisspelarna förklarade att de aldrig mötts av ett sådant hat någon annanstans i världen. (!)

Några Israelvänner hade samma år begärt och fått tillstånd för en stilla manifestation i Malmö till stöd för Israel. Femti meter därifrån samlades återigen en rasande mobb, som hölls tillbaka av polisen. Smällare, flaskor och stenar haglade över Israelvännerna, liksom högljudda hot. Efter en stund agerade polisen. Inte genom att köra bort mobben och garantera den lilla gruppens rätt att samlas i frihet, utan genom att upplösa mötet. Gruppen fick rådet att skingras och smyga sig hemåt på bakgator. Efteråt sprang hotfulla män omkring och frågade folk om de var judar. Inga efterräkningar.

Vid ett offentligt Israelmöte i Göteborg några år senare, hade motdemonstranter ställt sig en bit bort och gjorde allt för att föra väsen och överrösta talarna. En av Israelvännerna frågade ansvarig polis på platsen om det inte är rimligt att den som sökt och fått tillstånd för ett offentligt möte bör få ”decibelföreträde”, alltså att faktiskt kunna få hålla sitt möte i fred. Polisen svarade att det var deras sak att avgöra var gränsen gick. Det finns förstås fler exempel, men detta är några av de mest anmärkningsvärda.

På denna uppräkning kan det låta som om polisen alltid är ointresserad. Så är det naturligtvis inte. Vid varje manifestation till stöd för Israel känner deltagarna stor tacksamhet mot de poliser som i stort antal finns där för att de ska kunna hålla sitt möte. Samtidigt är det ju fullkomligt absurt att det ska behövas en större polisinsats när människor samlas för att visa stöd för Mellanösterns enda demokrati och judars enda säkra hemvist på jorden.

Att det är tre grupper som ligger bakom hoten och våldet är fullkomligt logiskt. Den hårda vänstern, islamister och nynazister har alla det gemensamt att den som inte inordnar sig i deras tyckande och öppet visar det, stoppar man med hotelser och ibland handgripligheter. Det vill säga, så länge samhället tillåter det. På sin respektive ”hemmaplan”, det vill säga de gamla kommunistdiktaturerna, de fundamentalistiska islamiska staterna och gamla nazi-Tyskland, var/är det inte fråga om att nöja sig med hot, utan de som inte hukar sig och inordnar sig röjs helt enkelt ur vägen med våld.

Vi befinner oss alltså i ett läge i Sverige där det alltmer är nävrätten som gäller på gatorna, och där rättsmyndigheternas hantering av problemet visar på en blåögdhet alternativt uppgivenhet, som i sig ger tydliga signaler. Både till judar och israelvänner att de inte ska räkna med att samhället ska beskydda dem. Och till mobben, de som hotar och hatar, att här är det bara att kliva på – här finns ingen hård handske som skyddar demokratins mjuka hand.

För ett antal år sedan satt jag på planet till Israel bredvid en fransk jude, som berättade att han numera bar basker ovanpå kippan. Han tänkte göra alijah, och han uttalade sitt tvivel över om det skulle finnas några judar kvar i Frankrike i framtiden. Och till vår stora skam är detta nu en relevant fråga att ställa sig även i Sverige.

Det känns allt tydligare att vi som land står vid ett vägskäl. Vem äger det offentliga rummet? Är det medborgare som med vitt skilda åsikter öppet framför dessa åsikter? Eller är det de grupper som vill hota och skrämma till tystnad alla som de hatar för att de har åsikter de inte gillar? Eller som man helt enkelt hatar för att de är judar? Om svaret visar sig bli det senare, har vi som samhälle grundligt svikit, ja, förrått de grupper som har överlevt förföljelse men trott sig vara säkra här. Och då är vi på väg in i ett mörker där ingen är säker.

Bengt-Ove Andersson

AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Kyrkan och Israel – kommentar till Annika Borgs öppna brev

Det har sedan 1948 rått en situation där delar av kristenheten (främst väckelsekristna kyrkor) troget stöttat Israel medan en annan del av kristenheten (främst de gamla kyrkorna) intagit en magistral attityd där man gärna suttit till doms över den judiska statens tillkortakommanden – verkliga och inbillade – och den senare företeelsen har starkt accentuerats de senaste tre årtiondena och fått karaktären av organiserade kampanjer för att demonisera och isolera staten Israel.

