45 år sedan oktoberkriget

Det har nu gått 45 år sedan Yom Kippur-kriget eller Oktoberkriget utkämpades mellan Israel och deras grannländer, och då den 25-åriga statens existens hängde på en skör tråd. Först en kort bakgrund:

Bakgrund

Sedan Israel 1948 efter sitt utropande lyckats överleva de samlade anfallen från grannländerna och kriget utmynnat i ett vapenstillestånd 1949, hade Israel levt på ungefärligen den landremsa som FN:s kommission föreslagit. Det var två arabländer, Jordanien och Egypten, som ockuperade de områden som idag kallas Västbanken och Gaza, de områden som enligt samma FN-kommission var avsedda åt de araber som fanns inom Palestinamandatet som Nationernas Förbund efter första världskriget uppdrog åt Storbritannien att förvalta under en övergångstid. Israels skuggregering hade motvilligt sagt ja till förslaget medan palestina-arabernas företrädare samt arabländerna sade blankt nej till delningsförslaget samt lovade att krossa den nya judiska staten om den utropades. Det är idag inte politiskt salongsfähigt att påminna om att arabländerna hade alla möjligheter mellan 1949 och 1967 att utropa en palestinsk stat på de områden de själva behärskade.

Som en fotnot kan nämnas att PLO grundades 1964, tre år innan Israel vann Västbanken och Gaza från araberna. PLO:s fördrag talade om ”befrielsen av hela Palestina”. Det var alltså undanröjandet av Israel som var målet, då som senare.(Jerusalem skulle enligt FN:s delningsförslag vara en öppen stad i nio år, varefter en folkomröstning bland stadens invånare skulle avgöra vart staden skulle höra. Eftersom Jerusalem hade haft en judisk majoritet åtminstone sedan 1860-talet råder ingen tvekan om att Jerusalem hade kommit att höra till Israel. Därför är det mycket märkligt hur journalister och politiker med någon slags ordmagi försöker besvärja historien och använder benämningen ”östra arabiska Jerusalem” om just den gamla stad som varit Israels huvudstad i mer än 3 000 år och judendomens självklara andliga och nationella centrum. När Israel bygger bostäder inom staden kallas det ”bosättningar på ockuperat område”.)

Det var framför allt Egyptens ledare Nasser som var den judiska statens svurna fiende, och 1967 hade under en tid en stor militär uppladdning ägt rum, ivrigt uppmuntrad av Sovjet som i princip förde krig via ombud mot Israel. Efter Suez-kriget 1956 som utlösts efter att Nasser nationaliserat Suez-kanalen, lämnade Israel tillbaka krigsbytet Sinaihalvön som i gengäld skulle hållas av FN-trupper som en buffert mot nya angrepp. Nu beordrade Nasser helt sonika FN att dra sig undan, vilket de genast gjorde och således lämnade vägen fri för honom. Inte att undra på att Israels förtroende för FN-garantier inte är stort.

Israel valde 1967 att slå till först, och lamslog det egyptiska flygvapnet genom att slå ut det på marken. Efter hårda pansarstrider hade man efter endast sex dagar besegrat de arabiska arméerna. Jordanien, som besatte Västbanken och östra Jerusalem sedan 1949, hade uppmanats av israelerna att inte gå med i kriget, så skulle inte Israel kriga mot dem. Men den vankelmodige kung Hussein vågade inte trotsa Nasser och gick motvilligt med, vilket resulterade i att han förlorade Galiléen och Samarien (Västbanken) och Egypten förlorade Gaza.

Israel behärskade nu dessa områden som en förhandlingsbricka i utbyte mot fredsavtal, och därav kom formuleringen i FN-resolution 242 om de stridande parternas återlämnande av ”områden” i obestämd form, för att ge utrymme för de nya gränserna att bestämmas vid ett fredsavtal.

Tragiskt nog dämpades inte Nassers krigslust av det förkrossande nederlaget, utan han inledde snart vad som kallats ”utnötningskriget” – ständiga attacker med beskjutning och infiltration av terrorister, för att tvinga Israel till att befinna sig i ett ständigt beredskapsläge vilket sliter hårt på ett land både ekonomiskt och psykologiskt. Sovjet nöjde sig inte längre med att bara förse med vapen och instruktörer, utan även ryska piloter till MiG-planen. Enligt obekräftade uppgifter ägde i juli 1970 en luftstrid rum över Sinai mellan israeliska och sovjetiska piloter i egyptiska plan.

