1929 års massaker i Hebron – konsekvenser och lärdomar (av: Douglas J. Feith och Sean Durns)

Arabisk antisionism handlar om mer än bara landgränser, vattentillgång och bosättningar. 

År 1929 provocerade arabiska politiker och religiösa ledare fram våldsamma upplopp i Palestina. Man påstod att judarna i hemlighet försökte ta över Jerusalems al-Aqsamoské. Nu har det gått exakt nittio år sedan upploppen, men de tillhör inte på något sätt det förflutna. Den Palestinska myndigheten och Hamas använder sig fortfarande av liknande lögner, och har liknande ideologiska drivkrafter.

Upploppen raserade det judiska samhället i Hebron. Labors sionistiske ledare David Ben-Gurion övertygades om att en socialistisk förbrödring mellan judiska och arabiska arbetare och bönder inte skulle kunna säkra någon fred. Upploppen stärkte den underjordiska självförsvarsgruppen Haganahs ställning bland Palestinas judar. Och de bekräftade sionisternas varningar mot att förlita sig till utomstående för beskydd.

Vid den här tiden var det den brittiska regeringen som kontrollerade Palestina. För att utreda upploppen tillsatte man en utredning som kom att kallas Shaw-kommissionen.

Kommissionen slog fast att det arabiska motståndet mot sionismen var ideologiskt, mångfacetterat, intensivt och svårt att påverka. Ändå ägnade kommissionens rapport tusentals ord åt att ända ner i minsta detalj beskriva vissa arabiska klagomål. Man utredde noga klagomål som rörde att judar – vid ett tillfälle – hade tagit med en stol till den Västra muren i Jerusalem, och att de – vid ett annat tillfälle – satt upp en skärm där för att skilja bedjande kvinnor och män från varandra.

Allt detta får en att tänka på berättelsen om en man som känner en djup avsmak mot sin hustru, men försöker få igenom en skilsmässa med argumentet att hon inte sätter tillbaka locket på tandkrämstuben. Han gnäller om en sak, men avskyr i själva verket något annat. Det här fenomenet förvirrade omvärldens Mellanöstern-kännare redan 1929, och gör det fortfarande.

I dag tycker sig många veta att den palestinsk-israeliska freden kommer att infinna sig så fort man löst vissa grundfrågor (final-status issues), som landgränser, vattenfördelning, säkerhetsarrangemang, bosättningar etc. Men då blundar man inför de väldigt grundläggande invändningarna som kommer från såväl religiösa muslimer och nationalistiska araber, och som riktas mot att Israel överhuvudtaget existerar. Det är som att tro att mannen avskyr hustrun på grund av ett tandkrämslock.

Inför 1929 års upplopp påstod arabiska ledare (falskeligen) att judarna tänkte skända al-Aqsa. Ledarna uppmanade folket att skoningslöst bekämpa sionisterna. En fredag sent i augusti tog sig beväpnade arabiska bybor in i Jerusalem för veckobön. Det brittiska polisbefälet tänkte först avväpna dem, enligt Shaw-kommissionen, men lät sig övertygas om att vapnen bara fanns med som skydd mot eventuella angrepp. Några få timmar senare tog sig ’muslimska gäng med käppar, klubbor och till och med en del svärd’ fram genom staden och attackerade judar.

Nyheten om våldsamheterna spred sig, vilket ledde till fler upplopp. Nästa morgon hade ’araber i Hebron gått till rasande attack mot det judiska gettot och mot isolerade judiska hus … Mer än 60 judar – varav många kvinnor och barn – hade mördats och över 50 skadats’. Kommissionen skrev att ’denna barbariska attack, som inte kan fördömas tillräckligt starkt, hade åtföljts av skadegörelse och plundring. Judiska synagogor skändades och ett judiskt sjukhus, som även vårdat arabiska patienter, hade attackerats och plundrats’.

