En annorlunda svensk Israelbetraktelse (av: Anosh Ghasri)

Selfies är jag sparsam med, och dessa är inte dagsfärska. Men de är speciella för mig. Den första togs för ett år sedan denna dag, första dagen under mitt besök i Israel. Den andra togs i Mea She’arim, med en bekant som visade mig runt i landet och bjöd på en oförglömlig upplevelse.

Det här är, för de som håller räkningen, och att dessa finns framgår nedan, det 22:a inlägget som på något angränsar till Israel sedan dess. Jag hade förväntat mig reaktioner, men att så många skulle reagera på så olika sätt på inläggen hade jag inte förväntat mig. Naiv. Nykär. Onyanserad. Goy (i negativ bemärkelse). Iranier utan rötter. Judeälskare. Föraktfull. Yrvaken. Och den personliga favoriten: Judefantast. Det är bara några av reaktionerna.

Antisemitism hade jag skrivit om flera gånger innan resan. Och frågan om Israel behöver inte alla gånger vara kopplad till antisemitism – även om många gärna använder just det argumentet för att uttala sig antisemitiskt. Men just Israel hade jag inte yppat ett ord om. Det är en sak att läsa om något och prata med folk som kan en fråga, och en helt annan sak att uppleva det. Man får en annan helhetsbild när man både läser om och upplever något – därmed inte sagt att bilden är fullbordad för det. Efter resan kände jag mig tillräckligt trygg för att uttala mig offentligt om Israel.

Under det gånga åtet har jag flertalet gånger fått frågorna ”varför skriver du om Israel?”, ”Vad är *din* koppling till Israel?”, ”Är du jude?”. Få skulle vara lika förvånade, eller nyfikna, om de mötte någon som var lika fascinerad och intresserad av Kina, japansk kultur, eller indisk litteratur. Men när det kommer till Israel finns frågan ”varför” där per automatik, nästan reflexmässigt. ”Varför?”. Ja, varför inte är det korta svaret. Ett annat svar är att det är modest försök att nyansera bilden av ett fantastiskt land vars rykte besudlats och besudlas utan att särskilt många ens höjer på ögonbrynen. Och varför antagandet att jag skulle vara icke-jude, en muslim, och inte jude? Jag har förvisso uttalat mig om islam, muslimer, erfarenheter av uppväxten i Iran, men det behöver inte innebära att jag är muslim.

Märkligast har reaktionen från en judinna varit när hon, i samband med att jag tyckte att DN:s faktagranskning av huruvida Förintelsen hade förekommit eller inte, mer eller mindre ville att jag helt skulle hålla mig helt utanför allt som rör judar, Israel och antisemitism. (Förintelsen är ett faktum, ett brutalt sådant, och inte en åsikt att ”granska”. En faktagranskning i det fallet innebär att man spelar på förintelseförnekarnas planhalva). I egenskap av en goy hade jag inget med dessa frågor att göra. Identitetspolitiken har ätit in sig även i den här frågan.

Utöver frågan ”Varför”, har vi det lilla men ständigt aktuella ”men”. Uttalar man sig om Israel ska man flika in ett ”men”.
– ”Israel är bra på x, men…”
– ”Israel har lyckats med y, men…
– ”Israel är det ledande landet inom z, men…”
Detta ”men” är så givet för många i just fallet Israel, men inte annars, att det ter sig nästan som en naturlag. Jag menar inte på något sätt att historien eller politiken är okomplicerad, eller att man ska sudda ut nyanser och vara dogmatiskt. Detta ”men” har dock en underton av kritik. Det ska signalera ett visst mått av motstånd mot Israel beroende på vad som följer efter ordet ”men”. Ibland, i sociala sammanhang, är det en reservation för att man vet att varje omnämnande av Israel i Sverige är så infekterad att det bästa vore att inte säga något alls, eller dra till med ”lyssna på båda sidor” och gå vidare.