Förutom de redan nämnda skälen till det senare måste också nämnas den växande politiseringen av stora delar av den organiserade kyrkan. Det är mycket frestande att dra en parallell till det religiösa – judiska – ledarskapet på Jesu tid. Det var en period av andligt lågvatten där tillsättning av överstepräster skedde med politiska förtecken och där huvuddelen av prästerna istället för att vara verkliga herdar för sin flock var en svans till den världsliga överheten. Det är bara att kalkera av ovanstående beskrivning och anlägga den på till exempel Svenska kyrkan av idag.

Svenska kyrkans ledning har sedan decennier varit starkt präglad av 68-vänsterns värderingar, och präster som inte rättat in sig i ledet utan till exempel aktivt stått upp för Israel har fått göra detta medvetna om att de därmed starkt minskat sina möjligheter att avancera inom kyrkan. Annika Borg är en av dessa, och det finns flera präster som valt att lämna sin tjänst på grund av Svenska kyrkans politisering och anti-israeliska hållning.

Allt detta sammantaget har alltså lett fram till en situation där vi sett bland annat följande:

  • Bojkott. Redan för ett antal år sedan stödde dåvarande ärkebiskop Hammar och direktorn för det frikyrkliga hjälporganet Diakonia bojkott av varor ”från av Israel ockuperat område”. Sedan beslutade ett genompolitiserat kyrkomöte att stödja bojkott. Inga liknande initiativ har tagits av kyrkan mot de verkligt brutala våldsregimer som är legio. Inte heller har pågående folkmord i Afrika eller förföljelse av kristna – främst i muslimska och kommunistiska länder – lett till några liknande initiativ. Att europeiska kyrkor i ljuset av Kristallnatten och nazisternas judebojkott ens vill ta i tång med något som har med bojkott av den judiska staten att göra är skandalöst.
  • I predikningar i juletid om Betlehem dras paralleller till Jesu födelse och låter den judiska staten ikläda sig romarrikets – den grymme ockupantens roll. Att Betlehems tidigare stora kristna befolkning nu snart är borta skylls på Israel, fast alla vet att det är islamister som kör bort de kristna från de palestinska områdena. Vissa kristna har till och med sökt politisk asyl i Israel undan denna förföljelse, och Israel är det enda land i Mellanöstern där den kristna befolkningen ökar.
  • Eftersom Israel på grund av vågen av attentat till slut byggde en barriär till skydd för sin befolkning, bortser man bekvämt från det faktum att attentaten sjunkit drastiskt och fokuserar helt på de praktiska olägenheter barriären givetvis innebär för passerande palestinier.
  • Via det så kallade ”Följeslagarprogrammet” som till stor del finansieras av biståndsmedel anställs välbetalda ”följeslagare”, officiellt för att verka för försoning och samförstånd, men som snarare provocerar fram incidenter vid bland annat gränskontroller för att senare resa runt i svenska kyrkor och utmåla israeler som grymma och brutala. Projektet handläggs av Sveriges kristna råd, där förutom Svenskan kyrkan största delen av frikyrkorna ingår.
  • Det frikyrkliga hjälporganet Diakonia anordnar årligen starkt vinklade resor för svenska riksdagsledamöter, som vallas runt i välregisserade program med udden mot Israel där de enda israeler man träffar är sådana som har ”rätt åsikter” om konflikten. Därefter hävdar man att man speglat båda sidor.
  • I en ”bönebudkavle” som för cirka tio år sedan gick runt i svenska kyrkor lästes upp vad som föregavs vara palestinska barns böner till Gud, där de bad om beskydd mot israeliska bomber. Detta mitt under den blodigaste bombkampanjen mot civila israeler i modern tid.
  • Som nämnts säger de palestinska prästerna vad de måste för att hålla sig väl med islamisterna, vilket alltså är att lägga skulden för sina problem på Israel. Så till exempel i utspelet ”Kairos Palestina”, en skrift där man mycket riktigt pekar ut ”Israels ockupation” som det stora onda. Tacksamt och med en fullkomligt fantastisk aningslöshet för Svenska kyrkan fram detta dokument utan att någonstans fråga sig vilka det egentligen är som förtrycker deras trossyskon.

