Svenska medier dubbelt osunda gentemot Israel (av: Per Ewert)

Anfallet kom oväntat och intensivt. Under två dagar regnade 700 raketer över Israel. Landets försvarssystem, byggt just med syftet att aldrig överraskas av oväntade anfall, lyckades desarmera de flesta, men skadorna på civila hem och personer blev ändå omfattande.

Högst väntad var däremot den svenska medierapporteringen, som var lika förutsägbart snedvriden som vanligt. Det är beklagligt utifrån mediernas uppdrag, men också för möjligheten att lösa konflikten.

Låt oss tänka oss ett krissamtal i en vanlig mellanstadieskola, där några elever medvetet och långvarigt har mobbat och slagit en annan elev, utan att skolan reagerat. Om vi vidare tänker att den mobbade men samtidigt muskulärt starke eleven till slut tröttnar och slår tillbaka på en av mobbarna, och att skolan då kallar in föräldrarna för ett möte om det oacceptabla i att den mobbade slagit tillbaka.

Vi skulle med rätta kalla skolledningens hantering för absurd och orättfärdig. Men det är ändå ganska likt den beskrivning som svenska medier normalt ger av den så kallade Mellanösternkonflikten.

Den som följer internationella medier ser oftast en mer balanserad bevakning, som först beskriver den palestinska sidans raketanfall, och därefter Israels gensvar. I Sverige är tågordningen däremot ofta den motsatta: Man börjar med att beskriva hur den utsatta parten slagit tillbaka, och med lite tur lyckas kanske den snabbt skummande läsaren till slut också få reda på vem som inlett konflikten.

Den här perspektivförflyttningen är osaklig i sig, men den försvårar också hanteringen av ansvarsbördan längs hela kedjan av stridshandlingarnas orsaker, förlopp och möjliga lösning. Exemplen är många, men låt oss denna gång begränsa oss till Aftonbladet, som tillhör Sveriges mest Israelfientliga tidningar.

Varje tidning har förstås rätt att ta ställning i en konflikt, men positionen haltar om den bygger på felaktiga sakuppgifter. Aftonbladet har återkommande gjort sig skyldig till faktamässigt felaktig rapportering i den israelisk-palestinska konflikten.

Även den här gången tar tidningens ledartext sitt avstamp i att en kvinna och hennes bebis dödats av israeliska flygattacker. I verkligheten har dock både Israels försvar och Islamiska jihad förklarat att dessa dog av en raket som var tänkt att skjutas mot israeliska civila men som av misstag exploderade i familjens hem.

Därefter beskriver ledartexten orsakerna till konflikten (Israel är militanta förstörare) och lösningen (Israel måste bli snälla). Ingenstans anförs något moraliskt eller politiskt ansvar hos terrorgrupperna i Gaza eller de krafter som stödjer dem och beväpnar dem.

Om vi återgår till bilden från mellanstadieskolan kan vi vara ganska säkra på att mobbningen och våldet fortsätter om skolan skulle lägga skulden på den utsatte i stället på förövarna. Samma sak gäller i Mellanöstern. Även om många svenska journalister bär på ett starkt patos för den palestinska sidan, borde de ändå inse två saker:

1. Man kan inte ljuga om sakuppgifter, medier behöver tala sanning.

2. Inga konflikter löses av att den ena parten frånkänns moraliskt ansvar – speciellt naturligtvis om det gäller den part som bär huvudansvaret för konflikten.

Att så konsekvent frånkänna de palestinska våldsgrupperna sitt ansvar är ett dåligt sätt att visa stöd. Tvärtom blir det ett tämligen nedsättande sätt att frånta dem sitt vuxenansvar. Moraliskt blir det närmast kränkande att bemöta vuxna människor på det sättet, och pragmatiskt blir det kontraproduktivt, eftersom dessa då aldrig behöver visa den mognad som faktiskt skulle kunna lösa konflikten.

Svenska medier borde förstå bättre än så.