Därför vann Netanyahu – och detta kan vi förvänta oss nu (av: Tom Gross)

Premiärminister Netanyahu sätter ett anmärkningsvärt rekord när han nu tycks ha säkrat en femte mandatperiod.

Bedömare har sagt att valet var för jämt för att vara säker på utgången, och på många sätt stämmer detta. Såväl Netanyahus högerparti Likud som dess främsta rival, det centerorienterade White and Blue ser ut att ha fått 35 platser var i Knesset som består av totalt 120 ledamöter. [Likud fick slutligen 36 och Blue and White 35]. Men Netanyahu har en mycket större chans att bilda en koalition med mindre partier på högerkanten och religiösa partier.

Det är nu upp till Israels president, Reuven Rivlin, att välja vem som först skall få försöka sätta ihop en koalition. Även om Rivlin personligen ogillar Netanyahu (de är bittra politiska fiender sedan tiden i Likud) och Rivlin många gånger under sin tid som president kritiserat premiärministern, verkar valresultatet inte ge Rivlin något annat val än att vända sig till Netanyahu.

Valresultatet är en stor bedrift av Netanyahu. Det är hans partis bästa resultat sedan valet 2003 (då det vann 38 platser under Ariel Sharon), och dess bästa under den nu 69-årige Netanyahus ledning. I det nu utgående Knesset har Likud 30 platser, så Netanyahu har stärkt positionerna rejält. Och detta trots en i allmänhet väldigt fientlig mediabevakning och hot om korruptionsåtal hängande över honom. Anklagelserna om korruption avfärdas av många israeler som påhitt från vänstern för att försöka få bort honom från ämbetet (i mycket påminner detta om hur många amerikaner anser att anklagelserna mot Trump rörande samverkan med Ryssland i själva verket är något som medierna driver för att tvinga bort presidenten från Vita Huset).

Varför gick det så bra för Bibi, som han kallas av såväl kritiker som beundrare? De som ogillar Netanyahu gör det intensivt, de ogillar hans personlighet, hans ibland hätska stil och hans ordval.

Men för de flesta israeler är svaret enkelt: Den israeliska ekonomin blomstrar, säkerhetssituationen är bra på det stora hela, och ytterst få israeler har dött av terrorangrepp jämfört med hur det varit tidigare; Netanyahus diplomatiska framgångar är betydande (han har upprättat nära arbetsrelationer med ledarna i USA, Ryssland, Indien, Kina, Japan och Brasilien, med flera – vilket viktigt nog inkluderar en rad arabiska ledare); och utanför kretsarna av de vanligen mycket missnöjda vänstereliterna, ser det ljust ut.

Israel är världens 13:e mest lyckliga nation enligt FN:s World Happiness Report som nyligen släpptes. (Som kontrast kan nämnas att Storbritannien kom på 15:e plats, USA på 19:e och Frankrike, Spanien och Italien ännu längre ner på listan). Förra månaden rankades Israel på tionde plats i ”Healthiest Country Index” (USA är nummer trettiofem). Det ligger i luften. Lilla Israel har just blivit det blott fjärde landet (efter Ryssland, USA och Kina) att sända en raket till månen. Och på måndagen annonserade Madonna att hon kommer att framföra två låtar vid Eurovisionfinalen i Tel Aviv nästa månad – det är första gången en stjärna av hennes magnitud gått med på att framträda i Eurovision.

Men valresultatet är en betydande framgång även för Benny Gantz, den förre arméchefen som gick in i politiken så sent som i december. (Gantz gick i pension från armén år 2015 och enligt israelisk lag måste f.d. generaler vänta i tre år innan de får bli politiskt aktiva). Gantz höll sitt första politiska tal sent i januari och hans koalition Blue and White bildades först den 21 februari i år.

Det var en förödande kväll för den israeliska vänstern. Labour – partiet som tidigare gett oss många premiärministrar, inklusive mottagarna av Nobels fredspris: Yitzhak Rabin och Shimon Peres – fick endast sex platser (i förra Knesset hade man 19). Men många av partiets supportrar valde att taktikrösta på centerorienterade Gantz bara för att han hade större chans att besegra Netanyahu, och de väljarna kan mycket väl återgå till Labour i nästa val.

Så innebär resultatet att Netanyahu kommer att bilda en utpräglad högerregering (vilket många medier förutspår) utan större fredshopp? Inte nödvändigtvis.

Netanyahu vet att detta är hans sista mandatperiod, och de geostrategiska förhållandena talar för fredsinitiativ – särskilt som stora delar av arabvärlden i tysthet redan etablerar band till Israel. (För ett par dagar sedan spelades Israels nationalsång i Hamasfiniansierande Qatar när en israelisk gymnast vann guld – detta hade varit otänkbart för ett år sedan.)

Trots hans hårda retorik från valrörelsen, tror jag att Netanyahu kommer att acceptera Trumps kommande fredsplan, som, även om den uppfattas som Israelvänlig, fortfarande kommer att kräva betydande israeliska eftergifter.

Jag har följt Netanyahus karriär noga ända sedan jag första gången träffade honom som tonåring, innan han gav sig in i politiken – publicisten George Weidenfeld, jag själv, och min far hade en lång frukost i New York när Netanyahu var diplomat vid Israels delegation där på 1980-talet. Och jag känner några av Netanyahus främsta rådgivare idag. Så till skillnad från många andra tror jag att Netanyahu kan komma att försöka bilda en bredare koalition med Gantz som försvarsminister eller vice premiärminister. Han får då mycket större möjligheter att på hemmaplan få igenom de eftergifter som Trumps fredsplan kan kräva, utan att vara helt beroende av koalitionspartners på högerkanten.

Och palestinierna då? Den högst oförsonlige palestinske ledaren Mahmoud Abbas (som nu är inne på sitt femtonde år på ett fyraårigt mandat) har i drygt tio år vägrat att ens diskutera fred, och har avvisat alla tidigare fredsförslag.

Men en ny opinionsmätning från Jerusalem Media and Communication Center (en palestinskledd organisation som tidigare visat sig träffsäker) visar att 87% av palestinierna vill att Abbas skall utlysa ett nytt val, 89% vill ha bort honom från makten, och endast 6% stöder den än mer oförsonlige Hamasledaren Ismail Haniyeh. Så Abbas har kanske inget annat val – om han vill sitta kvar – än att acceptera trumps fredsplan, och förbättra tillvaron för sitt folk, även om fredsplanen inte levererar allt han skulle vilja.

Tom Gross

Publicerad i the Spectator 10 april 2019
https://blogs.spectator.co.uk/2019/04/benjamin-netanyahu-has-defied-his-critics-again/