Oktoberkrigets förlopp

Gamal Abdel Nasser hade avlidit i ett slaganfall i september 1970 och ersatts av Anwar Sadat, som lovade att följa Nasser i fotspåren och föra krig mot ”den sionistiska enheten”.

Inför Yom Kippur – Försoningsdagen och judendomens heligaste dag – som 1973 inföll i början av oktober, hade en stor uppladdning ägt rum främst i Egypten och Syrien, vars sovjetiska stridsvagnar vid Israels norra gräns hade ett numerärt överläge av 10 mot 1.

Det framhålls ibland att anfallet den 6 oktober kom som en blixt från klar himmel och överrumplade Israel, men givetvis hade Israel hållit noga uppsikt på uppladdningen och visste att det bara var en fråga om dagar. Flera militärer rådde premiärminister Golda Meir att beordra ett förebyggande anfall, liksom sex år tidigare. Men Israel hade fått allvarliga varningar från främst USA att inte vara den som sköt första skottet nästa gång. Golda Meir tog det politiska beslutet att låta araberna slå första slaget, för att visa för hela världen att Israel inte önskade krig.

De första dagarna av Oktoberkriget pressades Israel bakåt både i Sinai och i norr. Läget var förtvivlat, och den lilla statens existens hängde på en tråd. Det var främst det faktum att de israeliska reserverna i krigsmateriel var försvinnande små och inte skulle räcka under ett utdraget krig, medan arabsidan fick sitt pansar och sina plan ersatta i en strid ström från Sovjet från dag ett. De överlägsna syriska pansarstyrkorna hade kört över den lilla israeliska gränsstyrkan och stod på Golanhöjderna med 600 tanks och inga israeliska pansarstyrkor mellan dem och Haifa. Där kunde kriget ha förlorats för Israel, och många försök har gjorts att förklara varför de syriska trupperna helt enkelt stannade upp. Förklaringen är nog att de syriska pansarofficerarna helt följde den ryska doktrin de lärt sig. De hade uppnått det krigsmål de fått sig tilldelat för tillfället – nu inväntade de nya order. Tack vara detta hann israeliska förstärkningar fram och hårda pansarslag böljade på Golanhöjderna.

USA:s president Kennedy hade på sin tid gett ett högtidligt löfte till Israel att USA inte skulle svika dem i nödens stund. Israeliska sändebud gjorde nu allt för att få president Nixon att hålla det löftet genom att upprätta en luftbro för att ersätta förstörd krigsmateriel. Sovjet hade redan upprättat en luftbro och pumpade in krigsmateriel på den arabiska sidan. Nixon själv var mitt uppe i Watergateskandalen och hade nog med egna inrikesproblem. Men till slut föll han föga – enligt vissa därför att Golda Meir hotat att gå ut internationellt och anklaga USA för löftessvek. USA:s utrikesdepartement föreslog en begränsad luftbro för att inte reta upp arabsidan, och Nixon lär då ha yttrat de bevingade orden: ”Araberna kommer att hata oss lika mycket för tre plan som för trehundra. Skicka allt som kan flyga.”

Vad som följde därefter är smärtsamt att skriva om för en europé. Europa hade intresserat suttit och sett på hur Israels försvar maldes ner och den 25 år gamla statens existens hotades. Man hade belagt redan betalda vapenleveranser till Israel med embargo. Nu hade USA beslutat om en luftbro, men nekades tillstånd att mellanlanda någonstans i Europa. Europa, den kontinent som 30 år tidigare höll på att bli judarnas grav, vägrade nu att hjälpa deras nya stat att överleva, och tillät inte heller någon annan att göra det. Till slut lyckades USA utverka tillstånd av Portugal – för en okänd ersättning – att mellanlanda på ögruppen Azorerna, och luftbron sattes i stånd. Senare skedde också mellanlandningar i Storbritannien.