Mycket mer kan läggas till, som hur Diakonia härom året framställde ett rollspel för barn och ungdomar där de fick lära sig att judarna stjäl vattnet för palestinierna, eller det frikyrkliga studieförbundet Bilda som stod som arrangör för en skandalös konstutställning, ”Det håliga landet”, där israeler framställdes som råttor med kpistar och det hela förde tankarna till nazistiska filmer som ”Jüd Süss” – den var faktiskt så skandalös att den drogs tillbaka.

Det är omöjligt att värja sig för slutsatsen att den antipati som riktats mot det judiska folket i tvåtusen år på något sätt överfördes på den judiska staten då ren och skär antisemitism inte längre var salongsfähig. Och kyrkan är sannerligen inget föredöme därvidlag. När två påvliga sändebud uppvaktade Hitler i slutet av 30-talet för att framföra påvestolens oro över nazisternas behandling av judarna, lär Hitler ha svarat: ”Varför protesterar ni? Jag fullföljer ju bara vad ni har gjort i 2 000 år.” Göteborgsrabbinen Robert Wolkoff gjorde redan för 20 år sedan anmärkningen att kyrkan genom århundradena skapade en jordmån som möjliggjorde Förintelsen. Förfärade över Förintelsen har kyrkan bett judarna om förlåtelse – för att sedan fortsätta på samma sätt som förut, fast med Israel som objekt istället för judarna.

När det gäller inställningen till det judiska folket och Israel kan man kanske grovt dela in kristenheten i tre delar: de som håller till i ena diket och ser judarna mest som ett objekt för sin bibeltolkning; de som befinner sig i det andra diket, som drivna av ersättningsteologi, politiska överväganden eller ren antisemitism helst vill få bort den judiska staten finns och som på olika sätt i kyrkans namn verkar för att ändra på det – ett slags Stasi-kyrka; och så de som går mitt på vägen och visserligen älskar landet och folket för dess andliga betydelse men också står tillsammans med Israel därför att de tror på fair play och ser hur detta pyttelilla land har blivit världens mobboffer – världens jude.

Bengt-Ove Andersson

Öppet brev från Annika Borg till ärkebiskopen angående Svenska kyrkan och Israel

Debattartikel publicerad i Dagen 1 juni 2018
http://www.dagen.se/debatt/oppet-brev-till-arkebiskopen-kyrkans-terrorstod-ar-en-skam-1.1152159

Se även ärkebiskop Jackeléns replik: “Svenska kyrkan står upp för Israels rättigheter och skyldigheter” (Dagen 4/6).

Bästa ärkebiskop Antje Jackelén!

Twitter är ett begränsat medium att framföra sina åsikter och budskap i. Tonläget kan ofta hårdna och många tänker över sin närvaro där. Erfarenheterna av att de korta formuleringarna inte för det offentliga samtalet framåt delas av allt fler. Jag uppfattar att du ofta upplever dig missförstådd på twitter. Därför ställer jag nu en rad frågor till dig i ett öppet brev.

Jag har, som du vet, i många artiklar under en lång rad år ställt frågor om Svenska kyrkans Israelfientliga utspel. De har handlat om allt från att Svenska kyrkan ordnar Israelfientliga propagandakurser för journalister på Svenska teologiska institutet i Jerusalem till spridandet av antisemitiska retoriska figurer, då kyrkan valt att föra fram material från Kairos-Palestina nätverket. Det är skrifter som förskönar terrorn mot Israel, innehåller ersättningsteologi och förfäktar tanken på en ”judisk lobby”.

Förra året arrangerade Svenska kyrkan seminarium med representanter för den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (Boycott Sanctions Divestments) i Almedalen och du poserade på bild med representanten. Jag skulle, tyvärr, kunna mångfaldiga mina exempel. Ofta gömmer du och andra i kyrkoledningen er bakom era politiska policydokument, bakom Israelfientliga och anti-judiska kyrkor i regionen eller det tunna dokumentet Guds vägar, som numera är föråldrat.

I det här brevet vill jag ta upp åsikter du spridit den senaste tiden. Min förhoppning är att du nu tar chansen att inte bli missförstådd eller feltolkad, utan vill ge det öppna samtalet en chans och svara.

1. Varför valde du att inte positivt uppmärksamma 70-årsdagen av staten Israels bildande?

2. Är du av uppfattningen att alla palestinier i hela världen, som ärver sin flyktingstatus, ska återvända till landet?

