Menar vi verkligen ”aldrig mer”? (av: Charles Krauthammer)

Denna text, skriven av Charles Krauthammer i januari 2015, har fått förnyad aktualitet när nu Förintelsens minnesdag sammanfaller med nya hot från den iranska regimen.

När befrielsen av Auschwitz nyligen högtidlighölls kunde vi som vanligt höra de närmast rituella uttrycken för ånger, och löftet ”aldrig mer”. Samtidigt gick det också att notera en bitter ironi: antisemitismen har återvänt till Europa. Och det på bred front.

Antisemitismen har blivit en rutin. Hade massakern mot en kosher livsmedelsbutik i Paris uppmärksammats om den inte hade haft samband med Charlie Hebdo? Eller hade den kanske snarare fått lika litet uppmärksamhet som mordet på rabbinen och de tre barnen vid en judisk skola i Toulouse? Eller terrorattacken som dödade fyra vid det judiska museet i Bryssel?

Den tilltagande europeiska antisemitismen är i själva verket bara en återgång till normen. I ett helt årtusende var det hätska judehatet – förföljelser, fördrivningar, massakrer – standard i Europa, ända tills skammen över Förintelsen skapade en temporär anomali där antisemitism inte längre var socialt acceptabelt.

Pausen är över. Judehatet är tillbaka, och tar igen förlorad tid med imponerande iver. Italienare som protesterar mot Gaza delar ut broschyrer som uppmanar till bojkott av judiska handlare. Som på 1930-talet. En folkkär fransk komiker har introducerat en variant av nazisthälsningen. I Berlin har Gaza fått ut folk på gatorna som skanderar ’Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss’. I Berlin, alltså.

Europeisk antisemitism är emellertid inte ett judiskt problem. Det är ett europeiskt problem. En fläck, en kronisk sjukdom, som Europa inte förmått befria sig från.

Ur judisk synvinkel ligger fokus inte längre på europeisk antisemitism. Historien om europeisk judendom är över. Den dog vid Auschwitz. Europas roll som världsjudendomens centrum har ärvts av Israel. Det är inte bara det första oberoende judiska samväldet på 2.000 år. Det är – också för första gången på 2.000 år – planetens största judiska gemenskap.

Hotet mot den judiska framtiden ligger inte i Europa, utan i det muslimska Mellanöstern. Idag är detta hjärtat för världens antisemitism, med en närmast fabriksmässig produktion av antijudisk litteratur, filmer, mytbildning, och uppmaningar till våld – inklusive ett nytt folkmord.

Hamas stadgar kräver inte bara att Israel förintas, utan att judar skall dödas varhelst de befinner sig. Hizbollahs chef Hassan Nasrallah säger sig välkomna judisk immigration till Israel eftersom det kommer att förenkla dödandet: ’Om alla judar samlas i Israel, så besparas vi mödan av att försöka hitta dem på andra ställen i världen’.

Och så har vi förstås Iran, som öppet deklarerar sitt heliga uppdrag att utplåna Israel.

För USA, Europa och de moderata araberna finns det starka skäl – som inte har med Israel att göra – för att förhindra att det apokalyptiskt inriktade, fanatiskt antivästliga präststyret i Teheran får tillgång till Bomben. Den iranska regimens hegemoni, kärnvapenspridningen och elementär nationell säkerhet är några av de faktorer som omvärlden måste förhålla sig till.

För Israel är hotbilden annorlunda. För Israels del handlar det om ett direkt, konkret och dödligt hot.

Det finns de som avspänt vill försäkra oss om att det inte är någon fara. Den ömsesidiga avskräckningen kommer att fungera, säger de, och visst väl fungerade hotet om vedergällningsattacker med atombomber under kalla kriget mot Sovjet? Tja… bara sjutton år in på atomåldern kom vi undan med blotta förskräckelsen när Kubakrisen höll på att slå över i fullskaligt kärnvapenkrig. Dessutom förväntade sig de antireligiösa kommunisterna ingen belöning i himlen. Ateister gör andra överväganden än jihadister med sin dödskult. Nämn en enda sovjetisk självmordsbombare.

Den förre iranske presidenten, den ”moderate” Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, kategoriserade en gång Israel som ”ett enbombsland”. Han insåg Israels förmåga till avskräckning, men noterade asymmetrin: ’En atombomb skulle inte lämna kvar något av Israel, men omvänt skulle den muslimska världen bara skadas’. Resultatet? Israel förintas, islam bekräftas. Så mycket för avskräckningseffekt.

Och även om Teheran skulle låtit sig avskräckas, så är problemet större än så. Redan själva förvärvet av iranska kärnvapen skulle medföra en kärnvapenkapprustning bland ett halvt dussin muslimska länder i Mellanöstern, från Turkiet till Egypten till Gulfstaterna – i världens mest instabila region. En plats där Du kan vakna en morgon bara för att upptäcka att den pro-amerikanska regeringen i Jemen störtats, och efterträtts av rebeller under mottot ”Gud är stor. Död åt Amerika. Död åt Israel. Förbanna judarna. Makt till Islam”.

Hela idén om att någon slags sexsidig avskräckningsdynamik skulle fungera i denna instabila region på samma sätt som den gjorde i det kalla krigets tvåpartskonflikt är, rent ut sagt, löjlig.

Den iranska regimens bomb är en nationell säkerhetsfråga, handlar om att bygga allianser, och är även en regional fråga för Mellanöstern. Men det är också en unikt judisk fråga, där Israel är den enda staten i världen som öppet hotas av utplåning, och som riskerar att ställas mot en kärnvapenstat som öppet framfört hotet om utplåning.

När befrielsen av Auschwitz högtidlighålls är det enkelt att sörja döda judar. Förlåt mig att jag säger det, men det är även billigt. Vill Du verkligen hedra dem som dog? Visa solidaritet med dem som lever – Israel och dess drygt 6 miljoner judar. Gör ”aldrig mer” till mer än en tom fras. Det tog nazi-Tyskland sju år att döda 6 miljoner judar. För ett Iran med kärnvapen skulle det bara ta en dag.

Charles Krauthammer
(1950-2018)

Kolumnen publicerades i Washington Post 29 januari 2015. Se originaltext för länkar med källhänvisningar:
https://www.washingtonpost.com/opinions/charles-krauthammer-do-we-really-mean-never-again/2015/01/29/25447c92-a7f4-11e4-a06b-9df2002b86a0_story.html?noredirect=on&utm_term=.fa098e32b4bb