Dessa ”men” har jag konsekvent och medvetet undvikit. För syftet med dessa ”men” är inte alltid att skapa nyanser, utan att besudla Israels rykte. När det kommer till frågan om varför, kan den ändå förtjäna svar:

När jag besökte Israel hade jag de första dagarna svårt att förstå att jag verkligen var i Mellanöstern. Det hade gått 27 år sedan jag lämnade Iran och jag hade inte satt min fot i den regionen sedan dess. Dofterna, miljön, maten och bakelserna, människors sätt att föra sig kändes bekanta och väckte många minnen till liv. Men det var ändå något som var annorlunda, något som var unikt, något som signalerade att detta ändå inte var Mellanöstern.

Det var kanske kontrasterna. Dynamiken mellan sekulära och troende, särskilt ultraordoxa. De senare med sina ständiga besök till stadshuset med krav på hur livet i den heliga staden ska utformas; vilka reklam som får visas på bussarna i Jerusalem, skyltarna som vänligt men bestämt ber utomstående att respektera klädkoden i det ultraotodarxa Mea She’arim, protester som urartar i bråk med polisen om huruvida bussar ska passera i området på sabbat, flygblad som upplyser om att ett liv utan internet är ett lyckligare liv, osv. Allt detta bara för att några kvarter därifrån hitta ett annat judiskt område där de sekulära, eller icke-troende, bor med tillgång till pubar, restauranger och Internetkaféer.

Ett annat minne är förhöret på flygplatsen som inleddes med ”vet du varför du är här? (I förhörsrummet). Jag uppskattar om du är ärlig och samarbetar, då går det snabbare.” Jag har förvisso kontrollerats extra på andra flygplatser, men inte riktigt på det sättet. Och jag kunde inte minnas när jag sist hade ett samtal som inleddes på det sättet. Men cirka femton minuter senare fick jag tillbaka mitt pass av den trevlige herren som förhörde mig. ”Du kan gå ut därborta, njut av vädret.” Sedan var saken klar som om proceduren var den mest naturliga i världen. Var det konstigt och inte inbjudande med ett förhör? Nej, inte alls! Där stod en man, jag, med ett svenskt pass i vilket det står att han är född i Iran. En sämre kombination får man leta efter. Det vore naivt att bara säga ”Hej och välkommen”. Och att vara naiva är det sista israeler har råd med. Förhöret var, om man ser nyktert på det, nödvändigt.

Men den riktigt pulshöjande upplevelsen lät vänta på sig. Den kom först när min ortodoxa bekant och jag färdades norrut i bilen, från Jerusalem till Safed. Planen var åtminstone att besöka Safed och den hade blivit av om alla diskussioner inte hade distraherat oss så pass att vi missade den rätta avfarten. Det var en väg han åkte med sin familj, en väg han var bekant med och bedömde som trygg. Och trygg var den. Västbanken på ena sidan, bakom berget, Jordanfloden på andra sidan. Men så kom vägspärren. Han visade sin legitimation. Jag visade mitt pass. Svenskt pass, född i Iran. Soldaterna dividerade sinsemellan och kallade på tjejen som hade högre rang. Samtalet mellan tjejen och min bekant förstod jag inte mycket av. Men resultatet blev att de vinkade in oss för kontroll. Vi fick kliva in i en modul medan bilen undersöktes med bombhundar. Där inne stod vi, väntandes på att resultatet på proverna som togs på mitt pass och min mobil för att upptäcka eventuella rester av krut, sprängmedel, osv,. skulle bli klara när en av soldaterna kom in med vapnet i högsta hugg. Jag kollade på min bekant, han på soldaten. De växlade några ord, soldaten log och gick sedan ut. Vad sa han, undrade jag. Han ville bara be om ursäkt för att vi får vänta och sa att de gör bara sitt jobb. Han ville att jag ska berätta det för dig.
Det är Israel! Man har inte råd att tumma på säkerheten, kontrollerna, vara blåögda. Men de förmår ändå att vara mänskliga och trevliga.