3. Stödjer du ”The March of Return”, eftersom du den 21 april sprider en bild på Twitter om det?

4. Svenska kyrkans internationella avdelning gjorde den 14 maj ett uttalande om att Israel har ansvaret för våldet, eftersom de är den starka parten. Anser du att Israel, vars grannar utgörs av länder som vill utplåna landet och judarna, bär det största ansvaret för våldet?

5. I uttalandet från Svenska kyrkan beskrivs Hamas och Islamiska jihad som ”demonstranter”. I en text från Kyrkornas världsråd, som du spred på Twitter den 17 maj, beskrivs de som skyddsvärda civila. De ”utövar sina civila rättigheter och uttrycker sin protest och sin förtvivlan över palestiniernas nuvarande situation”, kan man läsa. Anser du att Hamas och Islamiska jihad är demonstranter eller terrorister?

6. I uttalandet från Svenska kyrkan fördöms USA:s öppnande av ambassaden i Jerusalem. Varför fördömer Svenska kyrkan öppnandet av ambassaden och ger Israel och USA skulden för det våld som utövas av regimen i Gaza och av andra terrorgrupper?

7. Kyrkornas Världsråd fördömer i sin text ensidigt Israels agerande vid gränsen mot Gaza samt lika ensidigt beskriver man 70-årsdagen som den palestinska ”katastrofen” (naqba). Är det så du ser på statens Israels bildande, som en katastrof?

8. Samma beskrivning finns i det så kallade Kairos-dokumentet, som du och Svenska kyrkan officiellt stödjer. Ser du staten Israel som en rasistisk apartheidstat?

9. I uttalandet från Kyrkornas världsråd, som du spred, står det att Israels agerande måste dras inför domstol och utredas av det internationella samfundet. Står du bakom det?

10. Anser du att Israel har rätt att försvara sina gränser?

11. Enligt din mening, har Israel rätt att försvara sig mot terrorister?

12. Vad anser du om att palestinier tar med sig barn till våldsamheterna vid Gazas gräns?

Om du inte vill bli uppfattad som starkt fientlig till staten Israel och det judiska folket, får du tydligt reda ut i svaren varför du inte ska förstås så. Du får förklara hur det kommer sig att du inte med en enda mening kände dig föranledd att positivt uppmärksamma staten Israels 70-årsdag, utan i stället spred uppfattningar om staten Israels bildande som en katastrof och landet som ansvarig för regionens konflikter och våld. För mig talar ditt agerande sitt tydliga språk.

Annika Borg
Teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan

Annika Borg arbetar som politisk tjänsteman på Moderaternas kansli i Stockholms stadshus, men är sedan decennier tillbaka verksam som fri skribent i frågor om kyrka, religion och samhälle. Artiklarna är skrivna i rollen som skribent.

Hamas taktik: skicka fram kvinnor och barn

 

Taktiken är välkänd: att attackera Israel och använda kvinnor och barn som mänskliga sköldar.

Hamas, Hizbollah och PLO har för länge sedan lärt sig hur lydiga de flesta västerländska journalister är – i varje fall om de vill fortsätta jobba på palestinskt territorium och är rädda om sin hälsa. De vet att om de avfyrar tillräckligt många raketer mot Israel så måste Israel till slut svara. Och då ser man till att ha avfyrningsplatserna och vapenlagren i tätt befolkade kvarter, ofta skolor eller moskéer eller till och med vapenlager under sjukhus. Man vet att ett israeliskt svar MÅSTE leda till civila offer, och då står journalisterna lydigt där med kamerorna för att ropa ut Israels övervåld för världen.

Därför är det så illa att den vinklade rapporteringen från Mellanöstern inte bara är djupt oetisk, utan faktiskt leder till mer våld. Det är onekligen allvarligt och illavarslande för fredsansträngningarna i Mellanöstern när massmedia, medvetet eller omedvetet, utgör en part i konflikten.

Så är också fallet nu i de organiserade massangreppen mot Israels gräns. Nedan en länk till en palestinier från Gaza som uttalar sig (anonym givetvis, annars skulle Hamas hämnd mot honom och hans familj vara snabb och brutal), och förklarar precis hur cynisk Hamas taktik är.

https://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/246095

Bengt-Ove Andersson

Israel, en 70-åring med framtiden för sig.

