Svensk utrikespolitik, Iran och de moraliska principerna (av: Anders Engström)

Komikern Groucho Marx tillskrivs de berömda orden ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem har jag andra.” Han kunde mycket väl ha tänkt på svensk utrikespolitik. [Artikeln skrevs innan utrikesminister Zarifs inbjudan till Sverige i augusti hade offentliggjorts /red anm.]

Irans ”moderate” utrikesminister Javad Zarif försvarade nyligen regimens avrättningar av homosexuella. Ministern – tillika chefsförhandlaren för atomenergiavtalet – förklarade vid en presskonferens i Tyskland att avrättningarna är nödvändiga eftersom ’Iran är ett samhälle med moraliska principer’.

Hur omvärlden väljer att förhålla sig till en sådan regim handlar förstås också om moraliska principer.

Svenska regeringar – oavsett partifärger – väljer att ignorera den iranska diktaturens brott trots att regimen i sig är en provokation mot nära nog alla de värden som i Sverige brukar framhållas som skyddsvärda. Fler exempel:

I Iran råder numera en slags könsapartheid, där lagstiftningen uttryckligen diskriminerar kvinnor i livets alla delar. Om något land skulle besluta sig för att faktiskt driva en feministisk utrikespolitik vore förstås Irans kvinnor bland de allra första man skulle försöka hjälpa.

Och svenska politikers högtravande tal om hur Förintelsen ”aldrig mer” får upprepas, framstår som tomma ord när samma politiker samtidigt bidrar till att stärka den iranska regim som om och om igen på ideologiska grunder hotar den judiska staten Israel med utplåning.

Vidare är den iranska regimen är antagligen den enskilt mest destabiliserande och destruktiva kraften i hela Mellanöstern. Iranska pengar, vapen och militära rådgivare är nu närvarande vid flertalet av regionens konflikter. När svenska politiker säger sig prioritera att ”få ett slut på konflikten i Mellanöstern”, borde udden rimligen riktas mot Teheran.

Svensk utrikespolitik prioriterar istället realpolitik och ekonomisk vinning – nu som alltid.

Halvstatliga Business Sweden, som arbetar för att främja svenska handelskontakter med andra länder, har länge varit funnits på plats i Teheran, men saknar fortfarande kontor i Israel. Och av Europas alla exportkreditnämnder så är Sveriges den som är mest aktiv i islamisternas Iran, vilket inte är en särskilt hedrande topplacering.

Statsminister Löfven ledde häromåret en stor svensk delegation som träffade Irans högste ledare, presidenten och talmannen. Löfven påstår sig ha tagit upp frågan om mänskliga rättigheter i sina samtal med Irans ledare. Det kanske han gjorde. Men inget han sa kan uppväga den propagandaseger besöket innebar för regimen.

Svenska företag levererar lastbilar till Iran för transport av krigsmateriel, elektronik för att spionera på invånarna, och lyftkranar för att hänga dem. Teheran skulle säkert kunna hitta ersättningsprodukter. Men om svenska regeringar tvunget skall fortsätta engagera sig för utökad handel med mullorna skall man åtminstone ha anständigheten att inte samtidigt på olika sätt stärka deras legitimitet, som genom besöksutbyte på högsta nivå. För, som Irans utrikesminister uttryckte sig: det handlar om viktiga moraliska principer.

Som vänner av mänskliga rättigheter och av Israel har vi en särskild skyldighet att uppmärksamma utvecklingen i Iran.

Omvärlden har nu provat fem år av avspänning och eftergifter. Många hoppades att normaliseringen av kontakterna med den iranska regimen också skulle få regimen att normaliseras. Idag vet vi att det blev precis tvärtom: ökat förtryck av invånarna och ökat stöd till terror. I fallet Iran har vårt engagemang nu därför blivit viktigare än någonsin.

/Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah nr 3/19
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/