Några rader om Jan Guillou och Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Jag läste just Jan Guillous senaste anti-israeliska drapa (Aftonbladet 28/10). Som vän av Israel och en fredlig lösning på den israelisk-palestinska konflikten är det lätt att haka upp sig på textens sakfel, och försåtliga formuleringar, men jag slås av att det vore fel sätt att förhålla sig till Guillous artikel.

Det intressanta är förstås inte vad Jan Guillou skriver. Han skriver ungefär samma texter i dag som för snart femtio år sedan, då han för tidskriften Lektyrs räkning lajvade revolutionär tillsammans med palestinska terrororganisationen DFLP. Och så sent som 2015 påstod han i P1 att “antisemitismen är så gott som utplånad i Sverige”. Åtminstone fram till då, enligt Guillou. Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad hans analyser på detta område kan tillföra dagens debatt .

Det vore mig förstås fjärran att beskylla någon för att vara självgod eller antisemit, men Jan Guillou är en av få samtida debattörer som av allt att döma har nyckelordet ”antisemit” som en del av sin personliga omvärldsbevakning. Han blir bitterljuvt missnöjd när någon anklagar honom för att vara antisemit, och närmast förnärmad när någon beskriver antisemitism som ett problem i dagens Sverige.

Det intressanta är inte längre hans texter utan snarare att han väljer att angripa just Vänskapsförbundet Sverige-Israel, och deras företrädare. Och att han gör det just nu.

Vår organisation har stark medvind. Det visar sig inte bara genom våra högprofilerade artiklar som Guillou vänligt nog hänvisar till, utan också genom att förbundets medlemsantal ökar kraftigt – samtidigt som förbundet får ett allt större genomslag även i sociala medier. En utveckling som understryks av Guillous egen text, ironiskt nog.

Anders Engström