(Infört i Nya Wermlandstidningen 20/4)

Det är nu 70 år sedan staten Israel utropades. Få betänker hur annorlunda historien varit om Israel nu istället firat 80 år. Då hade förföljda judar i Europa haft en tillflykt undan nazisterna och Förintelsen hade inte kunnat genomföras. Men sedan 1948 har Israel utgjort judarnas första nationella hemvist på 2 000 år; nu var judarna inte längre utlämnade åt den eventuella välviljan hos länderna i förskingringen där de befunnit sig.

Det var inte många som trodde att Israel skulle överleva det krig som utlovats av arabländerna efter FN-omröstningen i november 1947. Och förutom en rad erkännanden av den nyfödda staten var det inget land som lade två strån i kors för att hjälpa den att överleva. Mot arabländernas tungt beväpnade och delvis brittisktränade arméer ställdes ett folk på 650 000 invånare som varken hade flygvapen, pansar eller tungt artilleri. Det var David mot Goliat. För att lura fienden att de hade tungt pansar utrustade man jeepar med högtalaranläggningar och åkte omkring och spelade upp kanonmuller. Många unga män kom bokstavligen raka vägen från Förintelsen och fick ett gevär i händerna. Träning fanns det inte tid till. Men mot alla odds lyckades man försvara sig i detta och i en hel rad kommande krig, och den unga staten Israel vann snart beundran runtom i världen för sin förmåga att få öknen att blomma.

Israel är naturligtvis ingen fullkomlig stat, om nu någon sådan överhuvud taget existerar. Arbetet med att bygga en demokrati av västerländskt mått mitt i en region av diktaturer som helst vill förgöra den kunde ses som ett nästan omöjligt projekt. Att Israel idag trots alla krig man tvingats utkämpa och det ständiga hotet från terrorism förblivit ett öppet samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter för alla sina medborgare oavsett etnicitet, är en bedrift utan motstycke i världen. Landet blomstrar också såväl industriellt och tekniskt som kulturellt.

De palestinsk-arabiska flyktingarnas historia är en tragedi. Men det är en tragedi som inte har sin orsak i den judiska statens utropande. Hade araberna sagt ja till FN:s delningsförslag 1947 istället för att gå i krig mot Israel hade de två staterna tillsammans kunna fira 70 år nu. Men konflikten har aldrig handlat om gränser. Grundorsaken är och förblir att en judisk stat upprättats på mark som varit under muslimskt herravälde i över 1 000 år, vilket är omöjligt att acceptera för de extrema i arabvärlden.

Men är det viktigt att det finns en judisk stat? Är inte konceptet med en tillflykt för förföljda judar förlegat? Attacker med antisemitiska förtecken sker regelbundet runtom i världen. Också i Sverige växer antisemitismen snabbt och det är fullkomligt upprörande att en av Sveriges största städer nu är nästan Judenrein på grund av den hotbild som finns mot dem. Så, ja, det är viktigt att Israel finns. Att det finns ett land i världen där judars liv försvaras, där man inte som i Sverige förfasar sig över den ökande antisemitismen men inte gör något åt den i praktiken.

Ända sedan statens utropande har Israel varit ett hopp, inte ett hot, för Mellanöstern. Arabledaren emir Feisal välkomnade 1919 en judisk stat och menade att ”bara tillsammans kan vi nå verklig framgång”. När demokrati och mänskliga rättigheter vinner insteg i Israels grannländer kommer säkerligen också freden till Mellanöstern. Då kommer också till sist den judiska och den palestinska staten att blomstra sida vid sida.

Bengt-Ove Andersson

AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Präster utan heder i Jerusalem

Sedan staten Israels utropande för 70 år sedan har religionsfrihet rått och religionerna – alltså inte bara judendomen – har haft en gynnad ställning med bland annat skattefrihet. Israel, som är en judisk stat, har också på senare år kommit att fungera som en tillflykt för förföljda kristna från de omkringliggande muslimska länderna. Faktum är att Israel är det enda land i Mellanöstern där antalet kristna ökar. Detta har dock inte medfört att kyrkoledarna i Israel har uttryckt någon tacksamhet för judarnas omsorg om deras trossyskon; snarare har man titt som tätt tagit ställning för PLO och mot Israel.

