Om S, Israel och Palmes 70-talsanalys (av: Lars Adaktusson)

När den israeliske professorn Eytan Gillboa nyligen besökte Sverige lyfte han fram de intressanta förändringar som just nu sker Mellanöstern. Gulfstaterna visar ett ökat intresse för Israel i takt med att Irans hegemoniska maktambitioner växer, Israels tekniska know how efterfrågas mer än tidigare. Även Europa och ett utvecklingsinriktat Afrika vill idag ta del av Israels kunnande och entreprenörskap.

Detta till trots tycks svensk socialdemokrati leva kvar i Olof Palmes politiska 70-talsanalys, med regressiva, repressiva allierade som skyller alla Mellanösterns problem på Israel. Professor Gillboa efterlyser därför en ny era vad gäller Sveriges utrikespolitiska roll och påpekar mycket riktigt att återupprättandet av goda relationer med Israel borde vara en prioriterad fråga för nästa svenska regering, oavsett sammansättning och politisk färg.

I en replik på professor Gillboas artikel (SvD, 3 dec) påstår riksdagsledamoten Anders Österberg att även Socialdemokraterna vill ha bättre relationer till Israel, men att israelerna agerar ”snarstucket” och väljer att se Sveriges erkännande av en palestinsk stat som en förolämpning. Sanningen är dock en annan; Israels uppfattning om Sverige har mindre att göra med erkännandet av en palestinsk stat än med den rödgröna regeringens samlade agerande under den senaste mandatperioden.

Det är en mandatperiod där den S-ledda regeringen i FN-sammanhang konsekvent har vägrat erkänna kopplingen mellan 3000-årig judisk historia och Jerusalem. Där utrikesminister Margot Wallström beskyllt demokratin Israel för att genomföra utomrättsliga avrättningar och där Islamiska statens terrordåd i Paris kopplats till Israels politik i palestinska områden. Till detta ska läggas en biståndspolitik som håller ett korrumperat palestinskt ledarskap under armarna och ser mellan fingrarna med dess terrorstöd, spridande av antisemitism och Israelhat.

Från allt detta bortser Österberg nogsamt i sin replik. Inte heller adresserar han frågan hur fred med Israel och en tvåstatslösning ska kunna bli verklighet när Fatah och Hamas bekrigar varandra. Visst är en tvåstatslösning angelägen, samtidigt är det uppenbart att en sådan aldrig kan komma till stånd så länge palestinska områden styrs av en terrororganisation vars främsta mål är att utplåna staten Israel.

Sverige har såväl en historisk som en dagsaktuell roll att spela i Mellanöstern. Med en balanserad syn på den israelisk-palestinska konflikten, med förståelse för staten Israels särskilda utsatthet, med tydliga fördömanden av den palestinska ledningens antisemitiska villfarelser kan Sverige fungera som trovärdig brobyggare. En process för normaliserade relationer med Mellanösterns enda demokrati kan inledas.

Regionen förändras just nu i grunden. Sverige bör vara en konstruktiv part i den utvecklingen, inte en passiv åskådare.

Lars Adaktusson