Omedelbart efter dådet besöktes en av de platser där massakern ägt rum, en religiös skola, av en kanadensisk journalist. Blodet låg fortfarande i pölar på golvet. Han rapporterade hur de arabiska angriparna hade stympat sina judiska offer genom att skära av männens könsorgan och kvinnornas bröst.

Även judar på andra platser blev attackerade. I en by nära Jerusalem skrev kommissionen att ’Hebrons fasor hade upprepats i mindre skala’. Några dagar efter attacken mot Hebron lämnade de överlevande judarna staden under brittisk eskort. Sedan bodde det inga judar där förrän Israel erövrade Västbanken under Sexdagarskriget, 1967 års arabisk-israeliska krig.

För Ben-Gurion utgjorde upploppen en vändpunkt, enligt den framtida premiärministerns biograf, Anita Shapira. De dödade hans hopp om att de arabiska massorna skulle komma att ansluta sig till socialistiska sionister i klassolidaritet mot det priviligierade borgarskapets landägare. Upploppen visade att våldsam, kompromisslös antisionism, hade blivit en palestinsk-arabisk massrörelse. Från denna tidpunkt stödde han också Haganahs utveckling till den professionella och nationella styrka som senare blev Israels försvarsmakt, IDF.

Trots att Storbritannien under första världskriget hade utfärdat den prosionistiska Balfourdeklarationen, ogillades sionismen vanligen av brittiska tjänstemän i Mellanöstern. Shaw-kommissionen arbetade i linje med detta. Den kunde fördöma de brutala morden på judar, men inte bejaka deras ambition att försvara sig själva i en judisk stat i sitt judiska hemland. Enligt kommissionen låg inte skulden hos den extrema fientligheten mot sionism, utan kunde istället förklaras med förståeligt arabiskt missnöje. I praktiken klandrade man sionisterna.

På liknande sätt fungerar det idag. Den judiska statens fiender klandrar inte terroristerna och den jihadistiska ideologin för de anti-israeliska terrordåden. Istället läggs skulden snarare hos Israel självt: att man exempelvis bygger säkerhetsbarriärer och upprättar säkerhetskontroller i och omkring Västbanken och Gaza. Detta beskrivs som ”provokationer” som ger bränsle åt palestinskt missnöje.

Vi kan hedra offren för 1929 års upplopp genom att bemöta den vanliga missuppfattningen att konflikten handlar om en ”ockupation” som inleddes 1967. Våldsam arabisk antisionism fanns inte bara före 1967, utan redan innan Israel utropades 1948. Ja, redan före massakern i Hebron.

Förenta Nationernas resolutioner benämner rutinmässigt Västbanken ”palestinskt territorium”, och får det att låta som om området tillhör araberna och att judar inte har någon rätt att leva där. Men att området under åren före Sexdagarskriget 1967 var helt arabiska berodde på att judarna hade fördrivits. I en del fall, som i Hebron, hade fördrivningen genomförts genom massmord.

Det arabiska motståndet mot Israel och sionism kommer från en allt-eller-inget-inställning till rättvisa och heder. Motståndet är hårt och kompromisslöst. Det har rättfärdigat, och rentav krävt, att fienden skall mördas och att palestinska liv skall offras. Om konflikten hade handlat om praktiska saker – som hur områdena skall delas upp på bästa sätt – så hade den varit löst för länge sedan. Konflikten kommer inte att kunna lösas genom diplomati förrän palestinierna har ett ledarskap som är villigt att lägga ideologin åt sidan och kyla ner, snarare än hetsa, de starka känslor som ledde till massakern i Hebron.

Douglas J. Feith och Sean Durns

Douglas J. Feith, a senior fellow at Hudson Institute, served as under secretary of defense for policy in the George W. Bush administration. Sean Durns is a senior research analyst for the Committee for Middle East Reporting and Analysis.

Publicerad I National Review 27 augusti 2019
The Hebron Riots of 1929: Consequences and Lessons
https://www.nationalreview.com/2019/08/hebron-riots-1929-consequences-lessons/