Gravkyrkan i Jerusalem är ett kapitel för sig, och ett tragikomiskt sådant. Denna plats, som borde vara ett mönsterexempel på kristlig tolerans och enhet har varit allt annat. Olika samfund har grundligt misslyckats att samsas där och israelisk polis har vid flera tillfällen fått rycka in och lugna munkar och präster som rykt på varandra för att de inte kunnat enas om ansvaret för kyrkans skötsel.

Och nu har en ny kris seglat upp. Under 1800-talet köpte kyrkor stora markstycken av dåvarande ottomanska imperiet i vad som nu är västra Jerusalem. I början av 1950-talet skrev grekisk-ortodoxa kyrkans patriark ett 99-årigt arrendeavtal med Judiska nationalfonden. Enligt avtalet fick Jerusalemborna bygga hus på marken, i tron att arrendet automatiskt skulle förnyas när det löpt ut. Sedan 2010 har kyrkorna sålt delar av marken till privata investerare, som gått till de boende och krävt summor på mellan 50 000 och 140 000 dollar för att inte mista äganderätten till sina hem.

Kyrkorna har alltså gjort ett finansiellt klipp och flera tusen familjen riskerar nu att mista sina hem. Nu har ett lagförslag lagts om att kyrkorna bör betala skatt för kommersiella byggnader som hotell. Något som måste anses som högst rimligt eftersom andra som driver hotell måste betala skatt och det existerande tillståndet snedvrider konkurrensen.

Detta lagförslag har alltså fått kyrkorna ifråga att gå i taket och stänga gravkyrkan i protest. Jerusalems borgmästare Nir Barkat försvarade lagförslaget och konstaterade att kyrkorna är skyldiga cirka 186 miljoner dollar i uteblivna skatter, och att man inte kan begära att Jerusalems skattebetalare ska täcka upp underskottet längre.

Det verkligt osmakliga och upprörande är att kyrkorna i sitt uttalande jämför Israels agerande med nazisternas judelagar på 1930-talet. Jerusalems grekisk-ortodoxa patriark Teofilus III sa till journalister: ”Det här påminner om lagar av liknande slag som stiftades mot judar under mörka perioder i Europa”, och man talar om en ”systematisk kampanj mot kyrkor och kristna”.

Att de skulle mista sin särskilt gynnade ställning i Israel jämför de alltså med nazisternas judeförföljelse. Detta visar tydligt att de inte bara saknar all känsla för vad som är passande men också all verklighetsuppfattning. Det är knappast Israel som driver systematiska kampanjer mot kristna.

Israel, som tydligen ständigt får vända andra kinden till gentemot de bortskämda kyrkoledarna, har nu dragit tillbaka lagförslaget och premiärminister Netanyahu ska tillsätta en expertgrupp för att lösa krisen. Kyrkorna har i sin välvillighet gått med på att öppna gravkyrkan för allmänheten igen.

Bengt-Ove Andersson

2018 kan bli positivt för Israel! av: Ulf Cahn

För ett år sedan var fortfarande Barack Obama president i USA. Redan från början av sin första presidentperiod 2009 hade han en mycket kritisk inställning till Israel. Bland det första han gjorde var att åka till Kairo och hålla sitt sedermera famösa tal till arabländerna och muslimerna i Mellanöstern. Däremot besökte han inte Israel under sin första presidentperiod och relationerna med Benyamin Netanyahu var märkbart frostiga.

Inför presidentvalet lät det annorlunda. Obama höll tal där han, liksom alla presidentkandidater under många år före honom, betygade sin omsorg om den judiska staten. Han sade till och med i ett tal att ”Jerusalem är Israels odelbara huvudstad”.

Den 23 december 2016, när Donald Trump vunnit presidentvalet och fyra veckor innan Obama skulle lämna sin post, gav han Israel ett riktigt knivhugg i ryggen. Fyra länder lade fram en resolution i FN:s säkerhetsråd, resolution 2334. Det blev den första som gick igenom sedan 2009, som behandlade Israel och de så kallade ockuperade områdena, och den första så kritiska mot Israel sedan 1980. USA lade ner sin röst, samtliga övriga 14 länder röstade för resolutionen som ensidigt anklagade Israel och ”ockupationen” för att vara anledningen till konflikten med palestinierna.

