Är Israel förlorat utan Netanyahu, eller förlorar vi Israel med honom?  (av: David Horovitz)

Netanyahu står i centrum när Israel går till val nu på tisdag. Artikeln från Times of Israel tar upp hans enorma arbetskapacitet, men också den växande kritik som riktas mot honom, och de faktorer som gör att valresultatet är så svårt att förutspå. 

Han är premiärministern, som håller koll på hela vår regering.

Han är vår försvarsminister – övervakar arbetet för att förhindra Iran att skaffa kärnvapen, kampen mot Hizbollah i södra Libanon, striderna mot Hamas i Gaza, och ett otal andra utmaningar mot vår nationella säkerhet.

Han lämnade nyligen jobbet som försvarsminister, men han fortsätter att sköta Israels utrikespolitik – flyger kors och tvärs över jordklotet för att träffa personer som Storbritanniens premiärminister Boris Johnson (förra veckan), och Rysslands president Vladimir Putin (troligen denna vecka); koordinerar på nära håll relationerna med Vita Huset, dels på egen hand, och dels genom sin betrodde ambassadör i Washington, Ron Dermer; flyger till Fjärran Östern och Afrika och till destinationer i vår egen närhet som ännu inte offentliggjorts.

Han styr över Israels ekonomiska politik, styr sin kvästa finansminister, och lyfter fram Israels övergång från ett land av Jaffa-apelsiner, till ett land som domineras av högteknologi, innovation och cyberskicklighet.

Han är förresten även vår minister för diasporafrågor, och fram till förra veckan vår välfärdsminister. Han är formellt sett även vår hälsominister eftersom den biträdande ministern är ledare för ett ultraortodoxt parti (United Torah Judaism) som inte vill att dess företrädare är fullvärdiga ministrar i den judiska statens regering.

Hur klarar Netanyahu av det här? Hur får han tiden att räcka? Expertkunskapen? Och energin (han fyller 70 år i höst)?

Men det är inte allt.

Större delen av senaste året har han även ägnat sig åt att försöka få sitt Likud-parti att sitta kvar vid makten… i två val – det i april som han trodde sig ha vunnit, men åtminstone inte förlorade, och nu, under det nyval som Avigdor Liberman och de två ultraortodoxa partierna försett oss med.

Det är Netanyahu själv som ser över kampanjstrategin. Det är Netanyahu som förhandlar fram överenskommelserna med allierade och rivaler. Det är Netanyahu som bestämmer hur långt man skall gå i sin delegitimering av arabiska väljare inför valet; Netanyahu som avgör om och i så fall hur hårt man skall försvara utplaceringen av observatörer med kameror i vallokalerna – trots att han avråtts av såväl den domare som bevakar valet, och partiets egen juridiske rådgivare.

Det är Netanyahu som kampanjar mest energiskt över hela landet för Likud, han kampanjar dessutom mer än de flesta av de politiska motståndarna. Det är Netanyahu som är stjärnan i Likuds valfilmer. Det är Netanyahu som låter sig intervjuas oavbrutet i medierna i valkampanjens slutspurt.

Men det är inte heller allt.

Under nästan tre års tid har Netanyahu varit under utredning i tre brottmål, vilket i februari kulminerade i riksåklagare (Attorney General) Avichai Mandelblits beslut att förbereda åtal mot honom i alla tre fallen. Misstankarna gäller mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman, och ett åtal kan väckas efter förhör med Netanyahu.

Så utöver sina plikter inför nationen och partiet, håller han även koll på sitt eget försvar när han nu kämpar för att slippa åka i fängelse – han besvarar utredarnas frågor, styr sitt juridiska team, och i takt med att utredningarna läcker till allmänhetens kännedom gör han sitt bästa för att kontrollera utfallet.

Enligt utkastet till åtal har Netanyahu dessutom lagt massor med tid på att få så stor del av israeliska medier som möjligt på sin sida. Han stöds redan av tidningen Israel Hayom, och vill gärna komplettera det med stöd från t.ex. webbportalen Walla!, vilket påstås ha uppnåtts genom olagliga överenskommelser med Walla!:s ägare. Han påstås även ha försökt att sluta något slags avtal med landets största medieimperium Yedioth Ahronoth.

Och inte ens det är allt.

Han tar sig varje kväll hem till en hustru, Sara, som har återkommande duster med rättsväsendet som premiärministern måste hantera. Hon har också en egen politisk agenda – som sägs inkludera svartlistning av män och kvinnor som premiärministern får, eller inte får, anlita, avskeda, gynna och/eller bjudas in i Likudpartiet.

Han har också ett visst föräldraansvar för en son, Yair, som på egen hand har getts stort utrymme i pressen, eftersom han är något av en slugger i sociala medier.

Att vara Israels premiärminister måste vara ett av planetens mest utmanande jobb. Även fullt rimliga beslut och politiska inställningar kan få förödande konsekvenser. Felmarginalen är skrämmande liten. Och Benjamin Netanyahu har ändå lyckats inneha det ämbetet, och flera andra, längre än någon annan israel någonsin – samtidigt som han hanterat alla möjliga typer av distraktioner och tidstjuvar som dränerat honom på tid och energi. Det senaste årtiondet har han suttit i ett streck och inte ens haft någon paus.

Han har inte för avsikt att sluta nu.

Ingen vet hur nästa veckas val kommer att landa. Israeliska val är alltid omöjliga att förutspå, med så många deltagande partier och där även små förändringar snabbt kan innebära stora skillnader för koalitioners förutsättningar. Men sådana här val som vi har nu har vi aldrig haft tidigare – ett nytt val fem månader efter det förra, med alla möjliga typer av svårbedömda faktorer.