Detta var något helt annat än 6-dagarskriget. Långa, utdragna strider pågick både norr och söder. I norr anslöt sig irakiska och jordanska pansartrupper till syrierna, och i söder gick Marocko och Libyen in i kriget på Egyptens sida. Men som tidigare nämnts var det egentligen Sovjet som förde krig via ombud, för att via en arabisk sovjetstödd seger göra Mellanöstern till sin intressesfär och stänga dörren för amerikanskt inflytande. Efter mer än tio dagar började Israel återta initiativet och pressa fiendestyrkorna bakåt. Pansargeneralen och sedermera politikern och premiärministern Ariel Sharon gick över kanalen in i Egypten, bröt sönder dess missilskärm och skar av de egyptiska trupper som befann sig i Sinai. Snart befann sig 45 000 egyptiska soldater och 300 tanks avskurna och hjälplösa. Israeliska pansarstyrkor var på väg mot Kairo.

Det var nu tydligt för Sovjet att arabländerna skulle förlora kriget, och man började begära en FN-resolution om ett eld-upphör. När ett förslag om vapenvila kom den 22 oktober sade Israel ja. Sadat ville inte se nederlaget i vitögat men sade slutligen ja till vapenvila. Samtidigt krävde han en gemensam sovjetisk-amerikansk undsättning av den inringade egyptiska armén i Sinai. Sovjet hotade med att själva gå in om USA inte gick med på begäran, och gjorde öppna militära förberedelser för detta. USA svarade med en motsvarande uppladdning och varnade därefter Sovjet att en ensidig sovjetisk aktion skulle få ”oöverskådliga konsekvenser”. Under ett par dygn stod världen inför det största kärnvapenhotet sedan Kubakrisen. Egypten drog tillbaka sin begäran varefter Sovjet drog tillbaka sitt hot om militär intervention.

Men faktum kvarstod att stora delar av den egyptiska armén var inringade i Sinai av israeliska styrkor och var i stort behov av förnödenheter. Nu var det USA som pressade Israel att gå med på en icke-militär FN-konvoj till de inringade trupperna. Israel hade redan själva undsatt de egyptiska trupperna med förnödenheter, men Golda Meir krävde som motprestation för en FN-konvoj att Egypten genast skulle återlämna alla israeliska krigsfångar och inleda direkta förhandlingar med Israel om en hållbar vapenvila och fred. Sadat sade först nej. Egypten hade ju varit drivande i den ”Vägrarfront” av arabländer som i Khartoum enades om följande: ”Inget erkännande av Israel; ingen fred med Israel; inga förhandlingar med Israel.” Men så den 27 oktober hände det ingen hade trott möjligt: Anwar Sadat bröt själv med Vägrarfronten och gick med på direkta förhandlingar.

Efterspelet.

Israel stod till slut som segrare i kriget. Men det hade varit en mycket dyrköpt seger där över 2 600 israeliska soldater fått ge sina liv och 9 000 sårats. I det israeliska folkdjupet fanns en stor besvikelse över att Israel låtit sig tas med överraskning, och en undersökningskommission riktade kritik mot Israels ÖB, David Elazar, som avgick. Golda Meirs regering avgick våren 1974 som ett resultat av kriget. Trots att han förlorat kriget och ådragit Egypten ännu högre dödssiffror än de israeliska, hyllades Anwar Sadat som en hjälte i arabvärlden – han hade visat att israelerna inte var övermänniskor. Men han hade kommit till en viktig slutsats: Det gick inte att besegra Israel militärt. Det var den insikten snarare än en nyfunnen kärlek för den judiska staten som gjorde att han fyra år senare som förste arabledare besökte Israel och tala i Knesset.

Ett år senare undertecknades ett historiskt fredsavtal mellan Israel och arvfienden Egypten. Det har varit en kall fred som inte ledde till någon öppning i relationerna mellan de två länderna ifråga om handelsutbyte och vänskap. Men många israeler har lakoniskt kommenterat att även en kall fred är bättre än ett hett krig. I utbyte mot fred överlämnade Israel hela Sinaihalvön till Egypten, komplett med odlingar, oljeborrstationer och bosättningar. (De israeliska bosättarna utrymdes helt sonika av Israels armé.) Sadats fredsavtal med Israel sågs dock som ett svek av främst islamisterna i arabvärlden, och 1981 mördades Sadat. När nyheten kom ut dansade man på gatorna i Tripoli.

Kriget ledde också till ett oljeembargo från OPEC-länderna, främst mot de länder som visat sig vänskapligt inställda till Israel: USA och Holland. Man använde också sin dominans som oljeproducenter som ett politiskt vapen, som visade sig mycket verksamt, inte minst i Västeuropa vars politik blev märkbart mer proarabisk och har varit det sedan dess.

Bengt-Ove Andersson