Israel bjuder på en märkligt intressant dynamik. Där vissa kan se mångkulturalismen kan andra se segregationen. I serien ”Autonomies”, illustreras det väl, i ett scenario där Tel-Aviv är Israels sekulära huvudstad medan Jerusalem är dess ultraortdooxa huvudstad med en vägg som skiljer städerna åt. Spänningarna till trots, var det fascinerade att se hur människor lät varandra leva det liv de ville. Serien illustrerar, med dramatik förstås, en av skiljelinjerna i Israel. Därutöver är serien, i viss bemärkelse, ett tecken på den självkritik och självreflekion som präglar israel, som syns i israelisk litteratur, och till och med bland dess säkerhetstjänst där tidigare ledare för säkerhetstjänsten kan förhålla sig självkritiska (ibland lite väl självkritiska) till israeliska politiker och sina förehavanden. Just självkritik och reflektion över det egna jaget och projektet är inte något större utspritt fenomen i den regionen, särskilt inte när det kommer till konflikter med Israel.

Detta har sagts så ofta att det nästan blivit en kliché, men det är ett ofrånkomligt faktum att Israel inom loppet av 70-år har byggt upp den enda sanna rättsstaten i regionen. Innan man kommer tilll Safed, på stranden på Tisberia, kan man se muslimska och judiska familjer ha picknick tillsammans. Landets nuvarande premiärminister riskerar åtal för korruption. På Allenby Street i Tel-Aviv finner man byggnader där Prideflaggan hänger från fönstren, pubar, caféer, en strippklubb och stadens Great Synagoge – allt på en och samma gata, på en sträcka mindre än 2 kilometer. Den som behöver leta efter kontraster behöver inte leta särskilt länge i Israel. Den som söker sig vidare mot Jaffa, ca 30 minuters promenadavstånd, finner hipsterområden, bokaffärer med feministiska titlar och manifest och det hem som en grupp iranska judinnor byggde när de flydde till Israel på 1700-talet. Här kan araber, sefardiska och mizrahi judar bedriva sina verksamheter, skyddade av israelisk lag och statens våldsmonopol.
Lagen gäller alla, skyddar alla, håller alla ansvariga för deras handlingar men ger därmed också människor möjligheten att själva välja livstil.

Är allt detta ett uttryck för sionism? Nå, den som tycker sig se det som ett uttryck för sionism för då gärna även besvara frågan om vilken sionismen. Herzl? Jabotinsky? Avineri? Ben Gurion? Och vore det så hemskt om det var ett uttryck för sionism? Självfallet inte. Men referensramarna är sådana att det satts ett likhetstecken mellan sionism och ondska, utan några nyanser – alltså just det som så många efterfrågar när Israel diskuteras: nyanser.

Israel är inte bara en projektionsduk som andra länder i regionen kan projicera sina tillkortakommanden på. Numera är den i många avseenden även en ännu större projektionsduk för många röster, partier och länder i väst.

Isaiah Berlin sägs ha varit särskilt förtjust i en anekdot som han gärna berättade­­, från en fest på 1930-talet där en aristokratiskt brittisk dam frågade Chaim Weizmann, då ledare för World Zionist Organization och sedermera Israels president,: ”jag förstår inte. Ni är ett av historiens mest kultiverade, civiliserade, briljanta och kosmopolitiska folk, och ändå vill ni ge upp allt för bli som… Albanien.” Weizmann begrundade sitt svar en stund, sken sedan upp, log och sa: ”Ja, Albanien, Albanien”. Det Weizmann hade i åtanke var snarare att bli ett folk som vilket annat folk som helst. Det var den tanken som låg till grund för skapandet av en judisk stat; att som ett folk ha ett eget land, med en naturlig rätt att styra sitt öde som folk i andra länder, i en egen suverän stat, som man härstammade ifrån. Israel är idag ett land som inspirerar, ett land som borde betraktas som ett utmärkt samarbetspartner, om fler tillåter sig själva att damma av sina fördomar och sluta med att besudla landets rykte för att på ett symboliskt plan vara solidariska med palestiniernas sak som det heter, när det egentligen handlar om något helt annat.

Vi sågs för ett år sedan. Vi ses igen nästa år!

Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist

Publicerad på egna facebooksidan 6 mars 2019
https://www.facebook.com/anosh.ghasri/posts/10158363281254251