Till exempel så är alla försök att uppskatta valdeltagandet rena gissningar. Jag har på sistone träffat ett otal personer som sagt sig vara så trötta på alltihop att de inte kommer att rösta; jag har ingen aning om vilket parti de inte kommer att rösta på. Hur kommer det arabiska röstandet att påverkas av allt ståhej kring kameror i vallokalerna? Kommer den ultraortodoxa andelen av väljarna att öka nu när rabbinerna ser till att ingen stannar hemma? Hur trovärdigt är partiet Blått och Vitts påstående att 170.000 av deras väljare befinner sig utomlands under valdagen?

Och som aprilfiaskot visade, så vet vi kanske inte vem som vann ens efter att valet är över och alla röster räknats. Oj som vi skrattade åt Blått och Vitts ledare Benny Gantz när han höll sitt segertal trots att vi visste att han grundade det på en felaktig exit-poll. Men oj, vad skrattet fastnade i halsen på oss och på Netanyahu sju veckor senare när det stod klart att även premiärministerns segertal var ogrundat: då det visade sig att Liberman, bråkmakaren ”till vänster” faktiskt hade menat allvar när lovat att inte ingå i Netanyahus koalition.

Ändå skulle bara en dåre välja att satsa pengar på att Netanyahu förlorar.

En halv generation har vuxit upp med honom som premiärminister och känner inte till någon annan. Det finns inga juridiska begränsningar för omval och det saknas känsla för att regelbundet skifta ledarskap, och de externa hoten är allvarliga, komplexa och obevekliga. Då skall det mycket till för att väljarna skall byta ut ett beprövat ledarskap – även om invändningarna mot premiärministern kan vara många.

Många israeler är djupt oroade över att Netanyahu uppenbarligen är beredd att ta till fula knep för att sitta kvar. De bekymras av hans attacker mot den arabiska väljarkåren, mot medierna, mot osynliga fiender och kuppmakare inom hans eget parti, mot poliserna, mot åklagarna, mot domstolarna, och nu mot valprocessen. Det har inte framkommit trovärdig bevisning som bekräftat omfattande valfusk i april, och knappast heller beträffande mindre incidenter. Det är hursomhelst inte partierna själva som skall säkra valprocessens integritet – de är ju de minst oberoende och minst tillförlitliga aktörerna i sammanhanget – utan den centrala valkommittén, vilket också påtalats av ansvarig domare i högsta domstolen. Ändå fortsätter Netanyahu falskeligen påstå att vår demokrati skulle stärkas av att partiföreträdare filmar och fotar vid vallokaler.

En del israeler bekymras av brottsutredningarna. En del är oroliga för att hans hantering av försvarspolitiska frågor kanske påverkas av vad som är partipolitiskt gynnsamt – som att ta på sig ansvaret för flygräder genomförda utomlands, ett risktagande som ersätter en praxis av att varken bekräfta eller dementera, och låta fienden sväva i ovisshet. En del oroas av Israel under Netanyahu och Donald Trump blivit en hjärtefråga för framförallt republikanerna, och att Israels viktigaste allians kan börja spricka den dag Vita Huset får en president från demokraterna. En del beklagar friktionerna mellan stora delar av diasporans judar och Netanyahus vägran att begränsa det ultraortodoxa monopolet på religiös praxis här, samt regeringens svala känslor inför judenhetens icke-ortodoxa inriktningar.

En del israeler oroas av att allt mer makt samlas i händerna på Netanyahu.

Men för många israeler har denna centralisering av makt också gjort att bilden av ett Israel utan Netanyahus styre – ett Israel utan kung Bibi – nästan kan bli litet skrämmande.

I den förra valrörelsen, i april, lyckades ett parti bestående av tre före detta IDF-chefer övertyga många väljare om att Israel inte skulle förloras utan Netanyahu, inte bli sårbart utan sin ständige politiske kung. Många väljare övertygades, men inte tillräckligt många för att få bort honom från tronen.

På valdagen, när valrörelsen var slut, sjönk Blått och Vitts Benny Gantz ihop utmattad i baksätet på sin bil; Medan Netanyahu mest påminde om duracell-kaninen, svettandes i sin kostym på Netanyas stränder, ropande åt de badande att de borde ta sig upp ur vattnet för att rösta. I april gav Netanyahu intrycket att var den som helst ville vinna. Och på den punkten har inget förändrats under de gångna fem månaderna.

Netanyahu försöker få oss att tro att Israel är förlorat utan honom. Hans motståndare hävdar att med honom vid rodret förlorar vi Israel. Detta är vad nästa veckas val handlar om. I skrivande stund jobbar Netanyahu hårdare än sina rivaler – på gott och ont – för att vinna. Jobbar han mer effektivt? Vi får se.

David Horovitz

Horovitz är en prisbelönt brittisk-israelisk journalist och grundare av Times of Israel. På wikipedia sammanfattas hans åsikter så här: Horovitz had counted himself among Israel’s political left but grew disillusioned with the peace process after the second Palestinian intifada. He described himself in 2015 as a member of the “confused middle ground of Israeli politics.” His books A Little Too Close to God (2000) and Still Life with Bombers (2004) show strong admiration of the late Yitzhak Rabin (and strong criticism of Benjamin Netanyahu).

Ledare publicerad i Times of Israel 8 september 2019
Is Israel lost without Netanyahu, or are we losing Israel with him?
https://www.timesofisrael.com/is-israel-lost-without-netanyahu-or-are-we-losing-israel-with-him/