Den 20 januari 2017 tillträdde Donald Trump som USA:s president och det blev uppenbart hur den amerikanska politiken gentemot Israel förändrades. Om det tog Obama fyra år att besöka Israel tog det Trump fyra månader. Det var också tydligt att Trump och Netanyahu hade en vänskaplig och förtroendefull relation. Trump utsåg Nikki Haley till FN-ambassadör och nu lät det helt annorlunda i FN. Israel och USA var återigen de nära allierade de bör vara.

Donald Trump hade inför valet sagt att Jerusalem är Israels huvudstad och att han ville flytta USA:s Israelambassad dit. Det har många kandidater och valda presidenter sagt före honom, och jag måste medge att jag inte trodde han skulle uppfylla sitt löfte. Mycket riktigt, i maj 2017 gjorde han som samtliga presidenter gjort två gånger om året sedan 1995: utnyttjade möjligheten att skjuta upp det beslut om att flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, som senaten och representanthuset redan hade beslutat om.

FN är ett kapitel för sig, som vi alla vet. 86 procent av generalförsamlingens resolutioner under 2012–2015 behandlade Israel och kritiserade ensidigt landet för allt mellan himmel och jord.86 procent! Men, som Golda Meir sade en gång i tiden: ”Om Algeriet lade fram en resolution att jorden är platt och att Israel hade plattat till den, skulle den gå igenom med 164 röster mot 13 med 26 frånvarande”.

Även en del FN-organ, som UNESCO och rådet för mänskliga rättigheter, har fortsatt sin ensidiga Israelfientliga linje. Trump beslöt i oktober att lämna UNESCO och i december beslöt Netanyahu detsamma. Även finansieringen av UNESCO:ss och andra FN-organs arbete är ifrågasatt av Trump.

Så kom då den 6 december 2017. Dagen då Donald Trump sade det uppenbara och det enda riktiga: att Jerusalem är Israels huvudstad och att USA ska flytta sin Israelambassad dit. Reaktionerna var väntade: palestiniernas ledarskap rasade, många arabländer likaså, EU och givetvis Sverige sade att detta inte stämde med ”Jerusalems status” och att tvåstatslösningen är enda lösningen på konflikten mellan Israel och palestinierna. FN:s generalförsamling beslöt med stor majoritet att kritisera USA:s beslut. Men flera länder har sedan dess sagt att de ska flytta sina ambassader till Jerusalem.

Sammantaget kan 2018 bli ett år av positiv förändring ur Israels perspektiv. USA:s tryck mot FN och dess uppenbara ensidighet hårdnar. Upprördheten inom arabvärlden mot Trumps beslut den 6 december har inte varit så stor som palestinierna hade önskat. Allt fler länder i till exempel Afrika och Sydamerika har blivit mer positiva till Israel. Vi ser ett antal östeuropeiska länder inom och utom EU som stöder Israel på ett annat sätt än Västeuropa och EU. Palestinierna i Gaza men även på territorierna riktar alltmer sin ilska mot sina egna ledare och inte mot Israel. Kanske kan världen få upp ögonen för det den välrenommerade israeliske journalisten Khaled Abu-Toameh hävdat i decennier nu. Att det är det palestinska ledarskapet som är problemet, inte Israel. Att Abbas (liksom tidigare Arafat) inte går att lita på av två skäl, nämligen dels för att han inte förbereder sitt eget folk för att leva i fred utan raka motsatsen, och dels att han öppet säger (på arabiska) att han inte kan kompromissa för att han inte kan tala för världens 1,5 miljarder muslimer (detta avser främst Jerusalem).

Genom att Israel och USA båda står på sig, håller en principfast och rakryggad linje och sätter hårt mot hårt mot Israels fiender, kan man åstadkomma mycket. Sedan må FN, EU och Sverige säga vad de vill. De står just nu inte på sanningens sida.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod.
http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 3 januari 2018
http://www.varldenidag.se/israelkommentar/2018-kan-bli-positivt-for-israel/repqlf!pL3mxxk4HECLGHEFCoVGg/

Mike Pence i Israel och Abbas i EU

USA:s vicepresident besöker just nu Israel, och han talade i Knesset på måndagen. Det är i sig inget uppseendeväckande; ett antal presidenter och utrikesministrar har gjort det. Det intressanta är vad Mike Pences tal innehöll, och vad det inte innehöll.

Vid tidigare tillfällen har alltid framhållits de nära band och den vänskap som finns mellan USA och Israel, Mellanösterns enda demokrati. Allt detta framhöll även Mike Pence, och han kryddade sitt tal med bibliska referenser.

Men efter de inledande hjärtlighetsbetygelserna brukar alltid komma ett ”men”, med variationer på temat att goda vänner är uppriktiga mot varandra. Och därefter brukar komma kritik. Kritik mot bosättningarna i Judéen och Samarien som fredshinder och kritik för att man inte gått tillräckligt långt för att tillmötesgå palestiniernas ledare, som också vill ha fred. Under Obamas tid brukade man med halsbrytande logik hävda att Israel inte kan vara på samma gång en judisk och demokratisk stat.

Inget sådant denna gång. Inget mästrande om hur Israel inte vet sitt eget bästa eller är ogina som inte tror på att Irans ledare är resonabla människor. Pence tog istället bladet från munnen när det gäller Iran och kallade landet ”en brutal diktatur som försöker förtrycka sina medborgare och förneka dem grundläggande rättigheter”.

Pence underströk också att ambassadflytten från Tel Aviv till Jerusalem verkligen ska bli av, redan nästa år. Han konstaterade att Jerusalem som Israels huvudstad är ett faktum, och sa vidare att verklig fred bara kan bygga på fakta.

I bjärt kontrast står EU, som samtidigt tog emot Mahmoud Abbas och lovade att kämpa för att Jerusalem ska bli palestiniernas huvudstad. Dock har ingen sett några israeler bränna EU-flaggor för det, eller kalla till ”dagar av vrede”.

Mike Pence sa också att varje fredsöverenskommelse måste garantera Israels förmåga att skydda sitt land. Kontrasten mellan USA och Europa har på sätt och vis aldrig varit tydligare. Medan USA stöder den enda demokratin i regionen håller EU en genomkorrumperad och våldsuppviglande regim under armarna. Det har länge varit uppenbart att Israel aldrig kommer att lita på Europa, de lärde sig bittert den läxan för 75 år sedan. EU har inte förstått att de helt enkelt inte är trovärdiga.

Bengt-Ove Andersson

Hade FN rätt om Jerusalem för en gångs skull?

Den 6 december tog USA det historiska steget att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Den 21 december röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som fördömde USA:s erkännande och förklarade att ”beslut och handlingar som syftar till att ändra den heliga staden Jerusalems karaktär, status eller demografiska sammansättning saknar juridisk giltighet, är utan laga kraft och måste upphävas”.

Inget nytt i den församlingen, alltså. Därför hajade säkert flera till när en israelisk krönikör använde rubriken: ”För en gångs skull har FN rätt.” Men de som väntat sig en litania av judiskt självhat – som det inte råder brist på nuförtiden – skulle bli besvikna om de läste vidare. Daniel Pinner fortsatte nämligen med att dra ut den logiska konsekvensen av FN:s resolution.

Han konstaterar nämligen att Jerusalem var Israels huvudstad redan för 3 000 år sedan och var det i över 1 000 år. Sedan kom erövrare i form av romare, bysantiner, araber och turkar, men ingen av dem skapade någonsin en stat i området och ingen utropade Jerusalem till sin egen huvudstad. Dock gjorde romarna ett rejält försök att nästan med ordmagi utplåna de starka banden mellan det judiska folket och Jerusalem, som man gav namnet Aeolia Capitolina. Det hjälpte föga. Även under dessa olika erövrare förblev Jerusalem den självklara hjärtpunkten för judar i diasporan, och under 2 000 år hälsade man vid påsk med orden ”Nästa år i Jerusalem”.

Konsekvensen blir alltså att FN:s resolution logiskt sett bör innebära att alla dessa försök med början hos romarna och följande erövrare och kolonister att ändra Jerusalems karaktär eller status sedan israeliterna gjorde Jerusalem till sin huvudstad är utan laga kraft och måste upphävas. Om man följer historien ogiltigförklarar alltså FN egentligen sina egna tidigare ensidigt antiisraeliska resolutioner och försök att ändra Jerusalems status, som var ett historiskt faktum medan London och Paris bara var glest befolkade träskmarker. Faktum är att inget folk kan åberopa så starka historiska, nationella och religiösa band till sin huvudstad som Israel.

Jerusalem är och förblir Israels huvudstad, punkt, även om det upprör en del omåttligt att USA nu har tagit konsekvensen av historien och den lag man själva stiftade redan för över 20 år sedan.

Bengt-Ove Andersson